Brasilien del 4: Lula vid ‘makten’

Posted on 1 augusti, 2010 av

1


Det blev en stor folkfest när Lula vann presidentvalet 2002.

När Lula vann presidentvalet 2002 grät folk på gatorna. De dansade i fontänerna och tågade euforiskt runt med PT:s röda fanor sjungandes ”Olé, olé, olé, olé , Lu-la, Lu-la”. I kongressen avbröts gång på gång formaliteterna av socialistiska folkvalda sjungandes kampsånger. Vid Lulas invigning dök 200 000 personer upp, sju gånger mer än senaste gångerna då borgerliga kandidater vunnit valet.

Den anarkistiska akademikern Noam Chomsky kallade Lula för ”arbetarklassens, böndernas och människorrättsorganisationernas egen president”. Brasiliens ledande sociolog Fransisco de Oliveira sade: ”Jag anser att Lulas triumf är ett nyckelögonblick i Brasiliens historia, i likhet med slaveriets avskaffande eller utropandet av republiken. Det kan vara den tidpunkt då vi går vidare från en passiv historia, där landet styrs av de härskande skikten, till en aktiv historia där de underordnade klasserna utövar ett stort inflytande på den statliga politiken.”

Precis innan Lula vann valet försökte man med alla medel lugna näringslivets oro för en kris som i Argentina. Kapitalister spekulerade i fallande valuta och skrämde utländska investerare. När man tillträdde skulle ekonomin lämnas över i dåligt skick, det visste man. Men att få en läckande skuta?!

”Vi sitter i regeringen men inte vid makten. Makt idag är global makt, de stora företagens makt, finanskapitalets makt”, sade medarbetaren till Lula och befrielseteologen Frei Betto. Lulas Arbetarparti (PT) kunde inte genomföra sitt program, menade han. Varför? Luiz Dulci, då Lulas generalsekreterare, förklarade PT:s strategi:

”Vi vill förverkliga våra planer på strukturella reformer genom förhandlingar och i beaktande av den komplexitetsgrad som den brasilianska ekonomin har uppnått. Vårt lidande beror på att vi tvingas sätta monetär stabilitet framför våra planer och för att vi tvingas använda en återhållsam ekonomisk politiks klassiska redskap. Vi var inte förberedda på en övergångsperiod.”

Man ville genomföra reformer som mildrar de stora sociala skillnaderna och luckrar upp samhällets koncentration av ägande. Samtidigt ville man samarbeta med landets privilegierade härskarklass. Men Lula kom till makten som representant för arbetarrörelsen, vilket inte är några som de rika och mäktiga föredrar vid regeringsmakten. De var rädda att för att partiets gräsrotsaktivister, folkrörelserna eller facket skulle pressa Lula att överge sin krypande inställning till dem.

Som tidningen Financial Times påpekade: ”Under 80-talet stod partiet för sådana kompromisslöst socialistiska ståndpunkter som nationaliseringar och en radikal jordreform. Stora delar av dess aktivister föredrar fortfarande denna inriktning. Så är det också för dess huvudsakliga uppbackare inom fackföreningarna”.

Den ekonomiska politiken var en stor prövosten. Det var därför ett tidigt tecken att Antonio Palocci, näringslivets favorit, blev finansminister. Efter ett år med Lula gav ex-presidenten Henrique Cardosos gamla rådgivare och tillika chef för FN:s utvecklingsprogram utlåtandet: ”Cardoso lade den grund som Lula nu bygger vidare på”.

Lula hade förklarat att landet stod inför en period av spektakulär ekonomisk tillväxt. Regeringen antog därför målet att skapa tio miljoner jobb och fördubbla minimilönen på fyra år. När Internationella valutafonden (IMF) förespråkade 3,9 procent budgetöverskott avsatt för att betala utlandsskulden bjöd Lula över till 4,25 procent. Syftet var att inge näringslivet en ”trovärdighetschock”. Sociala utgifter stramades åt och omöjliggjorde alla planer på sociala reformer. Istället för att det hade skapats nya jobb hade det under första halvåret 2003 försvunnit en halv miljon arbetstillfällen.

Kontrollen över centralbanken lämnades över från regeringen till bankirer, som började driva en konservativ finansiell politik. Inflation bekämpades frenetiskt till priset av nolltillväxt. Regeringen höjde räntan från 25 till otroliga 26,5 procent för att undvika kapitalflykt. Med hög ränta dras resurserna från offentlig sektor till det inhemska och utländska finanskapitalet. Innan man sänkte till 16,5 procent tjänade finanskapitalet storkovan på att köpa upp statsskulden för att håva in räntorna.

Lula vägrade överföra skatteintäkter till Rio de Janeiro när delstaten misslyckats med att återbetala skulder till regeringen. Det visade att han gett upp motståndet mot lagen om finansiell ansvarsfullhet, som införts för att i sådana situationer tvinga fram nedskärningar. Åtgärderna bidrog till att bara 0,27 procent av BNP investerades inom offentlig sektor. Inte ens nyliberalen Cardoso hade satsat mindre än 0,7 procent av BNP. Efter att resultatet för årets tillväxt blev minus 0,3 procent (!) haglade kritiken från alla håll samtidigt: arbetsgivarföreningen, facket, folkrörelserna, vänstern och oppositionen.

Tidigare under Cardoso var PT starkt emot att reformera de offentliganställdas pensioner. Nu tänkte Lula genomföra vad Cardoso aldrig lyckats med. Ersättningarna skulle sänkas, avgifterna bli dyrare och fonderna öppnas för privatisering. Reformen innebar att deras pensionsålder ökades med sju år (från att ha varit 48 år för kvinnor och 53 år för män). Beslutet rättfärdigades med att vissa statstjänstemän har särskilda privilegier; astronomiska löner och möjlighet att lägga ihop pensioner från olika anställningar. Bara en liten del (fyra procent) av de offentliganställda med högre lön än själva presidenten hade denna möjlighet. Av de offentliganställda som helhet hade 70 procent högst 1500 real per månad.

Det skedde stora protester mot reformen och partiets vänster höjde rösten. Tre kongressmän och en kvinnlig senator blev uteslutna från PT på grund av deras opposition mot pensionsreformen. Absurdt nog uteslöts de för att ha försvarat en politik som varit hela partiets för bara ett år sedan. Facket (CUT) accepterade i början socialförsäkringsreformen, men två dygn innan lagen skulle röstas igenom tog man ställning mot. Den 6 augusti ägde slutligen ”skammens natt” rum. Kongressen drev igenom förslaget klockan fem på morgonen samtidigt som 80 000 arbetande människor protesterade utanför. Efteråt skedde politiska strejker mot reformen under nästan fyra månader.

Regeringen presenterade 2005 ett åtgärdspaket som skulle få de brasilianska företagen att öka sina investeringar. Bland annat skulle skattesänkningar genomföras på fem miljarder real och skatten på investeringar i maskiner och utrustning sänkas från två till noll procent. Dessutom skulle exporten främjas genom skattelättnader för företag som exporterar minst 80 procent av sin produktion.

Under Lulas fyra första år växte ekonomin i Brasilien med bara i snitt 2,6 procent per år. Det var långt efter tillväxtekonomier som Kina och Indien. Därför sade Lula vid sitt tal till kongressen att det är ”dags att låsa upp ekonomin så att den kan växa snabbare”.

General Motors i Brazilien. Här strejkade 19 000 bilarbetare i september 2009 för bättre löner. ”Vårt tålamod är slut. Och vi kan inte längre acceptera ursäkterna från företag som vägrar höja våra löner över inflationsnivån”, sade metallarbetarfackets ordförande Sergio Nobre.

Program för acceleration av tillväxten (PAC) var ett stimulanspaket som skulle få fart på ekonomin. Förslagets presenterades som ett program för ”infrastruktur” och ”bättre regelverk”. Vad menar man? Pengarna gick till redan existerande infrastrukturprojekt och man samarbetade med den privata sektorn. Förslaget betydde fler skattesänkningar för företag och frysta löner för statliga tjänstemän. Offentliga arbeten klassades också som ”oumbärliga”. Därför fick bara 60 procent av personalen tas ut i strejk. Men staten fick ändå rätt att leja strejkbrytare.

Lula sade att världsfinanskrisen inte skulle påverka Brasilien. Men börsen halverades på fem månader och hamnade bland de största förlorarna på världens börser. Petrobras och gruvbolaget Vale drabbades hårt. Kreditåtstramning drabbade små banker och exportföretag. Handeln stannade inom hela branscher.

Trots att Lula var mot ett krispaket grep centralbanken in flera gånger. Regeringen gav centralbanken rätt att köpa in sig i privata finansföretag och göra valutaaffärer med andra centralbanker. Dessutom slopades transaktionsskatten på utländska investeringar. Finansministern Mantega förklarade motivet: ”Vi vill underlätta för likviditet och skapa fler alternativ för de privata finansinstitutionerna.”

Efter finanskrisen har regeringen till viss del bytt ekonomisk politik. När man hittade stora oljefynd utanför Brasiliens kust bildades ännu ett statligt oljebolag, Petrosal. Tillsammans med Petrobras skulle det tas kontroll över hela oljeutvinningen. Produktionen skulle på tio år fördubblas. Samarbete med utländskt kapital var välkommet. Men lagar stiftades som gav staten kontroll över framtida oljekällor och dess intäkter. Lula kallade det ”en ny självständighetsdag” och sade att oljan tillhör ”hela det brasilianska folket”. Regeringen skulle starta en speciell fond efter norsk modell som ska få andel i oljeintäkterna. Det skulle ge pengar till utbildning, sjukvård och program för att minska fattigdomen.

Korruption, kriminalitet och fattigdom ville Lula bekämpa. Främst ville han ”normalisera” favelan. Regeringen gjorde för första gången favelornas 1,6 miljoner bostäder lagliga. De som bor på samma plats i fem år får laglig rätt till sin egendom. Skolor, fotbollsplaner och andra öppna platser registreras i bostadsområdets namn. Lula uttryckte sin vilja att ”favelasinvånarna, med lagfarten som säkerhet, skall kunna få tillgång till krediter för förbättra sitt boende och för att sätta upp egna företag”. Åsikten var att staten inte hjälper de fattiga genom att leda ekonomin. Istället skulle de få sin egendom erkänd så att deras liv kan integreras i marknadsekonomin. Alltså ett recept för att främja marknaden, inte de fattiga.

Direkt efter Lulas valseger 2002 lanserades Nollhungerprogrammet (”Fome Zero”). Man ställde in köp av stridsflyg på motsvarande 760 miljoner dollar för att istället bekämpa fattigdom. Varje brasilianare skulle få möjlighet att äta tre mål mat om dagen. Planen var nya regeringens flaggskepp och på sätt och vis ett genidrag. Det visade upp Lulas ”sociala ambition” och var något som hela folket kunde ställa upp på. Projektet fick genast stöd av FN, Världsbanken och Interamerikanska utvecklingsbanken.

Regeringen har försökt öka de fattigas köpkraft. Man har satsat på krediter inte bara för att starta egna företag utan också för ren konsumtion. Den statliga familjefonden har utvidgats. Många miljoner av de fattigaste familjerna fick för första gången bidrag till mat, utbildning och hälsovård. Familjer med månadsinkomst under 50 real skulle få 50 real per månad, plus femton real per barn. Men föräldrarna måste då låta barnen vaccineras och gå i skolan.

PT försökte driva igenom förbud i en folkomröstning om försäljning av vapen och ammunition. Det cirkulerade tio miljoner olagliga vapen i landet 2005. I samarbete med partiet PMDB, mediejätten Globo, katolska kyrkan, fackledarna, ledarskribenterna och kändisar som fotbollsspelaren Ronaldo uppmanades folk att rösta ja. Men efter en serie korruptionsskandaler var regeringen impopulär. Delvis som protest röstade brasilianarna nej. Bara 28 procent ansåg att Lula fortfarande gjorde ett bra jobb.

I ett av Brasiliens fängelser…

En räd av vapenattacker mot polisstationer, kravaller och upplopp i nästan 70 fängelser ägde rum 2006. Upploppen i fängelserna spreds från São Paulo till delstaterna Mato Grosso och Paraná. Det är sant att den kriminella organisationen PCC inledde attacken. Men svenska exportrådets chef i São Paulo, John Fager, var något på spåret när han sade: ”Det är otäckt att PCC är så starkt att de kan göra så här.”

Delstatspolisen var inte intresserad av varför oroligheterna kunde bli så omfattande. Men MNDH, en människorättsorganisation, kritiserade regeringen för de inte satsar resurser på att göra fängelselivet mer mänskligt. Det påpekades att polisens korruption är ett incitament för organiserad brottslighet. MNDH varnade för att polisen nu kunde uppfatta händelserna som att de gett dem ”en licens att döda”. Lula förespråkar ”behandling av innerstadsvåld med statens hårda hand”. I samband med att brottslingar tände på bussar i Rio de Janeiro 2007 passade han på att bilda en nationell säkerhetsstyrka på 500 man.

Brasilien blev tidigt känd i världen för sitt lyckade Aidsprogram. Aidssjuka och hivbärande får gratis vård och mediciner. Trots att man inte fått bukt med epidemin har man kraftigt bromsat spridningen. Regeringen har även varit beredd att bruka sin rätt att bryta patent i nödsituationer. I det här fallet gäller det företaget Abbotts aidsmedicin Kaletra. Abbott anklagades för att ockra med priserna. Men företaget vidhöll ändå att man skulle fortsätta samarbeta. Abbott anklagade samtidigt regeringen för att sätta en ”önskan att spara pengar på sjukvården framför patienternas behov av nya och bättre behandlingar”.

Lula kritiserade våren 2009 en biskop som ansåg att katolska kyrkan har rätt att utesluta en flicka på nio år för att hon genomgått en abort. Lula har ännu inte visat någon vilja att legalisera abort. Förbudet mot abort undantas vid våldtäkt eller vid fara för den gravidas liv. Det blev en stor debatt i media om det skulle finnas rätt till undantag. Flickan väntade tvillingar efter att styvfadern våldtagit henne. Lula klagade på biskopens konservativa attityd och ansåg att den läkarna hade mer rätt i kyrkan i fallet. Varför löper Lula då inte linan ut och förespråkar legalisering av abort?

”Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra” (MST). De jordlösa lantarbetarnas rörelse.

Lula lovade en jordreform som skulle dela ut jord till 400 000 fattiga familjer på fyra år. Men de stora godsen som monopoliserar jorden skulle inte delas upp. Staten erbjöd inte heller de jordlösa någon hjälp för att få en bättre försörjning än innan de fick jorden. En trotskist som var medlem i jordlösas rörelse (MST) hade nu ansvaret för jordreformen i regeringen. Det ökade mångas förväntningar om framtiden. Men samtidigt var, som sagt, en godsägare från södra Brasilien jordbruksminister.

MST intensifierade jordockupationerna mot boskapsrancher, storgods och sockerbruk. För att uppmärksamma kraven slog man läger vid landsvägarna. Syftet var att öka reformtakten. 150 000 familjer levde nu i 1300 läger etablerade av MST. En guvernör i nordöstra Brasilien sade att hans område håller på att bli en ”krutdurk”. Aktiviteten spred sig till städerna. De taklösas rörelse (MTST) ockuperade mark som ägdes av Volkswagen. Ryktet om ockupationen spreds till folk i närliggande slumstäder som kom för att ansluta sig.

En röd månad utlystes av folkrörelserna. MST ockuperade jord i en mycket uppskruvad takt och Taklösas rörelse (MTST) gjorde samma sak i städerna. Man protesterade mot att inget gjordes åt morden på jordockupanter och att ockupanterna inte fick någon hjälp av regeringen. Även CUT deltog i stora protester tillsammans med MST. Detta tigdes ner för att isolera MST. Istället hetsade godsägare desto ivrigare mot MST och pekade ut det som en ”kriminell rörelse”.

Jordlösa bönder från hela Brasilien marscherade 2005 mot USA:s ambassad och regeringsbyggnader i huvudstaden Brasilia för att pressa Lula att uppfylla löftena om jordreform. Då blev de attackerade av polisen och det bröt ut kravaller. MST krävde mer pengar till att köpa loss jord, bättre lånemöjligheter för småbönder och fler anställda i den statliga myndigheten för jordreform (Incra).

Godsägare och guvernörer begärde återigen ”hårda tag” mot ockupationerna. Det krävdes att MST:s ledare João Pedro Stedile skulle arresteras. Lulas justicieminister Bastos sade att regeringen ”kommer att handla energiskt för att säkra legaliteten”. PT-ordföranden José Genoino sade att det ”finns rum för allting från storjordbruk till kooperativ och familjejordbruk. De kan alla samexistera”. I en intervju ordade en godsägare att hans samhällsklass ”står inte ut längre och kommer att utnyttja sin lagliga rätt att beväpna sig, sina släktingar och anställda för att försvara sin egendom”.

Jordägarnas påtryckningar till trots bröt Lula inte med folkrörelserna utan försvarade rätten att trycka på och ställa krav. Men han tog inte ställning för dem. Han kritiserade deras krav som ”orealistiska”. Lula försökte balansera mellan olika klassintressen. Regeringen hade framtill slutet av 2004 beviljat jord till 100 000 familjer. Sen stannade reformen vid en fjärdedel av löftet.

Jordfrågan är också kopplat till landets ursprungsprungsbefolkning och regnskogen. Brasiliens högsta domstol beslutade förra året (2009) att indianerna skulle få laglig rätt till landets norra delstat Roraima. En handfull risfarmare tvingades lämna området. Reservatet som bildades för fem år sedan genom efter förlag av Lula själv uppehåller fem indianstammar med totalt 19 000 personer. Risodlare och andra som ville använda marken till jordbruk, boskap och gruvdrift överklagade med stöd av delstatens guvernörer.

När myndigheter hade försökt tvångsförflytta risodlare brände de broar och kastade bensinbomber. Vägspärrar sattes upp och risodlarna skjöt skarpa skott på protesterande indianer. Då tog regeringen på sig silkesvantarna och gav odlarna fem miljoner hektar av marken i Roraima så att de ska kunna starta upp på nytt. Indianerna har i alla fall genom åren fått elva procent av Brasiliens yta reserverad för sig. Men hursomhelst blev det ytterligare ett exempel på att man inte kan på allvar förändra landets skeva jordfördelning utan att hota markexploatörernas intressen. Det går inte att samarbeta med godsägarna!

Chico Mendes, ledaren för regnskogens gummiarbetare. Mördad 1988. Han började med en facklig kampanj för att organisera arbetarna, vilket växte till en kampanj för att rädda Amazonas.  Hans kamp är ett bra exempel på att arbetarnas klassintressen även omfattar frågan om att rädda miljön.

Regnskog och etanol är två viktiga miljöfrågor i Brasilien. Konflikter mellan godsägare och jordlösa har i den regnskogsbevuxna delstaten Pará gjort att området kallas ”Brasiliens Gazaremsa”. Detta fattiga område är mer än dubbelt så stor som Sverige. Skogshuggare och odlare försöker tränga djupare in i regnskogen. Godsägare håller här lantarbetare under tvångsarbete och skövlar regnskogens tillgångar.

Den amerikanska nunnan Dorothy Stang skjöts ihjäl 2004. Stang med flera hade med sina planer på ett reservat stått i vägen för en lukrativ timmerverksamhet. Armén skickade in 2000 soldater i området. Lula och turistministern Walfrio Mares Guia vädjade om en snabb utredning av nunnemordet och ett slut på våldet. Många var skeptiska till att våldet tilläts pågå obemärkt ända till en amerikanska blev mördad. Kort därpå mördades också en brasiliansk regnskogsaktivist. Godsägaren ”Bida” hade lejt män för 26 000 real och delat ur mordvapnen. Det drogs igång en kampanj mot illegal skogsavverkning. Miljöbyrån, armén och polisen skulle upprätta nitton baser för att få kontroll över avverkningen.

Det kom larmrapporter i början av 2008 när sattelitbilder hade visat att ett område lika stort som Gotland på mindre än ett halvår hade avverkats i Brasilien. Värst var det i delstaten Mato Grosso men problemen fanns också i Pará, Rondonia och Amazonas. Vissa beräknade att skövlingen i själva verket var dubbelt så stor. Under första halvåret 2007 hade man fått viss bukt med skövlingen, men nu blev siffrorna det dubbla i förhållande till år 2006. Chockökningen berodde med största sannorlikhet på att priset på soja och kött, två viktiga exportprodukter för Brasiliens bönder, stigit kraftigt. Exporten ökade också kraftigt. Därför var det då lönsamt att röja skogen till fördel för boskap och sojaodling.

I Brasilien hamnade 2008 den svenska miljardären Johan Eliasch i stormväder på grund av sina regnskogsaffärer. Han hade köpt ett lika stort område som halva Gotland. Eliasch såg lösningen på skövlingen av Amazonas i att rika människor engagerar sig för att att köpa upp och skydda regnskogen. Toretiskt kunde man köpa hela Amazonasskogen för 50 miljarder dollar, hävdade han. Regeringen ogillade retoriken då de såg utländska markinvesteringar som ett hot mot nationens suveränitet som måste kontrolleras. Men begränsningarna för utländskt markinnehav kunde enkelt kringgås genom att köpa upp brasilianska företag och indirekt komma över marken.

Eliasch var känd som miljörådgivare åt brittiska premiärministern Gordon Brown och genom sin miljöorganisation Cool Earth. Sen kom chockbeskedet att Brasilianska miljöstyrelsen dömde Eliasch till sju miljoner real i böter. Skälet var att hans brasilianska företag Gethal olagligt hade avverkat omkring 230 000 träd.

I mars 2007 var USA:s f d president George W Bush i São Paulo i Brasilien för att besöka Lula och diskutera etanol.

Brasilien och USA producerar idag tillsammans 70 procent av världens etanol. För tre år sedan (2007) hade Aftonbladet en artikelserie om arbetarna som producerar den brasilianska etanolen. Fattiga från nordöstra Brasilien lockas med rosenskimrande löften. De får köpa sina arbetsredskap av arbetsgivaren själv och börjar alltså arbeta som skuldsatta. Arbetarna vet inte ens om att det socker de hugger går till etanol. Arbetarna har inte råd att köpa en bussbiljett för att ta sig därifrån. De hålls kvar under tvång.

När delstatsmyndigheter tvingar igenom kortare arbetstid får sockerarbetarna skippa lunchrasterna för att hinna med. Odlingsfälten bränns för att få nytillväxt och då framkallas en cancerframkallande rök som arbetarna andas in. Många arbetare drivs till självmord eller dör i hjärtattacker. Under den värsta tiden fanns det 25 000 ”etanolslavar” boende i barracker på stora gods. Vid slaveriet avskaffades 1888 överlevde man tjugo år i tvångsarbetet på fälten. Etanolslaven klarar i snitt bara tolv år!

Lula höll ett tal om etanolen inför bönder i Goais. ”För tio år sedan sågs sockerrörsproducenterna som affärsbanditer, men idag är de på väg att bli nationens och världens hjältar eftersom alla nu bryr sig om etanol”, sade han. Snabbt kom en kritikstorm från ledare för de jordlösa bönderna, befrielseteologer och andra mot uttalandet. Etanolen kritiserades för ge upphov till slavliknande arbeten och att Karibien visat att det inget land blir rikt på sockerrör.

I en intervju i DN uttalade sig João Paulo Rodrigues som representant för de jordlösas rörelse MST. Rodrigues kallade inte etanolen för det vanliga ”bioenergi” utan ”agroenergi”, för att understryka att det är mat som istället används till bränsle. Det har medfört att priset på majs, som man använder till etanol i USA, trissas upp för fattiga i Latinamerika. (Detta bör gälla Mexiko särskilt, då majs här går till fattigas basföda). Etanolens inkomster går enligt honom inte några fattiga i Brasilien till del. ”Inkomsterna från etanolen hamnar hos de utländska företag som köpt mark och anläggningar. Microsoft är ett exempel. Miljardären George Soros hör också till investerarna.”

När Lula var på statsbesök i Sverige 2007 lovade han att de slavliknande arbetsförhållanden för de som procucerar sockret till etanolen ska upphöra. Han lovade att man inte ska skövla upp Amazonas för att kunna fördubbla sockerproduktionen och bli hela världens etanolleverantör. Lula menade att Brasilien har tillräckligt med outnyttjad mark för att den ska räcka till både jordlösa och etanolproduktion utan att hota Amazonas.”Vi har miljontals hektar annan mark vi kan odla på.”

Lulas åtgärd var att kalla arbetsgivarna och sockerarbetarnas fack till gemensamma diskussioner om ett avtal för justa villkor. Han meddelade också att Brasiliens ekonomi efter trettio år av kris går som tåget och leder till mindre fattigdom, arbetslöshet och ekonomiska klyftor. Oemotsagd lämnade Lula Sverige för att sprida etanolfebern uti världen. Sveriges statsminister Reinfeldt lovade i gengäld att skatten för etanolimport skulle slopas. Sverige importerar för övrigt 80 procent av sin etanol från Brasilien.

Lula har inom utrikespolitiken utmärkt sig mest. Brasilien närmade sig Afrika, Indien, Kina och Latinamerika. Första året reste Lula hela 109 000 km och besökte 27 länder för att knyta kontakter. Förutom de länder man särskilt ville närma sig besökte han också i Mellanöstern. Fördomar mot Lula om att en president som bara pratar portugisiska skulle misslyckas diplomatiskt hamnade i skamvrån.

Lula med vänsterpresidenterna Hugo Chávez från Venezuela, Evo Morales från Bolivia och Rafael Correa från Equador

Lula har dubbat sig själv till de fattiga ländernas globala talesman. I WTO fick Brasilien igenom ett krav som tvingar EU sänka sina sockersubventioner och USA sitt bomullsstöd. I augusti 2008 ledde Lula arbetet med att återuppta förhandlingarna om ett nytt globalt frihandelsavtal. Han uttryckte viljan att ”garantera de fattigaste länderna tillträde till marknaden i de mest utvecklade länderna”. Avtalet skulle ge 97 procent av Afrikas fattigaste länders exportprodukter tullfritt tillträde till i-ländernas marknader.

Brasilien började sälja enorma mängder soja och spannmål till Kina. Lula stödde Irans rätt att utveckla kärnkraft och motsatte sig sanktioner mot landet. Han hade ju själv stått bakom att bygga Brasiliens tredje kärnkraftverk. Å andra sidan ville han att Iran skulle gå med på ”världssamfundets” villkor för kärnenergiprogrammet. Denna dubbelhet av tredje världen-demagogi kombinerat med tjänster år det imperialistiska systemet är så typisk för Lula.

Lula reste efter tre veckor som president för att träffa president George W Bush i Washington. Lula har kritiserat USA:s restriktioner i handel med jordbruksvaror och subventioner till storjordbruk. Han talade också i början om frihandelsavtalet FTAA som ”liktydigt med USA:s annektering av Brasilien”. USA är Brasiliens största handelspartner. Så nu var han där för att locka med sin finansiellt ”ansvarsfulla” politik för samarbete mellan regeringarna. Lula återbesökte George W Bush 2007 för att bilda den pakt som brasilianska medier kallat ”etanolens Opec”. USA och Brasilien skulle tillsammans främja produktion och handel av etanol som ett ”miljövänligt alternativ” till bensin och andra fossila bränslen.

Lula har påpekat att det ”måste skapas ett block som är kapabelt att förhandla med USA och EU”. Initiativ togs för att slå ihop frihandelsområdena Mercosur och Andinska gemenskapen till Unasur. Unasur var tänkt som en gemensam inre marknad med fri rörlighet på människor och varor i regionen. Ett gemensamt tullsystem har inrättats tillsammans med Argentina. Banken BNDES skapar öppna kreditkanaler till grannländerna. Lula uppmanade Latinamerika att köpa brasiliansk etanol istället för ”dyr råolja”. Utländska företag och investerare stod på kö för att få köpa sockerplantager i Brasilien.

I förhållande till progressiva regeringar i Latinamerika har Lula en vacklande hållning. Några saker har varit positivt. Lula uttalade efter statsbesöket på Kuba sig kritiskt om EU och USA:s planer att isolera landet. Han samlade en handelsdelegation och uppmanade näringslivet att investera på Kuba. Han bildade gruppen Venezuelas vänner för att avstyra en ny kupp mot Hugo Chavez när han kom tillbaka som president. Han erbjöd Venezuela 520 000 fat olja av solidaritet när arbetsgivarna destabiliserade landet med en lockout. Efter kuppen mot populisten Munuel Zelaya i Honduras skyddades han på Brasiliens ambassad och Lula vägrade dessutom erkänna den nya militärregimen.

Men Lula lät även Petrobras dra tillbaka sina investeringar i Bolivia när president Morales under folkligt tryck tog mer kontroll över oljan och ökade utländska företags avgifter för att exploatera den. En artikel i DN förklarade saken väl: ”Spanska energibolag har böjt sig för Bolivias mycket hårdhänta metoder, men i Brasilien kokar harmen över konfiskationshoten, och president Lula da Silva har kallat Bolivias agerande ‘gangstermetoder’.” Och när Colombias högerpresident Alvaro Uribe ökade det militära samarbetet med imperialistmakten USA gladdes Lula åt beslutet.

”En del påstår att jag har förändrats, men det är inte sant. Det är situationen som har förändrats. När man gifter sig förändras man. Man säger till sina vänner att man ska fortsätta träffa dem och göra samma grejer som förut, men det är inte sant. Man har en hustru, en familj och ett hem att ta hand om. När arbetarpartiet föddes var det ett litet spädbarn. Det växte upp, blev tonåring, sedan vuxet, gifte sig, och med äktenskapet kom ansvaret att regera.” (Lula)

Arbetarpartiets ledning korrumperas och fortsätter gå högerut. Det utvecklas mot ett vanligt borgerligt parti, men är inte ännu där. Partiets visioner om direktdemokrati och dess egen medlemsdemokrati sätts ur spel av Lulas korporativism. PT har länge varit berömt för den ”direktdemokrati” man har inrättat i Porto Alegre. Där har det upprättats olika råd för att dra in medborgarna i att bestämma hur kommunens resurser ska användas. Denna ”deltagarbudget” har inte införts på federalt plan. Istället har man använt redan existerande råd, conselhos. Här dras såväl företagare som fackledning in att diskutera politiken som regeringen ska föra. Det är en dialog ovanifrån med den kapitalistiska staten som ”medlare”.

Partiet har gått framåt när man haft ett intimt samband med folkrörelsernas mobiliseringar. De kammade hem det ökade stödet i kommunalvalen 2004. I första valomgången vann man 400 av 5000 borgmästarposter. Partiet började även gå starkt framåt i det fattiga nordöstra Brasilien. Här hade Fome Zero kommit igång på allvar och här hade MST mest aktivitet. Partivänstern var ledande i att ta hem segrarna i mellanstora städer och på landsbygden. Chockerande nog förlorade man i landets största stad, São Paulo.

Allianser med borgerliga partier som PMDB har försvagat partiets auktoritet bland arbetande människor. PMDB är största partiet i Brasilien och ledde den borgerliga motståndsrörelsen under militärdiktaturen. Idag är det ett för landet traditionellt politiskt parti, utan ideologi och är helt och hållet genomkorrupt. Under Cardoso var PMDB splittrat på mitten, mellan de som stödde regeringen och de som stödde oppositionen. PT kunde ofta få dess kongressmän att rösta som dem genom förhandlingar och politiska tjänster. PMDB var mot Lula i presidentvalet 2002. När Lula vann bytte de sida. En ledare för PMDB gav uttryck för dess principlöshet: ”Vi är inte vana vid att sitta i opposition. Vi föredrar att regera.”

Köpslåendet om andra partiers röster blev en skandal. PT:s folkvalda anklagades för att ha gett andra kongressmän en ”extra månadslön” för att rösta som dem. Partiet kunde inte längre kalla sig för ”det hederliga alternativet”. Lula förnekade delaktighet eller kännedom. Men nu tappade han även förtroende bland fattiga kärnväljare. Lulas högra hand och partiets ordförande sedan tio år, José Dirceu, tvingades avgå. Dirceu och Lula hade lett partiets högervridning inför presidentvalet 2002. Dirceu var känd för att ha gift samman arbete (Lula) och kapital (kandidaten till vicepresident José Alencar, en textilföretagare). Hugo Chavez var därför långt ifrån sanningen när han påstod att ”eliten” försökte bli av med Lula.

Som Nathan Shachar skrev i DN: ”Ledande finansmän har gjort allt för att gjuta olja på vågorna och släta över försyndelserna. Under sina snart tre år vid makten har socialistregeringen motsått alla populistiska frestelser. Inflationen och räntan har sjunkit, kapital flyter in och tre miljoner nya jobb har följt på en imponerande tillväxt… Regimens fall och Lulas avsättning skulle få ytterst svåra återverkningar för det politiska klimatet i Brasilien och på kontinenten. Den icke-demokratiska vänsterns budskap, att den demokratiska vägen är oframkomlig, skulle vinna gehör och polarisera politiken i en rad stater.”

Serge Goulart från PT-fraktionen ”Marxistisk vänster” blev invald i Arbetarpartiets nationella ledarskap 2009. Det huvudsakliga budskapet med hans kampanj i internvalen var enligt honom att: ”Den massiva ekonomiska kris som drabbat världen gör PT:s ursprung mer relevant än någonsin, då det nu solklart visas att det inte finns någon väg framåt för arbetarklassen inom detta system.”

Lula valdes om på fyra år till som president 2006. Han lyckades inte få riktigt hälften av rösterna utan var tvungen att gå till en andra valomgång. Heloisa Helena från Partiet för socialism och frihet (PSOL) fick nästan sju procent i första valomgången. Christovam Buarque, en fd minister i Lulas regering som lämnat PT, fick 2,7 procent. Det säger ändå att tre av fem röstade på olika socialistkandidater. Lula kom starkt igen i andra valomgången och vann med över 20 miljoner fler röster än högerkandidaten Alckim.

Helena hade varit den kändaste kritikern mot Lula inom PT. Hon var en av dom som uteslöts i slutet av första året med Lula. Hon hade modet att ducka för partipiskan och röstade mot försämringarna av pensionerna i kongressen. Hon brännmärkte PT som ett urartat parti, en maffia som styr landet med gangstermetoder.

Buarque hade lämnat partiet i protest mot korruptionen. Istället hade han gått med i Demokratiska arbetarpartiet (PDT). Buarque hade varit arkitekten bakom många populära sociala program till förmån för landets fattiga, arbetare och bönder. Han har sagt: ”Jag lämnade inte PT, det var PT som lämnade mig. Detta är partiets stora brott. Partiet är oerhört ärligt, men består av människor. Bara enstaka petistas är korrumperade.”

Missnöjet med högerutvecklingen inom partiet ger röster åt olika alternativa socialistiska kandidaturer. Brasiliens socialistparti (PSB) växer stadigt i kongressen samtidigt som PT har tappat sen valet 2002. Ändå bjuder Lula in alla partier som vill vara med och bilda regering. Efter förra valet ville bara mindre borgerliga partier (”kapitalisternas skugga”) bilda allians. Nu deltog inte bara partier som PMDB utan även PP, med ursprung i den gamla militärdiktaturen. Att alliansen stöddes av alla PT-tendenser visade att den breda vänsterflygeln inte är immun mot högeranpassning. Vad som behövs är ett realistiskt perspektiv för att förändra partiet till ett tillförlitligt verktyg för arbetarna. Det behövs marxism!

Under våren i år höll PT sin fjärde kongress. Lulas utsedda efterträdare Dilma Rousseff erkändes som partiets presidentkandidat i oktober. Tanken är att Dilma ska vara den samlade regeringsalliansens presidentkandidat. Det var intressant att kongressen antog det radikala kravet på ”progressiv förmögenhetsbeskattning”. Men det utmärkande var ändå vänsterflygelns totala försvinnande.

För åtta år sedan lanserade vänsterflygeln en egen presidentkandidat inför partiet. Men som väntat vann Lula majoriteten. Denna vänster leddes av ”trotskisterna” i Democracia Socialista (DS). Tio procent av medlemmarna stödde dem när de öppet talade om behovet av en socialistisk politik. Senare accepterade DS att sätta sig i en koalitionsregering med borgerliga partier. De vägrade inse regeringens karaktär vara avgjord. Det skylldes på att de folkrörelser man var med i ville att man skulle delta i regeringen. De påpekade att miljöminister Silva stod nära dem i olika frågor. Sedan blev som sagt fyra DS-medlemmar uteslutna under stormen mot pensionsreformen. Det var början till slutet för denna ”vänsterflygel”.

Den enda fraktion inom PT som har stått ut är Marxistisk vänster. De lyckades med sin kampanj i de interna partivalen, ”Gå vänsterut! Tillbaka till socialism!”, få in en person i det nationella ledarskapet. Nyckeln är att de har byggt en egen identitet, en egen organisation och inte upplöst sig i den anpassliga partivänstern, som aldrig går från ord till handling. Ett kampanjblad uppmanade PT att bryta med de borgerliga partierna: ”Antingen bryter PT sig ur koalitionen med Sarney, Collor och de kapitalistiska partierna och vidtar åtgärder för att försvara arbetarklassen eller så kanske vi förlorar valen 2010. Då tillåter vi högern att återta presidentskapet i Brasilien och blockerar vägen till socialism.”

På arbetarpartiet PT:s fjärde kongress i februari i år (2010). Till vänster syns efterträdaren bredvid Lula själv. Längst upp på banderollen i bakgrunden står det: ”Med Dilma längs den stig som Lula visat oss.”

I Brasilien har antalet undernärda barn minskat med 73 procent på bara sex år. Men framstegen till trots är fortfarande 57 miljoner brasilianare fattiga. Det motsvarar nästan en tredjedel av detta folk på 190 miljoner. Brasilien (på sjunde plats av alla länder) har fortfarande bland de största klasskillnaderna i världen. Den tiondel som tjänar minst har 1 procent av inkomsterna medan den rikaste tiondelen har 43 procent. Landet toppar mordstatistiken tillsammans med Colombia, Ryssland och Sydafrika. Brasilien har flest aidssjuka i Latinamerika. Var åttonde person över femton år kan varken läsa eller skriva. Nivån har stått still sedan Lula blev president.

Idag känner sig MST besvikna. Jordreformen har bara infriats till en fjärdedel och rörelsen har vänt presidenten ryggen. Lula har nu gått ännu ett steg ifrån sina tidigare löften. Som svar på internationell kritik att satsningen på etanol skulle påverka Amazonas och produktiv åkermark lovade Lula att bara utnyttja improduktiv mark för nya sockerrörsodlingar. Denna jord hade tidigare reserverats för jordlösa. Fortfarande äger mindre än tre procent av befolkningen två tredjedelar av all odlingsbar jord!

Arbetarpartiet har sedan Lula blev president gått fortare högerut. Tyngdvikten har vilat på pakten med de rika och de borgerliga partierna. I den ekonomiska politiken har man pragmatiskt försökt till varje pris vinna kapitalets förtroende eller använt staten som hävstång, två olika taktiker för olika tillfällen. Han stod emot ett oerhört masstryck när han beslöt sig driva igenom pensionsreformen. Utrikespolitiskt har Lula utan tvivel handlat som en ren agent för kapitalets handelsintressen. Samtidigt vill han bygga ett handelsblock som kan ta sig an EU och USA. Under finanskrisen gav Lula staten ökad tyngd i ekonomin. Lula distansierar sig från folkrörelser. Istället litar han till korporativism. Allt hänger ihop!

När den ”trotskistiska” tendensens plats i PT manövrerades bort blev det politiska hopkoket till vänsterflygel allt mindre radikal. ”Trotskisterna” bestod inte provet för att man litade på den heterogena ”vänstern” inom partiapparaten. ”Vänstern” hade inte det slagkraftiga marxistiska perspektiv som behövdes. De tog första bästa tillfälle att vika sig för press, lockelser, köpslåenden om poster och andra mutor från högerflygeln. Det var ett solklart förräderi mot arbetarklassen när de satt sig i en regering med borgerliga ministrar som förhindrar dem att genomföra sitt program. När alla tendenser röstade för att ingå allians med PP, ett parti som uppstått ur militärdiktaturen, visade sig vänstern vara död!

Möjligen har vanligt folk i Brasilien rätt när de säger att Lula i alla fall är bättre än tidigare presidenter. Lula själv kanske inte personligen är korrumperad. Men nog har han ändå blivit främjad från de han en gång arbetade sida vid sida med i bilindustrin. Korruptionen äntrade Arbetarpartiet när man slutade lita till gräsrötterna; när eliten fick förtur framför folkrörelsernas krav; när det med tiden sågs som allt viktigare att till varje pris få borgerliga kongressmän att rösta för sin linje. Den klassamarbetande strategin är källan till misslyckandena. Bara landets revolutionära traditioner är källan till en lösning!

(LÄS HELA ARTIKELSERIEN PÅ VÄNSTERHISTORIKERNAS HEMSIDA.)

Annonser
Posted in: Nöje/Kultur