Varning! Vi är infiltrerade!

Posted on 3 oktober, 2010 av

0


Det finns ”socialdemokrater” som antingen inte känner till vart vår rörelse kommer ifrån, inte bryr sig eller vill dölja historien för andra. Runt om i världen bildas nya ”socialdemokratiska” partier som inte har med arbetarrörelsen att göra. På jobbet! har tidigare analyserat PSBD i Brasilien:

”Partiet har inget med arbetarrörelsen att göra till skillnad från Europas socialdemokrati. Det är en utbrytning ur det enda under militärdiktaturen lagliga oppositionspartiet PMDB. Det bildades som en utbrytning ur den borgerliga motståndsrörelsen under militärdiktaturen.”

I Sverige bildades Socialdemokratiska arbetarepartiet 1889. Grundarna av partiet, såsom ”socialistskräddaren” August Palm, reste runt och agiterade för att organisera fackföreningar samtidigt som man uppmanade arbetare att gå ur liberala föreningar och bilda ett eget parti. Som vi skrev också om PT i Brasilien:

”Med denna bild i åtanke kan man skäligen påstå att ett verkligt arbetarparti bildas och lever i kamp.”

För vad händer när ett parti slutar att leva i kampen och ställer sig utanför? När detta händer ett parti som framgångsrikt har uppstått ur och representerat arbetares kamp för politisk självständighet så förändras dess medlemsbas och kärnväljarna söker sig annorstädes. Då äntrar andra skikt det framgångsrika partiet med annorlunda idéer och definitioner av ”socialdemokrati”.

Så har t ex Daniel Mathisen nyligen skrivit en pinsam artikel för SSU:s medlemstidning Frihet.

Gällande Venezuela ignorerar Mathisen fullkomligt den revolutionära process som började när en halv miljon gick ut på huvudstaden Caracas gator i protest mot högermilitärernas kupp. Mathisen ignorerar att landets arbetare bröt med korrupta, arbetsgivarkontrollerade fack och organiserade sina egna. Mathisen ignorerar att arbetare trängda av ekonomisk kris började ockupera övergivna fabriker för att överta dem själva. Mathisen ignorerar att genom direktdemokratiska ”bolivarianska cirklar” har miljoner människor vaknat upp till politiskt liv.

När Chavez tog initiativet att bilda Venezuelas förenade socialistparti var det en del av denna process.  I detta enade arbetarparti samlades 5,7 miljoner medlemmar bestående av socialistorganisationer, fackliga gräsrötter och grannskapsaktivister. Istället tycker Daniel Mathisen följande är viktigt:

”I Venezuela enas vänster och höger för att bekämpa landets korrupte president, Hugo Chávez.”

Mathisen tycker tvärtom att man ska stödja ett litet högerparti med 2100 medlemmar, Acción Democratica. Mathisen verkar tro att man blir ett demokratiskt socialistiskt parti bara för att man kallar sig för det. Nej! Det är medlemmarna, vad man gör och vems verktyg partiet är som bestämmer vad det är för något. Hur skulle Mathisen ha förhållt sig till Allendes socialistparti i Chile i början av 70-talet? Opportunister har mycket kort minne.

En annan pinsam artikel har nyligen publicerats i Frihet. Författaren Thomas Gustafsson är en liberal skribent som är 49 år gammal och därmed omöjligen medlem i SSU. Gustafsson har bland annat skrivit hastverket Kuba – Konflikt och salsa i Karibien som är full av felaktigheter, uppenbara för var och en som besökt landet. Artikeln handlar om bloggaren Yoani Sanchéz som påstås skriva artiklar som får ”makten att darra” på Kuba. Det klargörs att:

”Yoani Sanchéz andra unga kubanska bloggarna är inte dissidenter eller oliktänkande av den gamla sorten. De driver inget illegalt parti. De har inget politiskt program eller för den delen politisk färg.”

Artikeln tar också upp de ”dissidenter” som blev fänglade för sju år sedan:

”Den som är kritisk mot revolutionen eller regimen riskerar att straffas för landsförräderi. Ett tjugotal av Kubas politiska fångar är oberoende journalister som dömts till långa fängelsestraff sedan de fått kritiska artiklar om Kuba publicerade i internationell press.”

Är inte Thomas Gustafsson, 49, lite för gammal att vara med i SSU? Har Frihets redaktion gjort ett misstag?

På jobbet! har tidigare skrivit om dessa ”dissidenter”. På jobbet! nämner till skillnad från Gustafsson att:

1. Dissidenterna har ”tagit emot medel eller material från USA:s regering för att utföra aktiviteter som myndigheterna anser undergrävande och skadar Kuba”. Till och med Amnesty International erkänner att de begått detta allvarliga och för Kuba inte så unika brott.

2. Dissidenterna har ”inte samma skrupler som den revolutionära ledningen som för över 50 år sedan störtade diktatorn Batista – att inte ta emot pengar från någon främmande makt. Utan de är mer än villiga att ta emot pengar från öppet regimomstörtande fonder med säte i Washington. De smyger in och ut ur USA:s intressekontor i Havanna på möten, hämtar material, pengar och privilegier som ingen vanlig kuban har tillgång till”.

3. Dissidenterna som kallar sig ”socialdemokratiska, liberala, paraplyorganisationer, nätverk, osv, har ingen politisk plattform utan är skräddarsydda av exilkubanska politiker och rikemansgrupper i Spanien och Miami.”

4. ”Motorn i att lyfta kamp mot byråkrati och för utvidgad frihet är revolutionens egna institutioner och inte dissidenterna.”

Innan högervågen på 90-talet gjorde att vår arbetarerörelse översvämmades med liberala infiltratörer (som Mathisen) var det andra ord i skrällan. Då talade man inte om Demokraterna – startat av söderns slavägare – som systerpartiet i USA. Man talade aldrig om ”socialistisk marknadsekonomi” (klassamhällets avskaffande samtidigt som vissa kan leva på att utsuga andras arbete?). Vårt partiprogram från 1975 uppvisade följande mål:

”Socialdemokratin vill därför ersätta den nuvarande ekonomiska maktkoncentrationen i enskilda händer med en ordning där varje människa har rätt att som medborgare, löntagare och konsument påverka produktionens inriktning och fördelning, produktionsapparatens utformning och arbetets villkor.

Det sker genom att medborgarna engageras i arbetet på att utforma en planmässig hushållning för att ta till vara landets möjligheter. Det sker genom att löntagarna tillförsäkras bestämmande över arbetsplatser och företag, delaktighet i företagens förmögenhetstillväxt och i förvaltning av det gemensamma sparandet.”

När man hade det här perspektivet kunde också partiets ledare, Olof Palme, säga om Kuba:

”I denna världsdel finns omätliga rikedomar i form av mänskliga och materiella resurser. Att frigöra dessa slumrande resurser är en väldig uppgift. En grundläggande förutsättning är att de används för de egna folkens välfärd… I Latinamerika tillhör Kuba de länder som länge gått i bräschen för sådana krav, och för en strävan till ekonomisk frigörelse, ‘la segunda independencia’….

Det är en utveckling som borde välkomnas i alla länder, inte motarbetas. Ty så länge orättvisor, utsugning och misär råder kan ingen verklig fred och avspänning i världen uppnås…. Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! Leve solidariteten mellan folken! Leve det självständiga och oberoende Kuba!”

Olof Palme tillsammans med Fidel Castro, 1975.

Olof Palme var inte ikoniserad på samma sätt på sin tid som idag. Många tyckte att han stod för långt åt höger. Men idag tycker många arbetare att han talade klarspråk och kallade saker vid dess rätta namn.

Det är något att leva upp till och därför ska jag göra detsamma: Daniel Mathisen och hans likar är liberaler, inte socialdemokrater. Ni gör bäst i att hålla er utanför arbetarrörelsen. När arbetarklassen tar över partiet igen åker ni ut med huvudet före!

Annonser