Recension: ‘Det nödvändiga uppbrottet’

Posted on 29 mars, 2011 av

3


”Det nödvändiga uppbrottet. En debattbok om 80-talets socialdemokratiska politik” gavs ut 1980 (Rabén & Sjögrens förlag i samarbete med tidskriftsföreningen Socialistiskt Forum). Boken är redigerad av Bo Bernhardsson och Jan Kolk. Därutöver bidrar åtta enskilda skribenter med artiklar som utreder var och när vår rörelse gick vilse på vägen. Författarna slår huvudena på spiken i deras kritik av dominerande perspektiv för rörelsen och dess sätt att fungera.

Socialdemokratins pionjärer såg begränsningarna i den ”socialreformism” många inom rörelsen idag tar för given. Vid 1930-talets slut lyckades arbetarrörelsens toppskikt etablera ”fredlig samexistens” med kapitalet. Möjligheter att pressa fram kompromisser med arbetsköparna och dess politiker i de borgerliga riksdagspartierna ledde till att det socialistiska medvetandet undergrävdes. Och man förvaltade nu kapitalismen istället för att kämpa för dess avskaffande.

Jan Lindhagen beskriver hur SAP blev ”reformismens fånge”. Han vill ta upp kamp för ”frigörande reformer”, ”erkänna det revolutionära arvet” och knyta dagskraven till en ”konkret utopism”. Historieförfalskare utmålar SAP som oförändrat ”från Branting till Palme”. Men Lindhagen beskriver hur man man ända fram till 30-talet använde termen ”proletariatets diktatur, kallade vårt parti ‘revolutionärt’ och proklamerade socialismen mot (den borgerliga) staten.”

Under världskrigen urartade socialdemokratin i Tyskland och andra klassiska fästen. Man började kriga mot varandra under det första och krossades av fasciströrelser under det andra. De nordiska partierna överlevde och inspirerade till en pånyttfödd Socialistinternational. ”Framgången” gjorde partiet, enligt Lindhagen, ”till sitt eget rättesnöre. Pragmatismen hade fått sin självbekräftelse.” (Det ”praktiska” innebar i Sverige bl a inställsamhet till Nazityskland.)

Gruvstrejken -69 och påföljande radikalisering väckte socialistiska idéer till liv igen – utanför den traditionella arbetarrörelsen. Socialister beskyllde socialdemokratin för att ”i en allians med kapitalintressena tillgodose arbetarklassens dagskrav och samtidigt avleda den fackliga och politiska kampen från dess verkliga huvudsyfte.” Bernhardsson/Kolk menar i bokens inledning att analysen är alltför ensidig. Man måste se alla aspekter utav rörelsen.

Även arbetarrörelsen tvingades ompröva sina idéer. LO kände plötsligt behov att ”bryta kapitalismens ramar” och uppnå ”ekonomisk demokrati”. Men SAP började kring valförlusterna 1976 och 1979 kapitulera i ägande- och maktfrågor. Ideologin togs bort från offentlig debatt för att inte skrämma ”flytande skikt av väljare” som ”avgör valresultaten”. Istället för att vinna ”medelklassen” till målmedveten socialism så anpassade man sig.

Alternativet att istället försöka truga på väljarna mera attraktiva åsiktspaket än borgarna ”utarmar inte endast partiet ideologiskt utan äventyrar också föryngringen i partiets traditionella väljarbas.” I och med valförlusterna och slutet för den långa ekonomiska uppgången efter andra världskriget markerades slutet för ”en framgångsrik inomkapitalistisk reformpolitik”.

Den borgerliga koalitionsregeringen under Torbjörn Fälldin rörde inte de sociala reformer som uppnåtts. Men arbetare fick ta smällen för krisen genom sänkta reallöner. Reformutrymmet krympte på grund av den strukturella krisen för kapitalismen och miljökrisen demonstrerade oförmågan i kapitalistisk tillväxtfilosofi. ”Traditionell” politik hade ingen lösning.

Överallt hade socialdemokratin snöat in i dagskraven. Per Albin Hanssons folkhem var tyska landsfadern Bismarcks idé, inget socialistisk koncept. Och välfärdssystemen man byggde under efterkrigstiden var, enligt Lindhagen, ”ingen idyll. Också här finns mänsklig olycka och starka, om än maskerade, klassmotsättningar.” När nu resultatet av ”en framgångsrik, och stundtals tursam, kamp för materiell välfärd och trygghet [hotas] …, ja, då hotas också partiets politiska ställning.”

”Reformismens grund undergrävs av kapitalflykt, investeringsstrejk, utländsk blockad eller vad slag av stridsåtgärder ett hotat kapital kan tillgripa. Ja, det behöver inte gå så långt, redan näringslivets ‘olust’ och ‘brist på framtidstro’ eller fonddiskussioner* och andra störande inslag i den blandekonomiska endräkten är nog för att sätta välfärdspolitiken i fara. Detta enkla faktum är en effektiv spärr mot varje ‘äventyrspolitik’.”

Däremot finns, enligt Lindhagen, en ”reformism” i positiv bemärkelse:

”Här åsyftas en strävan att så långt som möjligt befria arbetarklassen eller ‘folket’ från den existerande ordningens materiella och andliga bojor. Alltså en strävan, att dels vinna utrymme för en självständig, välorganiserad och socialistiskt medveten arbetarrörelse, och dels främja folklig bildning, demokratisk skolning och ett utbrett självansvar. Det är, vill jag hävda, detta senare syfte (‘frigörande reformer’) som är den enda socialistiskt strävande reformismen….”

Historiskt sett delas vårt program i ”ett revolutionärt principprogram och ett reformistiskt dagsprogram”; i ”allmänna grundsatser” och ”politiskt program”. Bokens alternativ är för abstrakt. Vad som verkligen behövs är ett system av krav som totalt maler ner kapitalets makt; motsvarar arbetares och folkmajoritetens konkreta behov; tätar glappet i medvetande som hindrar rörelsen att gå framåt; samt bildar etapper i arbetarrörelsens kamp för en egen stat, för sina egna intressen.

Den röda tråden genom boken är ett dubbelt koncept:

”[K]raven på en demokratisk styrning av produktion och efterfrågan, jämsides med kraven på självförvaltning av arbetslivet och bostadsområden. Det till synes motsägelsefulla budskapet är planhushållning och självförvaltning…. En grundförutsättning för att arbetarrörelsen ska kunna förverkliga detta uppbrott är också att rörelsens arbetsformer förändras…. Arbetarrörelsen måste utvecklas till den demokratiska rörelse som kan göra ‘arbetarklassen, löntagarna, mer och mer skickade att överta det produktiva livet och ställa kapitalisterna åt sidan’.”

Boken fyller många luckor i arbetarrörelsens idéutveckling. Men 1980 hade diskussionen om globaliseringens logik bara påbörjats. Trots att internationellt beroende diskuteras så stannar man vid en serie finanspolitiska manövrer som tänkbar motvikt. Man begriper inte, vad som redan vid förra seklets början borde varit klart, att ömsesidigt beroende försvårar kapitalreglering och gör socialism i ett enskilt land omöjligt. Perspektivet kan bara vara ett globalt kampprogram!

(Om detta bör diskussionen handla!)

Intressant?

(KAN ÄVEN LÄSAS PÅ NÄTUPPLAGAN FÖR TVÄRDRAG.)

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Noter:

*Löntagarfonderna var arbetarrörelsens försök att med avgifter från företag och del i vissa företags ”övervinster” köpa andelar (aktier) och öka det fackliga inflytandet i företagen. Från början gällde förslaget att i löneförhandlingar ha ett särskilt krav på avtal om ”del i företagens aktieutdelning”. Den ”delen” skulle användas till satsning på investeringar för framtida jobb. Räntan på utlånade pengar avsåg fackförbunden använda för medlemmars studier och utbildning.

Annonser
Posted in: Marxism, Nöje/Kultur