Brasilien del 3: Besök i Rios favelas

Posted on 21 juli, 2010 av

1


Rocinha beskrivs som den största och farligaste kåkstaden i Rio de Janeiro. Men denna ‘favela’ ger intrycket av att uppehållas av vanliga människor som sköter sitt utan att ge mig särskild uppmärksamhet. Den van jag sitter i stannar och jag tar mig ut på gatan mitt på ett jättelikt berg med informella bosättningar. Jag är här tillsammans med min hustru och skulle återsbesöka stället två gånger till. En bekant, Zezinho, som bor på stället inleder med att visa oss en skola i ett välbärgat område alldeles bredvid favelan. ”Att gå på den skolan kostar 1500 real per månad. Här i favelan tjänar man 600-900 real i månaden”. Naturligtvis är inte det en möjlighet för kåkstadens barn, inte på en miljon år skulle de lyckas hamna där.

Den stora 'integrationen' av Rocinha

Den stora ‘integrationen’ av Rocinha

Man frestas att parafrasera Karl Marx: ”de som bor i en koja bredvid de som bor i ett slott”. Men nej, kåkstadsbon är stolt och driftig. Standarden skiljer sig och levnadsomkostnaderna är dyra, men många är stolta över sina alldeles egna hus. Och även om det kanske inte ser ut som ett slott så liknar det en duktig hemsnickares boning från insidan. Fin konst, tiptop städat, välbehållna trämöbler, en hemgjord stenugn på takterassen. En grind ger känslan av att man går på altanen för att knacka på ett councilhus i East London. Man frestas nu istället att citera Lula: ”Det är bara intellektuella som älskar fattigdom. Fattiga gillar lyx.” (Kan man inte få lyx vill man i alla fall ha anständighet.)

Graffitti samt tags från olika gäng. Observera tagen i mitten från gänget som styr Rocinha. Längst upp till höger ser du en överstruken tag från gänget "C.V", Comando Vermelho, som tidigare styrde Rocinha.

Graffitti samt tags från olika gäng. Observera tagen i mitten från gänget som styr Rocinha. Längst upp till höger ser du en överstruken tag från gänget ”C.V”, Comando Vermelho, som tidigare styrde Rocinha.

Graffitti är mycket populärt. Det är överallt, på alla teman, i alla stilar och många är oerhört skickliga. Characters i munderingar som känns något oldschool och malplacerade. Realistiska bilder av vackra kvinnor signerade med kärleksfulla budskap. Muralmålningar på fotbollsteman eller på kända hjältar i Brasiliens historia. I stora bokstäver står ”Arbetsgruppen för facklig organisation” på väggen och ovanför är det målade gubbar med hammare och hackor.

Zezinho berättar att Lula och den PT-ledda regeringen har ett program för att integrera favelan i staden. Många får ”mikrokrediter” för att utveckla en liten affärsverksamhet, sälja hantverk till turister, tilltugg eller liknande för sin överlevnad. Rakt över vägen finns ett sportcentrum med capoeira, fotboll, landhockey, simning, anläggningar för extremsporter… Ja, allt. (Som en person som både skejtade och åkte inlines i tonåren hade jag önskat att ett liknande ställe funnits när jag växte upp i Östersund. Jag blev mycket imponerad.) Där fanns en anläggning där man kunde lära sig surfa eller dansa samba. Nära fanns en offentlig skola och ett offentligt sjukhus, båda av hög klass.

Över vägen har en av Brasiliens välkända arkitekter byggt en viadukt i bländande vit färg som börjar med en båge och slutar med en annan båge. Husen vid vägen är målade i högkonstasterade färger. Man har satt upp en skylt där det står ”Välkommen till Rocinha” precis som om det vore Rios stora stolthet. Zezinho säger ”Lula är sannerligen bättre än alla andra presidenter som kom före honom. Men vad han kan göra är mycket begränsat.” Han kompis som är något av en globetrotter och har flyttat in till favelan från San Fransisco ger sitt perspektiv. ”Livet har förändrats för ganska många människor. Miljoner har lyckats ta sig upp och in i medelklassen.”

Den så kallade 'passarellan'. En viadukt som leder från favelan över till ett sportcentrum, med mera.

Den så kallade ‘passarellan’. En viadukt som leder från favelan över till ett sportcentrum, med mera.

Nataurligtvis finns det en annan sida av myntet också. En konstskola för att locka barn bort från att en bana i gänglivet ställer upp ett halvdussin solida träpelare för att stödja upp ett fallfärdigt tak. En och en annan lägenhet har mögelskadade väggar. Det är finare på ”huvudgatan” än när man kommer bort därifrån ut i vimlet av branta, farliga stentrappor fulla av hundskit. Från favelan till sportcentret går ett öppet avlopp och är en ful fläck på den fina samhällsservicen. Ett virrvarr av elsladdar hänger ner mellan stolparna i takhöjd och går kors och tvärs oisolerade över området. Den legala el bolagen nu levererar har höjt priserna så att folk skaffar en ”gato”, en sak man sätter på elmätaren för att lura den att elkonsumtionen är mindre än den är.

Rocinha sett inifrån på hustak…

Här bor 300 000 personer. Zezinho spekulerar att ett genomsnittligt hushåll är kanske i snitt en familj på sex personer, så här finns kanske 50 000 familjer. Ganska trångbott alltså. Under en biltransport börjar han lite lättsamt att presentera sin syn. ”Folk i innerstaden tycker att favelan är en skamfläck. De vill framställa sitt land i ljus dager och har ett oerhört komplex över oss. Men det enda sättet som de kan få bort kåkstaden är genom att bygga människovärdiga bostäder till överkomliga hyror.” Det finns inte mycket där man kan tillägga själv.

Nästa sak vi ser i Rocinha är en ung kille med ett granatbälte för att snabbt ingripa om det skulle komma en polisräd. Jag och min fru hinner se flera tiotals unga killar med automatgevär, spanare med walkie talkies, öppen droghandel, o s v. Detta är bara en del av vardagen. Om du fotograferar en gängmedlem så tar de ifrån dig kameran då de inte vill att någon utanförstående ska läcka deras identiteter på internet, till polisen eller någon annan obehörig. Ett enda gäng kontrollerar Rocinha. För sex år sedan var det ett fem dagars krig där det gällde för vanliga boende att hålla sig inomhus. Därefter tog ADA över från det tidigare gänget CV.

Vi besökte även andra favelas. Vi var en sväng uppe i Cantagalo. Vi var i Santa Marta. Och vi bodde fem dagar i Babilonia. Men de var inte lika intressanta då de alla hade övertagits av polisen. Den inflyttade killen från San Fransisco sade att det är en process som bara har pågått sedan 2008 att polisen tar över. Polisen tar inte över favelorna av omsorg för de boende. De vill bara ha bort vapnen. Ofta har t ex inbrottsfrekvensen och stölder stigit då polisen inte lägger sig i sådana ”småsaker”. Det har mycket att göra med att Brasilien kommer hålla VM i Rio 2014. I andra städer där favelorna inte ligger i närheten av turistområden låter man gängen styra bäst de vill.

Artikelförfattaren August Trindvy intervjuas på toppen av favelan Santa Marta. Reportern avslöjade sig själv och borgerliga media som spridare av klassfördomar.

Artikelförfattaren August Palmberg intervjuas på toppen av favelan Santa Marta. Reportern avslöjade sitt eget klassförakt och de värderingar som landets borgerliga medier sprider till allmänheten.

När vi åkte linbanan upp på toppen av favelan Santa Marta mötte vi ett nyhetsteam som var i sällskap med en polis. De bönade och bad om en intervju. Reportern avslöjade en absurd vilja att utmåla stället som ett näste av faktiska eller potentiella kriminella. Hon frågade om jag var rädd för att besöka stället, vilket är knäppt då jag inte hade kommit dit om jag varit för rädd. Ungefär så här gick intervjun.

(Kvinnlig reporter) ”Vill du vara snäll att uppge ditt namn och yrke…”

(Jag) ”Jag heter August Palmberg. Jag jobbar som köttpackare på en fabrik i Sverige.”

(Kvinnlig reporter) ”Är du rädd för att vistas här när det för bara några år sedan var ett mycket farligt ställe där skott avlossades?”

(Jag) ”Nej. Jag ser ingen hotbild här. En bekant till mig som bor i favelan säger att det är en strikt regel att en person som bor i favelan inte ska begå några brott där man bor.”

(Kvinnlig reporter) ”Vad visste du innan om det här stället? Hur kom det sig att du tog dig hit?”

(Jag) ”Öh. Jag visste nog inte så mycket. Det skulle vara en överraskning, så jag följde frugan hit.”

(Kvinnlig reporter) ”Mhm. År 2014 ska Brasilien hålla VM i fotboll. Tror du att man kan ordna ett säkerhetsarrangemang som håller måttet? Kommer det att vara riskfritt?”

(Jag) ”Öh, öhh. Jo. Varför inte? Fast jag kanske inte är rätt person att svara. Jag vet ingenting om fotboll…”

Nyhetsteamets 'skräckinjagande' Santa Marta

Nyhetsteamets ‘skräckinjagande’ Santa Marta

De verkade inte nöjda med svaren. Jag vet inte vad hon ville att jag skulle säga. ”Snälla hjälp mig! Herregud! Jag är rädd och vilse…”? Kanske var hon mest arg över att jag inte kan någonting om fotboll. Vem vet? Jag såg hursomhelst ingen beväpnad förutom polisen som eskorterade nyhetsteamet när vi gick nerför. Och han såg mera nervös ut än någon annan. Reportern återgav fördomar hos landets präktigt självgoda medelklass som slog igenom med yttersta precision.

Jag kanske låter dum. Men det ”ack så farliga” Rocinha var trevligast. Där fanns den mest prisvärda maten, de stoltaste människorna, de vildaste fotbollsentusiasterna som sköt raketer för att fira varje gång deras lag gjorde mål. Jag såg skickliga dansare på ett baile funkparty, en fest där det är påbjudet att framföra streetdance i grupp. Dansen är väldigt vulgär men kreativ. Nåja, det var kanske inte min grej. Men kanske är det så att människor som kommer från arbetarområden är mer kreativa än andra, bara att de aldrig får chansen att visa sig?

Nästa tema i reportaget behandlar hur Lulas två regeringsperioder påverkat Brasilien.

(LÄS HELA ARTIKELSERIEN PÅ VÄNSTERHISTORIKERNAS HEMSIDA.)

Annonser
Posted in: Nöje/Kultur