Bemanningsarbetarnas kamp – ett exempel att följa!

Posted on 20 oktober, 2010 av

4


Emma-Gneta Tjötetruht, August Palmberg och Nima Djohari-Taimouri från redaktionen för nättidningen ‘På jobbet!’ har samtalat med ”Alex”. Han är inhyrd arbetare för Student Consulting på Coops lager i Upplands-Bro, Stockholm. Massmedia har mest fokuserat på orimliga arbetsvillkor. ‘På jobbet!’ vill uppmärksamma bemanningsarbetarnas egna ansträngningar att kämpa för sin sak.
_____________________________________________________________

När ”Alex” började som inhyrd på Coop för tre år sedan upplevde han att det inte fanns så mycket problem. Då fanns ett ackordsystem som baserades på hur mycket varor som plockades (t ex 30 plock, 30 minuter). Men med tiden har arbetsgivaren på olika sätt lyckats fördubbla intensiteten i arbetet. Alex förklarade:

”I början hade vi etiketter som vi gick efter när vi plockade. Ingen övervakade dig och när vi stämplade så var det bara in när vi börjar och ut när vi slutar. Efter ett år fick vi en öronsnäcka som gav instruktioner om vad vi ska ta och vart det ska skickas. Sen kom det till en dosa som håller koll på vad du plockar, när du tar rast, när du är borta och när du jobbar.”

Innan var arbetet mera fritt. Men dosan är personlig och fungerar som en slags GPS: ”Här är Alex”. Innan kunde de inhyrda planera in exempelvis korta rökpauser. Det är inte bara så att man numera måste stämpla ut varje rast. Nu klockas till och med toalettbesök. Plötsligt blev cheferna på plats oförskämda mot personalen. Det delades ut friskt med varningar och hotelser som ”nästa gång åker du ut” blev vanliga när man tog pauser.

Förut fanns lättillgängliga rökbås, fika- och datorrum. Nu måste rökare gå hela vägen ut och riskerar missa rasttiderna. Cafeterian och det övriga flyttades upp en våning, där det inte finns stämpelklocka. Övervakningen sker också, som sagt, hela tiden. Det finns en kamera riktad mot arbetarna när de går in från rasten. De måste stämpla ut hela tiden: när de tar orderpapper, pratar med chefen, med mera. Annars markerar dosan att dess bärare är ”upptagen” och det kan bli avdrag på lönen.

Kraven ökade, men de inhyrda ”gillade läget”. I början var inte bemannarna så många. Student Consulting var första bemanningsföretaget på Coop. Sen kom Huusko, Academic och Add-Logistic. Efter ett tag bestämde sig Coop för att bara ett bemanningsföretag skulle få vara kvar – det billigaste som hårdast drillade sina anställda. Till slut blev alla tvungna at gå över till det enda som var kvar: Student Consulting.

Som På jobbet! tidigare skrivit kom vändpunkten i januari 2010. Då sändes brevet ut som hotade alla som inte når upp till den nya målsättningen med sparken. Nu skulle det råda ”nolltolerans”. Förr hade de inhyrda accepterat ökade krav. Det var först när antalet inhyrda ökat enormt som man kände att man hade styrka att sätta emot. Alex berättade:

”De körde med oss i ett år, två år. Tredje året smällde det. Vi orkade inte mer. Jättemånga anställda hade försvunnit då de blivit skadade, sjuka, med mera. Vi ville inte hamna i deras sits så vi organiserade oss. När vi började var vi inte många, kanske fyra. Men vi blev fler när vi upptäckte att vi var Coops muskler. Vi var 160 bemannare. Utan oss går de i konkurs, allvarligt talat.

Vi sket i våra minutrar*. Alla hade möte tillsammans för att gå igenom våra problem och vad cheferna sagt till var och en. Så all information samlades in och vi gick för att tala med facket. Men klubbens representanter hade inställningen att de inte tänker förhandla med bemanningsföretag. Kravpappret revs sönder och hamnade i papperskorgen. Jag kunde ha strypt ihjäl honom när jag såg det!

Brevet som vår högsta chef spred gjorde oss jävligt upprörda. I två timmar förberedde vi oss för konfrontationen. Alla diskuterade i fikarummet vad som skulle sägas och vem som skulle prata. Det blev jag och en till. Truckarna stod stilla. Alla headsets lämnades kvar. Inför det hela kom vi överens om att ingen fick slå sönder eller ta något. Vi skulle använda talets gåva. När vi samlat oss gick vi och knackade på chefens dörr. Hon blev chockad.”

Bemanningsföretaget har ett separat kontor på lagret. Alex säger att det är Coops strategi för att slippa ta ansvar. Nu kan de ”lägga över skiten” på Student Consulting istället. Samtidigt bedömer han att fackstyrelsens agerande tyder på att representanterna har en god relation med Coop och vill inte äventyra detta genom att hjälpa de inhyrda. Därför fick de inhyrda kämpa själva. Tre av bemannarna steg in på kontoret. Alex fortsätter:

”Det är svårt bara att komma upp i 60 plock per timme. Men brevet sade att alla utan undantag skulle hinna den veckan. Nästa vecka skulle det bli minst 70. Vi gick in och sade att vi absolut inte kan gå med på ökningen. Först tystnade hon, men sade sedan: ‘men det är ju Coops krav?’ Hon backade till att säga ‘mål’ istället för ‘krav’. ‘Bestäm er’, sade vi. ‘Annars blandar vi in facket och utomstående’. Hädanefter fick vi köra 60.”

”Alex” diskuterade facket med Nima (t.v) och August Trindvy (t.h) från ‘På jobbet!’: ”Det är kanske inte bra med ett eget fackförbund för bemannare. Då ökar splittringen mot de fasta där vi jobbar. Men kanske en organisation inom? Vi måste vinna det officiella facket att samarbeta. Få deras förtroende! Kanske de öppnar dörren när de ser att vi kan organisera oss? Men är vi själva splittrade skiter de i oss. Just nu tror jag att vi håller på att bli en del av laget”.

När handsken var kastad förändrades vissa saker, men inte allt. En kort tid körde Student Consulting skrämseltaktik. När de inhyrda fick ytterligare ett brev från företaget hörde de av sig till LO-tidningen, som skrev två artiklar. Även socialdemokratiska tidningar som Norrländska Socialdemokraten och Västerbottens Folkblad har skrivit om saken. Men det är inte media som fällt avgörandet utan de bemanningsanställda själva. Utan deras gemensamma aktivitet hade frågan bara blivit en notis. Som Alex beskriver:

Vi tog kontakt med personer som hänvisade till facket. Vi samlade in namnlistor där även Coop-anställda som ogillade chefernas hotelser mot oss fick vara med. Alla skrev sina namn, om de var fasta eller inhyrda och allt skickades till LO.

Sen var det en inhyrd som gick ut till pressen enskilt, vilket vi tyckte var konstigt. Men positivt nog ledde det till att fler kontaktade oss. Själv skulle man ju velat gå ut. Jag förstår att han var upprörd, men inte att han röjde sin identitet och personnummer. Ingen vill väl riskera att få sparken?

Sen var det värsta att vissa blev bestraffade för det här efteråt. Cheferna trodde att de visste vem det var. En viss person fick inte jobba på en hel vecka. De tog bort vissa pass för honom. Men de tog fel person…”

Alex berättar att cheferna inte vågar se de anställda i ögonen längre. Cheferna har faktiskt blivit inställsamma: ‘Hur mår du idag?’ De har tvingats visa en viss respekt. Fortfarande försöker cheferna småjävlas med vissa nya inhyrda som inte har lika bra koll. De gör om samma misstag om och om igen.

När fighten ägde rum, berättar Alex, kunde man känna rysningarna från Coops chefer. De visste nu att de inte klarade sig utan de inhyrda. Man hörde dem skälla ut cheferna på Student Consulting: ”Var är dom? Vad gör dom? Vi ligger två veckor efter! Ta in, ta in!”

I början kanske var och en av de inhyrda tänker på sig själv och sina minutrar. Men de har visat att människor som sociala varelser lär att förstå sina gemensamma intressen och hur man driver igenom dem. De som varit med om fighten håller nyanställda informerade på lunchrasten. Särskilt om de senare är från andra bemanningsföretag. Alex beskriver hur de närmar sig de nya:

”Hur är det, kompis? Allt bra? Hur mycket gör du om dagen? Har cheferna ringt dig? Vad har de sagt? Vet du vad du har rätt till? Vet du hur det här eller det där fungerar? Har de gjort dig något, säg till oss. Innan du klagar hos chefen, kom till oss först. Vi gör det tillsammans. Folk har klagat innan dig och fått sparken. Du vet bättre än så. Tillsammans får vi igenom allt!”

Trots att fackklubben inte visade framfötterna hjälpte Handels till på högre ort i avdelning 20. Fackstyrelsen utsattes för påtryckningar. Inhyrda fick plötsligt information samt tillgång till utbildningar och klubbmöten. Bemanningsanställda har därefter lyft sina egna frågor på klubbens möten.

Fackklubbens styrelse har svarat med en enkät där de bemanningsanställda kan lyfta sina klagomål. Motiveringen har varit ”Era åsikter är viktiga för oss.” Initiativet sågs mycket positivt på av de inhyrda vid tillfället. Men efteråt finns det en känsla att resultatet av enkäten inte offentliggjorts för medlemmarna och att det varit ”mycket snack, lite verkstad.”

Efter de inhyrdas konfrontation med chefen har många av dem gått med i Handels. Striden fick många att öppna ögonen för att facket är viktigt. Alex har övervägt om det vore bra med ett särskilt fackförbund för bemannare. Men han tror att det är fel väg att gå:

”Vi får inte hjälp av fackklubben på arbetsplatsen. Just därför organiserar vi oss själva. Det är kanske inte bra med ett eget fackförbund för bemannare. Då ökar splittringen mot de fasta där vi jobbar. Men kanske en organisation inom**? Vi måste vinna det officiella facket att samarbeta. Få deras förtroende! Kanske de öppnar dörren när de ser att vi kan organisera oss? Men är vi själva splittrade skiter de i oss. Just nu tror jag att vi håller på att bli en del av laget.”

Diskussionen som ‘På jobbet!’ hade med Alex handlade bland annat om hur situationen för hans arbetskamrater gjorde att de svarade före alla andra inhyrda. Student Consulting profilerar sig logiskt nog som tillhandahållande en arbetskraft som deltidsarbetar. Studenter anses vilja ha ”flexibilitet” och ser sitt jobb som just tillfälligt. Det är sant att det funnits en betydande grupp som försöker få arbetstiden att passa studietiderna.

Men vad som kom fram var att sammansättningen har förändrats. I början var det bara studenter och man fick inte söka om man inte hade studieintyg. Men när Coop ansåg sig kraftigt behöva utöka sin bemanning släppte bemanningsföretaget det kravet. Istället tar de in mycket mer folk på heltid från förorterna Husby, Kista, Rinkeby och så vidare. Många har somalisk härkomst. Alex förklarar:

”De nya har haft svårt att komma in på arbetsmarknaden. Bemanningsföretag är det enda sättet som finns att underlätta att ta sig in. Den här vägen innebär för dem att kriga, kämpa varje dag, slita ryggen av sig och en ständig oro. Man gör precis allting för att få fast anställning. Förr var nästan alla studenter. Nu är det kanske bara en tiondel. En del studenter har även gått över och börjat på heltid.

Arbetsgivarna utnyttjar att många från förorten inte vet sina rättigheter. Men även många studenter kommer från förorten. Den ena har mer koll än den andra. Men samtidigt hjälpts vi åt. Vi informerar varandra hur saker ligger till och vad som inte är okej. Därför blir vi mer och mer som ett, oavsett om vi studerar eller inte.”

Redaktionen för ‘På jobbet!’ är alla organiserade socialdemokrater. Vi anser inte bara att arbetare behöver ena sig i en stark fackföreningsrörelse. Utan detta måste vara basen för ett eget arbetarnas parti att ena sig kring. Denna bas för socialdemokratin är försvagad, men lever kvar. Därför intresserar vi oss för hur vi som socialistiska ‘arbetarpartister’ kan förankra oss ute på arbetsplatser och stärka facket politiskt. Alex svarar självsäkert:

”Vi pratar en del politik själva på jobbet, bland annat om anställningstrygghet. De flesta bland oss är sossar. Jag tror att Alliansen nu kommer att skrota Lagen om anställningsskydd. Inför valet undrade en del om det inte fanns något bra i deras skattesänkningar, men de tänkte inte på konsekvenserna för välfärden.

Jag tror att det är viktigt att göra arbetsplatsbesök. Genom att samarbeta med LO kan ni besöka våra fackmöten.  Man får inte bara synas när det är valår. Ni måste synas hela tiden. För moderaterna syns så jävla mycket nu, på varje festival, varje marknad…”

Socialdemokratiska arbetarepartiet och Vänsterpartiet är, som tidigare antytts i denna nättidning, för reglering av bemanningsföretagen. Miljöpartiet har inte bestämt sig. Det råder alltså rödgrön oenighet. Slutligen frågar därför redaktionen Alex vad han anser vara lösningen på problemet. Bemanningsföretagen används ju uppenbarligen i konkurrens mot fast personal och för att undergräva anställningstryggheten. Han svarar:

”För ett tag sedan försvann många fast anställda här på Coop. Många av dem var sjukskrivna. Coop hävdade att finanskrisen gjorde dem tvungna att skära ner på fast anställda. Men det var inte det som var problemet. Varför hade de då råd att köpa in robotar som motsvarar löner för tio anställda? Egentligen har de råd att fastanställa varenda en.

Ibland är det låga volymer här. Då är det lita att göra. Men när volymerna ökar så behövs det så mycket folk som möjligt. Det är efter deras behov och genom att utnyttja bemanningsföretagen sparar de in miljoner.

Det är nog inte så smart att ta bort bemanningsföretag helt. Men istället bör man kämpa för att alla ska ha samma villkor, både fast anställda och inhyrda. Det ena ska inte som nu kunna konkurrera ut det andra.”

Med det så avslutar vi artikeln med en förhoppning att den ska bidra till diskussionen om bemanningsföretag inom arbetarrörelsen. Vi hoppas också se fler inhyrda kämpa emot!

_____________________________________________________________

Noter:

”minutrar”: syftar på bemanningsföretagets krav på intensitet i arbetet.

** när ”Alex” talar om en ‘organisationen inom’ antar redaktionen att han menar en klubb för just de som är anställda inom bemanningsföretag på Coop i just Upplands-Bro. Alternativt kanske menas en organisation liknande ”Fackligt aktiva invandrare”?

_________________________________________________________

Emma-Gneta Tjötetruht.
padittjobb@hotmail.com

August Trindvy, Litterär, enskild medlem i SSU & LO.
padittjobb@hotmail.com

Nima Djohari-Taimouri, socialdemokrat och arbetssökande.
nima.djohari@stockholm.ssu.se

Intressant?

Andra bloggar om: Arbetarerörelsen, Bemanningsföretag, Fackföreningar, Idédebatt, Klasstrider, Kollektivavtal, Coop

Annonser