Kuba: Om det senaste årets förtalskampanj mot revolutionen

Posted on 13 juni, 2010 av

0


Jag har varit på Kuba tre gånger, ungefär en månad varje gång. Jag har varit från Pinar del Rio i väst till Santiago i öst, från Havanna i norr till Trinidad i söder. Där träffade jag släktingar till de fem kubanerna som sitter fängslade i USA, besökte imponerande välfärdsinrättningar, kooperativjordbruk, cigarrfabriker, kvarterskommittéer, med mera. Jag träffade min fru på Kuba och gifte mig där.

Min upplevelse av Kuba är raka motsatsen till hur den borgerliga världspressen utmålar landet. Stödet för revolutionen och det politiska ledarskapet är överväldigande. Motståndet mot varje steg att återinföra kapitalismen är intakt. Ledarskapsförändringen efter Fidel Castro avgick och pensionerade sig har inte inneburit ett steg mot den kinesiska ”marknadssocialismen”. Tillgången till information och kommunikation blir större med hjälp av den infrastruktur av internet och mobilnät som regeringen själv bygger upp.

Motorn i att lyfta kamp mot byråkrati och för utvidgad frihet är revolutionens egna institutioner och inte dissidenterna. Ett exempel på detta är de möten som Kubas studentförbund (FEU) organiserat kring temat ”den tystade revolutionen”. Där gör de upp med stalinismen och dess historieskrivnings inflytande på Kuba. De som gör revolutionen kan slå in på fel kurs, men arbetarklassen och de som stödjer revolutionen har fortfarande initiativet att göra upp med den kurs man slagit in på.

Omvärldens borgerliga media har förvandlat Orlando Zapata Tamayo till årets nyhet. Han omnämns som en ”dissident” som efter 83 dagar hungerstrejkat sig till döds mot fängelseförhållandena. Detta är ett typexempel på den likriktade nyhetsrapporteringen vi får om Kuba. Före han blev fängslad 2004 deltog han aldrig i regeringsfientliga aktiviteter. Han hade genom åren arresterats och dömts för en serie vanliga kriminella gärningar som störning av allmän ordning, vapeninnehav och att han krossat skallen på en viss Leonardo Simon med en machete. Under sin fängelsevistelse på för en återfallsbrottsling blygsamma tre år så förlängde han sitt fängelsestraff till 25 år genom ständiga våldsutbrott mot fångvaktare. Det var först efter fängslandet som hans mor tog kontakt med oppositionsgrupper – något hon aldrig störts av myndigheterna för.

Nyhetsrapporteringen staplar faktafel på faktafel. Lars Palmgren rapporterar i Sveriges Radio P1 att Zapata dog i sin cell. Men han dog på sjukhus. Zapatas mor Reyna Luis Tamayo har för övrigt tackat läkarna för det högklassiga och intensiva räddningsförsöket på hennes son som Kubas sjukvårdsystem kunde erbjuda.

En annan nyhet har varit de så kallade ”damerna i vitt” som demonstrerar på Havannas gator för att påminna om sina släktingar, de 75 ”dissidenterna” som fängslades på Kuba år 2003. Zapata krävde i sin hungerstrejk eget kök i sin cell, en mobiltelefon, en dator och en tv. Damerna kräver precis samma absurda privilegier för de som av olika godtyckliga skäl kallar sig ”samvetsfångar”.

De 75 så kallade ”dissidenterna” hade dömts för att ”ha tagit emot medel eller material från USA:s regering för att utföra aktiviteter som myndigheterna anser undergrävande och skadar Kuba”. Å ena sidan erkänner Amnesty international att de begått detta allvarliga och för Kuba inte så unika brott, å andra sidan kallas de motsägelsefullt för ”samvetsfångar”. När Washington lanserat kampanj för att det finns samvetsfångar på Kuba är det Amnestys uppgift att framkalla statistik därför.

Lars Palmgren rapporterade att det lilla tjogtalet ”damer i vitt” hade bussats bort av polisen under en demonstration. Någon av dem fick en stukad tumme och en annan nersmutsad klänning (snyft). Hur som helst medgav han samtidigt att motdemonstranterna var tio gånger fler och att polisen eskorterade damerna under skydd av en mänsklig kedja runt dem. De eskorterades bort för sin egen säkerhet. Hade det gällt något annat land så hade knappast 20 personer medfört ett sådant ramaskri i världspressen.

Samma dag som Zapata begravdes och damerna i vitt demonstrerade skedde någonting som faktiskt är typiskt för Kuba. Då samlades 250 000 företrädare för bönder och kooperativarbetare till en kongress. ”Bönderna var minst lika kritiska som de demonstrerande kvinnorna. De anklagade regeringen för dålig ineffektiv livsmedelsförsörjning och krävde en radikal förändring i jordbrukspolitiken vad gäller distribution och försäljning av deras produkter”, skrev Marc Frank i brittiska Financial Times. Frank pekade på hur damerna i vitt fick uppmärksamhet utomlands, men hur de bespottades på Kuba. Bönderna fick däremot ingen uppmärksamhet utomlands, men fick stark sympati på Kuba för kraven att byråkraterna ska tillgodose deras krav eller hålla sig undan.

Detta är ytterligare ett bevis på att Bondeförbundet och andra folkrörelser på Kuba är verktygen att uppnå större frihet, inte de så kallade dissidenterna. Dissidenterna representerar ett pyttelitet medelklasskikt som är missnöjda att Kubas sociala utjämningspolitik förhindrar dem att berika sig på turistekonomin tillräckligt mycket och att Kubas politiska system hindrar dem från att få större representation än andra genom sina privilegier.

De grupper som kallar sig socialdemokratiska, liberala, paraplyorganisationer, nätverk, osv, har ingen politisk plattform utan är skräddarsydda av exilkubanska politiker och rikemansgrupper i Spanien och Miami. De har inte samma skrupler som den revolutionära ledningen som för över 50 år sedan störtade diktatorn Batista – att inte ta emot pengar från någon främmande makt. Utan de är mer än villiga att ta emot pengar från öppet regimomstörtande fonder med säte i Washington. De smyger in och ut ur USA:s intressekontor i Havanna på möten, hämtar material, pengar och privilegier som ingen vanlig kuban har tillgång till.

När de ser en enskild marginaliserad person som Zapata så försöker de till varje pris utnyttja honom för sina kampanjer. Och lyckas de inte störta regeringen under sin livstid så kan de i varje fall för en stund leva i det mest välbärgade yrket på Kuba – landsförrädare. Så bildas en trasproletär och medelklasskoalition för att springa imperialismens ärenden på Kuba.

Skiktet av ”bedragare” är mycket spretigt och gränsar även in över ”hederligt folk”. Den svarta marknaden är gräsligt stor och den kubanska ekonomin är oerhört deformerad. Det är faktiskt fortfarande så att du kan bli rikare på Kuba om du försörjer dig som bedragare än som läkare eller bonde. Du kommer ena dagen i traskläder och tigger pengar till mjölk till ungarna (och hoppas att turisterna inte vet att varje medborgare har ransoner så man klarar sig) och får en dollar (redan mer än en dagslön växlat mot kubansk peso). Andra dagen klär man sig i frack och går ut och raggar turister att köpa cigarrer från sitt privata förråd (stulna eller förfalskningar, men redan motsvarande en halv eller hel månadslön när transaktionen är gjord). Ofta kombinerar du detta med ett vanligt jobb.

Kuba är inte stalinistiskt, utan har en livs levande revolution. Folket har lyckats driva bort 60-talets korta period med interneringsläger, 70-talets censuriver, den sovjetinspirerade kommandoekonomiska modellen på 80-talet och 90-talet och nu försöker man hitta tillbaka till en genuint kommunistisk tradition. Kuba har gett sitt exempel och sina råd om hur man skulle bekämpa kontrarevolutionen i Venezuela och har fortfarande en revolutionär inverkan i Latinamerika.

Men Kuba är också viktigt för oss. När Sverige under 90-talskrisens borgerliga såväl som socialdemokratiska regeringar slog världsrekord i välfärdsslakt så stängdes inte en enda skola eller ett enda dagis på Kuba. Nu har Kuba reorganiserat sockerbruken, men ingen har blivit arbetslös utan alla sockerarbetare har fått utbilda sig eller fått nya jobb. På Kuba har alla rätt till arbete medan här är var tionde öppet arbetslös under den nuvarande krisen. Kuba skyddar de sociala rättigheterna medan det visar sig att vi inte ens kan ta för självklart att varje generation i det rika landet Sverige ska få det bättre än den förra.

Kubas socialistiska revolution måste spridas, främst till väl utvecklade länder som USA, för att samhället ska blomma ut till fullo. Under tiden kan man bara hitta öppningar och lättnader och hålla ut. Ett socialistiskt samhälle är bara möjligt om vi i länderna på toppen av sin kapitalistiska utveckling erbjuder Kubas vår solidaritet. Den ekonomiska kris som kommer prägla de kommande decennierna kommer visa att det är nödvändigt och Kuba visar allt det fantastiska som kan göras om vi arbetare tar makten!

_________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser
Posted in: Utrikes