En filosofi kring naturen och människan

Posted on 30 oktober, 2010 av

2


En läsare av ‘På jobbet!’ har eftersökt mer existentiella frågor i nättidningen. Därför hoppas jag läsaren finner följande artikel intressant. Jag skrev för sex år sedan en recension av arbetarrörelsens pionjär Friedrich Engels’ bok ”Naturens dialektik”. Det är inte den lättaste boken att förstå och krävde mycket arbete utav mig själv, då de naturvetenskapliga ämnena var ett stort ”handikapp” i skolan. Men jag hoppas att ni använder lika mycket energi  till att läsa som jag använde till att skriva.

Friedrich Engels ”bok” blev aldrig färdigskriven. En del fick tjäna som utkast till boken ”Anti-Dühring”. Engels skriver själv inom parantes som sista meningen i utkastet: ”Allt detta bör revideras noggrant.” En del av det som togs upp som kontroversiellt i boken är accepterat idag. En del har bevisats felaktigt (det existerar bevisligen inga eterpartiklar).

Det har oavbrutet kommit nya forskarrön. Man skulle ha kompletterat om livets uppkomst på Island, forskningen om människans anfäder, de numera vedertagna kvarkarna, med mera. Det står inte heller något om hur upptäckten lagen om ojämn och kombinerad utveckling löser gåtan om hur man ska klassificera människans föregångare: homo habilis. George Novack skrev om detta i ”Understanding History”.

Det som inte har hänvisats till i fotnoter är självklara ting som man kunnat slå upp i närmaste uppslagsverk (som styckena om Darwin). Det nya som tillförts (exempelvis om ontologin och gnoseologin – se noter) ändrar inte de grundläggande slutsatserna i originaltexten. För att underlätta för nybörjaren i filosofi har det tillförts generöst med ordförklaringar och förtydliganden.

En teori om kunskapen och dess utveckling

Vi börjar med att tala om tänkandets logik. Gemensamt med djuren har människan sitt förstånd. Förståndets verktyg är ” induktion”1, deduktion2 och, som en följd härav, abstraktion. Abstraktion är analys av obekanta föremål och förmågan till syntes (sammanställning)3. Vad som utmärker människan är förnuftet, förmågan att utforska naturen hos de föremål som omfattas av ett begrepp.

Georg Wilhelm Friedrich Hegel, den dialektiska filosofins fader, ansåg att människan av naturliga skäl kommer fram till ett begrepps natur enligt den logik som skissas här nedanför. (Fundera noggrant på exemplen!)

  1. Konstitutiv bedömning, där en allmän egenskap hos föremålet konstateras eller förnekas (positivt: rosen är röd; negativt: rosen är inte blå; obegränsat: rosen är inte någon kamel).
  2. Reflexionsbedömning, som uttrycker en relation hos föremålet (singulärt: denna människa är dödlig; partikulärt: en del eller många människor är dödliga; universellt: alla människor är dödliga, människan är dödlig).
  3. Nödvändighetspräglad bedömning, som uttrycker föremålets substans (kategoriskt: rosen är en växt; hypotetiskt: när solen går upp är det dag; disjunktivt4: vattenödlan är antingen en fisk eller en amfibie).
  4. Begreppsbedömning, som vill klargöra huruvida föremålet motsvarar sin allmänna natur (assertoriskt: detta hus är illa byggt; problematiskt: om ett hus byggs på det och det sättet, är det välbyggt; apodiktiskt5: det hus som byggts på det och det sättet är välbyggt).

Engels sammanfattar det som studeras såhär:1) bedömning av det individuella föremålet; (2 och 3) bedömning av den speciella kategorin, samt; 4) bedömning av ett generellt begrepp.

Detta gäller för både tänkandet såväl som för naturens lagar, vilket visas genom ett konkret exempel. För hundratusentals år sedan upptäckte människan att via mekanisk rörelse kan det uppstå eld genom friktion förmågan att göra upp eld (positivt konstitutionsomdöme).

Så förflöt årtusenden och 1842 upptäckte Mayer med flera att all mekanisk rörelse kan omvandlas till värme via friktion (universellt reflexionsomdöme).

Men utifrån denna upptäckt kom experiment på experiment. Redan tre år senare kom Mayer på att varje form av rörelse både kan och måste under bestämda villkor direkt eller indirekt omvandlas till någon av de andra rörelseformerna (apodiktiskt begreppsomdöme). Sålunda sluts cirkeln!


Vad är dialektik? Hur används den i modern tid?

1. Dialektiken är enligt Engels ”totalsammanhangets vetenskap”. Naturen, samhället och det mänskliga tänkandet styrs i grunden av liknande utvecklingslagar: lagen om kvantitetens omvandling i kvalitet (och omvänt); lagen om motsättningarnas allmängiltighet; lagen om negationernas negation, etc.

Det finns den objektiva utvecklingen i naturen, och den subjektiva utvecklingen i form av det ”dialektiska” tänkandet. Den sistnämnda är bara en återspegling6 av rörelsen i naturen som tar sig uttryck i form av motsättningar, vilka i strid med varandra slutligen övergår i varandra under högre former.

2. Mekanik, fysik och kemi är inte helt separata kunskapsområden. De omfattar varandra så att mekaniken är läran om de jordiska och himmelska kropparnas rörelser, fysiken är molekylens mekanik och kemin är atomens fysik. Undergruppen biokemi kan uppfattas som läran om det organiska livets kemi. Psykologin behandlar både hjärnans nervverksamhet (ontologi7) och de bilder som skapas av de reflekterade fenomenen (gnoseologi8). Man bör inte skilja studiet av samhället från studien om naturen, då samhället onekligen också omfattar naturliga processer.

3. Det populära uttrycket ”ytterligheterna berör varandra” är en dialektisk lag. Extremer som plus och minus är motsatser i positiv och negativ form. Men i matematiken är ett negativt tal plus ett negativt ändå mindre, och ett negativt tal minus ett negativt ändå större.

Potensen (ex. x upphöjt i två) kan omvänt skrivas som kvadratrot (ex. roten ur x upphöjt i fyra). En böjd och en rak linje är motsatser, men ändå mäts cirkels omkrets via dess diameter.

En cirkel kan också sägas omfattas av en rätvinklig triangel, etc. Vattnet som innehåller väte (som kan brinna) och syre (som späder på förbrännelseprocessen) släcker eld.

Det finns motsättningar, men de utesluter inte varandra. Det är lagen om motsatsernas enhet (och kamp), en klassisk ”dialektisk motsättning”.

4.Rörelsen är materiens existensform”, säger Engels. Redan sedan filosofen Descartes’ tid har man sagt att världens rörelsemängd är konstant; för att attrahera något måste en kropp störa ifrån sig en annan kropp. Men varje rörelse är inte bara en rörelse i rummet, mekanisk rörelse. Den är också en formomvandling, en växelverkan.

Mekanisk rörelse, magnetism, statisk elektricitet, elektricitet, värme, ljud, etc, all form av rörelse, kan omvandlas till vilken annan form av rörelse; t ex att mekanisk rörelse av flintsten och fnöske via friktion kan omvandlas till värme, och omvänt att ångmaskinen kan omvandla värme till mekanisk rörelse.

5. Enligt den gamla metafysiken är a = a. Något är identiskt med sig självt, men kan aldrig samtidigt skilja sig åt. Positiv och negativ, attraktion och repulsion, identitet och åtskillnad kan aldrig enligt denna uppfattning förenas i en enhet.

Men vi vet att de planetära banorna hålls i position via en jämvikt av attraktion (gravitation) och repulsion (värme, ljus och kemisk verkan); att det krävs både en positiv och en negativ pol för elektricitet i vägguttaget såväl som batteriet; ärtskidan är identisk med en annan ärtskida i grundform (nödvändighet), men samtidigt skilja sig i antalet ärtor, i färgnyans, volym, vikt, etc (tillfällighet).

6. Naturforskare ser ofta tillfällighet och nödvändighet som oförenliga och hävdar samtidigt att endast nödvändigheten är vetenskapligt intressant. Här framstår tillfälligheten i formen av det okända. Men att undvika det okända kan ju inte bringa några framsteg.

För de som kallas ”fatalister” sker allt som händer av absolut nödvändighet, från vardagliga till historiska händelser. Orsakskedjorna är dock så många och komplexa att ingen kan upptäcka alla.

Men kan man inte klargöra alla sambanden tvingas man också kalla dem för just tillfälligheter. Tillåts avvikelserna i det man studerar likställas med allmänna lagar så har man egentligen inte upphöjt tillfälligheten till nödvändighet, utan tvärtom degraderat nödvändigheten.

Den marxistiska filosofin (dialektisk materialism) betraktar dock det tillfälliga som präglat av nödvändigheten, nödvändigheten i form av tillfälligheter och denna tillfällighet utgör egentligen den absoluta nödvändigheten. All nödvändighet innehåller en viss mängd tillfälligheter och tar dessa överhanden så upphävs nödvändigheten i dess dåvarande form.

7. I växt och djurvärlden förekommer kampen om tillvaron under förhållanden av överbefolkning. Men exempelvis under mark- och klimatförändringar uppstår en situation där arter, utan att vara överbefolkade, tvingas anpassa sig. Detta behöver inte ta sig uttryck i framsteg. När överbefolkningen tvingar fram ett ”naturligt urval” kan i mycket stor grad även de överlevande tillhöra de svagaste.

När det rör sig om arv och anpassning till förändrade omständigheter kan det lika gärna röra sig av en tillbakagång i utvecklingen (t ex anpassning till en parasittillvaro). Varje framsteg på dessa områden innebär också ett steg tillbaka, eftersom de tvingas in i en skarpt avgränsad utvecklingsinriktning som utesluter andra vägar.

8. Före Darwin talade naturforskarna om harmonin i naturen; hur växterna gav syre och föda åt djuren och djuren gödsel, ammoniak och kolsyra åt växterna. Med Darwin kom alla att tala om olika kamper. Samverkan mellan såväl levande som icke-levande kroppar innebär både harmoni och sammanstötningar. Att tolka den rikedom som människan skaffat sig som resultat av ”kampen för tillvaron” vore rent barnsligt.

Ett djur kan på sin höjd samla medan människan producerar vad hon behöver utav livsmedel i sin vidaste mening. Naturen kan inte framställa det utan människans inblandning. Därför vore det löjligt att utan vidare överföra djurvärldens villkor till människans samhällsliv. Från att bara tillverka existensmedel börjar människan tillverka medel för förströelse och utveckling.

Under kapitalismen fråntas flertalet av dessa medel arbetarklassen på ett konstlat sätt. Det uppstår situationer (som senaste finanskrisen) då mängder av inte bara existensmedlen utan också många av de produktionsmedel (teknik, forskning, fabriksanläggningar, produktiva jobb, med mera) som skapar dessa tas ur bruk.

Här uppstår en situation där produktivkrafterna och produkterna måste skyddas från kapitalets föstörande verkan. Det blir härmed uppenbart att det är ett mer genomtänkt och realistiskt ställningstagande att se historien som en produkt av klassmotsättningar än det torftiga ”kampen för tillvaron”.


Arbetets andel i apans förvandling till människa

1. Uppdelningen mellan hand och fot
För hundratusentals år sedan, under den s k ”Tertiärtiden” fanns i Tropikerna en kontinent som numera är försjunken i Indiska Oceanen. Detta var platsen för våra människoliknande förfäder, en stam av apor med hår över hela kroppen, skägg och spetsiga öron som levde i flock i träden.

Aporna hade utvecklat en arbetsfördelning mellan hand och fot via klättring, genom att plocka och greppa påkar eller frukter för förtäring, eller stenar som de kastade över fiender, genom att bygga bon i träden, etc. Det möjliggjorde övergången till upprätt gång. Men för att kunna gå vidare mot den gryende färdigheten krävdes ett mångfaldigande av olika sysslor för händerna.

Genombrottet kom när den första stenen hade slipats till en kniv. Skillnaden mellan människan och apan innefattar den tid innan detta kunde genomföras. Ingen hittills varande primat har kunnat utföra en sådan komplicerad syssla. Med detta hade handen blivit fri och kunde nu förfina sin motorik och utveckla nya färdigheter. Sålunda är inte handen blott arbetets organ utan också dess produkt.

2. Lagen om tillväxtens korrelation
Enligt Darwin är vissa organ hos ett levande väsen alltid knutna till andra organs utveckling, som skenbart saknar sammanhang med de förra. Sålunda blev handens förfining och därmed den parallella utvecklingen av foten för upprätt gång också föremål för utveckling av andra organ i människokroppen. Handen är inte en isolerad företeelse, utan arbetar i kroppens tjänst.

Människan, som det mest flocklevande djuret, kan inte ha härstammat direkt från icke flocklevande förfäder. Dessutom, med handens utveckling och den större förståelsen av föremålen i naturen skapades grunden för en tätare sammanslutning inom stammen med syfte att ytterligare behärska naturen. Alla stammens individer övertygades om att samarbetet var fördelaktigt.

Det skapades en situation då människorna hade något att säga varandra. Apans primitiva stuphuvud utvecklades sakta men säkert och munorganet lärde sig efterhand att uttala den ena bokstaven efter den andra.

Jämför med djuren får man ypperliga bevis för denna förklaring. I naturligt tillstånd har djuren inget ont av att inte kunna tala9. Men djur, som t ex hund och häst, kan lära sig att agera på kommandon och hysa känslor gentemot sina människoherrar. Där röstorganet inte har specialiserats för långt i fel riktning hos djuren kan tal stimuleras inom en viss rimlig gräns.

Så kunde t ex sjömän som seglade från tropikerna lära sina papegojor att svära på olika retningar. Men eftersom människan är arbetets herre, och först av arbete kommer språk, är det endast i kontakt med människan som djuren kan lära sig tala eller reagera på tal.

Likasom språket utvecklade hörselorganen, så följde av hjärnans utveckling en utveckling av alla sinnen (som är hjärnans verktyg). Örnen ser på längre avstånd, men ser inte lika mycket i tinget. Hunden har bättre luktsinne, men kan inte urskilja en hundradel av de lukter som för människan kännetecknar olika föremål. Apans känselsinne har hos människan själv transformerats via arbetet.

Allt detta, som arbetet har åstadkommit, gav nya impulser för språkets och arbetets vidareutveckling. Kulmen av denna utveckling blev samhället.

3. Människans frigörelse från naturens ok
Aporna som betade på sitt territorium eller kämpade om nya marker gentemot andra flockar kunde bortsett från att de omedvetet gödslade marken med sin avföring inte utvinna mer ur naturen än den bjöd i sin mest direkta form.

Djur kan t o m förstöra gigantiska områden med föda. Vargen skonar inte rågeten som föder råkalvar. Greklands getter betade buskområdena i bergen kala. Detta innebär att alla djur måste anpassa sin föda, vilket leder till att blodet får en annan kemisk sammansättning och hela kroppen förändras.

Våra förfäder har gått längre än så. De har introducerat vegetabilisk föda för sina boskapsdjur och själv blivit köttkonsumenter. I och med köttkonsumtionen kommer köttproduktion, och därmed uppfanns de första arbetsverktygen jakt- och fiskeredskap (jaktredskapen kunde också tjäna som vapen).

Det var just köttkonsumtionen som ledde till att, förutom att hjärnan utvecklades, människan upptäckte elden och började tämja djur. Det förra ledde till förkortad matsmältningstid och det andra till att människan också fick tillgång till mjölkprodukter.

Människan lärde sig äta allt ätbart och kunde också börja leva i alla klimat. Endast människan besitter denna förmåga. De djur som gjort detta har varit just följeslagare till människan. Detta skapade nya behov, bostad och kläder, och med de nya behoven motsvarande sysselsättningar.

När handen, språkorganen och hjärnan började samverka inom samhällen kunde människan utföra ännu mer komplicerade sysslor. Till jakt och boskap kom åkerbruk, sedan spinn- och väveri, metallbearbetning, krukmakeri och skeppsfart. Vid sidan av handel och hantverk kom slutligen konst och vetenskap. Engels förklarar vidare:

”Ur stammarna steg nationer och stater. Politik och rättsväsende utvecklades och med dem de mänskliga tingens fantastiska spegelbilder i människans huvud: religionen. Inför alla dessa bilder, som i första hand uppenbarade sig som hjärnprodukter och som tycktes behärska de mänskliga samhällena, viker den arbetande handens blygsammare prestationer undan i bakgrunden.

Detta än mer sedan de huvuden som planlägger arbetsprocessen redan på ett tidigt stadium i samhällets utveckling (t.ex. redan i den enkla familjen) kunde låta arbetet utföras av andra händer än sina egna. Huvudet, hjärnans utveckling och förmåga, kom att tillskrivas all förtjänst för den raskt framåtskridande civilisationen.

Människorna vande sig vid att förklara sitt handlande ur sitt tänkande, i stället för ur sina behov (som ovillkorligen avspeglas i huvudet och blir medvetande). Så uppkom med tiden den idealistiska världsåskådning, som i särskilt hög utsträckning behärskat människornas huvuden sedan den antika världens undergång.”

Det framgår klart att människans långsiktiga inverkan på naturen, till skillnad från djuren alltmer blir planmässigt riktad mot bestämda mål. Människan flyttar grödor och husdjur till andra länder och förändrar på så vis vegetationen och djurliv i hela världsdelar. Genom konstlad odling förändras växter och djur till oigenkännlighet. Människan är det enda djur som kan sätta sin viljas stämpel på naturen och därmed medvetet förändra sitt eget levnadssätt. Människan har därmed blivit naturens härskare.

4. Människoväldet och dess konsekvenser
Numera får de flesta segrar över naturen i första hand de följder som vi räknat med. Men i andra och tredje hand kommer biverkningar som alltför ofta upphäver de första. Människorna som ville odla upp Mesopotamien, Grekland, Mindre Asien, etc, förutsåg inte att förstörelsen av skogarna skulle eliminera uppsamlingscentra och reservoarer för fuktigheten. De som spred potatisen i Europa förutsade inte att de därmed drog med sig också skrofelsjukan10.

Vi behärskar inte naturen som erövrare behärskar ett främmande folk, som någon som står utanför naturen. Utan vi tillhör med kött och blod och hjärna naturen. Vi står i dess mitt och känner dess lagar. Därför kan vi framför andra varelser komma fram till ett sätt att använda naturen rätt.

Efter naturvetenskapens inträde har vi fått alltmer kunskap och därmed möjlighet att bekämpa och övervinna de mest avlägsna bieffekter av vår produktion. Ju mer detta sker kommer människan att förstå sig vara en del av naturen. Desto mer absurd blir det åtskiljande av ande och materia, människa och natur, kropp och själ, som uppstått efter antikens fall och fått sitt högsta uttryck i kristendomen.

Men än svårare än de mest avlägsna naturliga följder är de avlägsna samhälleliga följderna att förutse:

  • Potatisens bringande av skrofelsjukan till Europa var ingenting i jämförelse med att arbetarna i samma Europa blev hänvisade till potatis som enda födoämne.
  • När araberna lärde sig destillera alkohol förutsåg de inte att de uppfunnit det viktigaste vapnet för utrotandet av urinnevånarna i det ännu oupptäckta Amerika.
  • Papin förutsåg aldrig att hans ångmaskin skulle revolutionera de sociala förhållandena i världen, och särskilt i Europa, genom att koncentrera rikedomen på ett fåtal och göra åtskilliga egendomslösa.

I det ursprungliga gemensamma ägandet av marken var människans synfält å ena sidan inskränkt till de närmaste konsekvenserna av dess inverkan på naturen11. Å andra sidan förutsattes ett visst överflöd av mark som lindrade de skadliga följderna av denna skogshushållning. Med detta överskott försvann också det gemensamma ägandet. En härskande klass har därefter utkristalliserats, vars intressen blev produktionens drivfjäder.

De kapitalister som idag bestämmer kan endast bry sig om den mest omedelbara nyttoeffekten i form av profit via försäljning. Deras samhällsvetenskap, den klassiska nationalekonomin, sysslar i huvudsak endast med direkta, avsedda följder av detta system. De förvånar sig att harmoni mellan tillgång och efterfrågan slår om i överproduktionskris och att privategendom baserad på individuellt lönearbete slår över i arbetarnas egendomslöshet. Lagen om kapitalets koncentration och centralisering tar ut sin rätt.

Endast en ekonomi med en dialektisk förståelse förståelse av samhället kan ställa saken på fötter!

(Ur Friedrich Engels’ Naturens dialektik; Gidlunds förlag, 1975).


________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

_______

NOTER:

1 Induktion = att från enskilt fall härleda en allmän lag.

2 Deduktion = att gå från grund till följd, från allmänt till enskilt, etc.

3 Induktion och deduktion får inte ses som uteslutande motsatser. Induktionsresultaten sätts i kategorier som senare blir ifrågasatta via deduktion, nya klassificeringar som omöjliggörs vid användandet av endast induktion. Deduktion bör ses som en konklusion, vilket även gör induktionen till en slags deduktion. Nödvändigheten kan aldrig tillfredsställande studeras enbart genom iakttagandets empirism, kanske i efterhand men aldrig på förhand. Endast den mänskliga aktiviteten, arbetet och experimentet, kan på ett tillfredsställande sätt ge lösning på detta!

4 Disjunktivt = åtskiljande, särskiljande.

5 Apodiktiskt = oemotsägligt.

6 Här menas inte i metafysisk bemärkelse. Yttre orsaker verkar genom inre betingelsers förmedling. Det är inte bara att hjärnan ger respons via sinnen, det smälts också och sätts i sitt sammanhang hos de erfarenheter som i grunden värvats ur den mänskliga verksamheten (barnets lek, samt studier och arbete).

7 Ontologi = läran om varandets väsen.

8 Gnoseologi = läran om tänkandets väsen.

9 Med tal avses här ett utvecklat språk, ett språk som skapar en begreppsvärld av kulturell information om olika fenomen (ting, processer, etc). Valens ”språk”, som inskränker sig till lockrop, signaler och dylikt, och vars artikulation är tämligen ensidig (trots all eventuell rikedom i modulation), blir därmed utesluten.

10 Skrofelsjuka = tuberkulos i halslymfkörtlarna.

11 Och därmed fick varje enskild fantastisk upptäckt också en lika fantastisk analys. T ex eldens upptäckt är idag väldigt mystifierad hos många folk.

Annonser