Svenska trupper ut ur Afghanistan!

Posted on 10 maj, 2010 av

0


Artikeln skrevs färdigt den 11 februari 2010. Men artikeln är fortfarande aktuell.

Sedan dess har Vänsterpartiets kongress, mot den högerut gående partiledaren Lars Ohlys vilja, bekräftat att (v) ska driva att de svenska trupperna omedelbart ska lämna Afghanistan i sin valplattform. Trots att (v) inte är det parti som attraherar de flesta arbetare så måste det ändå ses som ett framsteg. Ett mindre arbetarparti måste profilera sig som tydligt radikalare om de ska utgöra ett alternativ och verkligen leva upp till sin ambition att dra (s) i ”vänsterarmen”. Det tjänar båda partier på.

Samtidigt så tog artikeln inte upp att Thage G Pettersson (s), riksdagens före detta talman, fortsatt att ivrigt tala för ett återkallande av trupperna. I april rapporterades det också i Flamman att socialdemokraterna i Skåne med klar majoritet på sin distriktskongress också krävde att de svenska trupperna ska lämna landet. De anser att trots att Karzai-regeringen i Afghanistan är odemokratisk och bygger på valfusk så ska den bemötas med dialog och diplomati och att biståndet till landet ska ökas. Stockholms arbetarkommun motionerade till S-kongressen oktober 2009 med en liknande argumentation för att ta hem trupperna.

Det är i bjärt kontrast till den officiella position som antogs på Socialdemokraternas kongress att stödja och delta i ockupationen samtidigt som man ska utvärdare insatsen fram till år 2011. Det är varje socialistisk arbetares plikt att fördöma den socialdemokratiska partiledningens medgivande till detta rövarkrig. Annars kommer attityden gentemot den NATO-ledda koalition, som sätter sig över det afghanska folkets rätt att bestämma som de vill i sitt eget hus, att även träffa vanliga civila i Sverige.

Redaktören, som för tre månader författade artikeln, har noterat att de flesta arbetare tycker ungefär ”ja, vad har de egentligen där att göra?”. Det är en god inställning. Som artikeln visar är det inte för afghanernas skull, och definitivt inte för våran skull heller. Det finns säkerligen många konsekventa socialdemokrater som håller med Thage G Pettersson, Stockholms arbetarkommun och Skånedistriktet och gillar V-kongressens beslut. Det är dags att tydligt säga att soldaterna är där för de rika i Sveriges skull och inte låta nationalister begränsa våra observationer till att det är USA som står i spetsen för koalitionen. Dags att visa att de inte gör det för oss och inte heller för afghanerna. Avkräv de skyldiga – regeringen i Stockholm – att dra tillbaka soldaterna nu!

____________________________________________________________________________________________

28 oktober 2008: Protest vid Slussen, Stockholm, mot svenskt deltagande i Afghanistankriget. Talare var Maj Britt Theorin (s), Thage G. Pettersson (s), Lars Ohly (v), Maria Wetterstand (mp), med flera.

Två svenska officerare, en kapten och en löjtnant, blev ihjälskjutna söndagen den 7 februari i Afghanistan. Det gör det totala antalet stupade svenska soldater till fyra sedan riksdagen årsskiftet 2001/2002 började skicka trupper till den av USA ledda NATO-styrkan. Det måste sägas att det pågår ett krig i Afghanistan, och de svenska soldaterna deltar i en imperialistisk koalition som ockuperar landet. Oroligheterna har snabbt spridit sig från de södra delarna av landet till de norra, där det svenska högkvarteret i Mazar-i-Sharif också ligger. Den svenska militären utnyttjar just nu dödsfallen för att få beviljat mer personal och snabbt har antalet soldater ökat till över 500. Nu är det viktigt att inte ryckas med i krigskampanjen, även om man spontant kan tycka synd om de anhöriga. Det blir allt viktigare att väcka arbetarrörelsens antimilitaristiska traditioner till liv.

Denna krigskampanj har många sidor som får ett eko i aggressiva ledarsidor i den borgerliga pressen. Allmänheten uppmanas av den obskyra organisationen ‘Fredsbaskrarna’ att köpa gula band för att stödja soldaterna, en tradition som de importerat från USA. Kronprinsessan Victoria åker ned för att ”följa de svenska soldaterna på fältet och visa sitt stöd”, enligt hovets informationschef. Expressen skriker ”Hjältar!” på löpsedeln. Rekryteringsfilmer till militären visar upp en rasistisk världssyn illa maskerad som ”feminism”, där en svensk soldat visas upp som en blond kvinna med vapen över axeln vänligt nickandes mot en afghansk kvinna på väg för att rösta. Det är ett sätt att idealisera och normalisera krigstillståndet.

En annan aspekt har varit hur försvarsminister Sten Tolgfors (m) har försvarat FRA-lagen med cirkelresonemanget att den behövs för att komma åt hot mot de svenska soldaterna. Att den svenska militären ser tillfälle att ha en mer aktiv militär roll i omvärlden är orsaken till de aggressivare nationalistiska ursäkterna för det hela. De nationalistiska tonerna skyler också över att FRA-lagen är ett ingrepp i den personliga integriteten, en teknologisk infrastruktur som lika gärna kunde användas mot civila. Om arbetarrörelsen accepterar angrepp mot arbetande människor utomlands så kommer logiken bli att man tvingas svälja attacker på hemmaplan.

Flamman publicerade den 4 februari en intervju med en svensk soldat i landet under täcknamnet Andreas. På frågan om svenska soldater är en del av ockupationsstyrkorna svarar han ”Absolut”. ”Den vanlige afghanen ser ingen skillnad på de internationella styrkorna, de ser oss som en enhet. Det mest ärliga att säga är att vi är en styrka, hur skulle vi annars kunna ledas av en och samma general?” – och det kan tilläggas alla har samma uniform. Det nämns också tillfällen då afghanerna ifrågasätter koalitionstruppernas närvaro. ”När rykten sprider sig, till exempel att de internationella styrkorna är antimuslimer, att en jänkare trampat på en koran eller när tyskarna bombade en lastbil där det dog 100 personer. Då kan folk undra vad soldaterna egentligen gör i landet.”

Efter den tyske befälhavaren George Klein beordrat flygattacken som blev en ren massaker där över 135 personer dog och bland dem även barn, spreds chocken över Tyskland. I september 2009 ville nästan hälften av tyskarna enligt en opinionsundersökning att de 4200 soldaterna skulle dras tillbaka (42 procent för omedelbar reträtt och 26 procent för att dra dem tillbaka inom 1-2 år). Det är sunt att tyska folket nu ser igenom den officiella propagandan om tyska militärens roll i landet. Die linke (”vänstern”), det enda partiet som krävde omedelbart tillbakadragande från Afghanistan i valet till förbundsdagen 2009, fördubblade sina röstsiffror och fick 12 procent av platserna.

I Sverige är vänsterpartiet det enda partiet i riksdagen som vill dra tillbaka de svenska soldaterna från Afghanistan. Det är i sig positivt att vänsterpartiet är emot men det är inte utan reservationer. Lars Ohly begränsar sig till den gamla skåpmaten om alliansfrihet och att det är problematiskt att så nära samarbeta med USA. Han vill också att man ska gå vidare genom att träna afghanska polisen, samma position Barack Obama hade om Irak inför presidentvalet i slutet av 2008. Ohly utsår också nationalistiska illusioner kring att ”Sverige har en lång tradition av fredsbevarande uppdrag”. Och precis som Obama påpekar Ohly att man kunde skicka militären till andra ställen i världen om man ”inte slösade bort våra resurser i Afghanistan”. Det är inte fredsargument det rör sig om.

För de som tror att det vore bättre om en ‘mer neutral’ allians, FN, basade för trupperna i Afghanistan måste man dra upp den jobbiga episoden vid Kongos självständighet 1961. Då forna kolonialmakten Belgien av rädsla för att förlora sitt inflytande ockuperade mineralrika Katangaprovinsen gjorde premiärminister Lumumba det ödesdigra misstaget att be FN om hjälp. USA såg tillfället att intervenera och röstade i säkerhetsrådet för att skicka FN-soldater. Den svenske FN-ordföranden Dag Hammarskjöld spelade en nyckelroll i den imperialistiska interventionen. Han tillhörde en av de familjer som hade intressen i Afrika, t ex LAMCO-gruvan i Liberia. När blivande diktatorn Mobutu tog makten i en militärkupp förbjöd Hammarskjöld FN-soldater från Ghana att skydda Lumumba. Efter att Lumumba hade infångats stod svenska FN-soldater och tittade på vid Katangas flygplats när han blev misshandlad. Kort efteråt torterades och mördades Lumumba. Denna historia är värd att tänka på när det uppdagas att en svensk överbefälhavare tigit ner franska soldaters tortyr av kongoleser under insatsen i Kongo 2003.

Men man behöver inte gå så långt tillbaks i tiden. Det räcker med insatsen i Afghanistan själv för att illustrera den svenska militärens roll. Tv-programmet Kalla fakta visade tydligt den svenska militärens ansikte 2006. I september det året ledde den svenska översten Bengt Sandström ett anfall mot byn Boka. De stridande soldaterna hade fått se en bild på en man, Matou Nematullah, som hävdades ligga bakom en bombattack där två svenska soldater dog. Man lyckades aldrig få honom fälld för det i en domstol. Så istället gick man in i Boka med 46 soldater, stred i två timmar och avlossade tusentals skott. Sandström meddelade högkvarteret: ”Inga förluster, huvudmålet nedskjutet”. Han förnekar att det var en avrättning.

Patrice Lumumba, det självständiga Kongos första premiärminister. Den svenske FN-ordföranden Dag Hammarskjöld kunde rädda honom undan Mobutu och kuppmakarnas våld… …men lät honom dödas!

Men varför råder det sådan beslutsamhet, sådan konsensus kring insatsen i Afghanistan när det leder till all denna soppa? Den ena efter andra truppen har skickats ut i världen sedan drygt tio år tillbaka: till Bosnien, Kosovo, Kongo, Afghanistan, Sudan och senast de två krigsskeppen till Somalia. Varför detta nya aggressiva deltagande? Varför sker denna förändring med den svenska militären?

År 1996 beslutade riksdagen att gå ifrån en militär organiserad för att värja en ”invasion från öst”. Det rådde en bred konsensus om att svenska trupper skulle förbereda sig att snabbt delta i militära insatser runtom i världen. Enligt en artikelserie i Svenska Dagbladet 2004 hade Sverige framtill mitten av 90-talet varit ”mellan två allianser, Warszawapakten och NATO. Vi hade ett starkt försvar av neutraliteten och var i själva verket supermakten i det nordiska området. Sovjetunionens fall 1991 och vårt inträde i EU förändrade den politiska kartan.” Sen visade Gulfkriget solklart behovet av en ny typ av armé.

Som ett reportage i Populär historia (2/2010) om ‘Värnplikten under 200 år’ uttryckte det:

”Gulfkriget 1991 hade visat hur den USA-ledda koalitionen med sina högteknologiskt utrustade förband hade krossat Saddam Husseins värnpliktsbaserade irakiska armé, och Sovjetväldets sammanbrott 1989-91 innebar att västalliansen NATOS potentiella huvudfiende försvann. Inget land hade heller råd att utrusta stora värnpliktsförband med den toppmoderna utrustning som nu krävdes i krig – man tvingades till ett val, och med den utvecklingen försvann grunden för ett värnpliktsförsvar….

I Sverige har samma utveckling skett som i övriga västvärlden. I början av 1990-talet hade försvaret med sina 850 000 män och kvinnor (värnpliktiga och frivilliga) nått vägs ände. Gulfkriget visade vad en angripare med högteknologiskt rustade styrkor kunde göra med svenska soldater som färdades i lastbilar utan splitterskydd eller rentav cykeltolkade efter traktor. I kombination med att det sovjetiska hotet upphörde öppnade detta för en rad omvälvande försvarsbeslut 1992-2004. Resultatet blev en extremt snabb, och av många starkt kritiserad, avveckling av det gamla värnpliktsbaserade invasionsförsvaret. På ungefär ett decennium gick Sverige från nästan en miljon (om man räknar in hemvärnet) mobiliserbara män och kvinnor till ett insatsförsvar med på sin höjd 40 000 man.”

Det kan i hög grad ifrågasättas huruvida Sovjetunionen hade militära ambitioner på Sveriges territorium. Men förutom det kan man konstatera faktumet med denna utveckling mot högteknologiska, små, lättrörliga och ‘frivilliga’ trupper beredda att inom kort varsel sättas in varsomhelst i världen. Detta är den typ av militär som motsvarar borgarklassens behov och ambitioner i världen. (Det är dock inte uteslutet att de kommer befinna sig i en situation i framtiden där de åter kommer att behöva värnplikten.)

Vad driver dem att gå till krig? En gång i tiden stod det i vänsterpartiets partiprogram att ”Sverige är ett litet men hungrigt imperialistiskt land”. Det är helt riktigt, men brukar avvisas då ordet imperialism förenklas som att ‘regeringen tycker om att kriga’. Imperialismen är inte en politik som en regering i ett kapitalistiskt land väljer, utan det högsta stadiet av kapitalismen där de stora finansgrupperna som smälter samman banker och storindustri dominerar. Då den inhemska marknaden blir allt trängre för dessa företag och man har lika mycket produktion och anställda utomlands blir också lika viktigt att de utländska tillgångarna är säkra. Deras intressen drivs med handelspolitiska, diplomatiska och i förlängningen militära medel.

Hur överkommer svenska imperialismen sin litenhet då? Konsekvensen blir att strategiska allianser med andra kapitalgrupper och företag sluts, som i sin tur har stort inflytande på förhållandena i andra länder. Man deltar i internationella sammanslutningar för storkapitalister och politiker, som t ex World Economic Forum. Dessutom utnyttjar Sverige olika militära allianser som EU (Kongo och Somalia) eller med NATO (Kosovo och Afghanistan).

Den svenska borgarklassen inser att om den ska ha något inflytande i världen idag måste den ha med Sverige i ”det långa kriget mot terrorismen”. Det är ett krig som visat sig har många fronter. Dessutom har svenska kapitalister egnaekonomiska intressen i landet. Svenska ambassaden i Kabuls hemsida informerar att ”[s]törre svenska företag har visat intresse för de upphandlingar som sker inom ramen för den afghanska återuppbyggnadsprocessen”.Vilken politisk färg en regering än har så tvingas den att gå storföretagens ärenden inrikes- och utrikespolitiskt om den inte mobiliserar arbetarrörelsen för att avskaffa kapitalismen. På vägen dit måste en verklig fredsrörelse våga rikta huvudkravet till regeringen i landet där man bor och verkar: ”Sverige ut ur Afghanistan!”


________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

______

Lästips:

Läs mer om Dag Hammarskjölds roll i  Kongo och FN:s politiska manövrer mot Lumumba i Ludo de Wittes bok ”The Assasination of Lumumba”. Den finns att beställa på www.pathinderpress.com eller att köpa på bokhandeln Pathfinder böcker i Stockholm. (Artikelförfattaren representerar inte bokförlaget Pathfinder.)

Annonser