Frige de fem kubanska politiska fångarna i USA!

Posted on 18 oktober, 2010 av

3


Den 12 september jagade FBI fjorton män och kvinnor som pressen i Miami hängt ut som ett ”kubanskt spionnärverk”. Av fjorton undkom fyra. Av de tio som arresterades lyckades polisen knäcka hälften. Fyra av dem utgjorde två par, som hotades av livstids fängelse och att förlora vårdnaden om barnen om de inte erkände och angav de andra.

De fem som återstår sitter sen mer än 12 år tillbaka av fängelsedomar på mellan femton år och dubbel livstid plus femton år. De är kända som ”de fem hjältarna” på Kuba.

Deras namn är Antonio GuerreroFernando GonzálezGerardo HernándezRamón Labañino och René González.

Ända sen den kubanska revolutionen segrade 1959 har den amerikanska staten angripit den; från den direkta invasionen i Grisbukten 1961 till löpande propagandakrig och stöd till grupper med bas i Miami som begår terroristdåd på Kuba, samt den alltjämt pågående ekonomiska blockaden.

På 90-talet kom en våg med attacker. Flygplan spred skadedjur över kubanskt jordbruk. Hotell och restauranger utsattes för sprängattentat. Gärningsmän togs fast på fastland och i båtar med skjutvapen och sprängmedel. En serie mordförsök på president Fidel Castro ägde rum vid årtiondets slut.

I den här situation åkte de fem kubanerna till Miami för att infiltrera grupperna bakom dåden och avslöja planerna för den kubanska säkerhetstjänsten. Detta satte stopp för 170 attentat. Fram till dess hade terrorn mot Kuba under fyrtio år dödat 3500 och skadat 1100 personer.

Vilka slags människor är ‘De Fem’?
Ramón Labañino föddes i en lantbrukarfamilj i Marianao på Kuba 1963. Hans mor var inblandad i stödaktiviteter för 26-julirörelsen i slutet av 50-talet. Inspirerad av moderns engagemang blev Ramón studentledare och kommunist. Han sitter av ett straff på livstid plus 18 år. När han blev dömd sade han:

”Jag kommer bära fängelseuniformen med samma heder och stolthet som en soldat bär utmärkelser. Detta har varit en politisk rättegång; därför är vi politiska fångar”.

Antonio och René är båda födda i arbetarfamiljer i USA och är amerikanska medborgare. De har båda haft stor inspiration utav sina föräldrars engagemang.

Antonios föräldrar var aktiva i att samla in pengar till den revolutionära 26-julirörelsen. Denna leddes av Fidel Castro på 50-talet och störtade diktatorn Batista på Kuba. Det inledde också den socialistiska revolutionen på kontinenten Amerika. Antonio blev studentledare, kommunist och även diktare. Han har bland annat skrivit verket From My Altitude från fängelset där han avtjänar livstid plus tio år.

Antonio ångrar inte vad han ha gjort utan säger att han skulle ha gjort om det ”med ära”. Han säger att det finns miljoner kubaner som skulle ha gjort samma sak. Han menar att de fem är ”kubaner av nutida snitt, revolutionärer i dessa tider.”

Renés far var en fackligt aktiv stålarbetare och hans mor aktiv i 26-julirörelsen bland kubanska immigrantarbetare i USA. De stannade kvar i USA efter Batista störtades och arbetade politiskt för att försvara kubanska revolutionen. Efter två år återvände föräldrarna till Kuba där de blev fackliga ledare.

INFO: Under sexton års tid (1975-91) skickade Kuba 375 000 frivilliga och riskerade sitt eget nationella försvar för att slå tillbaka den sydafrikanska apartheidregimens militära angrepp på den första självständiga regeringen i Angola. Efter segern vid Cuito Cuanavale tvingades Sydafrika i förhandlingarna att frige Nelson Mandela, erkänna ANC, genomföra de första valen ”en man, en röst”. Slaget vid Cuito Cuanavale spelade en viktig roll i den processen. Apartheid föll ihop som system och den sydafrikanska kolonin Namibia vann sin självständighet.. Som Mandela sade: ”Afrikas historia kan skrivas i två kapitel – före och efter Cuito Cuanavale”. Tre av de fem kubanerna – René, Fernando och Gerardo – var med i Angola.

René fick tapperhetsmedelj som skytt i en stridsvagnsbrigad i Angola, ett uppdrag som blev det främsta bland alla exempel på Kubas internationalistiska utrikespolitik. René sitter av femton års fängelse och frun Olga Salanueva har hela tiden nekats visum för att besöka honom.

Gerardo Hernández föddes i Havanna. Han blev studentledare redan under tonåren och blev sedan kommunist. Som frivillig i Angola deltog han i en stridsvagnsbrigad som hjälpte till att försvara Cabinda – en strategiskt viktig och oljerik region – mot Sydafrika. Han utmärkte sig i 54 stridsuppdrag och fick många hedersmedaljer.

Gerardo är en berömd tecknare som 2002 gav ut samlingsverket Kärlek och humor kan åstadkomma allt. Han avtjänar dubbel livstid plus 15 år och.

Fernando González föddes i Havanna. Han blev studentledare och kommunist. Från 1987 ställde han upp som frivillig i Angola i två år, var med i det avgörande slaget i Cuito Cuanavale och fick två hedersmedaljer.

I uppdraget i USA övervakade Fernando den ökände CIA-tränade kontrarevolutionären Orlando Bosch, som tidigare skjutit ner ett kubanskt flygplan över Barbados 1976 och dödat 73 personer. Men det är Fernando själv som får avtjäna ett straff på nitton års fängelse. I uttalandet han läste upp i domstolen innan han blev dömd 2001 anklagade han regeringen i USA för att stödja kontrarevolutionära mördare som attackerar Kuba; och tillade:

”Kuba har den moraliska rätten att försvara sig på det sätt som jag och mina kamrater har gjort”.

Representanter för den kubanska revolutionen
Att domstolen aldrig dömer oberoende av den härskande klassens vilja visar sig dels i att de inte dömt dem på konkreta åtalspunkter, utan ”konspiration att begå” spioneri, mord, med mera. Det visas också av det faktum att Washington insisterade att hålla rättegången i Miami och sedan förpassa dem dit för att överklaga.

Det var till Miami som hantlangarna från Batistas regim flydde efter 1959. Det är där det växt fram en hel anti-Castro-industri med groteskt stor omsättning. Under lång tid hade det medfört livsfara att säga emot exilkubanska maffian i Miami. Det är, för att använda en amerikansk term, där det finns störst ”community prejudice” mot den typen av åtalade i hela USA. Under rättegången mot de fem fick militärklädda extremister från exilmiljön ostört intimidera de åtalade.

De fem sattes två år i total isolering innan en kampanj fick ut dem i vanliga celler. René och Gerardos fruar har under hela denna tid förnekats visum att besöka dem. Det pågår en internationell kampanj för att René och Gerardos fruar ska beviljas detta.

De fem har behandlats på det rättvidrigaste sätt som är tänkbart och ändå blir de inte knäckta. De är ett stöd till klasskampen i USA genom att de sprider revolutionära böcker till och bekämpar rasistiska motsättningar mellan sina medfångar. De skriver stöduttalande till strejkande arbetare och till andra politiska fångar i USA. De uttalar sig inte bara om Kuba och USA, utan har bland annat skrivit ett uttalande som fördömde Israels militära angrepp på Gaza i början av förra året.

De är sannerligen, som Antonio sade, ”revolutionärer i dessa tider” och de är värda stöd från varje människa som inte själv skulle vilja dömas i en lika ociviliserad rättegång. De är också symboliskt viktiga som representanter för kubanska revolutionens löfte. Det löfte som René González så väl personifierade under försvarstalet i rättegången:

”Jag skulle göra vad jag gjorde och ta de risker jag tog för vilket land som helst i världen, inklusive USA”.

Tips! ”Frige de fem kubanerna!”
________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser