När vänsterismen slår fel

Posted on 3 mars, 2011 av


Detta är den andra artikeln i serien om läget i Nordafrika och Mellanöstern. Varför jublar inte hela arbetarrörelsen åt kampen för demokrati i Libyen? Venezuelas president Hugo Chavez har direkt gått ut och stött Gaddafi ovh Kubas forne president Fidel Castro fokuserar mer sina debattartiklar till att handla om USA/NATO:s eventuella militära angrepp mot Libyen, istället för fokus på klasskampsperspektivet. Detta är ett vänsteristiskt snedsteg, menar Emma-Gneta Tjötetruht.

När Mubarak störtades i Egypten för tre veckor sedan stödde Venezuela folkets resning mot regimen. Men det som tycktes vara ett stöd för de demokratiska revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern verkar ha varit mer av ett ställningstagande mot Mubarak som trogen allierad till USA. Nu när Libyens diktator Gaddafis regim är på fallrepet tar man lustigt nog en annan inställning. Tydligen ligger inte fokuset på de folkliga resningarna utan om presidenten Chavez anser att dessa diktatorers politik gynnar Venezuela eller ej.

Venezuelas utrikesminister Maduro sade följande i ett tal: ”Libyen upplever en svår situation, som inte ska ses genom de internationella nyhetsbyråernas illvilliga ögon. Vi upplevde själva ett liknande scenario den 11 april 2002 då högern gillrade en fälla för oss och samma byråer hävdade att Chavez massakrerat folket”. Han hänvisade till kuppförsöket mot Chavez.

Presidenten själv skrev på sin twitter ”Länge leve Libyen och dess oberoende”. I september 2009, under ett toppmöte i Venezuela mellan ledare från Afrika och Sydamerika, prisade Chavez Gaddafi med orden ”Vad Bolivar är för oss är Muammar Gaddafi för det libyska folket”. Bolivar ses som en historisk hjälte i Latinamerika.

I ‘Fidels reflektioner’ (21/2) skriver den forne kubanska presidenten Fidel Castro att ”NATO:s plan är att ockupera Libyen”. I nästa reflektion (24/2) om Libyen skriver Castro ”Ingen i världen kommer någonsin att vara för dödandet av försvarslösa civila i Libyen”. Men han tar samtidigt inte ställning för revolten i landet och det tycks som att fokuset ligger på NATO och deras eventuella inblandning i landet.

Det är förvisso en riktig ståndpunkt att inte stödja imperialistiska krig, men det kan inte ligga i fokus för vad som nu händer i Nordafrika och Mellanöstern. Först och främst måste vi ta parti för de demokratiska revolutionerna som äger rum och även stötta de arbetare som kämpar för bättre liv. Detta borde vara våran utgångspunkt. Men går USA eller NATO till krig mot något land måste vi naturligtvis ta ställning mot deras inblandning.

NATO:s generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, gjorde ett uttalande om Libyen den 24 februari. ”Jag vill poängtera att NATO som sådant inte har planer på att intervenera. Vi har inte fått någon begäran i det avseendet och alla aktioner skulle basera sig på ett FN-mandat”. NATO:s beslutsfattande organ (NAC) skrev dock ett pressmeddelande dagen därpå där de deklarerade ”[NAC] kommer att fortsätta att noga övervaka situationen i samordning med andra internationella organisationer, och kommer att fortsätta att samråda för att vara redo för alla eventualiteter.”

Den 28 februari rapporterade Reuters att den amerikanska militären gör en ompositionering av marinen och flygvapnet runt Libyen. ”Enligt internationella krav intensifieras ett slut på Libyens ledare Muammar Gaddafis fyra decennier långa regerande”, utalade sig en tjänsteman på Pentagon. ”Vi har planerare som arbetar med olika beredskapsplaner och jag tycker det är säkert att säga att anledningen till att vi ompositionerar krafter är för att kunna ge den flexibilitet när beslut fattas … Vi ligger fortfarande i planerings- och förberedelseläget för om vi skulle kallas att göra någon av dessa typer av uppdrag, vare sig humanitära och annat.” Så uttalade sig överste David Lapan, en talesman för Pentagon.

Så Castro verkade ha haft rätt om NATO och USA och deras planer på intervention. Men det blir ett farligt argument att ”min fiendes fiende är min vän”. Vi måste fortfarande visa vårt stöd för folket som gör uppror i denna region. I Tunisien och Egypten klarade folken av att kasta ut sina ledare, Ben Ali respektive Mubarak. Vi måste ge folket i Libyen samma tilltro.

För folkets revolt i Libyen mot Gaddafi – nej till USA eller NATO intervention!

_____________________________________________________________________________

Nyhetsuppdatering sedan artikeln gått i tryck:

USA förbereder snabb attack – samlar krigsfartyg och marinsoldater utanför Libyen

Fidels reflektioner: NATO:s oundvikliga krig

Intressant?

_______________________________________________

Annonser