Ekonomi, del 2 av 2: svällande skuldbubblor

Posted on 1 december, 2010 av

0


Detta är andra delen av Filip Tedelunds artikel om G20-toppmötet och finanskrisen. Andra delen fokuserar på att förklara fenomenet ‘skuldekonomier’. Hela denna artikel i två delar besvarar frågor som: Varför bröt finanskrisen ut? Befinner vi oss i återhämtning nu och blir den varaktig? Finns det någon anledning att arbetare ska intressera sig för ekonomi? Vart går kapitalismen?

Finanskrisen är inte ett resultat av dåliga regeringsbeslut eller vårdslöshet utan ett direkt resultat av kapitalismens sätt att fungera. De senaste årtiondena har det varit svårare att få ut vinster ur industritillverkning. Kapitalister har i större uträckning investerat i spekulationer på börsen, framför allt i form av lån om det ger mer avkastning. Här är grunden till 2000-talets skuldekonomier.

Det fina med skulder är att de fyller många viktiga funktioner för kapitalismen. Det första och kanske mest uppenbara är de enorma profiter som kontinuerligt kan fås ut i form av räntor som sen kan investeras i annat så länge ekonomin går bra och vi har möjlighet att hålla jämn takt med våra avbetalningar.

Sen är skulder ett sätt att skapa pengar från ingenting. En bank har möjligheter att låna ut mer pengar än de har i sina valv, det är pengar skapade på en hårddisk i princip. Dock, om det uppstår en oro och alla de personer som har pengar investerade i banken vill ha ut sina pengar samtidigt så uppstår problem. Det kallas ”a bank run”.

Vi har sett bilderna utanför Northern Rock i Storbritannien då folk köar för att ta ut sina pengar. Regeringen hann vid det tillfället gå in och garantera spararnas pengar och på så sätt hindra en katastrof.

Den sista finessen med skulder är att i ett system där en stor del av det värde som arbetarna producerar tas ut i form av profit – vilket gör att arbetarna inte kan köpa tillbaks det de producerar – så hjälper skuldsättning dem att köpa saker de annars inte skulle ha råd med. På så sätt dämpas den ständiga risken att producera ‘för mycket’.

Det här är självklart ingen långsiktig lösning då skulderna omöjligt kan fortsätta växa. De bubblor som skuldekonomin skapat kommer att spricka och har redan gjort så. Precis som bostadsbubblan har skapat ett enormt kaos på flera håll i världen.

Alla kriser har hittills mildrats av temporära åtgärder, som bara skjutit den verkliga krisen på framtiden samtidigt som de grundläggande problemen finns kvar. Många av kriserna har skjutits upp på grund av att man hittat nya finansiella verktyg som tillfälligt har verkat stabiliserande, men som i slutändan leder mot ett större fall.

Just nu lånas enorma summor ut till Irland för att lösa deras problem i hopp om att landet under en ekonomisk uppgång ska kunna betala tillbaka. Vad ska den uppgången bygga på kan man fråga sig? Och hur ska de hinna med det innan nästa ekonomiska nedgång?

Kapitalets alla artister sitter just nu i källaren och försöker snickra ihop reformer och annat för att på kort sikt kunna lugna ner marknaderna och skapa stabilitet. Det är oftast temporära åtgärder som när ekonomin börjar rulla, och kapitalet ser möjligheter att utvidgas, lätt omkullkastas.

Jag kan ta som exempel the Glass and Steagall Act’ som regeringen i USA tvingades genomföra för att stabilisera systemet då banker började kollapsa under 30-talet. Den reformen lagstadgade en uppdelning i kommersiella banker (som lånar och lånar ut) och investeringsbanker.

1999 öppnade Clinton återigen möjligheten för de här olika bankerna att gå samman genom ‘the Financial Services Modernization Act’Det bör tilläggas att den här reformen kom strax efter att Citigroup hade skapats genom en hopslagning av USA:s största kommersiella bank, Citicorp, och flera investeringsbanker.

Enligt den tidigare lagen hade de behövt separera inom två år, vilket nu inte behövdes. Robert Rubin som vid reformen var finansminister och väldigt drivande i frågan tog inom kort ett jobb med en lön på 40 miljoner dollar per år som ordförande i Citigroups verkställande kommitté.

Vi måste se hur politiska reformer inte kommer ur olika ideologier, utan direkt ur systemets behov vid det specifika tillfället. Detta har visat sig tydligt när politiker som vurmat för frihandel och det fina i privat ägande har gått in och nationaliserat banker och skjutit till pengar till kämpande företag när krisen väl varit ett faktum.

När det kommer till Sverige så finns det en uppfattning att krisen inte har haft någon större inverkan hos oss, vilket till viss del är sant om man jämför med Irland, Island, Portugal med flera. Men i en debattartikel från Göran Johnsson, före detta ordförande för Metallfacket, så har 50 000 försvunnit inom industrin i Sverige. Dessutom har en stor del av de industrijobb som kommit tillbaka gått via rekryteringsföretag, vilket leder till en mer osäker arbetsmarknad.

Författaren tror "anledningen till att Sverige inte drabbats så hårt är att man redan under 90-talet, under socialdemokratisk regim, attackerat välfärden och gjort det man nu gör i Storbritannien, enorma nedskärningar... Istället kan man" idag "ge sig på en liten och marginaliserad grupp, arbetslösa och sjuka, istället."

Jag tror personligen att anledningen till att Sverige inte drabbats så hårt är att man redan under 90-talet, under socialdemokratisk regim, attackerat välfärden och gjort det man nu gör i Storbritannien, enorma nedskärningar. Det kan man se om man jämför ländernas budgetunderskott från 2009. Sverige hade då ett underskott på 0,9 procent av BNP mot Storbritanniens 11,1 procent. Irland låg samtidigt på 15,4 procent och Grekland 15,4 procent.

Det här innebär att man idag inte behöver attackera flera skikt av samhället samtidigt som nu sker i Storbritannien. Istället kan man ge sig på en liten och marginaliserad grupp, arbetslösa och sjuka, istället.

Därför har vi inte sett några större konflikter i Sverige de senast åren. Även om arbetarklassen behöver, och kommer att, stå i spetsen för kampen så är det nödvändigt att också medelklassen skakas om innan vi får se större strider ta plats här.

En sak som är säker är att Sverige inte är immun mot kommande ekonomiska chocker och hela världen vänder nu sina blickar mot Spanien och Portugal. I en globaliserad ekonomi sprider sig kriser snabbt som vi såg i början av den senaste ekonomiska krisen, när storbanken Lehman Brothers kollapsade i USA. Det är inte konstigt att Sverige diskuterar att hjälpa Irland ekonomiskt.

Vi vet inte hur framtiden kommer att se ut men mycket pekar på att vi har hårda tider framför oss i världen med ekonomisk instabilitet, arbetslöshet och växande högerextrema organisationer. Men det här öppnar också upp för att ta steg framåt genom att organisera oss för att försvara vår levnadsstandard och våra rättigheter. Bara på så sätt kan vi stärka oss som klass. Vi måste börja förbereda oss nu….

Intressant?

________________________________________

Filip Tedelund, livsmedelsarbetare,

Livsmedelsarbetarförbundet.

filip_tedelund@hotmail.com

Annonser