Egyptens historia (del 3): Från Nasser till Mubaraks fall

Posted on 30 mars, 2011 av

0


Detta är tredje och sista artikeln om Egyptens historia. Artikeln handlar om bakgrunden till protesterna på Tahrirtorget. Vissa påstår att president Gamal Abdel Nasser skapade samma typ av regim som i Sovjet 1917-91. Andra ser Sovjetsystemet som statligt ledd kapitalism och tolkar Nasserregimen som samma sorts fenomen. Båda perspektiven är fel. För att förstå upprinnelsen till samtidens folkliga protester och arbetarmobiliseringar kräver att man förstår ”nasserismen”.

Nassers vacklande kurs mot makten

Prominenta egyptier som Mustafa Kamel, Saad Zaghloul, Mustafa El Nahas och andra kämpade för två mål – suveränitet och en grundlagsreform. Efter en serie våldsamma upplopp och civila oroligheter i sitt protektorat ger britterna tillfälligt vika 1922. Egypten blir formellt självständigt och året efteråt får landet sin första representativa regering under Zaghloul. Men britterna tar sig friheten att fortsätta ha vakter vid Suezkanalen. Kung Faud dör och Farouk blir tronföljare 1936.

Under andra världskriget ockuperar Storbritannien återigen Egypten. Landet tjänar som bas för krig mot tyska nazistgeneralen Erwin Rommels soldater i ”Deutsches Afrika Korps”. Men många egyptier hoppades faktiskt att nazisterna skulle besegra britterna. Studenter höll demonstrationer som hyllade ”befriaren” Rommel. Samtidigt konspirerade framtida presidenterna Gamal Abdel Nasser, Anwar Sadat andra unga officerare för att stödja Rommels eventuella intåg i Alexandria.

Britterna skickade en stor styrka men kunde bara besegra Rommel då tyskarnas förnödenheter tog slut. Sedan kom nya problem. Storbritannien hade, som sagt, stött arabiska uppror i Mellanöstern under förra världskriget. Däremot lovades även sioniströrelsens ledare området i Palestina för inflyttning av europeiska judar. Frivilliga judiska bosättare slog tillsammans med britter ner ett palestinskt uppror 1936-39. Dubbelspelet funkade ett tag, men slog snart tillbaka mot dem själva.

Sionister köpte mark från rika jordägare. Familjer som brukat jorden i århundraden fördrevs från gård och grund. Stormakter utnyttjade judar som flytt nazisterna efter kriget för att slå ner hotande rörelser. Arabernas ilska växte. Britterna försökte sedan ”stabilisera” genom restriktion mot judisk invandring. Men när brittiska soldater angreps av judisk paramilitär 1947 tågade de ut. Britterna lämnade hädanefter åt marionetterna i Egypten, Irak och Jordanien att försvara dess intressen.

Inbördeskrig bröt ut i Palestina och 1948 skickade Egypten motvilligt trupper. Soldaterna var illa utrustade samtidigt som de allierade arabiska arméerna inte mobiliserade på allvar. Nasser stred själv hårt i Falluja, togs av israelerna och utväxlades som krigsfånge. Muslimska brödraskapet – bildat 1928 – utnyttjar egyptiernas förbittring över nederlaget i kriget. I Kairo anordnas upplopp riktade mot judar och européer. Premiärministern mördas efter sitt försök att kväsa islamisterna.

Fria Officersrörelsen – skapad av Sadat 1938 – hade legat lågt under kriget. Nu krävde rörelsen att alla brittiska trupper skulle kastas ut ur landet. Demokratiska val skulle hållas samt så ville man skapa en stark och patriotisk armé. Rörelsen bestod inte av landets välmående elit – snarare unga underofficerare av medelklass- och arbetarbakgrund. General Muhammed Naguib var det populära offentliga namn som legitimerade rörelsen inför breda folklager. Men Nasser var de facto ledaren.

Nasserregimen under luppen

Officerarna störtade 1952 den engelskvänliga Kung Farouk – som gick i exil. Egypten blev republik som en del av den våg av nationella befrielser som svepte över Afrikas, Asien och Latinamerika under två årtionden efter andra världskriget. Att dränka upproren i blod – såsom försökts i början – visades omöjligt. Frankrike, Storbritannien, med flera, tvingades inse faktum. Imperialismens världssystem var försvagat. Lärorika jämförelser kan göras mellan Egypten då och Venezuela idag.

Venezuelas Hugo Chavez föregicks av Lulas arbetarpartiregering i Brasilien och följdes av Bolivias ”socialist” Evo Morales. Nassers Egypten uppstod i radikaliseringen som medförde regimer som panafrikanisten Nkrumahs i Ghana, nationalisten Mossadeqs i Iran, med flera. Chavez deltog i en misslyckad militärkupp innan han ställde upp i parlamentsval. Nasser lovade ”fria val”. Han sökte stöd ifrån USA – som från andra världskrigets slut börjat dominera världen i Storbritanniens ställe.

Varken Nasser eller Chavez gick särskilt långt i början. Egypten försökte göra USA till en hävstång  mot britterna. Men missnöjet växte över långsamma vapenleverenser och att den ekonomiska hjälpen man fick understeg förväntningarna. Undantagstillstånd infördes efter ett mordförsök på Nasser. President Naguib sparkades, oppositionen slogs ner och de som krävde rättssäkerhet sattes i fängelse. 1954 blev Nasser president. När USA slutar ge offentligt stöd vände man sig till Sovjet.

1955 när Alliansfria rörelsen grundades försökte Nasser ännu vara fristående från stormakterna. Men, som sagt, så var det omöjligt att stå utanför blocken. Suezkanalen förstatligades 1956 för att finansiera upprustning av Aswandammen. Då skickade kanalens delägare i Storbritannien och Frankrike soldater i samarbete med Israel. USA ville inte ge sina rivaler mer regionalt inflytande, så därför pressades de att ta hem soldaterna. Nasser segrade och korades till arabvärldens hjälte.

Strax efter Suezkrisen proklamerades Egypten som ”socialistisk stat”. Imperialismens hydra hade skrämt Nasser och fått honom att ingripa mot det utländska kapitalet. Precis som Chavez först började tala socialism efter att 500 000 personers intog gatorna och räddade honom från en USA-stödd statskupp. Egyptens inhemska kapital var obetydligt. Lätt industri och jordägande tilläts förbli under ”blandekonomiska” former. Men även här hade staten rätt att utse företagsledningen.

1963 hade banker, nyckelindustrier och utrikeshandeln nationaliserats. Inkomster över £15 000 beskattades till 90 procent. Jordreformen hade ryckt upp landsbygdens feodala rester. Bönder hjälptes att bilda kooperativ. Av Sovjet lärde man sig hur man röjer hinder för industrialisering, samt den totalitära byråkratins metoder. Vänstern tvingades av Nasser upplösas i partiet Arab Socialist Union. Oberoende fackföreningar ersattes med statliga där byråkratin valde ledningen.

1964 bildas Fatah, Palestinsk befrielserörelse, i Kairo. Borgerliga arabledare hade vädjat till FN i frågan. Fatah fick kritik för att stå alltför nära Egypten. Ledaren Shukairys demagogi om att ”driva judarna ner i havet” väckte irritation i rörelsen. Nasser upprepade frasen, vilket användes för antisemitisk propaganda strax före sexdagars kriget 1967. Då anföll Israel, slog hårt mot egyptisk militär, vann kriget och ockuperade mer utav Palestina. Nasser dog 1970 och slapp se alla följder.

Både Nasser och Chavez väljer pragmatiskt sina allianser. Nasser gick från Rommel till USA och hamnade slutligen i Sovjets ‘stall’. Chavez samarbetar med Ryssland, Kuba, Bolivia, Libyen och andra ”fiender till USA”. Chavez’ parti, PSUV, ger frihet åt olika tendenser även om det också slog ihop olika socialistgrupper. PSUV är som arbetarparti framväxt parallellt med UNT, självständiga fackföreningar, tvärtemot Nassers parti. Men även Chavez har angripit enskilda fackliga aktivister.

Anwar Sadat, ”infitah”-policyn och Mubaraks fall

Tidigt 70-tal var egyptiska ekonomin skuldtyngd, inflationen var stor och oljepriserna skenade. Anwar Sadats tillträde medförde nyliberala idéers triumf i landet (”intifah”). Valutans reglering minskades, skattefria ”frizoner” infördes för kapitalister och statliga industrier började lämnas tillbaka till det privata. Inom politiken släpptes utan vidare all socialistisk retorik för att inte skrämma bort utländskt kapital. 1972 kastades 20 000 sovjetiska militärrådgivare ut ur landet.

1973 anföll Egypten och Syrien tillsammans Israel. Sinai skulle återtas men saken misslyckades helt. Sadat gick inte in i kriget för att vinna utan för att pressa fram överenskommelser som den i Camp David 1977, då Israel erkändes. När man brutit med Sovjet ville Egypten återigen vända sig till USA. ”Den öppna vägens politik” hade däremot fallerat. Arbetare och tjänstemäns löner lyfte under 60-talet – men sjönk sedan igen. Klassklyftorna under Sadat blir lika stora som innan Nasser.

Nederlaget i kriget 1973 och Egyptens påföljande erkännande av Israel sände chockvågor över arabvärlden. Sadats förkastelse över Nassers pan-arabism ansågs vara förräderi. Under en stor militärparad 1981 som firade minnet av kriget avvek en soldat – även organiserad islamist – och sköt ihjäl Sadat på fläcken. Nasser slog ner oppositionen, men Sadat hade mer raffinerade sätt (att splittra ut grupperna mot varandra). Vid ett tillfälle användes islamisterna mot sekulära partier.

Några år tidigare började blivande presidenten, Hosni Mubarak, klättra i hierarkin. Först blev han flygvapnets chef innan kriget och sedan 1977 vicepresident. När han trädde fram ur kulisserna sågs han som okontroversiell; icke-korrumperad och kompetent, men tråkig. Precis som Sadat vände sig Mubarak till USA för råd under Israels ockupation av Libanon 1982. Som belöning har landet fått lånelättnader och blivit dess näst största biståndsmottagare i regionen efter Israel.

Egypten visade intresse under Gulfkriget när USA sökte allierade för att driva ur Irak ut Kuwait. När president Bush gick till krig mot Irak 2003 var Egypten med i militärt samarbete. Trots att landet under Mubarak agerat gränsvakt åt imperialismen och Palestinas blod har offrats så skadar det att betraktas som palestiniernas svikare. Hamas har (förgäves) försökt utnyttja detta. Egyptiska härskarklassen vet exakt vilka det är som förser dem med dess rikedomar. (USA-imperialismen!)

Tidningen Guardian har avslöjat mycket om Mubaraks affärer. I Bank of Scotland och schweiziska UBC har det mesta av förmögenheten på drygt 500 miljarder kronor hittats. Transnationella företag suger åt sig flest investeringar. Han var bland annat delägare i Hermés, Hyundai, Marlboro, McDonald’s, Mövenpick, Skoda, Vodaphone, och så vidare. Pengarna finns även i fastigheter runt hela världen. Samtidigt togs de fattigas subventioner på mat bort till priset av hungerkravaller.

Så är vi nu vid protesterna 2011. Kraftigt stigande matpriser i världen gjorde fnösket torrt. Gnistan som tände elden var att ett land – Tunisien – exploderade när en grönsaksförsäljare brände sig till döds. Polisen lät inte Mohammed Bouazizi sälja om han vägrade betala mutor. President Ben Ali störtades av prosterna i Tunisien. Men Egypten är stormakten i regionen. När revolutionen brann här flammade hela arabvärlden upp. Strejkande arbetare avslutade Mubarakregimen för gott.

Nassers ‘statskapitalism’ höll inte. U-länder kan varken bygga en socialdemokratisk ”välfärdsstat” eller lyftas på världsfinansens villkor. För sent i historien att gå den vägen. Finanskrisen visar att den framtid kapitalismen bereder åt arbetande människor inte är en värld värd att leva i. Det har också en gång för alla bevisats att revolutionernas tid inte är förbi. Araberna tar saker i egna händer och tror inte längre på etablissemanget. visar det sig att man kan få igenom saker!

______

Källor:

A Peoples History of the World (C. Harman)

Ami Isseroffs uppsats: History of Egypt

Egypten: Från Nasser till Mubarak (E. Ruder)

Lonely Planet om Egyptens historia

Intressant?

_________________________________________________________

August Palmberg, Litterär. Enskild medlem i SSU & LO.
padittjobb@hotmail.com

Filip Tedelund, studerar ekonomisk historia vid Stockholms universitet.
filip_tedelund@hotmail.com

Annonser