Arbetarklassens roll under revolutionen i Egypten

Posted on 4 mars, 2011 av

0


Detta är den tredje artikeln i serien om läget i Nordafrika och Mellanöstern. Händelserna i Egypten har beskrivits i media som den unga medelklassens revolution genom sociala medier såsom Facebook. Hur bra stämmer det in på verkligheten? I denna artikel fokuserar Filip Tedelund på arbetarklassens roll under revolutionen i Egypten.

I en intervju med egyptiske bloggaren Hossam el-Hamalawy på Al Jazeeras hemsida berättar han om ”kombinationen av fattiga stadsbor och ungdomar tillsammans med medelklassen och söner och döttrar till eliten” som deltagit i protesterna. Han menar att Mubarakregimen hade alienerat hela samhället förutom den lilla cirkeln runt honom själv och att det förklarar karaktären av revolutionen.

Det står ganska klart att det var en demokratisk revolution som inträffade i Egypten i januari i år som drog in breda skikt som kunde enas under kravet på att Mubarak och hans regim försvinner. Trots den klassöverskridande kompositionen av demonstrationerna så betonar el-Hamalawy den viktiga roll som arbetarklassen spelat och som ofta har undervärderats i media. Han tar även upp den stolta historia av arbetarstrider och strejker som skett i Egypten, från strejkerna i stålverken 1989 till textilarbetarnas strejk 1994 som bemöttes av skarp ammunition av regeringen.

Just textilarbetarna verkar ha spelat en väldigt progressiv roll tidigare, men också inför protesterna den 25 januari. Det var strejken den 6 april 2008 av textilarbetarna i Mehalla, ett område med 28 000 arbetare i Nilendeltat, som inspirerade till skapandet av 6 april-rörelsen som senare var en viktig del i protesterna som störtade Mubarak. Arbetarna i det området har de senaste åren fått ett rykte av sig för att ha gått emot både regeringen och den regeringsstyrda fackföreningen.

En generalstrejk utlystes genom hela Egypten inför den så kallade ”polisdagen” den 25 januari och lamslog ekonomin. Mubarak lovade att höja minimilönen men det hjälpte inte för att stoppa fortsatta protester. Som man kan förvänta sig av revolutionära händelser så började många arbetarorganisationer att formas genom protesterna.

Som en konsekvens av strejkerna och demonstrationerna bildades den 30 januari Egyptian Federation of Independent Trade Unions genom ett stormöte på Tahrirtorget. På organisationens första konferens förklarade en av ledarna, Kamal Abu Eita, att organisationens huvudappell var till arbetare i Egypten att gå ut ur de tidigare statligt styrda facken och istället ansluta sig till självständiga fackförbund. Det statligt styrda Egyptian Trade Union Federation (ETUF) har sedan 1957 varit det enda lagliga facket i Egypten.

Det var under nationalisten Nasser, som oftast misstagits för socialist, som detta skedde. De fackföreningar som fanns upplöstes och ersattes av statligt knutna fackförbund där ledningen valdes uppifrån. Samma utveckling skedde för vänsterpartierna som uppmanades att upplösas och gå med i Nassers parti Arab Socialist Union. ETUF motsatte sig redan från början till protesterna som senare störtade Mubarak. Efter hans fall har arbetare vid tillfällen samlats utanför deras högkvarter och krävt att de upplöses.

De krav som den ny självständiga fackföreningen för fram är en kombination av ekonomiska och politiska. Man kräver bland annat höjd minimilön, ersättning vid arbetslöshet, permanenta jobb till temporärt anställda, sjukvård och priskontroll. Bland de politiska kraven ser vi till exempel rätten till självständiga fackförbund och full strejkrätt men också stopp av privatiseringsprocessen som började under IMF ledning under 90-talet och åternationalisering av de största företagen.

Även flera olika partier avskilda från regeringens börjar nu sakta att formas. En av dem är Labor Democratic Party. Partiets talesperson Kamal Khalil sade att ”vår ideologi är densamma som revolutionens; vi bara skriver om kravet på frihet, social rättvisa och en civilregering från arbetarnas synsätt”. Partiets ska vara öppet för alla som jobbar för en lön som arbetare, bönder och högutbildade anställda.

Om vi tittar på de olika krafter som var med och format revolutionen så är det som tidigare nämnts många olika. En av dem är militären som har spelat en viktig roll. I intervjuer från Kairo verkar det som att folk hade mer förtroende för militären än polisen. Den borgliga pressen har snappat upp lite av det och gör antydningar om att soldaterna ses som arbetare i uniform.

I ett land som Egypten där majoriteten är under 30 år har de flesta familjer någon sorts relation till armén. Antingen genom familjemedlemmar som gör värnplikt eller bekanta. Vi pratar alltså inte om en elitarmé. Många i protesterna hade krävt att militären skulle gå in under ett mellanläge efter Mubarak tills en ny regering har tillsatts. Detta skedde också.

Tidningen Offensiv lyckades inte göra en skillnad mellan polisen och militären. De pratar istället om splittringar inom båda men nämner inte att poliser faktiskt är ute och kräver högre lön. Men det är lätt att urskilja skillnader. Efter ett tag vågade inte poliserna visa sig i sina uniformer i Kairo. Militären har däremot fått en annan behandling och angrep inte till en början demonstranterna.

Senare användes dock militären för att rensa torget efter det att folk inte velat lämna den efter segern. Detta gör det ändå inte möjligt att sätta likhetstecken mellan polis och militär. Poliser är direkt anställda av staten för att upprätta ordning och försvara egendomsförhållandena medan militären i många fall ser annorlunda ut på grund av dess sammansättning. Den här frågan var något som var aktuellt redan under den ryska revolutionen där en viktig faktor för revolutionens seger just var uppsplittringen av militären och att få över stora delar av den till revolutionens sida.

Hur framtiden kommer se ut för Egypten är ännu ovisst. Många faktorer spelar in och vi kan anta att den enighet som tidigare rådde successivt kommer att luckras upp när de olika klasserna för fram sina enskilda krav och visioner om framtiden. För tillfället verkar det finnas ett enormt maktvakuum som måste fyllas upp. Men med vad?

Kommer militären att försöka hänga kvar vid makten? Hur kommer relationen med USA att formas? Egypten var tidigare en viktig allierad och fick mycket bidrag för att på så sätt hjälpa USA:s intressen i området. Hur kommer en ny regering att ställa sig till Israel och blockaden av Gaza? Egypten spelade en roll i att säkra gränsen mot Gaza och på så sätt hålla området isolerat.

Möjligheten att kunna utnyttja och utveckla revolutionens frukter ligger i de arbetande massornas händer och deras förmåga att organisera sig som en självständig kraft och röra sig mot att ta kontroll över staten men även över produktionen för att skapa en rättvis och hållbar utveckling.

Det är en svår uppgift men man har fördelen av att det staliniststyrda Sovjetunionen inte längre finns kvar som en negativ faktor, som tidigare under ”socialistisk” förklädnad kunnat ta sig in och strypa arbetarklassens initiativ och förhindrat revolutionära utvecklingar i Mellanöstern och Afrika. Man har också en väldigt ung fackföreningsrörelse där inte en konservativ byråkrati kunnat växa fram och etablera sig som till exempel i Sverige utan tvärtom är den fylld av självförtroende och inspiration efter de senaste månadernas utveckling.

Intressant?

_____________________________________________

Filip Tedelund, skribent,

studerar ekonomihistoria.

filip_tedelund@hotmail.com

Annonser