‘På jobbet!’ rapporterar från revolutionens Egypten

Posted on 13 mars, 2011 av

0


Emma-Gneta Tjötetruht och August Trindvy åkte mellan den 5 till 11 mars till Egypten. Mestadels vistades de i Kairo förutom en kort avstickare till turistorten Hurghada. Tyvärr var det svårt att komma in på större fabriker samt att få kontakt med de fackföreningar som deltog i generalstrejken 25 januari till 11 februari då Hosni Mubarak störtades. Men med sin dagbok hoppas Tjötetruht och Trindvy allsidigt ha skildrat protesterna på Tahrirtorget och i omnejd.

LÖRDAG 5 MARS: Taxichauffören Salah tar oss tidig morgon till hotellet ‘Egyptian Nights’ vid Tahrirtoget och Egyptiska muséet. Stöter på närmare femton vägspärrar med militärpoliser på vägen. Salah visade visitkort från hotellet, taxilicensen och sitt militärkort. Men bara hälften av avspärrningarna släpper förbi oss efter intensiv argumentation. Poliserna hade gevär, varav en hade bajonett. Vi ser tre stridsvagnar på vägen. (Senare på dagen ser vi två till.)

Efter ett besök till pyramiderna i Giza möter vi Hosni, en vänlig man som visade oss till ett ställe att bevittna solnedgången. Här fick vi vårt första samtal om revolutionen i landet. ”Nu kanske vi får vår frihet. Tror vi kommer få det allt bättre nu. Jag har varit utan arbete mycket senaste tiden.” Hosni trodde på nya militärregeringen. Lovade visa oss stora fabriker med upp till 5000 arbetare om några dagar. Senare visade det sig vara förbjudet att besöka dessa fabriker, så det gick inte.

När vi åker tunnelbana så märker vi att folk stirrar på Emma-Gneta. Vi blir förföljda. Kliver av vid Tahrirtorget och bevittnar våra första demonstranter för resan. Ser ett par ungdomar dansa och skrika ramsor, så vi tar foto lite snabbt. En man säger åt oss: ”Vet ni vad de säger? De skriker dåliga saker om vår premiärminister.” Förklarar att vi bor på hotell i närheten. ”Ut ifrån folkmassan nu, för er egen särkerhets skull. Jag är militärman!”

En smärre grupp förföljer oss bortåt gatan i några kvarter. Två vänliga män hjälper oss. ”De är upprörda över din klädsel”, säger den ene – Muhammed Ali – till Emma-Gneta. Upptäcker att två personer fortfarande förföljer oss. Den ene avviker när han bli upptäckt. Den andre rör sig hotfullt nära, en man i senare tonåren som bär huvtröja. August ställer sig bakom Emma-Gneta och de andra, saktar in, knyter handen hotfullt och tittar med en mördande blick. Förföljaren sticker därifrån.

Emma-Gneta blir paranoid av förföljarna och dem på vägen som säger sig vilja hjälpa. Vem ska man lita på? Muhammed blir arg över Emma-Gnetas misstänksamhet. ”Du gör det svårt för mig. Min kultur säger att jag måste hjälpa dig, utan att begära något”, säger han. Berättar sedan att han bor med sin fru i Frankrike. Visar film på mobilen när han grillar korv och röker hasch i sitt hem.

Kairo var, enligt Muhammed, rätt så säkert numera. Troligen var inte de konservativa människor som förföljde oss ute efter våld. Ungdomarna gjorde det av grupptryck, spänning, nyfikenhet, med mera. De vuxna var väl chockerade. En man hade sagt till Emma-Gneta på vägen: ”Du borde inte klä dig på det där viset.” Man kan faktiskt tro att han gjorde det av oro, snarare än illvilja. Tar en paus i skrivandet av detta för att se högljudda demonstranter gå mot Tahrir från hotellfönstret. Läggdags.
SÖNDAG 6 MARS: Studenterna tågar mot Tahrir. Tre krypskyttar maskerade som i dataspelet ‘Counterstrike’ rör sig på taket mittemot. Åker till Giza. Stöter på demonstrater även där. Frågar kamelkillen vad det handlar om. ”De kräver att få ha sina privata affärsverksamheter på insidan av pyramidområdet. Just nu har regeringen monopol.” Vi är glada att de inte får schackra på insidan med tanke på hur skräpigt det är utanför entrén. Nu får arkeologerna arbeta i fred.

Åker förbi Tahrirtorget på vägen till hotellet och köper en 25 januari-sticker. Man kan, precis som många gör, ha den på bilen för att visa att man stödjer de demokratiprotester som pågått sedan det datumet i år. Någon håller tal över megafon inför en församling. Ser banderoller samt plakat med bilder på Mubarak och andra missdådare i hans regim.

När vi gick ut från hotellet för att äta hör vi igen någon säga till Emma-Gneta: ”Du borde inte gå klädd sådär.” Emma-Gneta hade trots allt täckt för lite mer hud denna dag med en topp ovanpå klänningen. Men det räckte inte, för klänningen täckte inte knäna. Som tur var behövde man inte höra fler sådana kommentarer för dagen.

Gick därefter vidare mot Egyptiska muséet. Utanför muséet stod stridsvagnar och militärer som lät sig fotograferas av vanliga civila. Barn tilläts till och med klättra upp på fordonen. Däremot ville inte alla soldater att turister skulle fota dem. Emma-Gneta fotograferades tillsammans med ett gäng unga egyptier framför stridsvagnarna hållande landets flagga. En äldre man iförd grå kostym blev upprörd och började muttra, så vi stack in på muséet istället. Träffade Heni, en vänlig guide.

Vi fick en timmes tur inne på muséet. Diskuterade faraonerna Narmes och Tutankhamun med Heni. Guiden berättade att skälet att Tutankhamun bara regerade i nio år var att han flyttade huvudstaden från lägre till övre Egypten. Då blev han vid nitton års ålder mördad av översteprästen som inte ville att rikedomarna skulle överföras till andra landsdelen. ”Detta är Mellanöstern”, säger Heni. Han menade att detta visar att prästerkasten var mäktigare än faraon.

”När regenten måste ta tuffa beslut som kräver folklig förankring vänder han sig till översteprästerna. Egyptierna tycker att dessa är viktiga män då de står mycket nära Gud, och de lyssnar.” Får en känsla av att Heni inte längre talar om dåtid. Han anser att det har stor betydelse att koptiskt kristna och muslimer nu samsas i demonstrationerna. Även fast han själv är troende så tror han att statens beslut måste avskiljas mer från religionen. Landet behöver sekularisering.

Heni berättar även att de berömda plundringarna av muséet mitt i mobiliseringarna mot Mubarak var ett verk av anknutna till regimen. Femton historiska artefakter till ett värde av hundratals miljoner kronor stals. Männen firade ner sig  i vajrar från taket, men på vägen upp tappade två vajrar fästet. Två män föll tio meter och låg sönderslagna när inbrottet upptäcktes. Personalen organiserade frivilliga vaktstyrkor med soldater och civila. En del vaktade tre dagar i sträck.

MÅNDAG 7 MARS: Vid frukosten talar vi med en holländsk kvinna som varit ute i öknen. Hennes uppfattning var att inget händer där, utan revolutionen är koncentrerad till städerna. Holländskan hade varit i landet femton gånger, men mest i öknen. Åker sedan till ”islamiska Kairo”. Emma-Gneta köper heltäckande klänning för att kunna komma in i moskéerna och vistas ute efter solnedgången.

Besöker moskén Sayyidna al-Hussein där profeten Muhammeds barnbarn ligger begravd. Dessutom besöker vi Al-Azhar, där schejken är landets mest inflytelserika religiösa ledare. Moskén var en gång centrum för Fatimiddynastin, vilket var en familj som erövrade Egypten 969 efter Kristus och gjorde Kairo (”al-Qahira”) till huvudstad. Får en visning upp i minareten av självaste utroparen. Som väntat var det en fantastisk utsikt över staden.

Vi var på Fishawi, ett av de äldsta och synnerligen det mest berömda kaffehuset i Kairo. 200 år gammalt. Drack turkiskt kaffe och myntaté. Emma-Gneta provade vattenpipa (”sheesha”). Går vidare till bazarerna. En vänlig äldre herre visar oss runt utan kostnad. Trots att han nog fick provision för rundvisningarna hos bekanta affärsidkare var det ändå skönt att han inte trugade på oss några köp.

Herrn visar oss ”kryddfabriker”. Trots att de var små och inrymda bland vanliga hus jobbade ändå rätt många där och dessutom kunde de sägas vara hyfsat ”mekaniserade”. Unga arbetare tjänade 30 LE (egyptiska pund) om dagen och äldre yrkesskickliga kunde tjäna 100 LE. Jämför detta med att statligt anställda textilarbeterskor som nyss var ute i generalstrejk tjänade hälften av detta. Vi ser brorsonens oljeaffär som har en bild av ex-presidenten Nasser på väggen.

Vi går vidare till islamiska konstmuséet, vilket var stängt på grund av revolutionen och skulle inte öppna på ett tag. Emma-Gneta frågade om hon fick ta bild av två soldater på en stridsvagn. Inte bara det, hon fick även posera framför dem.

Innan vi drog oss närmare centrum för Tahrirprotesterna skulle vi se revolutionsmuralerna vid McDonald’s (också nära Tahrir). På två parallella väggar stod budskap som: ”Seger den 25:e”, ”Allt det tog var arton dagar”, ”Fritt Egypten”, ”25 januarirevolutionen”, ”Frihet att uttrycka sig”, ”Från 2011 till en bättre framtid”, ”Stolt att vara egyptier”, ”Enigt Egypten”, ”Frihet, värdighet” och ”In god we trust”. (Texterna var på arabiska, engelska, ryska, grekiska, italienska, franska, med mera.)

Nu gick vi till Tahrirtorget igen. Ett par av de smågrabbar som deltog i hetsen mot Emma-Gneta härom dagen hälsar nu vänligt. Vi går in mot torgets mitt. Ett gäng unga killar ville ta bild med oss genom sina mobilkameror. En ung kille sålde oss ‘Revolutionens bok’ och berättade om boken. Visade bilder på protesternas döda martyrer, bland annat en person vars skalle hade krossats under en ”polisstridsvagn”.

Gick närmare in mot torgets kärna. Flera sålde mat, snacks och revolutionsprylar. Tänker på ett citat med den ryske revolutionären Trotskij: ”Revolutioner är folkets festivaler.” Man får onekligen en sådan känsla. På torgets mitt fanns fortfarande många tält kvar. Kärnan var avspärrad med plast, plakat och annat. Vid ingången kollade en ung tjej Emma-Gnetas väska, visiterade och begärde att få se pass. Passen var inte medtagna så vi kom inte in. Men ordningen imponerade!

Längre bort såldes t-shirts med revolutionstryck. Säljaren var son till en jordbrukare och ansåg att egyptiska bönder (”felaheen”) har det bra. Givetvis är det bättre med yttrandefrihet, tyckte han. Men litet görs för att hindra att vissa förskansar sig landets rikedomar medan vissa lever på 30 LE per dag. Tyckte att det behövs skyddsnät för de som blir arbetslösa: ”Idag svälter du om du inte får jobb.” Sålde Libyen t-shirts i solidaritet med kampen där. ”Gaddafi är galen” var en allmän åsikt.

Fullt med plakat låg på marken på väg till restaurang Kazaz. Plakaten innehöll bilder på de döda martyrerna och folket omkring studerade dem med iver. Pratade med mannen som ställde ut plakaten. Han sade att militären var med folket från första början och att endast poliser dödade människor. Bland plakaten fanns en idolbild på ledaren för de väpnade styrkornas högsta råd, Muhammed Hussein Tantawi. Tantawi och militären leder landet i väntan på eventuella val i höst.

När vi åt på Kazaz så gled vi in på en politisk diskussion med mannen vid bordet brevid. Han hade varit på Tahrir fem dagar i sträck under de värsta protesterna. Trodde att revolutionen ”varken kommer gå åt vänster eller högerut utan stanna i mitten”. Hade varit i USA förra året och gillade landet. Anmärkte att egyptier inte delade regionens utbredda antiamerikanism och att även Obama har påverkat opinionen mycket.

Emma-Gneta påpekade att USA möjligen planerar intervention i Libyen just nu. Först svarade mannen att han inte trodde att USA skulle göra det ”utan de andra” (NATO? FN?). Men efter diskussionen lämnade han svaret öppet. August frågade om generalstrejken som pågick från 25 januari framtill att Mubaraks fall den 11 februari. Han berättar att strejken var landsomfattande samt drog in textil, olje, turism och Suezkanalarbetare. Men transporter flöt på och flygplatserna fungerade för fullt.

Revolutionen hade gått mycket lugnt till. Ingen evakuering av turister behövdes egentligen. Arméns ställningstagande var fördelaktig, till skillnad från i Libyen. Mannen ansåg att det är avgörande för revolutioners öde. Militären kände hur Mubarakregimen isolerade sig från alla samhällsskikt. Tyckte att regeringen nu måste få tillbaka folk i arbete. Han spekulerade om strejker som ännu pågår är ”sabotage” från gamla regimens rester. Detta har troligtvis ingen grund.

När vi går tillbaka till hotellet stöter vi på den gamle mannen som tidigare skrek till Emma-Gneta: ”Det där är inte fint. Gå inte klädd sådär.” Nu sade han sig vara ledsen över att ha skällt på Emma-Gneta men att klädseln anses provocerande i Egypten. Efter att ha bedyrat sin ursäkt bad han oss om en tjänst. ”Kan ni köpa alkohol till mig på tax free-butiken? Det är så billigt där.”

Träffar en parfymförsäljare som sade att det skulle bli en stor protest på Tahrir dagen efteråt. TV-kändisar och stora oppositionspolitiker skulle komma. Försöker ivrigt sova inför bussfärden till Hurghada mitt i natten. Men regelbundna polissirener och biltutandes gör det svårt.

TISDAG 8 MARS: Rullade in med bussen i Hurghada tidig morgon. Artitekturen såg chockerande symmetrisk och uppstyltad ut. Första intrycket att det var renstädat här, ”ordning och reda”, höll inte länge. Soporna väller strax bortom huvudvägen. Otroligt mycket nybyggnationer, mycket kan inte vara mer än tio år gammalt. Väldigt öde. Majoriteten av de vi kom med på bussen var egyptier, så inte många turister alls. Ser några militära avspärrningar här också. Tanks och militärjeepar.

Ett hotell var helt nedstängt och flera var helt öde. Tog in på hotell Luxor. Först kände man en unken lukt och när man vred på kranen till handfat och dusch kom det lite gulaktigt vatten. Hissen slog de på när vi checkade in, så de verkar inte ha haft gäster på ett tag. Få intressanta saker att se här, en turisthåla full med ockrare.

Äter kebab på ett litet hak. Killen vid det enda andra bordet insisterar att få bjuda av sin cola-flaska medan vi väntar. Den var spetsad med gin. Han är kompis till killen som jobbar på snabbmatshaket och arbetar själv på hotell Triton inom service. Familjen är från staden Luxor. Kan lite engelska men vi har svårt att förstå varandra. Emma-Gneta frågade om revolutionen märktes i Hurghada. Svaret blev ”i Hurghada bor turister, i Kairo bor egyptier”. ”Mubarak är det över med”.

Hurghada var för 20 år sedan en anspråkslös liten fiskeby men har alltmer blivit känt för dykning och korallrev, vilket lockar stora mängder turister. Träffar en person som organiserar utflykter, bedriver kryddbod och souvenirförsäljning. Han berättar att charterresor från Tyskland, Holland och England har kommit igång lite smått igen.

ONSDAG 9 MARS: Åker på en utflykt till Giftun island. Runt 25 turister på båten. Första gången sedan vi kom till Egypten som vi ser så många turister på samma plats. Tar bussen tillbaka till Kairo på eftermiddagen. Ser på egyptisk komedi. Det är på arabiska men man fattar litegrann ändå. Egyptisk film är stor i regionen. Chockeras av hur lättklädda majoriteten av kvinnorna i filmerna går klädda. Korta klänningar som visar knän, tunna axelband som visar axlar och skulderblad.

Den vänlige sjuksköterskestuderande Muhammed Hassan småpratar lite om film, men vi glider även in på politik. Efter ett toalettstopp på vägen stannas bussen av militärpolisen. Polisen kollade ID-kort och en person som inte hade på sig sitt fick gå ur bussen för att öppna sina väskor för inspektion. De vill troligtvis sätta käppar i hjulen för presumtiva Tahrir-demonstranter som de förfarar ska komma in till staden från resten av landet. Muhammed bekräftar misstankarna.

Muhammed tycker det är roande att vi bor vid Tahrirtorget. ”Revolutionärer, ha ha” säger han då vi kliver av bussen i Kairo mitt i natten. August frågar vad de som protesterar kräver nu när Mubarak är störtad. ”Demonstrationerna nu för tiden är fel”, säger Muhammed. Vi når hotellet som är stängt med kedja för natten. Muhammed hjälper oss ringa upp. Läggdags.

TORSDAG 10 MARS: Holländskan är här vid frukost. Säger att det bröt ut strider utanför hotellet igår. Vid 14-15-tiden försökte militären köra bort folk från Tahrir. Det lugnande ned sig efter ett tag men striderna hade brutit ut igen inte långt därpå. Hon visar en bild hon tog från hotellets balkong på två stridvagnar omgivna av folkmassor och rök.

Vi stack tidigt från hotellet och från taxin såg vi att polisnärvaron ute på gatorna ökat kraftigt. Tidigare har de endast stått utposterade sittandes vid sina polisfordon lite här och där längst en del gator. Nu kryllande det av dem överallt. Trafikpoliser och patrullerande poliser. Beror säkert på att de laddar upp inför morgondagen då det ska firas att det är en månad sedan Mubarak störtades.

Åkte tunnelbana till stationen ‘Mubarak’. Såg två konststycken, väggutgjutningar, som porträtterar Mubarak i hyllande former. När Emma-Gneta tog ett foto på stationens skylt sade en äldre herre: ”Stationen kommer inte inte heta så här mycket länge till. Den kommer byta namn snart”. Det verkade som han kände sig tvungen att säga så av hedersskäl. Såg även en del unga killar slå sina knytnävar mot taket (där det var lågt) i symbolisk gest när de gick in på stationen.

Polisbilar åker vid kvällstid fram och tillbaka på bilvägarna runt Tahrir. Mobiliseringen inför morgondagen ser det ut att vara. Emma-Gneta ville åka och handla ett kamerabatteri på Arkadia Mall på kvällen. Det är ett av Kairos största och kändaste varuhus. Men den 25  januari hade det bränts ned, sade en arbetare som jobbade på gallerian strax intill.

På vägen hem till hotellet blev taxichauffören förskräckt: ”Tahrir?!” Han visade genom att slå knytnäven i handen som en gest att det kommer att bli problem där. Ville först inte ens åka i närheten av torget. Emma-Gneta bad honom stanna framför Egyptiska muséet och till slut gick han med på det. Det visade sig vara helt lugnt nu, än så länge.

FREDAG 11 MARS: Månadsjubiluem sedan Mubarak störtades. Åkte till Giza. En äldre man frågade Emma-Gneta vart hon kom ifrån. Hon svarade Sverige. ”Bra, inte amerikaner. Då är ni samma som oss.” En man som eskorterar turister på kamel, häst eller åsna vid pyramidområdet talade med August. Tyckte att de som demonstrerade var mest personer med mer pengar än honom. Enligt honom var Mubarak ingen dålig man från början, men 30 år vid makten förändrar saker och ting.

Han beklagade att han själv aldrig fått gå en ordentlig skolgång. Betalar dyrt för sina barn att gå i skolan. Anser att det borde vara gratis. Kostnaderna för skolgång har skjutit i höjden, berättar han. Var förbannad över att poliser tjänar flera gånger mer än en skicklig arbetare – och då bortsett från allt de håvar in i mutor. Mannen var inte helt säker på att nya militärregimen skulle ställa saker till rätta. Detta trots att han tyckte att den vanliga soldaten ”är en bra människa som står folket nära”.

Taxi tillbaka till Tahrir. Ser polisvagnar för fångtransport, militära stridvagnar, avspärringar, militärpoliser, patrullerande poliser, staplade sandsäckar och ambulanser redo att rycka in. Vi tar bilder på en hel del av detta. Ställde oss i skuggan utanför en byggnad för att kika på korten vi nyss tagit då August ser att en polis spejar på oss. Går därifrån.

Framför amerikanska universitetet på en stor gräsmatta vecklar folk ut ett par dussin gigantiska banderoller – röda med vit text. Ingen där pratar engelska. En person sade dock med några enkla ord: ”vill ni prata engelska, gå dit” och pekade på universitetet. Vi fortsatte in mot Tahrirtorget. En stor folkmassa hade vid lunchtid samlats. Några klättrade upp på Metroskylten och vajade flaggor. Andra klättrade upp på husfasaderna runt torget för att fästa banderoller och flaggor.

Utländska journalister filmade när en folkmassa skrek: ”Muslimer, kristna, vi är en och samma hand!” En svensk kvinna från Libanon kom fram till oss. Hon sade: ”Muslimerna ljuger, de vill inte ha enighet. De har förstört kyrkor, har jag hört”. Hon verkade bara vilja smäda muslimer.

Träffade en belgisk-egyptisk man som var filmare och hade jobbat för människorättsorganisationer både i Kairo och Europa. Han sade att kristna och muslimer alltid har kommit bra överens i Egypten, men att några få utnyttjar situationen till att utså splittringar. Ett gäng kristna hade enligt honom kidnappat en muslimsk kvinna och några muslimer hade saboterat en kyrka, bland annat. Han sade att 13 personer dött i dessa oroligheter samt att 150 hade skadats allvarligt.

Vi såg ett krucifix höjt i skyn, en skylt med muslimska halvmånen och ett kors bredvid varandra, med mera. Mannen förkastade uppfattningen att militären var ”en hand” med folket. Enligt honom hade även militären dödat och fört bort folk. Protesterna forstätter eftersom statssystemet är detsamma även efter Mubarak. ”Säkerhetstjänsten har fänglat, torterat och mördat oerhört många under 30 år. Många protesterar för att de vill att denna säkerhetstjänst [SSI] ska upplösas”.

Den belgisk-egyptiske mannen berättade att på internationella kvinnodagen, 8 mars, hade flera män tafsat och trakasserat kvinnorDetta är vanligt förekommande i Egypten, något som Emma-Gneta själv fick erfara vid flera tillfällen. Den demokratiska revolutionens frågor är ännu inte uttömda.

Den 9 mars hade militären, tillsammans med betalda huliganer, tänt på en del tält vid Tahrirtorgets mitt. Resten hade rivits ned. Det var detta som orsakat de stora kravallerna som den hollänska kvinnan berättat om, som hon hade tagit foto på från balkongen på hotellet. Militären hade nämligen stängt hotellet så gästerna hölls fångna där för andra gången under en veckas tid.

Senare på eftermiddagen var de stora röda banderollerna resta. Demonstranterna organiserade egna trafikvakter, civila som själva tog sig friheten att dirigera trafiken runt Tahrirtorget. Bilar kom förbifarandes med egyptiska flaggor. August sträcker sig fram över ett räcke för att få titta på en tidning som någon delar ut. Frågar vad det är för något. ”Ett rop på att bilda grupper till revolutionens försvar”. Frågar om han menar självförsvarsgrupper för demonstranter. ”Ja!”

Så fort det blev mörkt ute blev det oroligare. En kille talade från ett biltak vid torget då en annan kille klättrade upp och bråkade. En person flög ned i folkmassan. Den andre hoppade efter och ett stort slagsmål med flera inblandande bröt ut. En person som verkade vara med bland arrangörerna kommer fram och talar med oss. ”Jag råder er att gå ut ur folkmassan. När som helst nu kommer det att gå hett till här”.

Vi berättade att vi var på väg till hotellet och att vi skulle resa hem i natt. Mannen förvånades: ”Ni ska åka hem idag, men ni är här ute där ni riskerar att dö?” Vi gick lite längre bort och forsatte prata med honom. Han sade: ”Killen som hoppade upp på bilen höll inte med om vad den andra killen talade om, så det bröt ut slagsmål. De klarar inte av att lösa det utan våld”.

August säger att han trodde att det var mycket disciplinerade protester. ”Inte än”, svarade mannen. Vidare frågar August om det finns provokatörer i folkmassan. ”Nej, det är inte orsaken”. Vi tackar för informationen och går över vägen.

Slagsmålet och hotfulla yl hörs ur folkmassan. När vi tar kort sätter en man upp handen för kameran och säger ”inga bilder!” Vi går längre bort och försöker igen. Trots att det är mycket folk och vi gick en bra bit bort kommer samma man efter oss. ”Ta inte bilder på det negativa” ber han oss. August säger artigt att vi stödjer demonstranterna och skulle aldrig drömma om att svartmåla dem. Räcker ut handen och får ett varmt handslag.

Plötsligt går ett halvt dussin militärpoliser in i massan och hämtar troligtvis ett par personer. Flera hundra personer springer efter dem mot Egyptiska museumet där de har en barrikad och sina stridsvagnar. Vi följer folkmassan mot muséet när plötsligt alla ryggar tillbaka explotionsartat och springer åt andra hållet – rakt ut bland bilar. Militären måste ha riktat skarpa vapen mot folkmassan för att få den reaktionen av panik.

När vi går längst vägen och tittar vad det är som händer så ser vi militärpoliser eller militärer stå på rad vid avspärrningen med vapen i hand. Det börjar bli sent och vi ska resa samma natt så vi går tillbaka till hotellet. På hotellet sitter värden och tittar på dokumentär. August känner inte igen den militär som håller tal på datorskärmen. ”Anwar Sadat, en mycket bra gammal president”. Vi går och lägger oss. På natten tycker August sig höra tre skott avlossas. Vad händer nu?

Intressant?

_________________________________________________________

Emma-Gneta Tjötetruht.
padittjobb@hotmail.com

August Trindvy, Litterär, enskild medlem i SSU & LO.
padittjobb@hotmail.com

Annonser
Posted in: Reportage, Utrikes