Kan man använda ‘rättsstaten’ för att öka jämställdheten?

Posted on 26 december, 2010 av

1


Detta är fjärde delen i ‘På jobbet!’:s artikelserie som vill ge ett arbetarperspektiv kring ämnena ”feminism” och ”jämställdhet”. Redaktionen i samarbete med Filip Tedelund tar upp bland annat våldtäkter. Det resoneras kring straffskalor och rättssäkerhet. Författarna menar att staten inte är ett verktyg för vanliga människor även om den då och då kan ge personlig upprättelse. Folkliga rörelser tvingar ibland staten att genomföra sociala förbättringar inom vissa gränser.

Våldtäkter är ett av de brutalaste uttrycken för förtrycket mot kvinnor. Att kvinnor våldtar män är en mycket, mycket ovanlig företeelse. Detta mönster genomsyrar hela samhället och förekommer i alla samhällsklasser.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) uppskattar att endast en av fem våldtäkter anmäls. Anledningen kan vara att många kvinnor inte känner att det är värt att anmäla då det sällan leder till en fällande dom. Många lägger skulden på sig själva och i flera fall finns det en rädsla för att en anmälan ska ha en negativ inverkan för personliga relationer. Framför allt när våldtäkten begåtts av någon bekant. Fyra av fem våldtäkter begås av någon som känner sitt offer.

I en rapport gjord av Liz Kelly från London Metropolitan University åt Europeiska Unionen framgår problemen med klarhet. Enligt rapporten så framkommer det att bara en av tio anmälningar leder till en fällande dom. I rapporten framgår det också att chansen för en fällande dom är större om mannen är av utländskt ursprung, arbetslös och hade druckit.

Men finns det ett socialistiskt svar på våldtäkter? Rättvisepartiet Socialisterna (RS) verkar i alla fall utgå från det. De upplyser om frågan i sin tidning och arrangerar manifestationer där våldtäkter har ägt rum, vilket är hedersvärt. Däremot så antyder man i sina artiklar att ökade straff och minskad bevisbörda i våldtäktsdomar är framsteg för kvinnans jämställdhet.

RS välkomnar att högerregeringens nya sexualbrottslag kräver att båda aktivt ska ha sagt ”ja” innan samlaget. Det är svårt att inte hålla med. Däremot tycker RS att det är problematiskt om en person som anmäler för våldtäkt ska bevisa att man inte har sagt ”ja”. Det kan inte betyda annat än att man ska ta personen på ordet om att anklagelsen om våldtäkt inte är en efterhandskonstruktion. En logisk slutsats blir att målsägande ska få mindre bevisbörda för att få den anklagade dömd.

Det finns ett tydligt exempel varför man inte ska lita på att staten ska göra jobbet åt dig när det gäller att driva fram en utveckling med mera jämställdhet mellan könen. Göran Lindberg, 63 år, är polischefen som profilerat sig för jämställdhet. För detta kallade kollegorna hånfullt honom för ”kapten klänning”. Nu döms han för grov våldtäkt, misshandel, koppleri, försök till samt genomfört köp av sexuella tjänster.

Polischefen har tidigare hållit brandtal tillsammans med kvinnliga chefer och före detta socialdemokratiska jämställdhetsministern Margaretha Winberg. I en gammal intervju i Expressen förklarade han vad ”feminist” betyder för honom:

”En person som har en stor kunskap om kvinnans situation och som arbetar för att kvinnor och män ska behandlas lika.”

När ett gäng aspiranter på en examineringsfest från Polishögskolan 1990 slet trosorna av sina kvinnliga kollegor, gick polischefen ut och fördömde det hela i Expressen. Inom polisen tog han i med hårdhandskarna mot machokulturen. Poliser som kränkte kvinnor fick reprimander eller blev varnade.

Polischefen anmälde själv en kollega som flera poliskvinnor utpekat för sextrakasserier. Kvinnliga chefer tillsattes. Fastän uppror bröt ut mot hans ”feminism” och 197 Uppsalapoliser krävde en ny chef vek sig inte Lindberg en tum, vilket ju var modigt.

Men i hemlighet inledde han ett dubbelliv. Polischefen erkänner att han har köpt sex för att det ”gav lite spänning i tillvaron”. Bland annat ska polischefen 2007 ha våldtagit en 17-årig flicka med ”grovt sadistiskt våld som medfört fysiska skador”, enligt Aftonbladet. Det illustrerar något att polischefen ska ha slagit offret i ansiktet medan han upprepat kallade henne ”slyna” och ”sexslav”. Förhörda kvinnliga offer har vittnat om att polischefen tycktes njuta av att slå och förnedra dem.

Detta bör ses som en varning inför framtiden. En polis lärs inte upp för att undsätta vanliga människor. Polischefen Lindberg gav slutligen efter för det växande suget efter mer makt över andra. Sadismen mot underordnade hos denna ”auktoritetstyp” tränger ibland igenom. Den kapitalistiska staten väktare är inte jämställdhetens tjänare.

När det gäller att bekämpa våldtäkter och hjälpa dess offer utförs ett ovärderligt arbete istället av frivilliga tjejjourer samt organisationen Ung Vänsters ”feministiska självförsvar”. Självförsvar är viktigt inte bara för att det ges möjlighet att slå tillbaka om man blir attackerad. Det är också ett sätt att bygga gemenskap och känna sig stärkta av att tillsammans försöka tackla ett allvarligt problem istället för att lita sig till statsmakten.

Problemet är bara att Ung Vänster tenderar att stanna vid att försöka få självförsvar för tjejer i skolan. Istället bör man se det som en del av många viktiga saker i en större kamp. Feministiskt självförsvar är Ung Vänsters starkaste bidrag.

Men hur kan man agera i nuet då? Kan man använda rättsstaten? Ja, fast för att få personlig upprättelse som lösning på individuella problem. Ett positivt exempel är en kvinna som stämde en företagsägare som hävdade att folk av hennes kön helt enkelt inte duger till vissa jobb.

Diana Sjöström Schreiber fick för snart tre år sedan nobben när hon sökte jobb hos Söders kött & fläsk AB i Årsta. Ägaren Stefan Ullander ville inte ens informera om tjänsten som styckarlärling. När hon ändå frågade blev svaret att ”yrket var för tungt. Det var kallt i lokalerna, det var tidiga mornar och så hade företaget inget omklädningsrum för damer.” Enligt ägaren borde hon aldrig ens ha sökt tjänsten. Diana kommenterade i tidningen Mitt i Söderort:

”Jag är utbildad kock till sommaren och har jobbat mycket med livsmedel. Hela min släkt jobbar med mat. Min moster är styckmästare, så jag vet att kvinnor klarar det.”

När tidningen ringer tillbaka till Ullander och så håller han fortfarande fast vid sitt beslut:

”Det här jobbet passar inte kvinnor. Så är det bara. Jobbet är för slitsamt för kvinnor. Det är blodigt, grisigt, kallt och jävligt… Det var flera tjejer som sökte och jag sa samma sak till dem.”

Diana förklarade att hon givetvis kände sig mycket orättvist behandlad. Ägaren visste bara att hon var kvinna. Inget om hennes meriter eller andra personliga kvalifikationer. Han kan inte avgöra hennes kroppsstyrka genom en telefonlur. Varför skulle bara killar duga? Aftonbladet talade med styckaren Jenny Rask som håller med. Där Jenny jobbar är några av de bästa styckarna kvinnor:

”Jag har styckat sedan 2002 på ackord. Det är ett tungt jobb men jag har aldrig haft problem med kroppen. Man måste vara stark i handlederna.”

Diana anmälde företaget till Diskrimineringsombudsmannen som drev ärendet i Arbetsdomstolen. Söders kött & fläsk blev skyldig att betala 70 000 kronor i skadestånd. Hon säger att anmälningen inte gjordes för pengarna utan för att bekämpa att sådant inträffar.

Diana gjorde något väldigt modigt och fick – personlig – upprättelse. Stolt ska hon vara! Men hon står inte idag och styckar på Söders kött & fläsk. Om steget in är så svårt kan man ju tänka sig hur det är på jobbet självt.

Det är faktiskt sant att arbetsgivare systematiskt vägrar ha särskilda omklädningsrum för kvinnor. Ofta hänger oinbjudande pinupkalendrar på väggarna. Jargongen är allmänt grabbig. Ett stort framsteg vore om kvinnor skulle komma in i Stockholms slakthusområde i större skala. Otänkbart är att inte arbetgivarna kommer sätta sig på tvären. ‘På jobbet!’ frågade Diana om att kvotera in kvinnor vid anställningar vore en bra idé. Diana svarade:

”Jag tror inte kvotering är rätt väg att gå. Vad jag tror så är det okunskap som leder till diskriminering oavsett grund. Utbilda personal i området diskriminering (detta bör även täcka in alla diskrimineringsgrunder som finns i lagen). Den som utbildar ska kunna möta med starka argument baserade på fakta.”

Under radikaliseringen i USA som drev fram medborgarrätts och kvinnorörelsen så vann man positiv särbehandling. Kvoter där svarta och kvinnor fått förtur till arbetstillfällen, särskilt i mansdominerade yrken, har bland annat skapat en av världens mest desegregerade industriarbetarklass.

Filmen North County visar ändå hur svårt det var för kvinnor inom till exempel gruvindustrin. Hade det ändå inte funnits ”affirmative action” lagar som tydligt sade att kvinnorna hade rätt att vara i gruvorna skulle de haft det mycket svårare att kämpa emot trakasserierna från både chefer och medarbetare. Känslan att ”vi har kommit mycket längre än så här” och att ”ha rätten på sin sida” är starka historiska landvinningar.

Kvinnor stärkte sin position i USA genom positiv särbehandling. Kvoter är också det enda sättet att kontrollera om arbetsgivarna följer principen om positiv särbehandling. Det var ett sätt för kvinnor att ta sig in i alla ”männens domäner”. Men att resa kravet idag behöver inte vara i linje med att uppfylla kvinnors innersta behov.

Idag dränker arbetarrörelsens ledning alla andra ”feministiska” krav i parollen om kvotering till bolagsstyrelser. Det är i sig inget negativt. Men kvotering för kvinnor i karriären berör bara en liten del av kvinnorna. Samtidigt osynliggör dessa ”ledare” arbetarkvinnornas behov systematiskt.

Idag kapitulerar både S-kvinnors och Kommunals ledningar om kravet på förkortad arbetstid med bibehållen lön. I ordalag som påminner om högerpartiet på 50-talet  säger de att vi måste jobba mer för att finansiera välfärden.

Ylva Thörn försökte 2006 slå blå dunster i ögonen på folk genom att säga ”medlemmarna värderar högre lön”. Sänkt normalarbetstid betyder ju rätt till heltidslön för kvinnor! ‘På jobbet!’ visade att arbetarkvinnorna i Kommunal visst vill ha förkortad arbetstid (till 35,2 timmars vecka). Mona Sahlin gick i egenskap av SAP:s partiledare i spetsen för att motarbeta kravet. Deras åsikter är ovärdig arbetarrörelsen och snarare i storföretagarnas intresse!

Det som gav kravet på positiv särbehandling kraft var den stora rörelsen som drev fram kravet. Utan en sådan rörelse blir det bara att förlita sig på statsmakten utan vare sig arbetarrörelsens eller vanliga kvinnors aktiva medverkan. Vilka krav som ska upp på dagordningen är en uppgift för en stor rörelse av dagens kvinnor. Här är arbetarklassens kvinnor bäst lämpade till att ställa sig i främsta ledet. De måste ta ledningen för att bygga rörelsen!

Intressant?

_________________________

Redaktionen

padittjobb@hotmail.com

Annonser