Ekonomi, del 1 av 2: lugnet efter stormen?

Posted on 28 november, 2010 av

5


Filip Tedelund är ny skribent för ‘På jobbet!‘. Han styckar fläsk på en köttfirma i Stockholms slakthusområde. Första alstret blir en artikel i två delar som besvarar frågor som: Varför bröt finanskrisen ut? Befinner vi oss i återhämtning nu och blir den varaktig? Finns det någon anledning att arbetare ska intressera sig för ekonomi? Första delen koncentrerar sig på världsläget idag. Andra delen förklarar fenomenet ”skuldekonomier”. Vart går kapitalismen?

G 20-mötet i Seoul hölls på södra delen av den koreanska halvön den 11-12 november i år. Samtidigt håller den kapitalistiska världsekonomin på att hämta andan från en av de värsta kriserna sen börskraschen 1929 och 30-talets depression. Världshandeln har återhämtat sig efter ett fryst läge och industriproduktionen och profitnivåerna har i de flesta fall återgått eller överstigit nivåerna som var före krisen.

Att så skett är ett resultat av att man förstört överflödigt kapital genom bland annat fabriksnedläggningar och genom att kapitalistklassen har kunnat använda krisen för att sänka löner och öka produktiviteten. Allt det här är att förvänta sig, samma sak har vi sett vid tidigare kriser med snabba återhämtningar under de första åren.

Men återhämtningen nu har varit instabil och framför allt väldigt ojämn med stark tillväxt i många av de exporterande länderna, som Tyskland och framför allt Kina. Samtidigt har många av de större imperialistiska länderna kämpat med stora budgetunderskott och statsskulder. Sättet att lösa problemen på har varit att ta ut det på arbetarklassen med enorma nedskärningar i den offentliga sektorn, massavskedningar och lönestopp.

Vi ser hur orosmolnen hopar sig i Europa. Grekland och Irland har tvingats ta stödlån från Internationella valutafonden (IMF) och från EU för att hindra en ekonomisk kollaps. Nu spår ekonomer att Portugal och Spanien står på tur. Den amerikanska ekonomin har också halkat efter och de har inte lyckats få ner arbetslösheten trots att stora summor har pumpats in i systemet.

Perioden innan toppmötet karaktäriserades av många hårda ord och vad som kallas valutakrig. USA anklagade Kina för att artificiellt hålla nere sin valuta för att på så sätt gynna sin egen export .

Men under toppmötet gick den tyska finansministern ut och kritiserade USA för hyckleri. Anledningen var att USA själv förberedde nästa omgång av så kallad ”kvantitativ lättnad”; vilket innebär att den amerikanska riksbanken, Federal Reserve, pumpar in pengar i systemet genom uppköp av statsobligationer. På det här sättet kan värdet på valutan sänkas.

Kvantitativ lättnad är en elektronisk version av att trycka mer pengar. USA hävdar att det är nödvändigt för att stimulera ekonomin, som inte har gått så bra som man förväntat sig.  En sänkt valuta gynnar exporten och mer pengar i systemet kan öka utlåningen. Ett resultat av större pengaresurser hos bankerna kan också leda till en ökad efterfrågan.

Framför allt är denna kvantitativa lättnad ett sätt för den härskande klassen i USA att ta ut krisen och problemet med en stor utlandsskuld på sina utländska rivaler genom en sänkning av dollarns värde som skulden är satt i. Första rundan av kvantitativ lättnad resulterade i att de som ägde skulden förlorade runt 15 procent av värdet.

Så det är inte konstigt att Kina är upprörda. Landet är den största ägaren av amerikansk skuld. Av Kinas utlandsreserv med ett värde på 2,6 miljarder dollar är två tredjedelar i amerikansk dollar.

Ökad nationalistisk retorik, och handelskonflikter är karaktäristiska för den tid vi är inne i, och är på väg djupare in i. Det är ett symtom på ett system i djup kris.  Den här krisen letar sig tillbaka till när den enorma expansionen som följde på andra världskriget ebbade ut. Det inträffade i det flesta avancerade kapitalistiska länderna från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet.

Då gick systemet åter in i en period av starka svängningar. Krisen blev längre på grund av de mekanismer som nämndes ovan och kulminerade i den första synkroniserade nedgången i den imperialistiska världen.

Från den tiden fram till idag har varit en tid kantad av djupa ekonomiska kriser i de största imperialistiska länderna.  Alla dessa nedgångar har svarats av en uppgång men uppgångarna har inte byggt på en ökad industriproduktion, utan istället på ökad privat och statlig skuldsättning. Med andra ord på fiktivt kapital som inte är baserat på något reellt värde. Spekulationer med olika finansinstrument som så kallade derivat och hedgefonder har lett till enorma finansbubblor.

Genom att sätta ihop olika skulder och sälja vidare till andra som i sin tur packar ihop dem med ytterligare andra skulder har man till slut skapat en upp-och-nedvänd, skakig skuldpyramid. Från mitten av 90-talet till början av 2000-talet försvann 1,5 miljoner industrijobb i Storbritannien samtidigt som 1-1,5 miljoner nya jobb skapades inom finanssektorn.

SOCIALISTISKA PARTIET är skräckexemplet på "vänsterns" förvirrade hets mot enskilda syndabockar. Finanskrisen är inte "rikingars" fel. Tedelund visar att roten till problemet är ett system som på grund av "ett fåtals ägande och en ständig konkurrens av sin natur" är "kaotiskt, oplanerat och våldsamt."

Många har gjort det lätt för sig och letat syndabockar till krisen bland spekulationskapitalister. Och visst kan det vara lätt att förstå ilskan mot folk som skaffat enorma förmögenheter på att spela på börsen, speciellt när vi fått ta smällen när luftslottet föll samman.

Men den häxjakt som skett i vissa borgerliga tidningar och även i vänsterpressen är helt meningslös. Den hjälper inte folk att se de grundläggande problemen och står alltså i vägen för en seriös förändring. Kapitalisterna har bara gjort sitt jobb, vilket är att maximera sitt kapital.

För att komma någon vart behövs en grundlig analys av det kapitalistiska systemet, dess inre motsättningar och en insikt om var i utvecklingen den befinner sig. Att se sambanden är en förutsättning för att kunna förbereda oss för de klasstrider som ligger framför oss.

För att kunna försvara vår klass och ändra systemet från grunden krävs något annat än några krossade rutor hos Sir Fred Goodwin (chef över Royal Bank of Scotland) under krisen, eller debattartiklar om att hitta en sund kapitalism. Något som, enligt min åsikt, verkar lika lönlöst som att leta efter en omtänksam och human våldtäktsman.

Det kapitalistiska produktionssättet, byggt på ett fåtals ägande och en ständig konkurrens är av sin natur kaotiskt, oplanerat och våldsamt. Grunden till allt värde i samhället kommer ur arbetets omvandling av naturen. En stor del av det här värdet tar senare den enskilda kapitalisten ut i form av profiter. Resten betalas tillbaks till arbetskraften i form av lön.

Men i och med konkurrensen tvingas varje enskild kapitalist att ständigt effektivisera för att kunna slåss om marknadsandelar för att sälja sina produkter på. De svagaste slås ut och ekonomin blir allt mer monopoliserad.

Genom den ständiga kampen, underminerar de sig själva. De måste ständigt köpa in nya maskiner för att ersätta arbetare och samtidigt pressa ner lönerna för dem som jobbar kvar. Resultatet blir minskad köpkraft hos dem som förväntas köpa produkterna, det vill säga arbetarna. Det här leder till ett system som slängs in i nya kriser. I kapitalismens gryning kunde det här lösas genom att man hittade nya marknader att expandera på.

Men den lösningen finns inte längre, när i princip hela världen har dragits in i de kapitalistiska produktionsförhållandena. Uttömmandet av de möjligheterna var det som ledde fram till det första världskriget.

30-talets kris löstes sedan effektivt genom att man drog in mänskligheten i ännu ett blodbad, andra världskriget. Genom enorma vapenrustning, förstörelse av fabriker och infrastruktur som följde i krigets spår, lyckades man vända det ekonomiska läget.

Kapitalismen kunde efter kriget återigen expandera under en lång period med utbyggd industriproduktion. Det hela stärktes också av kvinnornas inträdande på arbetsmarknaden. Det var under de här åren som arbetarklassen, genom strid, lyckades vinna de rättigheter vi i dag tar för givna, som allmän sjukvård pensioner med mera.

Det måste tilläggas att kapitalismen har spelat en högst revolutionär roll och dess behov av att ständigt expandera har krossat stela och föråldrade samhällsstrukturer. Men det var mycket länge sen och nu krävs något annat.

Intressant?

________________________________________

Filip Tedelund, livsmedelsarbetare,

Livsmedelsarbetarförbundet.

filip_tedelund@hotmail.com

Annonser