SSU håller ‘Segerkonferens’

Posted on 6 februari, 2011 av

4


Den 21-23 januari var SSU-Skåne värd för ”Segerkonferensen” i Lund. Hundratalet SSU:are deltog. Inbjudna talare var aktivister, arbetarrörelseveteraner, fackliga, riksdagsledamoter och det fanns medverkan från hela det ”rödgröna samarbetet”. Skånedistriktet bjöd in ex-miljöministern Lena Sommestad som sin kandidat till Socialdemokraternas partiledare. En film visades som avslöjade svensk imperialism i form av Carl Bildts smutsiga oljeintressen.

Kristin Linderoth talade på ett givande möte under konferensen om sin uppsats ‘Mellan kamp och samförstånd. Den könspolitiska debatten i svenska Kommunalarbetarförbundet 1958-2006’. Linderoth använder ”ideologikritisk metod” för att granska hur diskussionen har gått inom Kommunal och dess praktiska konsekvenser. Varför har Kommunal genom alla dessa år avstått från att erkänna sig som feministiskt? Vad skulle följderna bli om förbundet gjorde det?

Perioden är noggrant utvald. Vid 50-talets slut fick Kommunal en majoritet kvinnliga medlemmar och år 2006 är en slags brytpunkt då ledningen försökte sätta punkt för diskussionen om det populära kravet på kortare arbetstid med bibehållen lön. Samtidigt blir den borgerliga Alliansregeringen vald som lägger förslaget att lagstifta om rätt till heltid i papperskorgen.

Bland de första saker som Linderoth nämner är den anpassning som skett till rikdagspolitikens förskjutning åt höger. Annelie Nordström, Kommunals ordförande, vill numera att RUT-avdraget ska utvidgas och göras billigare för att även LO-arbetare ska kunna utnyttja tjänsten.

Som en konsekvens av att kvinnorna ”tog över” inom förbundet startades en märklig diskussion. I organisationen skulle kvinnorna ”socialiseras” in ordentligt innan de betraktades som fullvärdiga medlemmar. Kvinnorna tog i själva verket aldrig över, utan har exempelvis relativt dålig representation i ombundsmannakåren. Det tog även lång tid innan representativitet nåddes även på andra områden, eftersom kongresserna hela tiden motsatte sig vissa ombuds krav på kvotering.

Frågan om arbetstidsförkortning har varit central. Ungefär vid tiden för då de sista lagstadgade arbetstidsförkortningarna vunnits i Sverige på 70-talet skrevs kravet in i Kommunals program. Inga ombud talar mot kravet på förbundets kongresser. Istället talar ombud efter ombud varmt för saken och får, precis som i frågan om kvinnliga representation, en vädjan tillbaka från förbundsstyrelsen om att vara tålmodiga. Styrelsen har stöd av en tyst majoritet på kongresserna.

Kommunal var både en pådrivare för och är ett ”resultat” av den starka offentliga sektorns framväxt i Sverige. Men ”välfärdsstaten” är, enligt Linderoth, en ”köns- och klasskompromiss”. Den har även förpassat kvinnor till underbetalt deltidsarbete.

Att arbetarrörelsen till varje pris vill hålla fast vid samförstånd med arbetsgivarna hämmar kampen för sociala reformer. Under perioden efter andra världskriget vann man sådana på grund av ett stort ekonomiskt utrymme. Under 20-talet vann man sådana som ett resultat av klasskamp. Om Kommunal skulle kalla sig feministiskt samtidigt som man bedriver klasskamp blir feminismen inte längre ”medelklassifierad”. Det stärker kampen för jämställdhet mellan könen.

(Vänster bildsida) Debatt om näringspolitik mellan Hans Andersson (t.v), SSU, och Luciano Astudillo (t.h), fd S-rikdagsman. (Höger bildsida) Debatt om det rödgröna valsamarbetet mellan Andreas Kjellander (t.v), SSU; Petter Engvall (mitt i), Ung Vänster; samt Sverre Dahlstedt (t.h), Grön Ungdom.

Två debatter hölls på konferensen. Först debatterade före detta riksdagsledamoten Luciano Astudillo med Hans Andersson från SSU:s förbundsstyrelse om näringspolitik. Astudillo betonade företagandets tillsammans med de breda utbildningssatsningarnas roll i att skapa jobb. Han sade även att den ekonomiska krisen visat att kreditmarknaden måste regleras. Anderssons svar var ett traditionalistiskt tal om att socialdemokratin måste vara en folkrörelse och försvara välfärden.

Den rödgröna debatten var mer spännande. Petter Engvall från Ung Vänster lyfte debatten. Han kritiserade ”de gröna” för att de går med på alltför mycket för att sälja sina krav hos andra partier. Man ska, sade Engvall, inte luras att det går att få bort miljöförstörelsen utan att samtidigt avskaffa det kapitalistiska systemet. Mot påståendet att socialismen visat sig inte kunna lösa frågan om den gemensamma miljön svarade han: ”Titta på Kuba. Det enda landet som har en hållbar utveckling.”

Andreas Kjellander från SSU kritiserade valrörelsen. ”Vi framgick som partiet som till varje pris ska öka skatten på allt. Är det inte bensin så är det något annat vi ‘inte tycker om’. Skatt ses som ett sätt att reglera beteenden, som att en toalettskatt skulle ge färre toabesök. Så funkar det inte. Nej, skatt måste handla om omfördelning.” Engvall hade noterat en radikalisering inom socialdemokratin vilket bekräftades av Kjellander som trodde att nästa generationsskifte kommer stärka partiet.

Sverre Dahlstedt från miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom talade bland annat om att det behövs en politik som innebär att människor upplever mer ”lycka”. Dahlstedt vände sig emot en ensidig politik för att höja människors köpkraft. Han tror att det nuförtiden blir allt viktigare med postmaterialistiska behov av frisk luft, närhet till skog och naturliv samt med livskvalitet.

Klart är att arbetarrörelsen måste ta miljöfrågan på allvar. Miljöfrågan måste få det marxistiska helhetsperspektivet som handlar om hur människan ska skydda sin egen livskvalitet och den gemensamma miljön samtidigt från kapitalismens rovdrift. Bara arbetarrörelsen klarar detta….

Ett starkt kulturinslag på Segerkonferensen var när Maj Wechselmann presenterade sin film Carl Bildt – en trovärdig man?. Filmen väckte känslor och visade sidor av svenska företag som få tror finns eller är möjliga. Det visas ett konkret exempel på hur det bokstavligt talat kan bli blodigt allvar när marknaden kommer före människan. Man ser tydligt att Sverige verkligen är ett ”litet men hungrigt imperialistiskt land”. Politik och storföretagens intressen förenas till ett.

Senaste åren har det varit skandal kring att Carl Bildt ägt andelar i bolaget Lundin Oil. Svenska pensionsfonder placeras fortfarande i företagets aktier, trots att det anklagats för folkrättsbrott i samband med oljeutvinning i Sudan och i Etiopiens Ogadenprovins. En rad observatörer anklagar bolaget för att bland annat ha anlitat barnsoldater och samarbetat med blodsbesudlade militärer. Svenska internationella åklagarkammaren utreder just nu ”svenska kopplingar” till dessa brott.

Människorättsorganisationer anser att oljeutvinningen i områdena har spätt på krig samt medfört etnisk rensning och brott mot civilbefolkningen. Flera bolag har efter aktieköpbojkotter och internationella påtryckningar, från exempelvis USA, lämnat Sudan. Men Lundinföretagens hela affärside är att gå in i oroliga områden där andra drar sig ur. Lundin Petroleums aktie steg till nästan dubbla värdet förra året. Med andra ord var det onekligen en mycket lönsam strategi.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt, som suttit i bolagets styrelse, var företagets bästa ambassadör. Han ställdes inför riksdagens konstitutionsutskott 2007 för inblandningen i Lundin Oil. Bildt svor inför ett dåligt påläst konstitutionsutskott att inga övergrepp hade förekommit. ”Vi hade ögon och öron”, sade han. Efter garantier från utrikesministern själv ansåg svenska fondbolag det vara fritt fram att investera i företaget. Även så kallade ”etiska fonder” har idag omfattande placeringar där.

Maj Wechselmanns film uppvisar en omfattande dokumentation med ögonvittnesskildringar, intervjuade experter och med material från KU-förhören. Det ska bli intressant att se om resultatet av åklagarkammarens utredning blir att Carl Bildt och Lundingruppen ställs till svars för brott mot folkrätten. Medan vi inväntar besked kanske du bör fråga dig vad dina pensionspengar går till?

Lena Sommestad kom till konferensen och höll ett förvånansvärt mångsidigt tal. Hon verkade uppriktigt charmad av att SSU-Skåne backar upp hennes kandidatur till Socialdemokraternas ledare. ”Ni diskuterar politik, inte för att det tas beslut imorgon, utan för att ni är intresserade”, berömde hon. Sommestad verkar ha en slags pådrivande rörelse i ryggen som andra kandidater saknar. I skrivande stund har över 2000 skrivit under stödkampanjen ”Kom igen Lena!”.

Talet var mångsidigt för att det inte bara tog upp samma gamla vanliga om skatter och välfärd. Sommestad kommenterade de folkliga mobiliseringarna som pågår i Tunisien. Gällande Tunisien ”talar man om ‘formativa moment’. Man förändrar, inte för att man har en position, utan för att man ser tillfället till”, vad Sommestad kallar, ”en demokratisk revolution”. Precis som i Tunisien så kommer den nödvändiga förändringen inom socialdemokratin att drivas igenom av de unga.

Vad ser Sommestad som ‘formativa moment’? ”Nyliberalism och senare finanskris. Man kanske tycker det har verkat som att systemet repar sig. Men bara denna kris. Det behövs de som håller fast vid att systemet inte fungerar.” Samma sak gäller klimatkrisen. ”Klimatpolitiken bygger på att företag ska tjäna pengar och på ett köpslående om utsläppsrättigheter. Det är samma kris här.”

Sommestad vädrar för vår rörelse mycket populära åsikter. Men hon saknar en analys där det avgörande är att vi lever i ett klassamhälle där olika intressen strider mot varandra. Hennes tillväxtkritik urartar i att ”vi” ska stå tillbaka till förmån för Kina, Indien, med flera fattigare länder. Så länge klasskillnader växer även i ”hemlandet” kommer ingen seriöst sinnad arbetare med respekt för sina likar att acceptera något sådant. En orättvis värld är inte maktlösa arbetares skuld.

(Ovan, vänster) Daniel Ankarloo presenterar sin nya bok ”Välfärdsmyter”. (Ovan, höger) Bokbord vid kafét. (Nedan, vänster) Deltagare sover i lokaler fulla med röda fanor och banderoller som ”EKONOMISK DEMOKRATI för tryggare jobb – S/LO” och ”FÖR EN RADIKAL SOCIALDEMOKRATI – SSU Frihet”. (Nedan, höger) Gösta Fagerholm berättar hur arbetare inom rörelsen har djupdykt i löntagarfondsdebatten.

Ekonomihistorikern Daniel Ankarloo presenterade nya boken Välfärdsmyter. Det är en uppföljare till Marknadsmyter, där författaren dissekrerar nyliberalers påståenden om samhället. Nu gör han även upp med de som säger att välfärdssystemet har ett finansieringsproblem. Den socialdemokratiska rörelsen skonas inte från kritik. Ankarloo menar att ”allvarligare än att ekonomer ‘räknar fel’ är att argumenten smittar av sig på unga inom arbetarrörelsen.”

Frilansskribenten Kajsa Ekis Ekman berättade om sin bok Varat och varan. Prostitution och att föda barn för att lämna bort dem för pengar har blivit accepterat, vilket Ekman kritiserar. Vissa liberalers åsikt att det är en slump att kvinnor från lägre samhällsklasser i större usträckning sysslar med detta är absurd. Nu är det även fult att kalla dessa kvinnor för vad de verkligen är – offer. Kapitalismen tenderar att ständigt ordna förhållandena så att människor reduceras till varor.

En mötesserie i två delar organiserades för att upplysa om arbetarrörelsens historiska strid kring de så kallade ”löntagarfonderna”. Först ut talade Lars Ekdahl om löntagarfondernas historia. Fonderna var arbetarrörelsens försök att med avgifter från företag och del i vissa företags ”övervinster” köpa andelar (aktier) och öka det fackliga inflytandet i företagen.

Gösta Fagerholm, som vid 70-talets början var informationsombudsman i fackförbundet IF Metall, delade på andra mötet med sig av sina erfarenheter från striden. Han sade att förslaget från början gällde att i löneförhandlingar ha ett särskilt krav på avtal om ”del i företagens aktieutdelning”. Den ”delen” skulle användas till satsning på investeringar för framtida jobb. Räntan på utlånade pengar avsåg fackförbunden använda för medlemmars studier och utbildning.

Arbetarhistoria var ett ständigt ämne. Historikern Roger Johansson talade om Amalthea, båten med 81 strejkbrytare, som sprängdes i luften i Lunde 1908. Av gärningsmännen dödsdömdes bland annat ”Amaltheamannen” Anton Nilsson för ett dödsfall men benådades efter påtryckningar från en bred arbetarrörelsekampanj. Även storstrejken 1909 togs upp. Sista mötet var ett ”bokslut” om löntagarfonder. På avslutningen i aulan sjöngs ”Internationalen” och ”Arbetets söner”.

Segerkonferensen lyfte en hel del nödvändiga frågor. Vad är framtiden för feminismen? Vart ska vi dra inspiration ifrån i diskussionen om lösningar på miljöproblemen? Vad händer då storföretagen dikterar Sveriges utrikespolitiska ambitioner? Hur kan det frigöras pengar till en stark välfärd? Varför är det så förkastligt när vår rörelse ersätter socialistiska med liberala målsättningar? Hur ser arbetarrörelsen på sin historia, sin kultur och sina traditioner? Diskussionen måste fortsätta!

Intressant?

_________________________

Redaktionen

padittjobb@hotmail.com

Annonser