Var apartheidregimen ansvarig för Palmes mord?

Posted on 27 februari, 2011 av


Imorgon är det tjugofem år sedan socialdemokratiska statsministern Olof Palme skjöts ihjäl. Under dessa år har det samlats kring 3 600 pärmar med material i polisutredningen. 1999 var Sydafrikas president Nelson Mandela på besök i Stockholm. Han var på en rundresa för att tacka de länder som stödde de svartas frihetskamp mot apartheid. Till journalister sade Mandela att man ”inte utesluter” att apartheidregimen var inblandad i mordet på Olof Palme.

Låt mig måla upp en bakgrundsbild. Det första landet Nelson Mandela besökte efter sin frigivning från fängelset var Kuba. Mellan 1975 och 1988 låg Kuba i krig mot den Sydafrikanska apartheidregimen då de ställde sig på Angolas sida. 375,000 kubanska soldater skickades till Angola under dessa år. Angola vann sin självständighet mycket tack vare Kubas hjälp, och då inte bara soldater räknat, utan främst genom den utmärkta kubanska krigsstrategin.

Kuba var Sydafrikas största fiende under denna tid. Efter det avgörande slaget i Cuito Cuanavale så tvingades Sydafrika till förhandlingsbordet i december 1988 för att skriva på en fredsdeklaration. Detta fick till följd att Nelson Mandela släpptes ur fängelse och ANC legaliserades. Att en färgad armé besegrade den sydafrikanska vita armén gjorde det svarta självförtroendet starkt och ett par år senare blev Mandela landets förste demokratiskt valda president.

Palme besökte 1975 Kuba och träffade då landets president, Fidel Castro. Här är ett urdrag ur ett tal han höll vid ett massmöte i Santiago de Cuba:

Detta är första gången en svensk regeringschef besöker Latinamerika. Jag har mött en kontinent där kraven på en förändring ljuder starka. Vad dessa länder begär är något ganska självklart: att själva få forma sin framtid, att skapa välstånd för sina folk på grundval av egen förmåga och egna naturresurser. I denna världsdel finns omätliga rikedomar i form av mänskliga och materiella resurser. Att frigöra dessa slumrande resurser är en väldig uppgift. En grundläggande förutsättning är att de används för de egna folkens välfärd.

Det program för en ny ekonomisk världsordning, som FN:s generalförsamling antagit, är ett viktigt steg på väg mot ett världsomfattande samarbete mellan stater på rättvisa villkor. I Latinamerika tillhör Kuba de länder som länge gått i bräschen för sådana krav, och för en strävan till ekonomisk frigörelse, ”la segunda independencia”.

Kära vänner, jag kan försäkra er att en växande svensk opinion med intresse och sympati följer denna strävan till interamerikansk solidaritet och oberoende. Det är en utveckling som borde välkomnas i alla länder, inte motarbetas. Ty så länge orättvisor, utsugning och misär råder kan ingen verklig fred och avspänning i världen uppnås.

Får jag sluta med att tacka för att ha fått detta tillfälle att tala till Er, tillsammans med Fidel Castro, på denna historiska plats. Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! Leve solidariteten mellan folken! Leve det självständiga och oberoende Kuba!

Efter att apartheidregimen föll och de första demokratiska valen i Sydafrika hållits i april 1994 inleddes en ”Sanningskommission” (The Truth and Reconciliation Commission). Den syftade till att de skyldiga till brott mot mänskligheten under apartheid skulle kunna erkänna sina brott i domstol och ansöka om amnesti. I en sådan rättegång i september 1996 vittnade Eugene de Kock, före detta polisbefäl och överste inom sydafrikanska säkerhetstjänsten, och namngav där fyra personer som ansvariga för Palmemordet: Craig Williamson, Anthony White, Roy Allen och Bertil Wedin.

Wedin arbetade för SÄPO och anklagades i brittisk domstol för att 1982 ha brutit sig in hos antiapartheidorganisationen Pan-Afrikanska Kongressen (PAC) i London. 1996 anklagades han för mordet på Palme av Peter Caselton – som med åtta andra, inklusive Craig Williamson, hade sökt amnesti i Sanningskommitionen för bombningen av ANC:s kontor i London (också 1982). Wedin nekade till anklagelserna i en intervju samma år, och nekade även till att vara Sydafrikas agent. Men 1982 greps han för inbrotten hos PAC och medgav i domstolen att han arbetat och fått betalt av Sydafrika.

1986 sprängdes ANC:s kontor i Stockholm. Även denna gång anklagades Wedin och Craig Williamson av flera källor, men inga officiella anklagelser riktades mot dem. Williamson är en före detta sydafrikansk polis och spion. Han var inblandad i flera utländska bombdåd, inbrott, kidnappningar, mord och propagandaaktiviteter, understödda av den sydafrikanska apartheidregimen. SvD publicerade i maj 1987 en artikel där det hävdades att Williamson hade planerat mordet.

Mördaren skulle ha varit en Anthony White, kapten i ett elitförband som ägnade sig åt diverse obehagligheter i Sydafrikas grannland Rhodesia (dagens Zambia och Zimbabwe). Motivet till mordet var enkelt: det svenska stödet till kampen mot apartheidregimen var förhållandevis omfattande och Olof Palme var den drivande bakom detta stöd.

Oliver Tambo, ledare för ANC medan Mandela satt fängslad, stod Olof Palme nära sedan 1962 då han bjudits in till Sverige för att tala den 1 maj. Tambo var också hedersgäst när Palme i ”Folkriksdag mot apartheid” i Folkets Hus i Stockholm höll sitt sista tal mot den vita rasistregimen veckan före han mördades, den 21 februari 1986.

Frene Ginwala, talman i Sydafrikas parlament under demokratins första tio år, höll ett middagstal på riksdagens representationsvilla Villa Bonnier. Talman Brigitta Dahl hade även bjudit in flera riksdagsledamöter från olika partier. I sitt tal tog Ginwala upp att Sydafrikas ledarskap trodde att det fanns en koppling mellan den gamla apartheidregimen och Palmemordet.

Flera av varandra oberoende källor bland Sydafrikas politiker, rättsväsende och polis vittnar om hur dåvarande chefen för Palme-gruppen, Hans Ölvebro, och åklagaren Jan Danielsson när de besökte landet för att utreda Sydafrikaspåret närmast bad om ursäkt för att de besvärade. De antydde till och med att de kommit dit bara därför att opinionstrycket i Sverige krävde det. De sa att de redan visste vem som mördat Palme, nämligen Christer Pettersson. En källa berättar hur Danielsson läste tidningen medan Ölvebro ställde oinitierade frågor. Ölvebro förde inte heller några anteckningar.

Detta, det så kallade Sydafrikaspåret, är ett av spåren i Palmeutredningen. Ett spår som enligt flera källor inte följts upp på ett korrekt sätt. Varför kan man fråga sig. Om apartheidregimen haft samarbete med högermän inom svenska polisen kan det vara förklaringen till att sanningen inte kommit fram. Det finns inga vattentäta bevis vi känner till i dagsläget utan endast flera starka indicier.

Intressant?

_______________________________________________

Annonser
Posted in: Historia