Brasilien del 1: Revolutionär förhistoria

Posted on 11 juli, 2010 av

0


När Pedro Alvarez Cabral kom till det blivande Brasilien år 1500 började man inte omedelbart koloniseringen. Då man trodde att det rörde sig om en ö i Atlanten skulle det dröja trettio år. Under tiden fanns ett utbyte där indianerna högg ner brasilienträ, ett hårt träslag som man kan utvinna ett rött färgämne ur, och bytte dessa mot knivar och tyger med portugiserna. Under första halvan av 1500-talet var det enda exportvaran från Brasilien.

Brasiliens indianer

Till skillnad från t ex Inkas så hade inte Brasiliens indianer ett avancerat samhälle. Troligtvis hade de första människorna kommit till landet för tolv tusen år sedan. En befolkning är känd för sina ”sambaquis”, lämningar av skaldjur vilket tyder på förekomsten av fiske. Dessa lämningar tros vara så gamla som 8000 år och de slutade någon gång vid portugisernas ankomst. En teori säger att denna befolkning, som fanns vid Atlantkusten, ersattes när Tupi guarani kom från Amazonskogen. De hade mer social organisation och bemästrade vissa jordbrukstekniker.

År 1531 skickade Portugals kung João III de första bosättarna till Brasilien. Portugal och Spanien slöt ett avtal där de rent godtyckligt drog en rak linje och delade öst och väst mellan sig i Sydamerika. Den portugisiska staten sponsrades av den katolska kyrkan som med sitt kristnande gjorde indianernas och senare också de svarta slavarnas ”sinnen mognade” för underdånigheten.

På 1600-1700-talen föll indianerna offer för ett gäng äventyrare, ”bandeirantes”, som i sitt utforskande av Brasiliens inland skövlade ursprungsbefolkningens områden. De som undkom strök med i sjukdomarna som kom med européerna. Från att ha varit två till sex miljoner uppdelade på ungefär tusen stammar när portugiserna kom har de idag decimerats till några hundratusen uppdelade på 200 stammar. Många av stammarna har bara en handfull kvarlevande medlemmar och riskerar att dö ut.

Från att slavhandeln började kring 1500-talets mitt till att den förbjöds 1888 så skeppade Portugal och senare det självständiga Brasilien nära 40 procent av alla de 12 miljoner slavar som kom fram i den transatlantiska slavhandeln till just Brasilien. Och då är detta de lägsta uppskattningarna.

Slavarna arbetade på sockerbruk, kaffeplantager, i guldgruvor och från 1600-talet som betalda tjänare. Hela historien om dessa människor är föga känd. Brasilien brukar ofta föras fram som exempel på ett motståndsfritt land där Dom Pedro 1822 lyfte sitt svärd och sade ”Självständighet eller död!” men som av Portugal accepterades utan ett enda skott och där prinsessan Isabelas ”nåd” 1888 gjort att hon kallas för ”slavarnas befrierska”. Men hittills har är varken indianernas motstånd, hur Brasilien blev självständigt, hur slaveriet avskaffades eller hur landet blev republik skildrats ordentligt.

Historiker brukar säga att indianerna ersattes av svarta slavar från Afrika då de senare var mer resistenta mot sjukdomarna som kom med européerna. Men det var knappast hela sanningen. Indianerna gjorde hårt motstånd. Tidiga europeiska upptäcksresande har skildrat sammanstötningar med de långhåriga, långa, robusta och skräckinjagande Goitacákrigarna. Européerna ansåg att trots att de hade tekniskt övertag med sina skjutvapen så var Goitacás omöjliga att pricka. De var så skickliga simmare och löpare att de anses ha varit lika hemma i vatten som på land, att ingen kunde fånga dem vare sig till fots, på hästrygg eller i båt. Goitacánationen, vilken hade ungefär 12 000 medlemmar, lyckades ingen någonsin besegra i strid. Det enda som kunde ta kål på den väldiga nationen var en epidemi av smittkoppor som portugiserna introducerade precis för detta syfte.

Slavar rymde och etablerade självständiga områden liknande de maroonerna etablerade i bergen i Jamaica. I Brasilien kallas dessa för ”quilombos”. Idag är definitionen av quilombo bredare och omfattar alla svarta områden på landsbygden som utvecklades före och efter slaveriets avskaffande. Den största quilombon var Palmares som på sin höjd rymde 30 000 förrymda slavar.  Den sista ledaren för Palmares innan det föll var Zumbi, som försvarade området från att intas av portugiserna under 20 år. Han förråddes och mördades den 20 november 1695. Varje år det datumet hyllas då Zumbi som en hjälte bland brasilianer av afrikanskt ursprung .

Den första som strävade efter att avskaffa slaveriet var Chico-Rei, en afrikansk stamhövding. Efter att det upptäckts guldfyndigheter och guldruschen började i Brasilien under tidigt 1700-tal hade han fångats in och skeppats för att säljas till en gruvägare i Ouro Prêto. Han blev gruvslavarnas förman. Genom att arbeta även på söndagar och helgdagar sparade han ihop så att han kunde köpa sin egen och senare också sin son Osmars frihet från slavherren. Tillsammans befriade fadern och sonen hela stammen. Hela gruppen köpte därefter Encardadeiragruvan. Chico-Rei återupptog sina kungliga funktioner och började hålla firanden av afrikanska högtider för sitt folk utstyrd i bästa traditionella klädsel. När nyheter om detta nådde den portugisiska kungen förbjöd han omedelbart att slavar fick köpa sig fria. Chico-Rei är idag en hjälte för Brasiliens svarta.

Efter en tid började kungen av Portugal, Dom João V, kräva en femtedel av guldfynden i skatt till kronan. Förbittrade över beskattningen gjorde gruvarbetarna ett misslyckat uppror. Andra hade mycket uppfinningsrika sätt att undkomma om man inte var en av dom som direkt hotade eller fysiskt angrep skatteinsamlarna. Kronans girighet ledde till uppvigling i Vila Rica 1720.

Eller vars riktiga namn var Joaquim José de Silva Xavier.

När luften pyste ur den ekonomiska uppgången fann gruvarbetarna det ännu outhärdligare att betala skatterna. Samma år som franska revolutionen (1789) grundade poeterna Claudio da Costa, Thomás Antônio Gonzaga, Joaquim José de Silva Xavier och nio andra konspiratörer fulla av idéer härstammande från Frankrike den revolutionära självständighetsrörelsen Inconfidência Mineira. Den mest kända av dem var Xavier som kallades för Tiradentes, vilket betyder ”tandläkaren”, på grund av hans skicklighet i yrket. Upproret krossades på ett mycket tidigt stadium. Tiradentes, som var den enda som vägrade förneka sin roll i konspirationen kastades utan att få möjlighet att försvara sig i fängelse i tre år för att sedan hängas och slitas sönder på fyra delar. Hans huvud sattes upp offentligt för allmän beskådan i Ouro Prêto, hans hus brändes och det ströddes salt kring huset för att inget skulle växa där – ett öde som drar tankarna till slavledaren Spartakus under romartiden. Inconfidencia Maneira följdes av de liknande revolutionsrörelserna Conjuraciões de Rio de Janeiro (1794) och Alfaiates de Bahia (1798). Tirandentes blev upphöjd till dessa rörelsers hjälte.

Tjugofem år senare blev Brasilien självständigt. Det var inte konstigt egentligen att Portugal var villigt att låta Brasilien bli självständigt. Åren 1804-1825 vann de flesta latinamerikanska länder sin självständighet. Först ut var Haiti, där Toussant L’ouverture lett en våldsam slavrevolt som besegrade kolonialherren Frankrike och blev Latinamerikas första självständiga republik. När Napoleon invaderade Spanien 1808 inspirerade det till vidare rörelser i Spaniens kolonier från den infödda eliten (”criollos”). Men innan dess hann Portugals kung, Dom João VI, fly från Napoleon till Brasilien varifrån han styrde Portugal under femton år innan självständigheten.

De första upprorsförsöken i Latinamerika krossades 1812 (Hidalgos uppror i Mexiko och Miranas’ i Venezuela). Simon Bolivar i Venezuela och José de San Martin i Argentina blev en ny generation ledare som kämpade i land efter land i det spansktalande Amerika och vid 1825 hade alla utom Kuba och Puerto Rico befriats. Kuba skulle under gigantiska inbördeskrig ledda av Cespedes (under 1868-78) och ett senare inlett av Martí (1885-88) vinna slaveriets avskaffande och självständighet.

Mexiko blev självständigt samma år som Brasilien genom en militärkupp som förde en konstitutionell monarki under ledning av Iturbide till makten, men imperiet föll och år 1823 blev landet republik. Det imperium som i Brasilien inrättades av Dom Pedro 1822 blev ett dekadent välde mest känt för hans sexuella affärer. Dom Pedro fick bara en efterföljare, Dom Pedro II, som när fadern abdikerade 1831 bara var ett barn. Den tid då Brasilien stydes av så kallade ”regentskap” (1831-40) var en tid präglad av häftiga uppror (vilket vi återkommer till nedan). När Dom Pedro II fyllde femton började han sin regenttid. Brasilien vann en serie krig och för alla utom slavarna fanns ett parlament och växande politiska friheter. Sedan Storbritannien själv tvingats sluta handla med slavar 1807 försökte de förgäves trycka på brasilianska imperiet att göra detsamma. Under 80 år följde ett otal lagar som enligt teorin men inte verkligheten skulle avskaffa slavhandeln.

Avskaffandet av slaveriet skedde istället genom en väldig revolution i Brasilien. Redan under mitten av 1800-talet var det klart att slaveriet var på väg att drivas bort. Under 1830-1840-talen skedde de största inbördeskrigen i landets historia med slavuppror, attacker mot jordbruk och mord på jordägare. Mellan 1835-40 gjorde ”cabenegem”, svarta, indianer och mestiser boende i kåkstäderna i dåvarande Grão-Para-provinsen, uppror. De lyckades ta staden Belém och upprätta en egen regering innan upproret föll och 40 000 människor fick sätta livet till. Folkets hjälte i krigen 1838-41 var Cosme, en svart ledare av ett uppror på 3000 beväpnade män mot monarkin. Mellan 1835-45 gjorde den lokala eliten i Rio Grande Do Sul uppror och satt upp en egen regering i Piratini. Här spelade svarta en avgörande roll och alla slavar som slogs på Bento Goncalves sida mot monarkin blev frigivna.

Revolutionära självständighetsrörelser i slutet på 1700-talet.

Vid slutet av 1800-talet stod Brasilien skakat av uppror, i djup ekonomisk kris och pressad av det internationella kapitalet som inte längre tillät konkurrens från slavarbetet. Kampen för att avskaffa slaveriet enade svarta, vita, mestiser och mulatter. Men inte bara frigivna slavar agerade, utan arbetarklassens kärna i tryckerier och vid järnvägarna gömde förrymda slavar och tryckte upp massvis av pamfletter mot slaveriet. När prinsessan Isabel undertecknade den så kallade ”Gyllene lagen” var det i själva verket ett dokument om kapitulation, att brasilienska imperiet hade gjort bankrutt. Året efter (1889) genomfördes en militärkupp stödd av landets rika kaffeplantageägare och republik infördes. Två år senare dog Dom Pedro II i lunginflammation.

Varken självständigheten, slaveriets avskaffande eller monarkins störtande ändrade på logiken att Brasilien var ett underutvecklat land som levde på att exportera råvaror till Europa, och då huvudsakligen jordbruksprodukter från de stora plantagerna. Detta även fast modernisering historiskt drivits fram av revolutionära processer som störtat eller hotat makthavarna i Brasilien, antingen på hemmaplan eller på uti världen. Boken President Lula och Brasiliens arbetarparti är utgiven av Atlas som ingår i den socialdemokratin närstående tankesmedjan Arenagruppen. Boken beskriver hur den dåtida sociologen av  ”beroendeskolan”, Fernando Henrique Cardoso, på 60-talet bäst uttryckte pessimismen över borgerklassens möjligheter att ta Brasilien ur sitt beroende av västmakterna och komma ifatt i utvecklingen. Detta var för övrigt en position som delades av Lulas nu regerande arbetarparti (PT) när det grundades. Det var innan Cardoso blev Lulas nyliberala företrädare som president.

Citatet från boken lyder: ”Han [Cardoso] hävdade att Latinamerikas ryggradslösa och fega ‘nationella bourgeoisie’ var oförmögen att utnyttja alliansen med ‘utländskt monopolkapital’ till att värna sina egna intressen och drog av detta slutsatsen att regionen måste utforma sin egen identitet och en självständig väg till utveckling”.

”President Lula och Brasiliens arbetarparti”. En bok jag läste på min resa till Rio de Janeiro.

Men i detta påstående är det invävt att företagarklassen i Brasilien inte kan gå denna väg och att det behövs en klass som inte lever av privilegier som kommer av smulor från det utländska monopolkapitalets vinster. Det är bara arbetarklassen som kan leda den vägen och för det behöver den ett eget parti. Det är det som skiljde PT från de stalinistiska partierna som ville ha en allians med de ”nationella” kapitalisterna samtidigt som de sade sig företräda arbetarklassen. Som det stod i PT:s grundningsmanifest: ”Arbetarpartiet är sprunget ur arbetarnas längtan efter politisk självständighet. De är trötta på att tjäna som valboskap för politiker och partier som företräder den förhärskande ekonomiska, sociala och politiska ordningen”.

Nästa tema i serien är därför en översiktlig genomgång av arbetarrörelsens historia i Brasilien.

(LÄS HELA ARTIKELSERIEN PÅ VÄNSTERHISTORIKERNAS HEMSIDA.)

_____________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser