Kambodja: 300 textilarbetare sparkade efter strejk

Posted on 20 oktober, 2010 av

1


21 september 2010: En av de strejkande kambodjanska arbetarna talar till sina arbetskamrater utanför utanför deras arbetsplats på textilfabriken i Phnom Penh. Foto av Tang Chhin Sothy. AFP/Getty Images.

Trehundratalet kvinnor på River Rich Textile Ltd.’s fabrik utanför Phnom Penh har förlorat sina jobb efter en strejk för högre löner, rapporterar Ekot. Det kinesiska företaget hävdar att strejken har varit olaglig och att de sparkade kvinnorna har uppviglat sina arbetskamrater. Den högsta chefen Sung Chung Man uppger att företaget har förlorat ”miljonbelopp” på grund av strejken.

Enligt företagen var strejken olaglig, medan arbetarna säger att den var helt laglig. De säger att deras minimilön på motsvarande 410 kronor i månaden inte går att leva på.

Hundratals arbetare är på väg in i textilfabriken River Rich efter lunchrasten, de flesta unga kvinnor.

Men kvar vid grinden står en grupp textilarbetare som nu inte blir insläppta i fabriken, del i en kinesiskägd företagsgrupp som har svenska klädjätten H&M som en av sina största kunder.

– Det känns hemskt när jag ser mina gamla arbetskamrater gå in och jobba.

Nu är jag arbetslös, säger före detta sömmerskan Silen Soun.

Den här sortens händelser får förstås folk att tänka till även på vår sida jordklotet.

Hennes & Mauritz är ett av Sveriges största företag, en bjäse med ett börsvärde runt 350 miljarder – ett börsvärde byggt på låga löner i länder med lägre prisnivåer än de länder där kläderna sedan säljs. Den gamla socialistiska kritiken mot det kapitalistiska arbetet där arbetarna för att överleva måste tillverka varor de inte ens har råd med att konsumera själva, visar sig inte vara någon död företeelse från 1800-talet. Det pågår här och nu, över hela världen. Karl Marx skrev redan klarsynt om dessa faktum i sina Ekonomisk-Filosofiska manuskript, framförallt i kapitlet om Det alienerade arbetet.

Jag väljer att föra in Marx och hans resonemang kring det alienerade arbetet i den här texten för att den ger oss en bra vinkel på vad det här egentligen är frågan om. För oftast då media blossar upp den här sortens avslöjanden om hur svenska företag suger ut folk på andra sidan jorden så att vi ska kunna konsumera billigt här hemma i väst, så bryter det genast ut diskussioner som handlar om allt annat än det faktum att även människor i andra länder lever under samma kapitalistiska system som vi. Istället så får vi ett läger som vill uppmana till köpbojkotter och upplysning om ”de multinationella företagens rovdrift”, samt ett läger som ihärdigt påpekar att detta är enda sättet att bekämpa fattigdomen. Även självutnämnda ”radikaler” hejar på, för att ta Liza Marklund som ett exempel:

Jag håller med om att det finns problem inom den kambodjanska textilindustrin, men jag hävdar att fördelarna överväger.
300 000 kvinnor i åldrarna 15 till 25 år arbetar där i dag. Det innebär att nästan varannan ung kvinna faktiskt försörjer sig själv – och även sina föräldrar och syskon, som oftast bor kvar ute på landsbygden. Lönen är naturligtvis skamligt låg, men kvinnorna lyckas ändå skicka hem i genomsnitt 20 dollar i månaden till sin hemby. De resterande 25 dollarna spenderar de på sig själva: på mat, eget boende, kläder och mobiltelefoner.

Och nog för att Marklund låter mer som Milton Friedman än en barrikadkämpe, men hon har en poäng. För detta enda som har hänt är att industrikapitalet har nått Kambodja. Detta innebär att miljontals människor har kastats in i de sociala förhållanden som rycker upp dem från ett liv ute på landsbyggden som jordbrukare, den ”historiska skilsmässoprocessen mellan producent och produktionsmedel”. För att tala klarspråk – dessa miljoner i Asien, Latinamerika och Afrika har blivit lönearbetare, och ingår nu i samma internationella gemenskap som lönearbetare i alla andra länder.

Det är därför nyheter som dessa från Kambodja blottar två vitt skilda strategier inom den svenska arbetarerörelsen. Dels har vi de vänsterister som manar till köpbojkotter, motstånd mot ”de multinationella bolagen”: konsumentmakt med andra ord. Men nej, Naomi Klein kommer aldrig att kunna visa oss vägen till en ny världsordning. För textilarbetarna i Kambodja är inga passiva offer för några elaka storföretag. De är inte heller lyckliga frigjorda människor. De är i själva verket arvtagare till de sömmerskor som här i Sverige under 70- och 80-talen kämpade för sina rättigheter och för sitt människovärde. Det viktiga är att förstå att den kamp som pågår runt om i länder som Kambodja, inte kan begränsas till enbart en kamp för bättre löner. För att citera Marx:

En väldig höjning av arbetslönen […], vore alltså – ingenting annat än en bättre betalning för slavarna och hade alltså varken återgett arbetaren eller arbetet deras mänskliga bestämmelse och värdighet.[…] Arbetslönen är en omedelbar följd av det alienerade arbetet, och det alienerade arbetet är den omedelbara orsaken till privategendomen. Med den ena sidan måste också den andra falla.

För att bli av med exploateringen så måste vi se att det är systemet det handlar om, ett system som vi alla är del av. Och visst, mycket av vårt välstånd uppe i nord byggs upp av exploateringen i syd. Men att sluta konsumera leder bara till att kapitalet hittar nya sätt att få oss att konsumera på, samtidigt som det leder till än mer ökad utsugning i syd. Istället så måste solidariteten bli internationell på riktigt – att arbetarna inte har något fosterland måste bli en praktik och inte bara en retorik. Häri ligger en stor utmaning för arbetarerörelsen!

Andra om strejken i Kambodja:

Mario, Augusto por gusto, Kulturbloggen, Vägen till himmelen, Fredrik Segerfeldt

Kambodja, Arbetarerörelsen, Kapitalism, Klasskamp, Internationalism, Socialism

Annonser