Recension: Thomas Sankara och revolutionen i Burkina Faso

Posted on 22 oktober, 2010 av

1


IN ENGLISH: Thomas Sankara and the Burkinabé Revolution 1983-87

Med anledning av den insändare ‘På jobbet!’ fick av en läsare, de kommentarer den fick samt det väldigt intressanta torgmöte som ägde rum igår (torsdag 21 oktober) vill jag ge mig in i diskussionen: hur kan den utplundrade nationen Somalia befria sig från utländska plågoandar? Hur kan den nykoloniala dominansen över Afrikas länder upphöra? Finns det exempel att lära sig av?

Jag publicerar ett tal jag höll på Socialistiskt forum i Stockholm för tre år sedan. Det är en recension av en bok som Pathfinder press har gett ut vid namn Thomas Sankara Speaks.

För nu exakt en vecka sedan är det 23-årsdagen sedan burkinabérevolutionens hjältemodiga ledare Sankaras liv släcktes. Själv icke-afrikan, men hållandes Thomas Sankara för en förebild, anser jag att somaliska arbetande människor behöver den inspiration han kan ge. Det är ett vaccin mot den svenska chuavinism som nu försöker få er att skämmas för ert ursprung. Det är också ett vaccin mot underdånighet gentemot den liberala imperialism, som vill får er att känna att ni inte är tillräckligt ”demokratiskt sinnade” för att styra er själva i ert eget land.

Nationalistiska vindar blåser över Europa. Sten Tolgfors (m) talar om ‘svenska intressen’. Demagogin om ‘svenska’ döljer inte en svenskfödd arbetare. Han talar om sina rika kompisar. Knegare i Sverige har mer gemensamt med en utslagen somalisk fiskare som tvingats bli ‘pirat’ eller en afghansk bonde än med Tolgfors vänner.

När valda från alla politiska schatteringar i riksdagen sitter och försöker få en ‘blocköverskridande överenskommelse’ om Afghanistan måste vi vägra. Ge ALDRIG upp arbetarrörelsens intressen för vaga löften från borgerliga partier. Tolgfors säger ‘nationell enhet’. Vi måste säga: ”Lögnare! Krigsskeppen DU skickar till Adenviken gör de ‘svenskar’ DU representerar medskyldiga till somaliers misär. Dessa ‘svenska intressen’ slår vi ifrån oss.”

Det finns ett citat av Sankara som både svenskfödda och invandrare bör ha som motto: ”De som vill utsuga Afrika är desamma som dom som utsuger Europa”.

____________________________________________________________

Thomas Sankara var president i Burkina Faso 1983-87. Boken kan beställas från http://www.pathfinderpress.com.

Nya upplagor av ”Thomas Sankara Speaks” och ”Thomas Sankara Parle”.
Första gången boken Thomas Sankara Speaks kom ut var kort efter att Thomas Sankara mördades och idag ser man inte ett spår kvar av revolutionen. Svenska Dagbladet hänvisar den 7 november i år (2007) till ”människovännerna” i Social Action, som skryter om hur könsstympning i Burkina Faso halverats på 10 år sedan traditionen förbjöds men berättar inget om de genomgripande åtgärder revolutionen 1983-87 bekämpade kvinnoförtrycket med, innan den krossades i en statskupp av just den nuvarande presidenten Blaise Compaoré.

Den nyligen, på engelska och franska samtidigt, publicerade andra upplagan kommer ut till 20-årsminnet av denna tragedi. Det är en helt förvandlad bok som sätter in revolutionen i sitt historiska sammanhang – i världen på den tiden, och är omarbetad för att förklara händelser för nya läsare som var för unga eller inte levde då. Thomas Sankaras fru Miriam – en av de många kvinnor som deltog i revolutionen – och bror Paul har hjälpt de som arbetat med boken att bättre förstå vissa uttalanden av Sankara eller händelser under revolutionens gång. Spännande bilder kompletterar utmärkt Sankaras förklaringar att det verkligen var en revolution och inte bara en av många kupper i Afrika, att folket mobiliserades för att leda förändringen av villkoren de levde under och sig själva.

Thomas Sankara tar kommunismen till Afrika…
Först innan jag går in på bokens tal, intervjuer och dialoger med revolutionära politiska ledare, vill jag börja med en mycket stark del av förorden – porträttet av Sankara som politisk person.

Thomas Isidore Noël Sankara föddes 21 december, 1949 i Yako i mitten av landet Övre Volta. Hans far var polis och en av de få att på den tiden få jobba åt den koloniala administrationen, vilket innebar vissa personliga fördelar för Sankara under uppväxten.

”Tag mitt fall. Av 1000 barn födda under samma år var jag till hälften död under de första tre månaderna. Jag hade den stora lyckan att undkomma döden, precis som jag hade den stora lyckan att inte dö senare från någon av de sjukdomar här i Afrika som dödade mer av dem som föddes samma år.

Jag är en av de 16 barn av 100 som kunde gå i skolan. Det är ännu en anmärkningsvärd tur. Jag är en av de 18 av 100 som lyckades ta studenten från gymnasiet och en av 300 från hela landet som kunde åka utomlands för att fortsätta sin utbildning och som, väl hemkommen, var försäkrad om ett jobb. Jag är en av de 2 av 100 soldater som, socialt mätt, har en stabil välbetald position, då jag är en officer i en armé där denna rang representerar någonting.

Antalet människor vars liv berörts av åtminstone en del av denna tur sträcker sig bara till 30 000 i ett land med 7 miljoner innevånare”.

När Sankara gick sin militärutbildning i Madagaskar gick tiotusentals arbetare och studenter gick ut i strejker och demonstrationer, fick med sig delar av armén på sin sida, och fällde regeringen. Det påverkade honom något oerhört. I Madagaskar träffade han också studenter som varit med om majrevolten 1968 i Frankrike, där en generalstrejk på 10 miljoner arbetare och studenter som ockuperade universiteten fick president De Gaulle att fly landet. Diskussioner och studiecirklar med dessa studenter introducerade honom för några böcker som följde honom genom hela livet, t.ex. Marx ”Kapitalet”, Engels ”Familjen, privategendomen och statens ursprung” och – favoritboken – Lenins ”Staten och revolutionen”.

Som löjtnant i Övre Voltas armé blev han krigshjälte under gränskonflikten med Mali i december 1974. Men Sankara avfärdade principlös ”fosterländskhet” även i förtryckta länder. Han karaktäriserade senare kriget som ”värdelöst och orättvist”. Han började komma i kontakt med underofficerare som var missnöjda med det imperialistiska förtryck av Övre Volta som stödde sig på jordherrar, affärsmän, despotiska byhövdingar och korrupta politiker. Dessa institutioner som tjänar samma syfte som den gamla kolonialstatens administratörer.

I februari 1981 befordras Sankara till kapten i armén. Den 9 september tar Sankara plats som statssekreterare för information i Saye Zerbos militärregim, vilket han vägrat tills han blev beordrad. Den 12 april 1982 avgår Sankara efter att lärarnas fackförbund trotsat strejkförbud i 3 dagar och i protest mot andra attacker på demokratiska rättigheter. Kort därpå arresteras Sankara.

Den 7 november friges Sankara efter en annan kupp av Somé Yoryan. Underofficerare nära stående Sankara deltar inte i och är emot ”putchisterna” (kuppmakare) av politiska skäl. Efter att kuppmakarna överskyller ansvaret för kuppen på Sankara tvingas han ta politiskt ansvar för regeringen och accepterar en post som premiärminister i januari 1983. Jean-Baptiste Ouedraogo blir president.

Regeringen var mycket motsägelsefull och ville använda Sankaras popularitet, men Sankara förde fram en plattform som den inte kunde acceptera: han pekar ut de krafter som hans underofficerare anser bär skulden till landets situation. I ett tal till en massdemonstration i huvudstaden Ouagadougou den 26 mars 1983 berättar han om hur imperialismen, på grund av regeringens ödmjuka åtgärder mot korruption och ”för att förbättra levnadsstandarden, om social rättvisa frihet och demokrati” kommer att gå från provokationer till öppet våld, såsom den ”avrättat våra Lumumbas, Cabrals och Kwame Nkrumahs”. Han påpekade att folket erövrat den politiska demokratin och inte längre nöjer sig med att impopulära regimer ersätts med kupper innan den nya också själv blir impopulär. Veckorna innan talet hade han även träffat revolutionära ledare som Fidel Castro på Kuba och Maurice Bishop i Grenada.

De sociala spänningarna inom regeringen var vid ett vägskäl. Den 17 mars 1983 fängslas Sankara med supportrar, men efter tusentals demonstrerar för hans frigivning flyttas han senare till husarrest. Detta skedde dagen efter Guy Penne, en specialrådgivare om Afrika till franska (”socialistiska”) presidenten François Mitterrand, anlänt till huvudstaden Ouagadougou. Officerarna med manskap och de politiska partier som stödde Sankara förberedde sig för konfrontation med regeringen. Den 4 augusti gick 250 soldater under ledning av kapten Blaise Compaoré från en upprorisk militärbas i Pô mot Ouagadougou. Efter regeringen störtades håller Sankara ett radiotal till hela nationen:

”[D]en nuvarande rörelsen för Voltas väpnade styrkor, dragandes lärdomar från de bittra erfarenheterna av [den tidigare regeringen] CSP, har denna dag, 4 augusti, 1983, format Nationella revolutionsrådet” (CNR). CNR ”kallar på alla Voltabor – män och kvinnor, unga och äldremän – att mobilisera och förbli garderade för att kunna ge CNR ert aktiva stöd”. CNR ”bjuder in Voltabor att forma kommittéer för revolutionens försvar överallt, för att kunna delta i CNR:s patriotiska kamp och hindra våra fiender hemma och utomlands från att skada folket”.

Dagen efter går tusentals människor ut på gatorna i Ouagadougou för att fira maktövertagandet…

Politiska orienteringstalet” – CNR och revolutionens program.
Revolutionen från den 4 augusti ägde rum i ett av världens fattigaste länder, men påbörjade en av de djupaste revolutioner i Afrikas historia. Sedan kolonialismens avskaffande hade en borgarklass växt fram, men var för svag och kom för sent i historien för att skapa en modern industri och en modern arbetarklass. Det här fanns som sagt ingen modern arbetarklass, som varit arbetare i generationer och har erfarenheter och en lång tradition av klasskamp. 90 procent av landets befolkning bodde på landsbygden och 98 procent av landsbygdens befolkning kunde varken läsa eller skriva, 92 procent i hela landet och 99 procent bland landets kvinnor. Byhövdingar höll bönderna i tvångsarbete och tog emot betalning av ”huvudskatt” – en bestämd avgift per person utan hänsyn till inkomst. I norra delar av landet levde man nomadliv, det vill säga att de flyttade dit deras boskap gick. Därför sade Sankara att landet bar en tung börda av tradition, ideologi och feodalliknande strukturer.

Den 2 oktober höll Sankara Politiska orienteringstalet, som presenterade CNR-regeringens politiska kurs och revolutionens program. Den förklarade att varje regering har velat förbättra den stat som kom till efter landets självständighet, en demokratisk reform för massorna men för imperialismen en förändring i formen för dess dominans. CNR ville ”bryta med alla tidigare kända regimer” och” förändra alla aspekter av samhället – sociala, ekonomiska och kulturella”, även om revolutionen, som är ”folklig” och ”demokratisk”, på grund av ”speciella kännetecken, dess nivå av utvecklig och dess underordning av det världsimperialistiska kapitalistiska systemet” under lång tid skulle ske ”inom ramverket för den borgerliga ekonomiska och sociala ordningens gränser”. Dess främsta uppgift skulle vara ”att eliminera imperialistisk dominans och utsugning och rensa landsbygden från alla sociala, ekonomiska och kulturella hinder som håller den i ett underutvecklat tillstånd”. Den är demokratisk då massorna ”fullt ut deltar”.

Det skulle ske i 3 sektorer av samhället: 1) nationella armén, 2) kvinnorna, samt 3) ekonomin.

Den 4 augusti splittrades den nationella armén på grund av motsättningarna i samhället. ”Den tid då armén deklarerade sig vara neutral och apolitisk, medan i verkligheten tjänade som väktare för imperialistiska intressen är förbi. Den tid då vår nationella armé uppförde sig som en kår av utländska legoknektar i erövrat territorium är förbi”. Armén skulle nu träna hela landets arbetare och bönder militärt och inte längre bestå av bara en ”massa anställda”. Den skulle arbeta i jordbruket tillsammans med bönderna och dela dess villkor delta i revolutionens projekt att bygga hälsokliniker och vägar, med mera. Den skulle inte vara ett borgarklassens instrument att förtrycka folket, med en soldat som ”blint lyder sina överordnade” och ”ser ner på, hånar och behandlar folket på ett brutalt sätt”.

Då kvinnorna både ”utsätts för samma lidanden som männen” bland de arbetande människorna och för ”ytterligare lidanden av män” i form av fäder, makar och andra män med makt, måste man ha en revolution som ”överlämnar ansvarigheter till kvinnor, involverar dem i [samhällets] produktiva aktivitet och i de olika sorters kamp som folket står inför” och kvinnor måste erövra friheten genom att ”själva föra fram sina krav och mobilisera för att vinna dem”. Mäns attityder mot kvinnor måste förändras. Genom att ”förändra den sociala ordning som förtrycker kvinnan skapar revolutionen villkoren för dess genuina befrielse”.

Vad gäller ekonomin vill CNR göra den ”självständig, självförsörjande och planerad för att tjäna det demokratiska och folkliga samhället”. Staten skulle hjälpa bönderna att få tillgång till modern teknik, tillräckligt höga priser och industrier som processar mat för deras produkter, avskaffa (tvångsarbetet, huvudskatten och andra) ”fjättrar som är en del av traditionella socioekonomiska strukturer som förtrycker…”. Landet skulle bli självförsörjande på mat, vilket andra länder är som har en bråkdel av Övre Voltas andel bönder av befolkningen. Inom statsorganen skulle man skära ner i onödig byråkrati, i dess enormt höga löner och förmåner och gå hårt framåt i kampen mot korruption. ”Eliminera analfabetism och obskurantism” genom ”deltagandet av de mest berörda”, det vill säga organisera massorna. CNR ville göra hälsovård, dagis, vaccination, bostäder med rimliga hyror, med mera, tillgänglig för alla.

CNR ville ena alla landets nationaliteter och etniska grupper med en mångfald av olika språk och sedvänjor i kampen mot revolutionens fiender, ge de mest underutvecklade delarna där de mest förtryckta grupperna lever ekonomisk utveckling och möjlighet till utbyte dem emellan, bekämpa fördomar och i lagen bestraffa de som uppmuntrar till dem.

I utrikespolitiken skulle CNR: respektera länders nationella självbestämmande; handla med länder på jämlika villkor; ge aktiv solidaritet och stöd åt ”nationella befrielserörelser som kämpar för deras länders självständighet och frihet för deras folk” i Namibia, Västsahara, Palestina, med mera. ”Objektivt är de anti-imperialistiska afrikanska länderna allierade i vår kamp. De nykoloniala allianser som opererar på vår kontinent gör närmare band med dessa länder nödvändigt”.

Thomas Sankara och revolutionen 1983-87.
Efter att Sankara i augusti 1984 kom hem från en turné i Afrika döptes landet Övre Volta om till Burkina Faso, vilket betyder ungefär ”landet av rakryggade människor”. I en intervju vid den här tiden avslöjar Sankara hur han gått mot Zaires president, Mobutu Sese Seko, i frågan om Organisationen för Afrikansk Enhet bara ska vara för svarta. Sankara utkämpade ju under sitt liv en lyckad kampanj för att få Västsahara – enligt Sankara ”afrikaner och mestadels vita” – som kämpar mot marockansk ockupation av landet, erkänd av OAU. Då han talade i Harlem gjorde han samma poäng, när han visade sitt pistolbälte för att demonstrera att han var ”redo för imperialismen”, och att när han avfyrar pistolen skulle det vara ”mot imperialismen”, ”å alla de svarta folkens vägnar”, ”alla de som lider av någon form av dominans” och ”även för de vita som är sanna bröder till de svarta”.

I samma intervju prisar han kubanska frivilliga som stred för att försvara Angolas självständighet, där senare segern över Sydafrikas invasion ledde till att Namibia blev självständigt, Nelson Mandela frisläpptes och i förlängningen att apartheidregimen föll.

Följande månad åkte han till Kuba och fick hedersutmärkelsen ”José Marti-ordern”, vars symbol man ser Fidel Castro sätta fast på Sankaras bröstficka i en bild i den nya boken.

Sankara talade igen i OAU den 29 juli, 1987, för att skapa en enad front för att avskriva tredje världens skulder. Det är inte en fråga om att inte respektera sina åtaganden enligt Sankara, utan det är kolonialismen som satt de koloniserade länderna i skuldfällan och som nu fortsätter genom att samma forna kolonialländer är rådgivare om vad gäller finansiella resurser och som sätter orimliga villkor för vidare lån. Han sade att om Burkina Faso gör det själv kommer han att bli mördad innan nästa OAU-konferens, men ”med allas stöd kan vi undvika att betala”. Och enligt Sankara bör arbetande människor i Europa stödja kravet på skuldavskrivning då de ”inte står i motsättning till de folkliga massorna i Afrika. De som vill utsuga Afrika är desamma som dom som utsuger Europa”.

Precis som Che Guevara och Fidel Castro med framgång gjort före honom, hade Sankara från oktober 1984 använt FN:s generalförsamling som en plattform att tala, inte som statschefer emellan utan till världens förtryckta. Han försvarade Nicaraguas arbetar- och bonderegering lika frispråkigt som när han talade inför 200 000 nicaraguaner i Managua på 20-årsdagen av Sandinisternas grundande. Han ställde sig på ”afghanska och irländska folken, folken i Grenada och Östtimors sida”. Sankara sade att Burkina Faso är en del av en lång kedja av kamp sedan kapitalismens barndom – från franska och amerikanska revolutionerna, över Pariskommunen, till ryska revolutionen, med mera.

”Vi önskar vara arvtagare till alla världens revolutioner och befrielsekamper i Tredje världen”.

I FN talade Sankara för världens elfte fattigaste land, med ”sju miljoner barn, kvinnor och män som vägrar dö av okunnighet, hunger och törst längre”. När han sade det menade han allvar. I den franska dokumentären ”Sankara” berättar en journalist från Rwanda, David Gakunzi, att ”på fyra år kunde han försäkra varje burkinabé två mål mat per dagen”.

Sankara sade att revolutionen var ”en väldig byggarbetsplats”. ”[V]i kan vara stolta över att ha byggt skolor, kliniker, vägar, dammar, ha brett ut åkrarna och gjort en del återskogsplanering. Vi kan också vara stolta över att ha kunna ge en del bostäder till folket”. Han använde kvinnorna som ett exempel på att de som vann mest på att revolutionen ”arbetar för att lösa vattenproblemet överallt, popularisera de förbättrade kokspisarna” [som förbrukar mindre ved och brinner långsammare], ”skapa daghem åt hela folket, genomföra regelbundna vaccinationer”. 1985 hade barnadödligheten fallit från 208 till 145 per tusen födda. Analfabetismen hos hela folket föll under revolutionen från 92 procent till 78 procent. Det gavs också nyttiga offentliga arbeten till bönder inflyttade i städerna, arbetslösa och utslagna.

På landsbygden avskaffade byhövdingarnas system av tvångsarbete och huvudskatter. Jorden nationaliserades för att bönder skulle garanteras en jord så länge de brukade den. Regeringen började kontrollera så att priserna steg på böndernas huvudsakliga produkter.

I sitt tal på internationella kvinnodagen, 8 mars, 1987, påvisar Sankara betydelsen av att det bildats ett kvinnoförbund 1986, som utgjorde revolutionens ”huvudsaklig framgång” då ”[k]vinnorna av Burkina är närvarande överallt där landet byggs upp”.

I ett tal i början av 1984 berättar Sankara hur arbetare och bönder mobiliseras att leda rättssystemet i kamp mot korruptionen hos olika politiker och funktionärer. Domarposten tillsattes, enligt Sankara, ”med en arbetare, och bara av arbetare”. Resten organiserades av en soldat eller polis och fem personer från CDR. Rättegångarna var offentliga för folk och för pressen. Rättegångarna var ingen hämnd på olika motståndare, till exempel bedömdes ex-presidenten Sangoulé Laminaza, anklagad för att godtyckligt använt offentliga resurser, vara icke skyldig.

Blaise Compaorés kupp och Sankaras betydelse idag.
De krafter som senare störtade Sankara i en kupp använde sig dock av godtyckliga metoder och betraktade alla som skyldiga. Sankara ansåg att många hade strömmat till CDR-kommittéerna på senare tid för att det var ”dit makten blåser”. Inom CDR-kommittéerna hade dessa krafter satt igång en hetsjakt, tagit kontrollen över kommittéerna och nu hotades alla som inte tillfrågar dem innan de tog ett initiativ om ”avstängning, sparken, uteslutning”.

”Under första dagarna av revolutionen var våra mobiliseringar entusiastiska, euforiska – en festival” men revolutionen ”måste nu gå vidare mot en mer medveten nivå av organisering”. Sankara pekar på att ”felaktiga idéer” dyker upp ”i revolutionärernas mitt” beror på hårdnande klasskamp och bittrare motsättningar är oundvikligt ”om man inte går mot klassamarbete”.

Sankaras började tala för en enad revolutionär organisation som skulle sammanföra alla de som är aktivt involverade ”i ekonomiska, sociala, hälsomässiga och kulturella strider”, för en ”paus i genomförandet av ett visst antal projekt… för att använda vår energi till uppgiften om politisk och ideologisk organisering”. ”Revolutionen kan inte gå framåt och uppnå sina mål utan en förtruppsorganisation som kan vägleda folket i alla dess strider på alla fronter”.

Vid fjärde årsdagen av revolutionens maktövertagande hade skillnaderna växt, mellan Sankara och majoriteten inom CNR å ena sidan och de politiska organisationerna som deltog i regeringen å andra sidan. På samma sätt som under CSP-regeringen gick nu de sociala spänningarna mot ett politiskt vägskäl igen och ett nytt uppbrott måste ske. Jag ska citera ur Michel Prairies förord:

”Ett växande antal arbetare, bönder och ungdomar som kommer ifrån gräsrötterna bland sådana människor blev alltmer involverade i socialt och politiskt liv i Burkina Faso, sättandes ett exempel som redan ekade utöver centrala Västafrika – långt utöver gränserna för det landlåsta landet. Den 15 oktober, 1987, ledde kapten Blaise Compaoré en militärkupp som tjänade intressena hos de – vars egendom och klassdominans hotades av denna djupgående revolutionära mobilisering. Sankara och tolv av hans medhjälpare och livvakter avrättades och den revolutionära regeringen förstördes.”

För att avrunda så anser jag att det nu är tydligt att Sankara inte begränsade sig till ”pan-afrikanism”. I handling bekräftade han sina ord att han inte avfärdar marxismens som en ”uppsättning europeiska idéer”. Avståndstagandet från olika militära kuppregimer; revolutionens program – Politiska orienteringstalet; internationalismen och förhållandet till kubanska revolutionen; synen på kvinnoförtryck och kampen för hennes befrielse; och strävandet att bygga en ”förtruppsorganisation” för att rädda revolutionen. Särskilt talande är att Sankara själv sade att han förstår ”marxismen-leninismens klassiker” och ”har läst allt av Lenin”.

2010-10-21: Torgmöte i Rinkeby för att högtidlighålla årsdagen av somaliska revolutionen 1969. Abdirahim Hussein från Ung vänster (tvåa t.v) talade bland annat om hur den korrupta somaliska regeringen inte har kontroll över landet och hur de har sålt ut Somalias kust till västerländska företag. Han betonade vikten av att driva att de svenska krigsfartygen i Adenviken kallas hem. Guleed Hussein Bolt från SSU (näst längst t.h) talade om Somalias kamp mot klansystemet och för självständighet. Revolutionens betydelse idag ansågs viktig av båda.

Sankara var inte bara en av ledarna för nationell befrielse i Afrika utan solidariserade sig även med de revolutioner som utspelade sig vid hans tid och gjorde ett försök till en enhetsfront för avskrivning av tredje världens skulder, där han drev kampanjen tillsammans med Fidel Castro. Han var tillsammans med t.ex. Maurice Bishop i Grenada och Malcolm X en av de proletära ledare som under 1900-talets senare årtionden uppstår bland förtryckta folk även i de mest underutvecklade länder. Det var en utveckling som redan Lenin och Kommunistiska internationalens ledare förutsåg.

Thomas Sankara Speaks gör att du förstår allt detta. Att läsa gör boken dig till en bättre marxist.
________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser