Kuba: vad en socialistisk revolution betyder för kvinnor

Posted on 18 december, 2010 av


Detta är tredje delen i ‘På jobbet!’:s artikelserie som vill ge ett arbetarperspektiv kring ämnena ”feminism” och ”jämställdhet”. Emma-Gneta Tjötetruht beskriver hur kvinnor i den socialistiska revolutionen på Kuba tillkämpat sig rättigheter som tagit kvinnor över ett århundrade att få i länder som behållit kapitalismen. Kamp för jämställdhet mellan könen är idag mer sammanflätad än någonsin med arbetarrörelsens kamp för att avskaffa kapitalismen.

Revolutionen på Kuba 1959 visar på landvinningar för kvinnor som aldrig någonsin och aldrig någonstans har genomförts på lika kort tid som på Kuba. I och med revolutionen behövde inte längre kvinnor kämpa mot staten för att få lika rättigheter. De hade inte bara ett uttalat stöd från regeringsmakten utan det var därtill ledningen för revolutionen som ledde arbetet för jämlikhet. Det fanns nämligen ingen kvinnorörelse på Kuba före revolutionen. Men revolutionen i sig var ett uppvaknande för många kvinnor. Miljoner kvinnor organiserades, för till exempel kampanjen att utrota analfabetism. För många var detta första steget ut ur hemmen och in i ett socialt och politiskt liv. En ny värld öppnades upp och sättet att se sig själva på förändrades. Machokulturens fördomar och traditioner började ifrågasättas.

1959 hade inte ens en tiodel av alla kvinnor ett jobb, och 70 procent av de som jobbade var tjänsteflickor till rika familjer. Prostitution var utbrett. Det var i princip det som var accepterat för kvinnor att arbeta med. Många kvinnor kunde inte ens lämna hemmet utan ett manligt förkläde. Halva landets befolkning bodde i hyddor eller slumbostäder. Halva befolkningen saknade elektricitet, rinnande vatten och toalett inomhus. Hungern och sjukdomar var utbrett. Majoriteten av befolkningen var mer eller mindre illiterata, och landet hade en arbetslöshet på ca 25%. Preventivmedel var knappt tillgängligt alls och aborter var olagliga. På grund av bristfällig sjukvård och sjukhus föddes 80% av barnen i hemmen. Kubas sociala och ekonomiska problem var det största hindret för kvinnors frigörelse.

Redan på 50-talet i och med kampen mot dikaturen så började kvinnor politiseras. De organiserade demonstrationer, fixade fram material till gerillakrigarna, gömde revolutionärer i sina hem, smugglade meddelanden och fungerade som spioner. Några kvinnor blev gerillakämpar själva. Den första gruppen med kvinnliga kämpar kallades Mariana Grajales-plutonen. Dessa kvinnor kämpade inte endast mot regimen utan också mot sina egna familjers fördomar. En av de tidiga kvinnliga ledarna för revolutionen sa ”min egen mamma var typen av kvinna som ansåg att män var de enda som hade rätt att göra revolutioner”. De fick även kämpa mot manliga gerillasoldaters fördomar för att vinna acceptans.

Året efter revolutionen, 1960, bildades Federationen för Kubanska Kvinnor (FMC). De hjälpte bland annat till att bygga Kommitéerna för Revolutionens Försvar (CDR) samt var involverade i kampanjen för att utrota analfabetism. Förr hade många flickor inte fått lämna huset själva, men nu lämnade de hem och reste över hela landet för att lära folk att läsa. De flesta lärarna var flickor och kvinnor. Kvinnor var även majoriteten av dem som fick lära sig att läsa och skriva. Förutom analfabetiseringskampanjen så arbetade man brett med att utbilda kvinnor. Det fanns speciella skolor till före detta prostituerade där de fick yrkesutbildningar för att kunna integreras i arbetskraften.

Före revolutionen låg arbetslösheten som sagt på cirka 25%. Endast fem år senare hade revolutionen utrotat massarbetslösheten. 1964 sattes en kommission upp för att försöka uppmuntra kvinnor att ta heltidsarbeten. Runt samma tid började FMC att arbeta för att höja medvetandet hos kvinnor om vikten av att integrera kvinnor i arbetskraften. Dels behövdes kvinnorna för att öka produktiviteten för att ta kubanerna ut ur den extrema fattigdomen. Men det marxistiska ledarskapet i den kubanska revolutionen förstod också att kvinnoförtrycket härstammar ut det faktum att kvinnor begränsas till hemmen, att de isoleras från det sociala livet om de står utanför arbetslivet – men att de också måste aktivt ta del i samhället genom politiken.

1974, femton år efter revolutionen, hade ett massivt politiskt arbete genomförts för att få in kvinnor i arbetskraften, men ändå var det endast bara var fjärde kvinna som arbetade. Man kom fram till att det berodde på att kvinnor inte hade de redskap som underlättade hushållsarbetet. Till exempel var det brist på kylskåp, tvättmaskiner, osv. USA:s blockad mot landet stoppade dessutom import av cement, vilket gjorde det omöjligt att bygga tillräckligt med nya dagis, tvättstugor, skolmatsalar, matsalar för arbetare, med mera, som kunde underlätta hemmets bördor. Ett annat problem var att många inte behövde den andra inkomsten till familjen då revolutionen gjort utbildning och vård gratis, samt gjort hyror billigare (max 10% av familjens inkomst). Ett annat problem var makarnas attityder om att hemmets uppgifter var kvinnogöra.

Samma år gjordes ett testval i provinsen Mantanzas inför 1976 års nationella val. Då nominerades bara 7,6% kvinnor och endast 3% av de valda var kvinnor. Samma år hölls FMC kongress där detta togs upp. Året därpå hölls Kommunistpartiets första kongress där samma sak diskuterades. Från dessa kom man upp med följande lösningar:

  1. För att minska kvinnornas bördor skulle man bygga fler cafeterior på arbetsplatser och skolor, man skulle bygga ut dagis, skolor och andra utbildningsfaciliteter.
  2. Kvinnornas frågor skulle lyftas fram i fackföreningarna och man skulle arbeta tillsammans med bland annat dagis för att försöka lösa problemen som uppstod genom att kvinnor arbetar.
  3. Kvinnor skulle få företräde till hushållsmaskiner och ett program skapades så att kvinnor kunde lämna shoppingpåsarna i affären på morgonen tillsammans med en inköpslista för att plocka upp färdigplockade matkassar på väg hem efter jobbet.
  4. Man skulle fortsätta att jobba med att höja kvinnors utbildningsnivå samt att ge dem tekniska kunskaper.
  5. En ideologisk kampanj drogs igång för att utbilda hela befolkningen om kvinnors rättigheter samt nödvändigheten att män hjälper till med hushållsarbetet. Kvinnors lika rättigheter till att arbeta, utbilda sig samt att makarna gemensamt ansvarar för barn och hushållsarbete skrevs in i äktenskapsbalkarna och familjelagen. Detta träde i kraft på internationella kvinnodagen, den 8 mars 1975.

Med revolutionen vann kvinnor rätten till en utbildning, ett jobb, betald mammaledighet, dagis, preventivmedel och abort. Sexistisk reklam och skönhetstävlingar är borta samt prostitutionen näst intill utrotades efter revolutionen (dock har prostitutionen ökat igen på 90-talet med den ökade turismen till följd av den ekonomiska krisen som slog landet efter Sovjets kollaps).

Landvinningar för kvinnor vanns i ett större perspektiv än endast kvinnokampen. På Kuba avskaffade man kapitalismen med målet att ersätta det med ett socialistiskt system för att maximera välbefinnandet för alla. Svarta och kvinnor som diskriminerades hårt var de som har vunnit mest på revolutionen. Idag finns det på Kuba ingen borgarklass som kan kapitalisera på förtryck som sexism och rasism. Inte heller finns kapitalismens drivkraft för att rulla tillbaka de rättigheter som kvinnor har gjort. Medan regeringar runt om i världen skär ned på saker som utbildning, vård, pensioner, handikappade, med mera, så utökade man tvärtemot dessa tjänster på Kuba under denna period.

Fidel Castro uttryckte det väl:

”Denna revolution har verkligen varit två revolutioner för kvinnor. Det har inneburit en dubbel frigörelse – som en del av de exploaterade delen av landet. Och för det andra – som kvinnor, som har diskriminerats inte bara som arbetare utan också som kvinnor”

Läs Women and the Cuban Revolution. Du kan köpa den för drygt 110 kronor här.

_______________________________________________

Annonser