De kallar oss den lata generationen

Posted on 4 mars, 2011 av

2


De kallar oss den lata generationen. Överallt i media matas man av budskapet att ungdomar i 20-årsåldern är ”curlade”, lata, och inte vill arbeta. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är skyhög. Mer än var fjärde ungdom under 25 år går arbetslös. Media tycks vilja skapa bilden av att detta är ungdomarnas eget fel.

Borgerliga politiker å andra sidan skyller på LAS, lagen om anställningsskydd. Förenklat kan man säga att LAS innebär att den sist anställda ska vara den första som får gå vid arbetsbrist då personal sägs upp från arbetet. Detta påverkar framför allt ungdomar då vi ofta är de som senast har kommit ut på arbetsmarknaden, och blir därför första som får gå när arbetslösheten stiger. Men det är fel att skylla ungdomars höga arbetslöshet på rätten till ett bra anställningsskydd. Skyddet kommer ju även gynna oss ungdomar när vi blir äldre.

Borgerligheten argumenterar att chefen fritt ska få välja vilka anställda de vill ha kvar.  Men detta gynnar varken ungdomar eller äldre arbetare. Med detta system (eller avsaknaden av system snarare) så står det chefen fritt att välja och därmed att diskriminera. Ska en chef kunna välja bort dig för att du är invandrare, kvinna i fertil ålder, eller för att du är ”för gammal” som börjar närma dig pensionsålder?

Självklart har någon som är 60 år inte lika mycket krafter som en 20-åring. Ska man hamna på samhällets soptipp då man arbetat hårt hela sitt liv endast för att ha uppnått en hög ålder? Eller ska man kunna bli av med jobbet för att man pratar om att börja skaffa barn på fikarasten med sina kollegor?

Det allra farligaste är att skrotar man LAS så kommer det stå chefen fritt att rensa ut de ”besvärliga” personerna. Alltså de personer som står för sina rättigheter på jobbet. Arbetare som är fackligt aktiva. De som kräver rätt lön eller att arbetsmiljön är säker. Finns inte LAS så kan chefen plocka bort dessa personer, och endast rövslickare premieras eller de som är beredda att arbeta för lägre villkor än kollektivavtalets minimum. Detta betyder sänkta löner och villkor för samtliga som arbetar.

 

De borgerliga politikerna vill även sänka ungdomars löner ”för att göra det lättare för oss ungdomar att få jobb”. Men alla dessa åtgärder skapar inte fler jobb, utan det är bara deras retorik för att skapa lönedumpning och sänka villkoren för alla oss som arbetar. Vi arbetare måste hålla ihop över generationsgränserna.

En parallel kan dras till borgarnas retorik om att slopa bidragssamhället. De gick väldigt hårt åt socialbidrag och genomförde försämringar i a-kassan. Detta är bidrag som arbetare till stor del är beroende av under delar av sina liv när man råkat illa ut vid till exempel arbetslöshet.

Men den borgerliga politiken är inte alls mot bidrag – bara de bidrag som går till arbetare. Till företagen däremot, regnar det bidragspengar nu under alliansens styre! Pengar som håller på att skapa en parallel arbetsmarknad där företagen får betalt för att utnyttja gratis arbetskraft. Vem vill anställa när de inte bara får gratis arbetskraft utan dessutom för betalt för att ta in dessa ”praktikanter” (som lustigt nog ofta pressas att arbeta lika hårt som ordinarie personal). Ni har säkert alla läst om Fas 3. Och hur skall dessa arbetslösa hinna söka nya arbeten när de ”arbetar” heltid – endast utan rättigheter och utan en riktig lön?

Senast för två dagar sedan var jag själv på en arbetsintervju där ägaren lät mig förstå att han endast ville anställa mig som praktikant trots att intervjun ägde rum på min första arbetslösa dag. Dels skulle han få pengar från arbetsförmedlingen, och ville han sen bli av med mig var jag inte hans problem utan arbetsförmedlingens problem. På detta sätt, förklarade han, skulle ingen av oss förlora. Han bad mig stå inskriven ett par veckor hos arbetsförmedlingen innan jag kunde börja jobba så att det berättigade mig till praktik. Han ställde även frågor om jag hade barn eller planerade att skaffa barn (jag var ju i den där knepiga åldern).

I veckans avsnitt av Dokument Inifrån ser man hur unga arbetar skiten ur sig och hur de utnyttjas. De tvingas stämpla ut på rast om det finns lite att göra, de arbetar gratis övertid, det fuskas med dygnsvila, osv. Se avsnittet här. Tyvärr nämndes inte fackets roll i det hela. Endast genom att vi får den nya unga generationen att gå med i facket kan vi på lång sikt upprätthålla våra kollektivavtal och se till att de efterlevs.

I samhället finns det en viss procents arbetslöshet och denna existerar för att kapitalisterna tjänar på detta. De borgerliga företräder denna klass – inte oss. Om det finns en hög arbetslöshet så börjar vi slåss om jobben till varje pris. Och det är något som försämrar för alla oss arbetare – men det gynnar företagarna som då kan sänka löner och arbetsvillkoren bortom det lägsta minimumet. Vi tvingas gå med på detta då vi blir desperata. Och alliansen ser till att göra a-kassan sämre så att man knappt ska klara sig om man blir arbetslös. Det innebär att vi endast kan konkurrera om lägre lön för att leva.

I Dokument Inifrån fanns även en intervju med Hans Karlsson, arbetsmarknadsminister i Perssonregeringen 2002-2006. Karlsson påpekar att anställningsskyddet inte innebar något större problem för ungdomar så länge det fanns arbete åt alla. -Vi fick ju en explosion i arbetslöshet i början på 90-talet, som har bitit sig fast enda in i våra dagar, nu.  Och anledning till att arbetslösheten bitit sig fast, säger Hans Karlsson, är den ekonomiska politik som Sverige bedrivit de senaste 20 åren.

-Vi har i hela Europa, inklusive Sverige, bestämt oss för att vi ska ha låg inflation. Det går före allting annat.  Ska man ha låg inflation så måste man mota den med högre ränta, och höjs räntan så ökar arbetslösheten. Och det är precis det som har hänt. Det är det vi sitter fast i nu. Vi prioriterar en inflation på 2% före en arbetslöshet på 2%. Så är det.

Denna politiska förändring har kallats för ”novemberrevolutionen” och är det informella namnet på Riksbankens beslut att avreglera den svenska kreditmarknaden i november 1985. Detta beskrivs i ett gammalt avsnitt av Dokument Inifrån (2004). Se del 1 här.

Vi behöver inte sämre villkor för ungdomar. Vad vi behöver är fler jobb! Nya jobb skulle kunna skapas av regeringen genom att restaurera miljonprogrammen samt bygga nya bostäder i storstadsregionerna. Unga skulle kunna hjälpa till inom äldreomsorgen, barnomsorgen, ja överallt där det finns behov. Samt en sänkning av pensionsåldern vore på sin plats istället för den höjning som nu diskuteras. I dagsläget kan de flesta inte gå in pension före 65 år då pensionen blir för lite att leva på.

För att citera en ungdom i Dokument Inifrån: -Jag tror man väljer fel väg. Jag sörjer när jag hör politiker säga att för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten så ska vi försämra villkoren ännu mer för ungdomar. Vi ska sänka deras löner så att de får jobb. Vi ska, ja, helt enkelt försämra villkoren. Jag tror man bara gräver samma grop, ännu djupare. Jag tror inte det leder någonvart. Jag tror unga behöver trygga anställningar, bra anställningar och schysta villkor.

Jag som aktiv inom socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, pushar nu på organisation för att sätta ungdomsarbetslösheten i fokus. Vi behöver samarbeta med LO i detta arbete. Vi behöver prata med ungdomarna om anledningarna till detta problem, var lösningen ligger – och vari den inte ligger. Vi behöver skola ungdomarna i deras rättigheter och vikten av att gå med i facket. Och vi måste verkligen hitta nya lösningar på att skapa sysselsättning. Och vi måste inse att jobb måste få gå före inflationsbekämpning. Skapa nya jobb inom offentlig sektor, dela på jobben och sänk pensionsåldern!

Intressant?

_______________________________________________

Annonser