Sossarnas kris: finns det ett alternativ till alla kotterierna?

Posted on 31 december, 2010 av

5


I denna debattartikel tar August Palmberg upp det som kallas ”Socialdemokratins kris”. Krisen består av att man inte längre är tillräckligt mycket av ett fackligt baserat arbetarparti – vare sig politiskt eller till medlemssammansättning. Men kopplingen finns fortfarande. Poängen är att blåsa liv i arbetarrörelsen, inte att ge några av dess falanger konstgjord andning. Ta ställning mot denna ”federalism” av kotterier inom rörelsen; och prata politik, inte bara person.

Senaste händelserna efter valförlusten

På Socialdemokraternas valvaka, när det blev klart att de rödgröna förlorat, höll Mona Sahlin tal. ”Man ska kalla saker vid dess rätta namn”, sade Sahlin. ”Vi fick inte tillbaka förtroendet. Så är det.” Publiken såg uttalandet som en vilja att ta politiskt ansvar för misslyckandet i valet. Tre dagar efter valet tillsätter partiet en ”kriskommission”. Sahlin talade om ”kris” för att visa att partiets väljarsiffror länge försvagats, vilket inte löser sig med ”lite bättre reklam”.

Under novembers första två veckor uppstår slitningar inom socialdemokratin. SSU kräver att partistyrelsen avgår. Veckan efter backar riksdagsmannen Håkan Juholt upp SSU. Sahlin säger då att hela partistyrelsen ska ställa sina poster till förfogande. Riksdagsmannen Raimo Pärssinen kräver Sahlins avgång som partiledare. LO-orföranden Wanja Lundby-Wedin kritiserar Sahlins krav på partistyrelsen. Sahlin avgår och meddelar att hon inte kommer att ställa upp för omval.

Mona Sahlin hade väldigt lite stöd inom partiet. En undersökning efter valet sade att av 26 distrikt var 14 mot henne eller mycket tveksamma. 8 distrikt ”accepterade” och bara 4 distrikt stödde henne (!). Starkast var stödet i hennes hemdistrikt Stockholms län. ”Länet” (uttalas ‘lenet’) som det kallas av Stockholms SSU:are står liksom Sahlin till höger inom socialdemokratin. Utöver Sahlins svaga stöd vill sex av tio förtroendevalda sossar peta Ibrahim Baylan och Thomas Östros.

Under 90-talet förde Sahlin fram ”stopplagen” mot strejker och löneökningar, vilket var första gången hon fick stämpeln ”högersosse”. Hennes ställning försvagades bland vanliga medlemmar utan poster inom partiet. Inför EU-omröstningen tog hon ställning för och socialdemokratins vänsterflygel blev än mer skeptisk.

Innan hon blev partiledare 2007 uttalade skånska LO-basen Claes Block varför hon visat sig stå till höger. ”Hon vill göra om arbetsrätten”, sade Block. ”Försämra anställningsskyddet. Försämra medbestämmandelagen i småföretagen. Och [hon vill ha] hushållsnära tjänster.” Sahlins försök att bara ta med Miljöpartiet i det rödgröna samarbetet  avgjorde det för många. Facket samt fem hela SSU-distrikt protesterade och tvingade henne att även bjuda in Vänsterpartiet.

Miljöpartiets Peter Eriksson avslöjade nyligen att han ”blev förvånad” över detta. Personligen hade Sahlin ägnat månader åt att internt förankra ett ensidigt samarbete med MP bland ledande inom sitt parti. Eriksson drar Sahlin i högerarmen och säger att de tillsammans skulle ha vunnit valet om bara Ohly hade uteslutits. S-ledningens stöd för inriktningen visas i att de och MP gör gemensamma överenskommelser med Alliansen om Afghanistankriget och friskolor i strid med valplattformen.

Direkt efter valförlusten sprack det rödgröna samarbetet. Socialdemokraternas väljarstöd har fallit 10 procentenheter sedan samarbetet inleddes. Väljarna ratade utvecklingen mot ett amerikanskt tvåpartisystem. Varje parti har fattat att var och en för sig hade gjort en bättre kampanj. Dessutom fanns det motstånd bland vanliga partimedlemmar. Traditionella sossar i bruksorter tycker inte om miljöpartister och de i sin tur ogillar ”industrisossar”. Fackliga litar inte heller på Miljöpartiet.

Samarbetet har för Socialdemokraterna betytt ytterligare ett steg mot att bli ett ”normalt” parti. Tider av finanskris gör att det blir extra nödvändigt med ett parti som uttrycker arbetarnas intressen. Bristen på ett sådant parti i valet stärkte de väljarna bäst trodde kunna stabilisera det ekonomiska systemet – Moderaterna. Sossarna uttryckte inte klassmedvetenhet så arbetare blev mer ”ansvarsmedvetna”. Det drabbade även Vänsterpartiet som ses som ”ekonomiskt lättsinnigt”.

Per Gudmundsson har i SvD påpekat att S-krisen även ”bekymrar borgerliga opinionsbildare och politiker. Utan fungerande vänsteropposition, utan idédebatt, riskerar högern att stagnera, tänker man. Det skulle ingen tjäna på.” Kapitalismens ursäktare och försvarare uppfattar partiet som sitt systems vänsterflygel. Då förpliktigas aktiva inom arbetarrörelsen att slå larm. Arbetarnas parti bildades ju för att avskaffa detta system och ersätta det med ett klasslöst, socialistiskt samhälle!

En allmän kris för socialdemokratin i Europa

De senaste årens ekonomiska kris har lett till hundratusentals förlorade jobb och nerlagda företag. Vissa tycker att socialdemokratiska partier som ”kritiker av marknadsekonomin” borde ha skördat stormen. Men partierna tog inte sitt rätta ansvar. Frankrikes socialdemokrater ställde sig inte i täten för strejkrörelsen mot högerregeringens höjning av pensionsåldern. Portugal och Greklands socialdemokratiska regeringar går med på åtstramningar på grund av ekonomiernas skröplighet.

I våras förlorade Labour valet i Storbritannien. SPD gjorde förra året sämsta valet i Tyskland sedan muren föll. Frankrikes socialistparti har inte vunnit ett parlamentsval sedan 1997 och inget presidentval sedan 1988. I Norge sitter socialdemokratiska regeringen kvar, men bara på grund av att den borgerliga oppositionen är splittrad. I Ungern och Slovakien förlorade socialdemokraterna regeringsmakten. I Tjeckien och Holland backar socialdemokraterna som oppositionspartier.

Konkurrenter pressar de socialdemokratiska partierna från alla håll i Europa. Storstädernas mellanskikt med ambitioner att ”rädda världen” lockas till gröna partier. De av dem som vill ha ”stabilitet” röstar borgerligt. Socialistiska sympatisörer som ser sig som ”globaliseringens förlorare” väljer Die Linke i Tyskland eller Nya antikapitalistpartiet i Frankrike. Några av de missnöjda med den politiska utvecklingen söker svar hos främlingsfientliga högerpartier.

Mona Sahlin besökte Socialistinternationalens möte i Paris. Där berättade Sahlin att hennes parti måste ”förnyas politiskt, organisatoriskt och personligt” samt hitta en ”samlande gestalt”. Den franska ledaren Segolene Royal är ett bra exempel. Royal besökte tvätterskor som ville starta en inköpscentral. Det uppfattas som att Royal talar med folk och inte till dem. Men viktigast är ändå, som Sahlin sade, att personbyte inte ersätter att ”pröva och diskutera det politiska innehållet”.

Partiet har varit i ”kris” förr. På 20-talet vann man åttatimmarsdag och allmän rösträtt. Hur skulle man gå vidare? I valsamarbete med Sveriges kommunistiska parti krävdes militär nedrustning. Högerpartiet gick till motkampanj: ”Var och en som röstar för Arbetarepartiet, röstar för Moskva”. Då man inte visste hur man skulle försvara linjen så förlorades ”kossackvalet” 1928. Då kom Per Albin Hansson och ”folkhemsidén”. När partiet vunnit valet 1932 behöll man ”makten” i 44 år.

Poängen är inte att folkhemmet var en bra idé, utan att partiet visat att sin historiska auktoritet är ett mäktigt arv att förvalta. Socialdemokratin är fortfarande arbetarna och fackföreningsrörelsens parti. Hittar vi nyckelfrågorna och tillbaka till vår ryggrad av kärnväljare och rörelsemedlemmar inom LO så kan vi försätta berg. Men vad vill då LO? Vad vill fackföreningsrörelsen anno 2010?

Byggnads ordförande Hans Tilly vill att partiet slutar driva högerut för att ”blidka medelklassen”. Tilly nämner inga partiledarkandidater. Transport vill att partiet går vänsterut. Favoritkandidaten till partiledare står mitt emellan falangerna och har en ”tydlig facklig bakgrund”: Sven-Erik Österberg. Vänsteralternativen är Håkan Juholt eller Morgan Johansson. Arbetare vill ha den ledartyp som Västerbottens socialdemokratiska distriktsordförande Lilly Bäcklund frågade efter:

”Det bör vara en person som kan föra sig i många sammanhang, en skicklig diplomat, en massmedialt intressant person men också en gedigen socialdemokratiskt ideologisk, folkhemsnära person.”

Oundvikliga falangstridigheter bryter ut!

Under Göran Persson låg striderna mellan SAP:s olika falanger i dvala. Men med Mona Sahlin har vapenvilan rörts upp. Sahlin kunde som svag ledare inte hålla tillbaka de oundvikliga konflikterna längre. Båda falanger försöker nu hitta recept för att locka tillbaka väljare. Däremot har falangerna inga öppna och demokratiska politiska agendor.  ”Spelet är öppet och kampen om poster och positioner kan börja. Politikens förnyelse går ner på sparlåga”, som en ledare i SvD beskrev det.

Falangerna har rötter i SSU-striderna på 90-talet. Niklas Nordström valdes till ordförande i SSU 1995 och vänsterfalangens Anders Ygeman blev vice ordförande. Bara två år senare dumpades Ygeman när vice- ordförandeposten röstades bort. Två falanger ställdes mot varandra. En kultur av misstänksamhet spred sig. Medlemmar fostrades till att ogilla vissa personer och distrikt.

Veronica Palm ville bli ”vänsterns” kandidat men Luciano Astudillo blev det istället. Astudillo förlorade ordförandevalet 1999 till Mikael Damberg med bara två röster. Damberg sade sig försöka ena falangerna. Men inför att han valdes om som ordförande 2001 lämnade vänsteranhängarna salen i protest. Striden handlade om att Damberg nästan lyckades ta bort formuleringen ”demokratisk socialism” ur principprogrammet. Under hans ledning stod SSU till höger om partiet.

Schatteringarna inom den socialdemokratiska rörelsen funkar alla enligt samma logik. Rörelsen har blivit ett paraply bestående av grupper som ”av historiska intressen slutit sig samman för att få makt och inflytande. Falangstriderna inom partiet kan stundtals vara mycket hårda. Redan som ung SSU:are får man veta om det egna distriktet är vänster eller höger. Därefter håller man fast vid den falangen under resten av livet.” Så beskriver Lena Mellin dessa falanger i Aftonbladet.

Väldigt få politiskt sakkunniga hyser särskilt mycket respekt för de som tillhör olika falanger inom socialdemokratin. Det handlar om karriärister som bakom ryggen på medlemmarna slåss om att få sitta på olika poster. Extrakongressen den 25-27 mars nästa år där den nya partiledaren väljs och flera andra poster kommer väljas om verkar redan i höstas ha pressats fram av maktstriderna inom partiet. Den inrikespolitiska kommentatorn K-G Bergström har uttalat sig om saken i Expressen:

”Nu blir det rena inbördeskriget, om det inte redan är det. Fram till extrakongressen blir det en kamp om vem som ska bli partiledare. Besväret för Socialdemokraterna är att det inte kommer att handla så mycket om politik utan vem som kommer ta över efter Sahlin.”

Alternativet till alla dessa kotterier…

Lars Stjernkvist, före detta socialdemokratisk partisekreterare, anser att verklighetsbeskrivningen skiljer falangerna åt. Högern (av borgerlig press kallad ”förnyarna”) tycker att ökad individfixering är positivt.Välfärden har byggts så stark att ”människor kan ta större eget ansvar. Det är inget hot mot jämlikheten.” Däremot säger ”vänstern” (av borgerlig press kallad ”traditionalisterna”) att ”nej, det behövs starkare statliga och politiska styrmedel för att försvara jämlikheten.”

De olika falangerna har inga samlade program. ”Vänstern” samlas kring ett vagt perspektiv om att höja skatterna och skrota de strikta offentliga budgetreglerna för att återställa ”välfärdsstaten”. Högern vill behålla budgetregler, slopa fastighets och förmögenhetsskatt, stimulera privat företagande och sysselsättning samt utvidga RUT-avdraget. Högern driver framgångsrikt sin inriktning medan ”vänstern” för en patetisk tillvaro. Hur kommer det sig?

Sten-Erik Johansson från Fastidhetsanställdas förbund skrev den 4 mars 2010 ett upplysande inlägg i diskussionsforumet ”Facket och politiken” på förbundets hemsida. Det är förbjudet att bilda fraktioner inom Socialdemokratiska arbetarepartiet. Men Johansson förtydligar att hemliga fraktioner ändå idag är vissa principlösa klickars privilegium inom partiet:

”Före dettingar som vill vara kvar, de nya som vill ta över, kommunalpampar och landstingsditon, mans- och kvinnoligor, alla har de gäng som de ger löften och belönar vid fraktionsvinst. Blott vänsterfolk ex vis fackföreningsaktiva i partiet är lojala mot fraktionsförbudet. Till vilken nytta? Ingen alls vill jag påstå.”

Johansson säger att fackföreningarna borde bilda en egen fraktion inom partiet för att försvara sina intressen i politiken. Ingen gruppering skulle kunna tävla med denna fraktion. För den skulle förkroppsliga hela syftet till att partiet en gång bildades. Den skulle själv suga åt sig alla de förhoppningar som ännu håller partiet vid liv. Förbudet att bilda öppna fraktioner är i det här sammanhanget en odemokratisk institution som slår mot de fackliga sossarnas intressen.

Just nu pågår skandalen om ”Primesossarna”. Socialdemokrater som arbetar på PR-byrån Prime i Stockholm startade ”Slussplans S-förening”. Prime hade fått 4 miljarder kronor av arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv för att genom lobbying  göra Socialdemokraterna mera ”företagsvänligt”. Niklas Nordström, socialdemokrat och konsult på byrån, hotas av uteslutning tillsammans med hela föreningen. Det är rätt! De har ju motarbetat själva motivet till partiets existens.

Men man får inte gå i samma fallgrop som vänstersossen Daniel Suhonen. Han jämför Prime med en trotskistisk fraktion där många uteslöts för 30 år sedan. Suhonens argument slår utan avsikt mot öppenheten inom rörelsen. Trotskisterna tog aldrig emot pengar från arbetarrörelsens fiender för att undergräva dess självständighet. Fick även ”vänstern” genom öppna fraktioner homogeniseras av studiecirklar, möten och debatter samt utforma gemensamma perspektiv vore det mer rättvist.

Krav på intern demokratisering?

Från flera håll ställer socialdemokrater nu krav på kriskommissionen och kriterierna för att vara partiledare. Mona Sahlin har själv medgivit att partiet har en ”sluten och gammal struktur som gör det tufft för människor som har en annan bakgrund än SSU”. Exempelvis föreslog riksdagens förra talman Björn von Sydow fackförbundet IF Metalls ordförande Stefan Löfvén, som inte ens sitter i riksdagen, till partiledare. I debatten kan det faktiskt gro en demokratisering inom partiet.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet (S-kvinnor) ställer det otydliga kravet att partiledaren ska vara feminist. Tydligare är att S-kvinnor kräver en plats i valberedningen inför extrakongressen. Ordföranden Nalin Pekgul begärde att nomineringarna till partiledarposten ska göras öppen för insyn från partiets medlemmar. Här finns inga invändningar att göra. Allt rör sig om demokratiska framsteg – även om vissa saker är något abstrakta.

Fackliga ropar efter en partiledare som ska vinna tillbaka arbetarnas röster. Flera LO-förbund gillar Sven-Erik Österberg som kandidat. Mona Sahlin har själv sagt att bara ”drygt 20 procent av dem som är i arbete i vårt land röstar på det socialdemokratiska arbetarepartiet”. Sossarna fick endast hälften av LO-medlemmarnas röster i valet. Rekordlågt! Aldrig sedan partiet bildades har en facklig representant suttit som partiledare. Någon gång ska vara den första!

I egenskap av ordförande har Jytte Guteland för SSU:s räkning krävt ”föryngring” inom Socialdemokraternas partistyrelse. Även om det bara är för att hon och sina nära medarbetare då får chansen att erövra positioner skulle det ändå vara ett framsteg. Guteland har också klagat på att extrakongressen lagts så tidigt. Hon menar att det gör att medlemmarna inte får tid att bilda sig en uppfattning, så att resultatet blir att ”business as usual gänget” fortsätter styra. Mycket bra analys!

Trots all värdefull debatt finns det en sak som inget väger upp emot – ett partiledare som väljs på politiska kriterier. Ed Miliband (”Red Ed”) i Storbritanniens Labourparti valdes efter att ha rest landet runt och debatterat andra kandidater till partiledarposten öppet. Det medförde även att det organiserades välbesökta möten som lockade många nya medlemmar till partiet. Miliband kunde presentera en öppen plattform som gav mandat för förändring, vilket vi kan lära oss av i Sverige.

Och slutligen: partiledarkandidaterna

Det är ofint inom Socialdemokratin att öppet visa intresse för partiledarposten. Istället säger de utpekade ”kandidaterna” att de ”inväntar valberedningen” och ”respekterar partiets demokratiska ordning”. Gamla ärkefiender som Veronica Palm och Mikael Damberg vänder taggarna utåt och låtsas inte vara ”vänster” eller ”höger” längre. De äro blott ”socialdemokrater”. Förvisso sant att pressen ofta bara spekulativt pekar ut ”kandidater”. Men vissa namn upprepas mer än andra.

MIKAEL DAMBERG: 39 år gammal. Högerkandidat. Flirtar mer med Alliansen än med MP och V. Damberg är inte den som låter ideologisk övertygelse stå i vägen för pragmatiska beslut och att söka blocköverskridande överenskommelser. Ledde som utbildningspolitisk talesperson efter valförlusten förhandlingar med Alliansen om skolbetyg. Ett tal han höll den 20 november kan ses som en inofficiell plattform för att kandidera . Damberg är urtypen media kallar för ”förnyare”.

SVEN-ERIK ÖSTERBERG: 55 år gammal. ”Traditionalist”. Aftonbladets Lena Mellin beskriver honom som ”vänster”. Stöds inom både falanger i partiet. Uppfattas som något okontroversiell och profillös. ”En trygg hamn för vilsna sossar”. Vänstersossen Göran Greider anser ändå att Österberg alltför länge figurerat tillsammans med partiets högsta ledning under senaste årtiondenas högervridning. Före detta skogsarbetare, lantarbetare och facklig ombudsman.

THOMAS ÖSTROS: 45 år gammal. Högerkandidat. Var ombudsman i SSU. Utexaminerad nationalekonom. Före detta näringsminister. Har som ekonomisk talesperson uttalat sig för en skatt ”anpassad till en mer globaliserad ekonomi”. Är mot hög bolagsskatt och förmögenhetsskatt då ”kapital riskerar att försvinna utomlands”. ”Man måste också ta hänsyn till folkopinionen när man utformar politik.” Vill ”förnya” skattepolitiken för att inte ”skrämma bort medelklassen”.

VERONICA PALM: 37 år gammal. Före detta barnskötare. Kallas av många ”vänstersosse” men duckar själv för frågan. Ordförande i Stockholms Arbetarekommun. Har i AK försvarat svenska truppers deltagande i det imperialistiska kriget i Afghanistan. Säger sig vara för sex timmars arbetsdag av ”jämställdhetsskäl” men har i nuläget inget perspektiv för att driva igenom det. Uttalar sig för kapitalbeskattning, progressiv fastighetsskatt och högre skatt för återställd välfärd.

YLVA JOHANSSON: 45 år gammal. Har av författaren Christer Isaksson beskrivits som liggande på vänsterkanten. Före detta vänsterpartist som på senare år igen profilerat sig åt vänster. Gick från att säga att hon är olämplig som kandidat då hon saknar ”lyskraft” till att senare säga sig vilja vara med och ”leda partiet”. Johansson utmärker sig inte i sakfrågor men har gett traditionalistiska antydningar. ”Vi måste vila på våra värderingar och inte alltid vara så trendkänsliga.”

*

Naturligtvis behövs det inte sägas att arbetare inte bör stödja någon som vill fortsätta vrida partiet år höger. Men inte heller bör man hysa illusioner beträffande någon annan av ”kandidaterna”. Visst är det bra att Veronica Palm är för att beskatta rika hårdare och för sociala reformer som kortare arbetstid med bibehållen lön. Men fråga dig själv om ställningstagandet är på allvar? Beträffande Afghanistan bör man inte tiga ner kritiken av hänsyn till hennes positivare sidor.

Tidningen Socialisten kallade Veronica Palm för en ”frisk fläkt”. Skribenten bedrar sig. Enda friska fläkten som är möjlig kommer när arbetare får självförtroende och blir sugna efter ett bättre samhälle. Ingen av falangerna kan erbjuda en väg framåt. Det är när de arbetare som finns inom socialdemokratin går ihop och försöker prägla rörelsen efter sina intressen som man får en ”frisk fläkt”. Inte enskilda kandidater utan väckandet av rörelsen till liv kommer fläkta verkligen friskt.

Intressant?

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com