Brasilien del 2: Lula och arbetarrörelsens historia

Posted on 18 juli, 2010 av

1


Under 1890-talet öppnade Brasilien sina gränser. Då strömmade 800 000 immigranter, varav de flesta italienare, in i landet för att jobba i kaffeodlingar (”fazendas”). Inte långt därefter anslöt sig miljoner japaner, spanjorer, tyskar och portugiser. När storstrejken i Sverige 1909 misslyckades gick många ur LO och emigrerade till Brasilien.

Strejkmöte med 40 000 deltagare 1909. Efter svenska ”storstrejkens” misslyckande skulle många arbetare emigrera till Brasilien, för att istället delta i byggandet av arbetarrörelsen där.

I Sverige bröt sig minst tiotusentals missnöjda arbetare ur det socialdemokratiskt dominerade LO och bildade det syndikalistiska SAC. Samtidigt började deras tidigare föreningsbröder som valt att emigrera tillsammans med andra invandrare i politisk exil att bygga upp Brasiliens första fackföreningar efter samma idéer. Arbetarrörelsen dominerades mycket riktigt av anarkister och anarkosyndikalister i början av 1900-talet. Man kämpade för arbetstidsförkortning med bibehållen lön och bättre arbetsvillkor. Vid sidan av fackföreningarna organiserade man utbildningscentra, skolor och teatrar som organiserade breda folkliga projekt för att bekämpa analfabetismen.

De första strejkerna i Brasilien, i Santoshamnen och bland järnvägsarbetarna, inspirerades av anarkistiska sympatier. Den första nationella arbetarkongressen hölls 1906 och sen dominerades talen på arbetarnas högtidsdag första maj av prominenta anarkister. Den andra arbetarkongressen hölls 1913 och var först tänkt som en panamerikansk anarkistkongress men från utlandet dök bara två argentinare upp. Anarkisterna började få större och större publik, vilket kulminerade i två landsomfattande strejkvågor 1917 och 1919.

I samband med den stora ryska revolutionen 1917 och på grund av missnöjet med den anarkistiskt dominerade arbetarrörelsens oenighet började en grupp militanter se behovet av att organisera ett kommunistiskt parti i Brasilien. Fyra och ett halvt år senare, den 25 mars 1922, samlades nio representanter för lokalgrupper från hela landet och bildade Brasilianska kommunistpartiet. Man godtog de 21 anslutningsvillkoren till den kommunistiska världsrörelsen, Komintern.

På partiets första kongress erkändes det dock inte som en del av Komintern då det ansågs vara för mycket av ett politiskt hopkok och fortfarande hade för mycket inslag av anarkosyndikalism. Det skulle dröja till 1930 till partiet blev erkänt av Komintern. Men då inledde det en period av underordning under den stalinistiska byråkrati som hade krossat det revolutionära ledarskapet i Ryssland och förvandlat internationalen till ett verktyg för deras diplomatiska intressen.

I följden av börskraschen i New York 1929 försvann nästan hela marknaden för Brasliens dominerande exportgröda – kaffe. Det blev en politisk kris och en militärkupp 1930 förde Getúlio Vargas till makten. Tidigare strävade polisen att slå ner varje försök från arbetarna att organisera sig. Nu inkorporerades fackföreningarna istället i staten efter det mönster som fascisterna hade infört i Italien. Fackavgiften betalades genom skatten och arbetsministeriet kontrollerade dess sätt att fungera. De blev snäva organisationer av olika yrken i ett visst område som inte fick samordnas. Vargas var populistisk på så sätt att han lät införa sociala reformer som åtta timmars arbetsdag, förbud mot barnarbete, minimilön och reglerad semester. Arbetarna tilläts inte bara fira första maj under hans diktatur. Vargas talade personligen på ”arbetarnas högtidsdag”.

Getulio Vargas. Han kallas av många för ”Brasiliens fader”.

I början försökte Vargas på olika sätt stötta kaffeodlarna genom stödköp eller att bränna överskottet. Men Brasiliens ekonomi behövde industrialiseras. Vargas satsade därför på statliga basindustrier för gruvor, el, olja och stål och skyddstullar för brasilianska varor mot utländsk konkurrens. I utrikespolitiken stödde Vargas Hitler och Mussolini i början av andra världskriget men ändrade sig när de började förlora kriget.

När Vargas 1943 förklarade krig mot Hitler och axelmakterna började det sedan länge staliniserade kommunistpartiet stödja hans diktatur. Trots att han hade vänt sig bort från axelmakterna försvagades hans ställning och han tvingades lämna makten 1945. När han kom tillbaka som demokratiskt vald 1950 var läget ändrat. Han fortsatte med samma nationalistiska politik och grundade bland annat det än idag existerande statliga oljebolaget Petrobras. Men klasskonflikterna gick inte att kontrollera som förut och båda läger var missnöjda med den enorma inflationen. Detta misslyckande drev Vargas till självmord 1954.

Efter Vargas valdes Juscelino Kubitschek till president 1955 på ett program för modernisering av landet. Den nya huvudstaden Brasilia byggdes i inlandet för att stimulera den ekonomiska utvecklingen där. Man välkomnade också utländska företag. Landets industriella centrum blev det så kallade ABC-området i utkanten av São Paulo dit bilfabriker flockades. Här skulle senare den nya fackföreningsrörelsen (CUT) och Arbetarpartiet (PT) växa fram.

Under början av 60-talet växte motsättningarna mellan klasserna. Småbönder och lantarbetare organiserade sig i de så kallade ”bondeförbunden” för att kämpa för jordreform. Arbetarna började använda de gamla gula fackföreningarna för att organisera vilda strejker och kräva högre löner. Dåvarande presidenten var populisten João Goulart, även kallad Jango. Han hade varit arbetsminister under Vargas och hade goda relationer med facken. Han hade lovat jordreform, progressiv beskattning för att få de rika att bidra till landets utveckling och det mest kontroversiella var åtgärder för att tvinga utländska företag att investera en del av vinsterna i Brasilien. När han under press från massrörelserna annonserade ut reformerna på ett massmöte i Rio de Janeiro 1964 jublade massan av arbetare och studenter.

Militärerna gjorde då en kupp, upplöste bondeförbunden med våld och bytte ut det fackliga ledarskapet. Men ännu fanns det visst utrymme för oliktänkande. Inom populärmusiken fanns en rörelse kallad ”den gyllene generationen” som öppet kritiserade militärerna. Men från och med 1968 kom en mer brutal regim torterade sina politiska fångar. Många gick i landsflykt. Den nya militärledningen höll medvetet lönerna nere samtidigt som man investerade i produktionen.

Arbetarna hade inget fack att vända sig till på sin arbetsplats. Facket höll till i fina lokaler i stan under strikt uppsikt av militären. Så blev det så kallade ”brasilianska undret” 1968-73  med en tillväxt på i snitt 7,5 procent per år möjlig. Inte minst svenska företag utnyttjade arbetarnas rättslöshet. São Paulo kallades nu för ”Sveriges tredje största stad”. Här fanns företag som Electrolux, Ericsson och Scania. Men i och med oljekrisen 1973 tog ”undret” slut.

”Pedagogik för förtryckta”, skriven av Paulo Freire.

Fattigdomen bland de som flyttar in från nordöstra delen av landet till storstäderna och den hårda verkligheten av att vara totalt utelämnad av myndigheterna (att behöva bygga sitt skjul, skaffa jobb och överleva helt själv) var innan diktaturen en källa till att olika populister vann valet genom löften om offentlig service. Men militären undertryckte all form av politisk verksamhet, även populism. De fick ingen hjälp från de brasilianska stalinisterna eller andra underjordiska vänsterpartier som vid det här laget var närmast krossade.

Det enda ställe de kunde samlas på var de kyrkliga samfund som de inflyttade själva bildade. Som mest fanns 80 000 bassamfund med totalt två miljoner medlemmar. Här gick den så kallade befrielseteologiska flygeln av den katolska kyrkan in. En känd befrielseteolog är Paulo Freire som skrivit boken Pedagogik för förtryckta. Hans idéer om utbildning och lärande har stor förankring inom brasilianska arbetarrörelsen idag.

I kyrkan lärde sig arbetande människor själva överlägga om hur de skulle få de saker de behöver: rinnande vatten, kollektivtrafik till jobbet eller bättre boenden. Organisering var nyckeln till att få kontroll över sina liv. Tilliten till varandra och självförtroendet de fick gjorde att dessa aktivisters inflytande spred sig till fackföreningarna när arbetsvillkoren i de stora fabrikerna försämrades i början av 70-talet. De krävde full organisationsfrihet, rätt att förhandla om kollektivavtal och var kritiska till fackföreningsskatten. Det högdragna förakt de visade såväl mutade fackbyråkrater (”pelégos”) som den militära repressionen gjorde att de inte var särskilt lätt att skrämma. Situationen skapade en etik för en ny arbetarrörelse. Det är inte ovanligt i historien att det första steget tas utanför traditionella kanaler.

Filmen ”Lula, o filho do Brasil”.

Den brasilianska filmen Lula, o filho do Brasil illustrerar hur en ny sorts facklig ledare formas. Luis ”Lula” Inacio da Silva föddes 1945 i en fattig familj i Vargem Comprida i nordöstra Brasilien. Lula är katolik. Familjen flyttar till fadern som arbetar i Santos, där barnen får jobba som gatuförsäljare samtidigt som de går i grundskolan. På grund av faderns otrogenhet flyttar mamman och barnen till São Paulo. Som tonåring tar Lula sitt diplom som svarvare och blir metallarbetare. Han förlorar ett lillfinger i en arbetsplatsolycka. Här bevittnar han en av 60-talets vilda strejker där en chef dödats som hämd för att han skjutit ihjäl en arbetare. 70-talets arbetslöshet var en fruktansvärd upplevelse då han förlorade alla sina vänner och inte hade råd med cigaretter.

När Lula blev facklig var han först en vanlig typisk arbetarledare. Men när militären fänglade honom en månad och torterade brodern som också var facklig förlorar han rädslan för konfrontation. Han blir en av de som försöker förändra den traditionella fackföreningen. Han sökte upp arbetarna och pratade med dem vid fabriksgrindarna istället för att passivt vänta på att de ska dyka upp på de möten och kurser. Mötesbladen gjordes mer pedagogiska och tilltalande med t ex skämtserier och snygg design med fyra sidor i färg. Fotbollsmatcher där fackledningen mötte fabrikslag anordnades. I facktidningen publicerades namn på de förmän som behandlade arbetarna orättvist. Uppfinningsrikt visade han arbetarna att facket tillhör dem och dessutom är ett roligt engagemang.

Trots fördomen att arbetare måste vara utblottade för att ta till kamp men helt i enlighet med historien började kampen på företag som betalade relativt höga löner. Det uppdämda missnöjet efter det brasilianska undret och de nedpressade lönerna gjorde att metallarbetarna tillbakavisade regeringens lönebud och strejkvågen började. Då fanns det redan en ledning för denna blivande arbetarförtrupp som hade tagit makten från alla gamla pelégos. Deras exempel spreds över landet och kallades för ”novo sindicalismo”. Kommunistpartiets alternativ att först komma åt maktpositioner för att sedan förändra facket hade definitivt lidit bankrutt.

På Saab-Scanias lastbilsföretag i São Bernando hade det brutit ut en strejk 1978. Det hela spred sig till andra multinationella företag som Ford, Mercedes-Benz, Volkswagen och Chrysler. Mot slutet av andra veckan strejkade omkring 80 000 arbetare. Av sund skepsis skyddade Lula de fackliga medlemmarnas integritet genom att aktivt hindra intellektuella inom medelklassvänstern från att ta över strejkrörelsen och kväva arbetarnas initiativförmåga. Strejken organiserades väl och kom som en överraskning för regeringen. De strejkande tillkämpade sig ett lönelyft på hela 24,5 procent. Men den avgörande segern var att företagen tvingades förhandla direkt med facket utan statens inblandning.

Lula håller tal inför strejkande arbetare på fotbollsstadion Vila Euclides 1979.

Nästa år var regeringen mer förberedd. Den 13 mars utlyste metallarna i São Bernando generalstrejk för högre löner och bättre arbetsvillkor. Responsen var så stor att man var tvungen att hålla massmöte på Vila Euclides fotbollsstadium, det enda stället med plats för 80 000 personer. Ljudanläggningen fungerade inte så talarna fick skrika och åhörarna ropa vidare till åhörarna bakåt. Strejken förklarades olaglig och anfölls utav beväpnad polis, polishundar och brandmän. Polisen tog över facket under 15 dagar. De skrämde Lula med arrestering och han höll sig hemma, men hämtades sedan ur sitt hem av fackliga som eskorterade tillbaka honom till ett möte. Det var inte lätt men de återtog ledningen från polisen. Efter åtta dagars strejk gick arbetsmarknadsministern med på direktförhandlingar under villkor att de gick tillbaka till jobbet. Budet förkastades av de flesta arbetare men efter hot om militärpolis återvände många till arbetet.

Här visar filmen hur Lula sluter ett avtal om 45 dagars vapenvila och 15 procents löneökning mot att inga fackliga sparkas. Stämningen blev så att han hånades och kallades för förrädare när han förklarade sitt handlande. Och han hade ju tagit beslutet över huvud på arbetarna, utan medlemsomröstning. Många arbetare lämnade in sina medemskort. Hade det gjort genom att konsultera arbetarna hade det varit en annan sak. Kritiken mot Lula var riktig. Det kanske hade varit oundvikligt med vapenvila, men det var inte oundvikligt att fatta beslutet på byråkratiskt vis.

Året innan strejkerna (1977) grundade Chico Mendes Xapuris fackförening för lantarbetare. Länge hade han kämpat för bättre förhållanden för de som tappade gummiträden i Amazonas. På 70-talet röjde militärdiktaturen med sin Plan för nationell integration Amazonas skogar för att bereda marken för ranchägare,  träindustrier och andra ”utvecklare”. Då  ledde Mendes en mäktig motståndsrörelse. Lantarbetare hade mänskliga blockader i områden som riskerade skövlas och blev därför hotade av lejda revolvermän. Mendes grundade även Nationella rådet för gummitappare. De skapade skyddade områden där bara traditionella ekologiskt hållbara utvinningsmetoder fick användas (gummitappning, nötsamling och icke-industriellt fiske). Han skulle senare bli medlem i PT innan han mot 80-talet slut blev lönnmördad på order av rika jordägare.

Fackföreningen CUT i en kampanj för frigivande av den politiska fången Mumia Abu Jamal. Jamal är en f d svart panter i USA. Banderollen anknyter till brasilianska svarta hjältar som Zumbi.

Strejkerna övertygade den fackliga ledningen om behovet av ett arbetarparti. Facket hade fått obetydligt stöd inuti kongressen, inklusive från de ”oppositionella”. Misstron mot proffspolitiker växte. När verkstadsföretagen svek löftet om att inte sparka fackliga insåg strejkledarna att de måste delta direkt i politiken och kämpa för lagar som återspeglar att arbetarna vänt styrkeförhållandena mellan klasserna till sin fördel. Redan på ett möte som Lula sammankallat i slutet av 1978 hade man diskuterat om att bilda ett parti baserat på fackföreningarna. På nionde metallarbetarkongressen 1979 antogs förslaget om att bilda ett sådant parti.

Det var en livlig rörelse under det kommande året. Aktivister antog ett program som de gick ut och spred på första maj och andra tillfällen. I oktober 1979 grundades ”rörelsen för Arbetarpartiet” och en provisorisk nationalkommitté valdes. I februari 1980 deltog 1200 personer på ett möte på Sionuniversitetet i São Paulo och tog de första stegen mot bildandet av partiet. Fyra månader senare pressade nya brutala repressalier mot strejker och fängslandet av Lula aktivisterna att skynda på processen. I juni 1980 bildade brasilianska Arbetarpartiet (PT).

Boken President Lula och Brasiliens Arbetarparti berättar om hur mycket partiets inriktning vid dess grundande skiljde sig från idag.  Partiets manifest fastslog att ”Deltagande i val och parlamentarisk verksamhet kommer att vara underordnade målet att organisera de exploaterade massorna och deras kamp”. För att förhindra karriärism skulle parlamentarikerna betala en tredjedel av sin lön till partikassan. Kandidater för partiet var också förbjudna att ge några vallöften de inte kunde hålla. Man såg demokrati som ”det organiserade och medvetna deltagandet av arbetare” i politiken .

PT gick tvärs emot de båda stalinistpartierna. PCB och PcdoB ville få arbetarna att underordna sig den inhemska ”progressiva” borgerligheten mot jordägarna och imperialismen i kampen för utveckling. Boken beskriver att: ”Genom bildandet av PT, ett parti skapat av och för just den klass som kommunisterna sade sig företräda, erbjöd Lula ett praktiskt alternativ till Kommunistiska partiets multi-klass-strategi.”

PT skröt också om att vara ett inkluderande parti med tendens- och fraktionsfrihet. Bland annat den stalinistiska utbrytarfraktionen PCBR och tre trotskistiska grupperingar tilläts gå med i partiet. Lula bildade senare en egen fraktion – Articulacão. PCBR gjorde 1986 utan stöd i partiet ett bankrån för att ”finansiera revolutionen” och blev uteslutna. På ett nationellt möte bestämdes att minoriteter har rätt att organisera sig som grupp inom partiet men måste följa dess stadgar och får inte vara med i något annat parti. Det var ett riktigt beslut. Men 1988 bestämde man att fraktionerna inte fick ha en egen ekonomi, egna ledare eller egna tidningar. Trots att reglerna mildrades något 1994 var det ändå ett steg bort från den ursprungliga partidemokratin. Två trotskistiska grupper vägrade acceptera reglerna och uteslöts. En av dem bildade Förenade socialistiska arbetares parti (PSTU) som stödde Lula i valrörelsen 1994.

Arbetarpartiet grundas 1980.

Under partiets första år var det centralt att bygga particeller (nucleos) på arbetsplatser. Sådana hade funnits i alla socialistiska organisationer som på allvar ville vara arbetarpartier. Men till skillnad från t ex stalinistpartierna försökte PT efterlikna de kyrkliga bassamfunden. Alla beslut skulle först förankras genom diskussion i cellerna innan de antogs centralt. I de traditionella vänsterpartierna togs besluten centralt och fördes ut till cellerna.

PT:s kadrer var också ledande i att bilda ett antal folkrörelser. Den nya fackföreningsrörelsen CUT bildades 1981 som ett försök att ta makten över fackföreningsrörelsen. Facket kontrolleras idag av en fraktion som slåss om mer inflytande inom PT. Partiet stödde den rätt okända rörelsen för bättre hälsovård som hade avgörande betydelse i utformandet av dagens offentliga sjukvårdssystem i Brasilien. Man lanserade kampanjen Direktval nu som blev den viktigaste demokratirörelsen sedan kuppen 1964. Partimedlemmar var också kopplade till bildandet av de jordlösas rörelse (MST) 1984. MST blev under krisen i slutet av 90-talet den aktivaste folkrörelsen i landet. Med denna bild i åtanke kan man skäligen påstå att ett verkligt arbetarparti bildas och lever i kamp.

När de stalinistiska polisapparaterna föll i Sovjet och Östeuropa 1989-91 drog Lulas majoritetsfraktion slutsatsen att inte bara ”stalinismen och totalitarismen förklädd till socialism” var slut. Nu var även den ”cykel av socialistiska revolutioner som började med den ryska revolutionen 1917” slut. Meningen var inte att det skulle börja en ny cykel utan just att det aldrig skulle göra det. Detta var också efter att Lula med liten marginal förlorat presidentvalet mot Fernando Collor de Mello. Mello hade med borgerliga media i ryggen vunnit bara med hjälp av en smutskampanj mot Lulas privatliv. Byråkratin såg i den rådande pessimismen en chans att vrida partiet åt höger.

PT hade ett genombrott 1988 då de vann borgmästarposter i flera delstatshuvudstäder, bland annat Brasiliens största stad São Paulo. I början av 90-talet var PT det största vänsterpartiet med 600 000 medlemmar. Två tredjedelar regelbundet deltog i partiets aktiviteter. Det var en sällan skådad gräsrotsaktivism. Det verkade förutbestämt att Lula skulle vinna presidentvalet. Varje gång fick Lula fler röster i första omgången: 16 procent 1989, 22 procent 1994 och 26 procent 1998. Men trots ökat väljarstöd under hela årtiondet så sjönk antalet aktivister. De som blev kvar fick uppdrag i olika valda församlingar. I slutet av årtionen började partiet alltmer anpassa sig till Brasiliens medelklass.

Lula hade av pliktkänsla till partiet ställt upp i presidentvalet 1998 som dragplåster men trodde inte ens själv på en seger. Kongressvalet samma år då partiet inte ökade sin representation i så stor utsträckning man trott utan ”bara” 20 procent blev besvikelsen stor. PT:s hegemoni minskade till fördel för Brasiliens socialistparti (PSB). En del ”petistas” gick över till PSB. Samtidigt förlorade man inflytande över studentrörelsen till förmån för trotskisterna i PSTU och stalinisterna i PCdoB. Arbetslösa började strömma till MST, en folkrörelse där man läser Marx och Lenin. Helhetsbilden visar att många längtade efter marxistiska perspektiv för den politiska kampen.

Presidenten före Lula, Fernando Henrique Cardoso, var en f d vänstersociolog av beroendeskolan innan han blev nyliberal. När väl valdes till president sade han ”Glöm allt jag någonsin sagt eller skrivit”. Han använde presidentämbetet uteslutande till att berika sig själv och inga andra. Vid slutet var han även impopulär i större delar av borgerliga kretsar. Lula har sagt: ”Hellre än att jag skulle bli som han hoppas jag att gud före dess tar livet av mig”.

Senare ökade dock entusiasmen inom partiet när det uppstod ett enormt missnöje med resultatet av Fernando Henrique Cardosos nyliberala politik. Brasilien hade blivit enormt skuldsatt. Det enda stället pengar satsades var i valutaspekulation. Handelsbalansen minskade. Offentliga tillgångar utskänktes till privata intressen. Den forne ”vänstermannen” Cardoso sågs nu som en förrädare av bredare samhällslager.

Nästa presidentval skulle Lula själv omdirigera partiet. Han lade upp strategin omedelbart efter förlusten i 1998 års presidentval. Han vägrade ställa upp om han inte skulle få full frihet att bilda allianser och att regissera sin egen valkampanj. I samarbete med partiordföranden José Dirceu isolerade han partiets vänster. På kongressen 1999 fick de partiet att anta dokumentet ”Program för den brasilianska demokratiska revolutionen”. Det byggde på de tre pelarna samhället, demokratin och nationen. Det skulle genomföras av en ”bred” koalition och inte enbart PT. Vänstern i partiet ville istället utmana det kapitalistiska systemet och mobilisera folkrörelserna för att vinna konkreta resultat.

Nästa steg var att centralisera kampanjen till kommunalvalen 2000. Lula åkte på massmöten från kommun till kommun. Han deltog i alla regionala och nationella tv-sändningar trots att han inte själv var kandidat. Uppifrån dikterade man reglerna, slagorden, budskapet och ett kampanjmaterial som undvek fraktionsstrider. Man lyckades vinna över befolkningen i  viktiga städer som Bahia, Santa Catharina och Paraná från de konservativa partierna.

Lula började alltmer använda sig av Medborgarinstitutet. Det var en NGO som han själv grundat med syfte att formulera en ”alternativ regeringspolitik”. Då han själv ledde organisationen behövde han aldrig konsultera partiet. Han sammankallade arbetsgrupper som tog fram ”lösningar” på problemen inom t ex bostäder, infrastruktur, sysselsättning och jordbruk. Lula bjöd in bankirer, jordägare och storföretagare inom socker- och alkoholproduktion i rundabordssamtal för att etablera en social pakt för att få de olika klasserna att samarbeta sig ur krisen.

Lula profilerade sig också som ”ansvarsfull” för att inte skrämma medelklassen. En tredjedel av väljarna var säkrade för Lula, en tredjedel var starkt mot och en tredjedel som mest bestod av medelklass och mindre utbildade arbetare var osäkra. Man satsade på ”mittenväljarna”. Men större delen av den så kallade ”medelklassen” har inga intressen som står i konflikt med arbetarnas. De kunde ha vunnits över till en socialistisk politik för att ta itu med de problem som inte kan lösas inom det kapitalistiska systemet. Men det hade inte gått med de rikas samtycke.

PT hade alltid hävdat att man skulle vägra betala tillbaka den stora utlandsskuld som skapats under militärdiktaturens sista år. När Lulas opinionssiffror steg i opinionsmätningarna sjönk realens värde mot dollarn. Det internationella kapitalet misstrodde honom och ville inte ha honom vid makten. Detta skapade givetvis också panik och oro i Brasilien. Efter en upprörd intern debatt beslöt sig PT att man skulle omförhandla villkoren för lånen istället för att vägra betala. Två månader före valdagen skrev han ett ”Brev till det brasilianska folket” där han svor att han både skulle förändra landets ekonomiska politik och samtidigt som han skulle betala tillbaka statsskulden.

PR-mannen Duda Medonca anställdes för att regissera den politiskt urvattnade  tv-reklamen ”Lula, Fred och Kärlek”. Reklamen försökte imponera på landets näringsliv vilken ”mysgubbe” Lula är. Senatorn José Alencar från det liberala partiet (PL) gjordes till Lulas medkandidat. Alencar var ägaren till Brasiliens största textilföretag Coteminas och hade en personlig förmögenhet på cirka 500 miljoner dollar. Han var en självklar del av etablissemanget och en nationalist. På många håll var de liberalerna djupt korrumperade och alliansen sågs som en skandal inom PT:s vänster.

José Serra. Kandidaten för Brasiliens så kallade ”socialdemokrater” i PSDB. Partiet har inget med arbetarrörelsen att göra till skillnad från Europas socialdemokrati. Det är en utbrytning ur det enda under militärdiktaturen lagliga oppositionspartiet PMDB.

Strategin ledde precis mot det mål som Lula siktade åt. Gamla motståndare som Eugênio Staub, vd för det ledande hi-hi-företaget Gradiente beslöt sig för att stödja Lula offentligt. Han hade tidigare stött motkandidaten José Serra. Staub kommenterade: ”Serra är en kompetent och mycket intelligent man, men Brasilien befinner sig i en extremt kritisk situation. Vi behöver någon på presidentposten som är hundra procent politiker. Och Lula är en riktig statsman. Han är den enda som kan förena fack, näringsliv och andra breda samhällssektorer.”

Cardoso hade redan suttit två mandatperioder och kunde inte ställa upp igen. Han lämnade över till sin gamla hälsominister José Serra. Men Serra var okarismatisk och inte så populär. Deras parti kallade sig för Brasiliens socialdemokratiska parti (PSDB). Partiet hade inga kopplingar till arbetarrörelsen till skillnad från Europas socialdemokrati. Det bildades som en utbrytning ur den borgerliga motståndsrörelsen under militärdiktaturen. Cardoso hade  själv tidigare argumenterat mot att PT skulle bildas. Han menade att arbetare inte kunde styra över ett eget parti och ännu mindre ett land. När PSDB tog upp argumentet i valrörelsen svarade Lula att det är rätt politiskt perspektiv som räknas och inte ”kompetens”. Experthjälp kan man alltid få.

Det stora försprånget som Lula hade i början av valkampanjen hotades plötsligt av att konservativa Roseana Sarney började stiga i opinionsmätningarna. Skulle eliten som vanligt hitta en motkandidat att blåsa upp med alla sina resurser så att Lula förlorade mot slutet? Men så kom skandalen där det visade sig att hon hade försnillat miljoner ur stadskassan som guvernör i Maranhão. Varför avslöjades det just då om inte borgerliga media hade gått över till Lulas sida? Till och med TV Globo gick från en skräckkampanj mot Lula till en mer opartisk skildring.

När det i andra valomgången blev det klart att Lula skulle vinna blev motståndarna desperata. José Serra tog in den kända skådespelerskan Regina Duarte som framträdde gråtandes i TV till sorgemusik på piano: ”Jag blir rädd om PT vinner valet. Jag fruktar att landet förlorar sin stabilitet.” Men skrämseltaktiken funkade inte den här gången. Den 27 oktober 2002 vann Lula presidentvalet med nästan dubbelt så många röster som Serra. ”Hoppet besegrade rädslan”, sade Lula. Lula började handplocka sin regering. Som man kunde gissa så innehöll den många borgerliga krafter. En karriärsdiplomat blev utrikesminister, en jordägare från södra Brasilien blev jordbruksminister och en livsmedelskapitalist blev minister för industri och handel.  Skulle Lula få rätt i sin farhåga när han sade ”Jag är bara rädd för en sak, att apparaten kommer att erövra oss”?

Nästa tema i reportaget är skildringar från besök i Rio de Janeiros kåkstäder.

(LÄS HELA ARTIKELSERIEN PÅ VÄNSTERHISTORIKERNAS HEMSIDA.)

Annonser