Egyptens historia (del 2): Angloimperialism och arabnationalism

Posted on 28 mars, 2011 av

0


Detta är andra delen av tre artiklar som går igenom Egyptens historia. Artikeln berättar om hur Egypten hamnade under brittiska imperialismens dominans och om självständighetsrörelser ända inpå första världskriget. Vissa av marxismens allmänna historiska slutsatser kan påminnas. Det finns en lärdom som är rykande aktuell idag när imperialister invaderar Libyen under diverse förevändningar. Självklart är att det uppenbart att man ADLRIG kan lita på stormakternas löften!

Ökat beroende av stormakter

När Mohammed Ali drar sig tillbaka ändras Egyptens ekonomiska kurs. Protektionism för skyddad industrialisering upphör när anglo-osmanska handelfördraget träder i kraft 1842. Statliga monopol tas bort och britterna bjuds in att köpa bomull närmast skattefritt. Nästkommande period strider olika fraktioner inom den härskande klassen. Konservativa jordägare vill närma sig turkarna men köpmän och liberala jordägare vill öka Europas inflytande. Olika läger tar över vid olika tillfällen.

Ibrahim Pasha ledde i realiteten landet under Muhammeds ålderdom. Han stödde gruppen som inriktade sig på kapitalistisk utveckling. Vid hans död 1849 kom Abbas Pasha och vände hela utvecklingen. Fabriker stängdes, skolbyggen avslutades och det som redan byggts på den stora nildammen förstördes. Trots hans stora förakt mot västvärlden lät han ändå britterna bygga en järnväg från Alexandria till Kairo och Suez. Detta var innan Suezkanalen var färdigkonstruerad.

1876 blev det ekonomisk depression i Europa – mättad marknad, lägre priser, aktieutdelning och vinst. För Storbritannien var utlandsinvesteringar enda sättet att behålla profitnivåerna. Aktier köptes i utländska bolag för infrastrukturbyggen och olika statsorgan finansierades. Egypten kunde inte betala skulderna så britter och fransmän tog ledningen över landets finanser. Som reaktion på detta uppstod nationalismen i form av Nationella Folkpartiet (NPP), landets första massrörelse.

Nationalismens framväxt markerade en vrede över den brittiska dominansen. NPP ville bli av med såväl vicekungen (Khedive) Tawfiq som västerländska influenser, vilket oroade Europas makter. Detta var skälet till att Frankrike drog tillbaka sin flotta från Alexandria och att britterna då bombade staden. Storbritannien krossade nationalistöversten Ahmed Urabis uppror, räddade khediven och upprättade brittiskt protektorat. Även Suezkanalen ställdes under brittisk kontroll.

Under depressionens början var bara 10 procent av Afrika europeiska kolonier. Vid sekelskiftet hade siffran stigit till 90 procent. Belgien, Frankrike och Storbritannien delade kontinenten mellan sig. Resten fick Italien och Tyskland. I världen utanför Europa och USA kunde självständiga stater räknas på ena handen: Afghanistan, Etiopien, Thailand och resterna av Osmanska riket. Motivet till denna jakt på länder att underkuva kan bara förstås i relation till krisen i Västeuropa vid denna tid.

Under 1800-talets slut var majoriteten av Egyptens befolkning handelsmän och hantverkare, inte längre fattigbönder (”fellaher”). Bönderna drevs av fattigdomens omständigheter in i städerna och många av dem hamnade i arbetslöshet. Traditionella hantverk började ge vika för europeisk konkurrens under frihandeln. Gamla kaster av exempelvis handelmän (”ulama”) sjönk neråt på samhällsstegen. Arbetarklassen grodde i små verkstäder som växte upp och blev storindustrier.

Under brittiskt protektorat

Egypten betraktades fortfarande som en del av Osmanska imperiet. Så Storbritannien tvingades försäkra om att ockupationen var tillfällig. Frankrike skulle aldrig accepterat något annat och Ryssland instämde. Imperialistblocket ‘Trippelalliansen’, bestående av Tyskland, Österrike-Ungern och Italien, stödde britterna. Återtåget förhalades och villkorades med att läget skulle bli stabilt. Stormakterna slöt aldrig någon överenskommelse. Brittiska trupper stannade på obestämd tid.

1904 slöt Storbritannien och Frankrike flera olika samförståndsavtal. Viktigast var Anglo-franska fördraget om Egypten och Marocko, som innehöll både offentliga och hemliga klausuler. Frankrike försäkrade att man inte skulle sabotera den brittiska ockupationen. Storbritannien förklarade att man inte avsåg att alternera Egyptens politiska status som tillhörande Osmanska riket. Annektering skulle bara ske när så var ”tvunget”. (Sådana omständigheter kunde britterna säkert själva skapa).

Storbritannien styrde i själva verket landets ekonomi. Egyptens nationalbank inrättades – som var privat och ägdes av britter. Ändå fyllde den en riksbanks funktion genom att trycka upp egyptiska sedlar och sköta om regeringens pengar. Britternas investeringar i landet var fullkomligt parasitära. 80 procent var icke-produktiva investeringar (offentliga skulder, vidare utlåning, banker och kommers). En åttondel gick till transportsektorn och bara fem procent till industrier.

Endast bomullsodlingen hade Storbritannien intresse att satsa på. Målsättningen för ekonomin blev att förse brittisk industri med rå bomull. Därför investerades i storskaliga bevattningssystem (exempelvis Aswandammen som blev färdig 1902). Brittiskt kapital fick självklart monopol på bomullsproduktion. Småbönder som odlade bomull (fellaherna) fick jorden uppköpt. Bönder fick betala dyrt för att använda vattnet. Genom skulder tog brittiskt kapital ännu större kontroll.

Utvecklingen av en inhemsk industri förhindrades. Landet hade världens bästa bomull och den mängd man producerade låg på andra eller tredje plats i hela världen. Ändå fanns inte en enda bomullsfabrik i Egypten eftersom allt exporterades till Storbritanniens manufakturer. Bomullen återvände till landet som färdiga textilprodukter. Kraftverk – oumbärliga för industrialisering – utvecklades aldrig. Planen att utnyttja Aswandammen för vattenkraft stannade på pappret.

Nationella rörelser under första världskriget

Egyptens härskare stödde britterna under kriget. Med hjälp av ‘arabiska byrån’ slog staten ner landets antibrittiska opposition. Nationalistpartiet tvingades ner i underjorden. Man propagerade utomlands och genomförde terroristaktioner på hemmaplan. Men det hade ringa inverkan i hemlandet. Organisationen isolerades från folket. Men på skolor och universitet växte missnöjet. Där sågs världskriget som stormakternas konflikt om hur världen skulle delas dem sinsemellan.

Nationalister från Egypten, Syrien och Palestina samarbetade med britterna under kriget. Storbritannien använde dem uppenbarligen för att slå mot rivalen Osmanska riket. I maj 1915 skrev nationalisterna Damaskusprotokollet som förlitade sig på att britterna ”garanterade” deras självständighet. Britterna stödde upproret mot turkarna i Hejaz. Men bara gamla vapen sändes och flygunderstöd vägrades. Britterna ville inte förlora kontrollen över upproren efter krigets slut.

Rörelserna, ledda av Sherif II Hussein al-Hashimi från Mecka, kom i konflikt med britterna om arabernas självständighet. Britterna gick med på vissa kompromisser när de var i underläge. År 1916 gav Hussein ut ett manifest som kanske skrämde britterna men var för konservativt för att få gehör hos bredare massor. Turkarna anklagades för att sprida innovationer som går emot islam. Dessutom krävdes strängare Sharialagar. Nationalisterna ställde sig aldrig bakom manifestet.

I november samma år samlade Hussein ett gäng feodala reaktionärer i Mecka för att proklamera en arabisk stat. Han skulle personligen utses till ledare. Britterna och fransmännen uppskattade inte manövern men lyckades hitta en kompromiss. Hussein fick styra över en liten stad med 600 000 invånare – Hejaz. När han accepterade lämnade det också honom beroende av andra nationer. Hur brittisk imperialism begränsade och utnyttjade nationella rörelser för egna syften är fascinerande.

Källor:

A Peoples History of the World (C. Harman)

Modern History of the Arab Countries (V.B. Lusky)

Intressant?

_________________________________________________________

August Palmberg. Litterär, enskild medlem i SSU & LO.
padittjobb@hotmail.com

Filip Tedelund, studerar ekonomisk historia vid Stockholms universitet.
filip_tedelund@hotmail.com

Annonser