Populism i Afghanistanfrågan kommer aldrig att nå pudelns kärna

Posted on 19 oktober, 2010 av

0


Försvarsminister Tolgfors är trängd av den folkopinion som har uppstått efter att ytterligare en till svensk har stupat i Afghanistankriget. "- Vi väljer att vara där det finns problem just för att det finns problem där" sa han i TV4 Nyhetsmorgon under tisdagen.

Som väntat så har det blåst upp till en mindre storm efter nyheten att ytterligare en svensk soldat stationerad i Afghanistan avled i lördags, som På jobbet! tidigare har rapporterat. Ett krig är ett krig, och i krig dör människor. Därför så blir man inte förvånad då en opinionsundersökning gjord under måndagskvällen visar att 47 procent svarar ”Ja” på frågan ”Tycker du att Sverige ska ta hem de svenska trupperna från Afghanistan eller ska de vara kvar?”

Man blir inte heller förvånad då den moderate försvarsministern Tolgfors säger till DN att ”De är i utsatta stunder det är som viktigast att stå fast”.  Stå fast vid vad, får man förstås fråga sig? Tolgfors leverar ett par pliktskyldiga floskler som fortsättning:

– Det är också av yttersta vikt att inte vi inte sviktar i vår hållning. Att skapa säkerhet i Afghanistan är avgörande för att också lyckas med det bistånd som vi har i landet, säger Sten Tolgfors M, som inte ser något skäl för att ändra eller se över den militära insatsen i Afghanistan med anledning av ytterligare en svensk avlidet i en bombattack.

Men vad går ”hållningen” ut på? I själva verket så handlar kriget inte alls om bistånd till det afghanska folket så att de kan bygga upp sitt land. Afghanistan ligger nämligen strategiskt placerat mitt i Asien, mellan stormakter som Kina och Ryssland, tätt inpå framrusande jätteekonomier som Iran och Indien. Det ligger därför i många västmakters intressen att etablera en mer långsiktig närvaro i Centralasien, gärna med en lydig marionettregim vid makten.  Det är det som det hela handlar om. Och förstås så stärks denna strävan av det faktum att Afghanistan är rikt på viktiga mineraler som kobolt, litium, guld och koppar. Därför har också den borgerliga regeringen ett stort intresse av att Sverige är med i det hittills nio år långa blodbad som kriget är. Annars går Afghanistans malm Sverige förbi – något som inte ligger i det finanskapitals intresse, som framförallt Moderaterna så tydligt är ett politiskt uttryck för.

Det är därför det är viktigt att inte se Afghanistankriget som en isolerad företeelse, helt utan koppling till andra ”konflikter” runt om i världen. För att återgå till Tolgfors’ uttalanden till DN.se:

– Vi har en lång tradition i Sverige att stå bakom de svenska män och kvinnor som deltar i militära operationer utomlands. Och jag noterar att även socialdemokraternas representanter uttrycker sig ansvarsfullt.

Problemet är att det inom arbetarerörelsen finns grupperingar som inte på något sätt står upp för vår rörelses ideal med internationalism, anti-militarism, anti-imperialism och uppriktig strävan efter fred. ”Alla folks frihet, hela världens fred” som det hette ”på Palmes tid”. För knappt ett år sen höll SAP sin kongress kom förstås frågan om närvaron i Afghanistan upp, då i form av en motion ifrån Stockholms Arbetarekommun med kravet på ett omedelbart tillbakadragande av trupperna. Jag rapporterade själv från denna kongressdebatt, och minns än idag stämningen i kongressalen. Den här sortens frågor blottar nämligen djupare konflikter i vår rörelse, gällande vad ”socialdemokrati” egentligen innebär. Man skulle fräckt kunna parafrasera Rosa Luxemburg då hon talade om ”Socialism eller barbari”. För nånstans så frontalkrockar två vitt skilda bilder på vad arbetarerörelsen handlar om: ska vi vara ett utlopp för en samhällsklass strävan efter ett annat samhällssystem – eller ska vi förvalta staten på ett sådant sätt så att vi får en ”kapitalism med ett mänskligare ansikte”? Jag menar nämligen att en militär närvaro i Afghanistan av många faktiskt tolkas som att ”ha ett samhällsansvar”, att visa sig vara ”regeringsdugliga”.

Jens Orback, generalsekreterare för Palmecentret (arbetarerörelsens organisation för bistånd till systerpartier och arbetarerörelsen internationellt), gick under kongressdebatten om Afghanistan upp och argumenterade för ett fortsatt deltagande i kriget "av humanitära skäl" med anledning av ett besök i landet några månader tidigare. Då han gjorde detta gjorde han ett avsteg från Stockholms Arbetarekommuns linje i frågan, den arbetarekommun han var sänd som ombud från efter ett ombudsval där Orback kammade hem flest röster. Jan Eliasson, föredetta utrikesminister och FN-pamp, körde med en retorik som snarare lutade åt skräckpropaganda. Eliasson är en gammal medarbetare till Olof Palme under bland annat förhandlingarna mellan Iran och Irak under 80-talet. Vad Palme skulle tycka om att arbetarerörelsen idag viker sig för imperialistiska intressen kan vi bara ana. I mitten Ann Linde, internationell sekreterare för SAP.

I valrörelsen så kompromissade partiledningen bort kongressbeslutet om att stanna kvar i Afghanistan till förmån för en röd-grön linje som låg närmare Vänsterpartiets kongressbeslut om ett omedelbart tillbakadragande. Den röd-gröna överenskommelsen utlyste förstås ramaskri i borgerlig media. Nu efter valet så säger våra företrädare att den röd-gröna överenskommelsen står fast, något som förstås är bra. Men frågan är om det handlar om en genuint anti-militaristisk/anti-imperialistisk/internationalistisk hållning, eller om att den gamla kompromissen får leva kvar med tanke på folkopinionen – en populistisk hållning alltså. Har delar av vårt parti tänkt om gällande sin inställning till svenskt deltagande i krig runt omkring vår jord?

För Afghanistan är ju förstås inte det enda imperalistiska äventyret vår försvarsmakt är ute på just nu. En annan viktig truppnärvaro är den i Somalia, i Adenvikens farvatten. Här heter det att det är för att skydda biståndleveranser och handelskonvojer ifrån ”pirater”. Men som vi alla vet så är dessa ”pirater” inte alls några pirater, utan i själva verket fiskare som inte längre kan försörja sig på fisket. Varför truppnärvaro i Adenviken då? Återigen så handlar det hela om strategiska lägen. Har man kontroll över Afrikas Horn och Adenviken så har man kontroll över den handel som sker via Suezkanalen. Även här så är det finans- och handelskapital som sätts före de människor som faktiskt bor i området, för att inte tala om alla de människor här i Sverige med ursprung i Somalia som inte alls ser på dessa stridshandlingar mot sina landsmän som någonting gott. En viktig insikt för vår rörelse idag är att internationalismen börjar på hemmaplan. Det mångkulturella Sverige är en del av världen, på samma sätt som världen är en del av det mångkulturella Sverige.

Frågan blir då hur detta konstaterande kommer att inverka på vårt partis politiska utveckling, nu i tider av eftervalsdebatt. Kommer vi se en anti-militaristisk hållning från arbetarerörelsen som är lika konsekvent som borgerlighetens hållning är imperialistisk? Kommer vi att få se ett konstaterande att upp till en miljon unga män står redo för strid på talibanernas sida, orsakat av arbetslöshet och social misär i finanskrisen och imperialistkrigens spår? Kommer vi att se att internationalism innebär anti-militarism, och att internationalismen är mer nödvändig än någonsin då vi har stora grupper av människor i vårt land som faktiskt kommer ifrån de länder där vi är ute i krig? Kommer vi att kunna sjunga inledningsraderna på Internationalen med hedern i behåll?

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

, , , , ,

Intressant?

Annonser