Rune Persson i Akalla: antinazist sedan barnsben

Posted on 14 november, 2010 av

0


August Palmberg från ‘På jobbet!’-redaktionen har träffat Rune Persson. På 40-talet var Rune och hans familj i Älvdalen, Dalarna, ute och bekämpade nazisterna genom att sälja den demokratiska tidningen ‘Trots Allt!’. Tidningens grundare Ture Nerman var en känd profil i arbetarrörelsens historia. Per Leander, som följde med och träffade Rune, skildrar Nermans tidigare politiska bana (1929-37) i Socialistiska partiet i en D-uppsats. I framtiden hoppas han även ge ut en biografi.

August Palmberg (fotografen) träffade Per Leander och Rune Persson. Ett tänkvärt samtal om historia och politik.

Rune Persson föddes 1935. Fadern, Emil Persson, hade så länge Rune minns starkt tagit avstånd från nazismen. Men först på 30-talet blev han aktiv motståndare. Emil var dock aldrig partipolitiskt aktiv. Endast tidningen ‘Trots allt!’ lyckades engagera honom för en politisk sak. ‘Trots allt!’ var demokratisk och antinazistisk, inte en socialistisk tidning.

Runtom Älvdalen i Dalarna, där familjen bodde och hjälpte till i jordbruket, drogs Rune och hans bröder in i arbetet att bekämpa nazismen. Rune själv var bara fem år gammal när det hela tog sin början. Hans bror ”Mange” var fem år äldre. Rune minns att det var mycket klassuppdelat vem som var nazist.

”Det fanns även arbetare, men de var ju inte så många. Det var mestadels folk med små företag som åkerier, snickerier eller tryckerifirmor.

FAKTA OM TURE NERMAN/’TROTS ALLT!’: Ture Nerman var diktare och vänsterprofil från början aktiv inom Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). När första världskriget bröt ut samarbetade han och kollegan Zäta Höglund med den ryske revolutionsledaren Lenin för att gå emot att arbetarrörelsen skulle smittas av krigshetsen. På Zimmerwaldkonferensen undertecknade han dess manifest för att arbetare precis som innan kriget skulle vägra skjuta på arbetare från andra nationer. Nerman var sedan med och grundade Sveriges kommunistiska parti (SKP). Men när Stalin och hans byråkrati kapade åt sig makten i Sovjet blev Höglund och andra uteslutna för sina protester mot den pågående staliniseringen inom den kommunistiska världsrörelsen. Höglund återvände efter en kort karriär med ett eget ”kommunistparti” till socialdemokratin. I socialdemokratiska ungdomsförbundet organiserade hans ”kommunister” sig politiskt på arbetsplatser (celler). Ungdomsförbundet fick då för första gången en arbetarförankring. Vid 20-talets slut tog även Nerman med flera avstånd från stalinismen och blev utkastade. Då bildades vad Per Leander i sin uppsats om Nerman kallar ett ”antistalinistiskt kommunistparti” – Socialistiska partiet (SP). Men SP urartade när partiledaren Nils Flyg drev sin fobi mot stalinismen så långt att de började stödja Nazityskland mot Sovjet. Nerman gick frivilligt ur SP 1937 och återvände två år senare till SAP. ‘Trots allt!’ ges ut från och med den 7 oktober 1939.

Jägmästaren, doktorn, kamrern, med flera, var öppna med sina nazistsympatier. Nazisterna delade ut kort i brevlådorna runtom i det lilla samhället som uppmanade medborgare att ge upp allt motstånd vid en tysk invasion. Runes far blev förbannad. Han tog kortet och ritade en galge på det och skrev: ”Här hänger nazisten nummer ett, Adolf Hitler.” Kortet skickades till den nazistiska jägmästaren Weimark som blev förbannad i sin tur. Så en söndag kom Weimark ut med skidorna och besökte Runes familj. Han tog i Runes äldre bor Erik hårt i armen. Erik gav då Weimark en dagsedel som hette duga. ”Det blev blod”, konstaterade Rune.

När Runes fem år äldre bror ”Mange” försökte sälja ‘Trots allt!’ till jägmästare Holmgren fick de till svar: ”Ut härifrån! Vad är det för smörja ni försöker sälja?” Men pigan hos jägmästaren köpte tidningen, vilket förargade honom något oerhört. Holmgren bodde i kyrkbyn som låg drygt en kilometer från Runes hem, så han fick dock inte följa med dit då föräldrarna ansåg att det låg för långt bort.

Ture Nerman var en av de få som på allvar reste ett varningens finger om nazisterna. Annars var det, enligt Rune, total avsaknad av initiativ för att bekämpa dem. ”En stark och modig man”, enligt honom. Själv träffade han aldrig Nerman, men fadern gjorde det 1943. Fadern kom hem och sade: ”Snart är det ute med tyskarna.” Då vände nazisternas krigslycka när de drevs tillbaka av ryssarna i slaget om Stalingrad. Partisanerna i Jugoslavien började besegra de nazistiska ockupanterna.

Efter kriget försökte många före detta nazister låtsas som om inget hänt. Men fadern påminde Rune hela tiden när han levde – nästan till förbannelse, som han uttryckte det i intervjun. Fadern, Emil Persson, dog 1967.

När Rune 1955 gjorde värnplikten, eller ”rekryten” som han säger, fick han själv bevittna att många officerare inom armén var före detta nazister. Exempelvis träffade han på kapten Lönnblad, som hade varit med i finska vinterkriget. Sverige gjorde enligt Rune aldrig riktigt upp med sitt förhållande till nazismen. Landet tilläts användas som uppmarschområde för nazisterna in i Norge. Järnmalmen som svenska storföretag sålde gick direkt till tysk krigsindustri. Socialdemokratins högsta ledare anser Rune ha varit högst medskyldiga. Till exempel partiledaren:

”Per Albin Hansson höll på Hitler mot Stalin.”

Enligt Rune hade enkla människor mycket starka förhoppningar om Sovjetunionen vid denna tid. Han minns att en australiensk författare kommenterat att inget annat land gick framåt så mycket i världen som under Stalins tid. Så det handlade inte bara om att de drog största lasset av alla länder i att besegra Nazityskland. Runes far själv höll sådana förhoppningar, även fast han inte var någon kommunist.

Tidningar som ‘Trots allt!’ och svenska kommunistpartiets ‘Norrskensflamman’ ansågs som alltför kritiska mot Nazityskland under denna tid. De fick transportförbud; fick varken fraktas runt Sverige genom buss, tåg eller andra offentliga kommunikationer. Ytterligare ett sätt som den socialdemokratiskt ledda koalitionsregeringen smutsade ner sin händer. Vuxna i Runes närhet sade ofta att motståndarna mot nazismen hade staten emot sig. Men han tror inte att hans far personligen blev förföljd.

Rune tycker att det är en skam det som skett, att det i alla fall inte skulle ha skett någon svensk profitering på andra världskriget. Det var också lite att prisgiva mänskligheten åt principen att lilla Sverige skulle få behålla freden med dessa mördarband:

”Givetvis var det ju bra att man höll Sverige utanför kriget. Men samtidigt så får man ju ont samvete. Finansfamiljen Wallenberg med sina jävla skumraskaffärer med de tyska nazisterna tillät staten pågå. De fick köpa sig jord här också. Nog har inte Sverige heller haft rent mjöl i påsen.”

En rolig tavla på väggen i Runes bostad i Akalla skildrar brännvinsbränning i barndomstrakten Älvdalen i Dalarna.

Sverige var vid denna tid väldigt militariserat. Det var militärer överallt, enligt Rune. Gymnastiksalen var upplåten som sjukstuga åt militären. Hela hotell var fullsatta med militärer. Nere vid järnvägen kryllade det av militärer. En gång blev han rädd när han stötte på ”flygande fästningar” på gården utanför grannpojken. Han visste ju inte om det var svenskar eller ej. Men samtidigt tyckte Rune att det var glädjande att de värnpliktiga ändå var så muntra och vänliga – som folk.

Under kriget ransonerades allting mycket hårt. Allting skulle uppges för protokollet. Det var brist på allt. Som tur är hade Runes familj djur, men samtidigt blev det då mindre ransoner. Han minns att efter kriget blev han så glad att han fick se äpplen, apelsiner och bananer på marknaden. Bensinen kom tillbaka. Allt blev plötsligt lättare.

Ture Nerman 1886-1969.

Nu trodde man att det här skulle aldrig hända igen. Rune minns att smeden i byn sade ”nu kommer det aldrig mer bli ett världskrig till”. Men enligt Rune så visades det inom kort att detta framtidsscenario inte är särskilt troligt. Det kom många krig. Han tycker att han fick rätt i att frukta det allra värsta. Ibland brukar svenska soldaters insats i Afghanistan kallas för Sveriges första krig på 200 år. Rune anser att det inte finns någon chans att svenska soldater ska ”skapa fred” där.

Rune har reflekterat  över händelseutvecklingen i världen sedan han var tio år och andra världskriget slutade. Nu är han 75 år gammal. Med åren har han arbetat som tunnelsprängare och på byggarbetsplatser. 1960 flyttade han till Stockholm. Så nu firar han 50-årsjubileum i staden. Femton år senare till Akalla som då var alldeles nybyggt. Han har hela tiden varit med i fackföreningen. Men den politiska aktiviteten upphörde efter kriget. Han har ändå mycket skarpa synpunkter och observationer.

”Utan facket hade vi nog inte haft det så bra. Men jag måste säga att det känns ju som att vi haft våra bästa tider. Både som löntagare och pensionär som jag är nu. Det kommer att bli mycket, mycket sämre framöver.”

Rune noterar hur ekonomiska kriser drabbar industrijobb och att företag flyttar utomlands. Han ser det som förskräckligt att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen med deras gamla nazistkopplingar. Men enligt honom är alla riksdagspartier medskyldiga till detta då de inte kan förklara problemen inom segregerade bostadsområden. Därför lyckas SD göra dessa till syndabockar i ett förråat samhälle. Invandrare som varken får jobb eller en dräglig bostadsstandard tycker han synd om.

Runes arbetskamrater har genom tiderna alltid röstat på sossarna. Han har dock sällan stött på någon arbetskamrat som varit organiserad socialdemokrat, vilket den typiska historieskrivningen har påstått att det har kryllat av ute på alla arbetarplatser. Han har bilden av att det var arbetare som hade lite mer pengar att röra sig med som var med i SAP. Själv har han alltid röstat på det som idag är Vänsterpartiet. Inte många arbetskamrater röstade som Rune. Men absolut ingen kunde tänka sig rösta på moderaterna eller folkpartiet.

August Palmberg (t.v) från ‘På jobbet!’-redaktionen tillsammans med Rune Persson (t.h) nära hans bostad i Akalla.

För Rune ses sossarna såväl som Vänsterpartiet som mindre och mindre tilltalande. Han tar sin egen situation som exempel på någonting som har glömts av de etablerade partierna. Få vet hur dyrt det är att vara ensamstående. Man kan omöjligen veta utan att befinna sig i situationen själv:

”Vet du vad? De gamla, [statsministern] Tage Erlander och [finansministern] Gunnar Sträng gillar jag. De berömde ju gruppen jag tillhör, som varit ensamstående hela sitt vuxna liv. Jämt i valen sade Sträng att man inte ska förakta den ensamstående ungkarlen som jobbar, betalar skatt och försörjer barnfamiljerna.

Men när han var borta blev det precis tvärtom. Då skulle vi vara tacksamma mot barnfamiljerna för att deras barn betalar vår pension. När dessa berömda socialdemokrater var borta och Kjell-Olof Feldt och Olof Palme kom blev ju sossarna värdelösa. Då var det bara våra röster och våra skattepengar som gällde. Nej, jag är jävligt bitter på utvecklingen inom socialdemokratin.

När jag var i Slussen talade en man som bodde i villa och hade tre barn om för mig, ungefär som en papegoja, att jag skulle vara tacksam för att hans barn betalar min pension. Komma och fara med sådana dumheter!? Jag sade åt honom: ‘Ta mig fan, kan du inte räkna? Vad har inte dina barn kostat samhället?’ – Det slås ju en ständig kil mellan de yngre och de äldre.

Något jag tyckte var talande var när jag mötte en socialdemokratisk valarbetare. Jag frågade honom om varför Ingvar Carlsson hade beviljat tre miljoner i bidrag till Björn Borg för att ‘sponsra Sverige utomlands’. Han sade: ‘Ja, men han är ju en hjälte.’ Jaså! De som är riktiga hjältar är de som jobbar hårt på servicehuset här ute!”

Rune har idag ensam mer yta att bo på än hans föräldrar, åtta syskon och en stor hund hade. Så det har blivit skillnad. Men alla syskonen har slitit ut sig och dött alltför tidigt. Själv har han svagt hjärta och vissa lungproblem. Läkaren säger att om han hade rökt hade lungorna definitivt kollapsat i kombination med påfrestningarna han har utstått i arbetslivet. I hans barndom fanns det inga andra möjligheter. Man gick sjuårig folkskola och tog de jobb som fanns.

Ändå säger Rune hela tiden att samhället är råare och mer egoistiskt. Är det en reflektion utav brustna förhoppningar kring vad man såg som ett mänskligare samhällsbygge efter andra världskriget? Plötsligt stannade projektet. De tekniska möjligheterna och ekonomin fortsatte utvecklas. Men de sociala framstegen har däremot stagnerat. Inga politiker lyssnar. Den nya generationen inom arbetarrörelsen kommer däremot lyssna!

Intressant?

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser