Debatt: Lögnen om gemensam uppoffring

Posted on 6 april, 2011 av

0


I denna debattartikel diskuterar Filip Tedelund krisers inverkan på olika samhällsskikt. Han drar slutsatsen att alla inte har drabbas lika hårt och att därför talet om ”gemensamma uppoffringar” är tomma ord. Arbetare måste, för att kunna flytta fram positionerna, se bortom att rädda sin egen arbetsplats och främja sitt ”eget” land. Koncernfackligt samarbete och agerande över landsgränser är vägen framåt. Det är något helt annat än Håkan Juholts ”internationalism”.

UNDER KRISÅREN 2007-8 skakades finansvärlden. Industri och handel ströps. Då hörde man runtom i världen ekot av politikers uppmaningar för gemensamma uppoffringar. ”Vi sitter alla i samma båt” hette det. Vad blev resultatet? Finns det lägen då klassintressena upphör och vi kan ta oss framåt som medmänniskor istället? Nej! Som Karl Marx skrev redan 1844: ”Arbetaren behöver inte vinna på kapitalistens vinst, men han förlorar med nödvändighet på kapitalistens förlust.”

För många kapitalister blev det en svår smäll. Ett antal företag sattes i konkurs. Vissa blev tvungna att med hatten i hand gå till samma stat som de tidigare uppmanat hålla sig borta från deras affärer. Men i sin helhet har kapitalägarna stärkts av krisen (trots lite skrubbsår och nedsmutsat rykte).

Deras natur är ”skapande genom förstörelse”. Genom att lägga ner tillfälligt kan de senare starta upp med högre vinster. Naturligtvis med enorma sociala konsekvenser för de som inte är spelare på deras kapitalmarknad. Sedan kallas det ”tillväxt” och ”utveckling”. Under värsta krisåren blev miljoner arbetare arbetslösa världen över. Flera länder i Europa skar ner kraftigt i offentlig sektor och frös lönerna för anställda. Än idag plågas Irland, Spanien och USA av höga budgetunderskott.

Böndernas skuldsättning ligger nu på rekordnivåer. Markpriserna i Sverige har fördubblats de senaste fem åren och inget tyder på att trenden är på väg att vända. I Danmark, där situationen var ännu värre för bönderna, fick många gå i konkurs då de inte kunde betala av lånen. År 2009 var en jättekatastrof för bönder. Paradoxalt nog för att rekordskördar drog ner spannmålspriset.

INKOMSTGAPET MELLAN arbetsgivare och arbetstagare krympte något under krisåren (enligt en LO-rapport). Men det beror på mindre bonusutdelningar under just denna period – inte en långsiktig utjämning. Lönernas andel av BNP har minskat kraftigt sedan 80-talet. Även om Volvoledningen på årsstämman, ”för att spara pengar”, bara bjöd på varmkorv fick aktieägare fyra miljarder i utdelning. Och nu väller bonusarna tillbaka. Vinsterna växer på arbetarnas bekostnad.

Det viktigaste i denna analys är hur effektivt krisen använts för att stärka kapitalets positioner. Arbetsgivare är inte alltid lika kortsiktiga som man kan tro. De vill inte att arbetarklassen ska kunna kräva tillbaka vad man förlorat när ekonomin vänder uppåt igen. Historiskt sett sker inte de största striderna vid krisers höjdpunkt utan senare när rädslan att förlora jobben försvunnit. Därför görs nu försök av lokala politiker i Wisconsin (USA) för att ta bort den kollektiva förhandlingsrätten.

I Sverige har många av de jobb som försvunnit ersatts av bemanningsföretag vilket minskar säkerheten och ökar splittringen av arbetskraften. Samtidigt ökar andelen deltidsjobb och tillfälliga anställningar i hela Europa. Vi har också fått vänja oss vid en högre nivå av normalarbetslöshet.

Under 70-talet var det politiskt självmord för en regering att ha en arbetslöshet på några procent. Efter 90-talskrisen vande vi oss med över  fyra procents arbetslöshet. Nu verkar inte åtta procent leda till några större diskussioner. Tilläggas kan också frågan om hur våra pensioner försämrats.

FÖR ATT SAMMANFATTA; kapitalet använde krisen för att stärka sig på vår bekostnad. Vi måste slå tillbaka. Men hur? Kan ett annat parti använda samma pengar bättre? Kriser och budgetunderskott är verkliga fenomen. Enbart höjda skatter som svar på ekonomiska svårigheter leder till företagsflykt utomlands, såsom tidigare visats. Det är ingen långsiktig strategi. Politikerna ser bara sin nations konkurrensfördel på världsmarknaden. Arbetarörelsen måste se bortom detta.

I sitt livliga invigningstal när Håkan Juholt blev ledare för det Socialdemokratiska arbetarepartiet betonade han vikten av internationalism. Det är ovanligt för någon i ledande position inom detta parti. Tyvärr så verkar Juholt syn på internationalism inte sammanfalla med intressena för den arbetarklass som överskrider alla landsgränser. Efter att ha uppmärksammat problemen med fattigdom och inkomstklyftor visar han vad han ser som de krafter som ska hjälpa.

Klimatkrisen måste, enligt Juholt, lösas av ”progressiva stater”. Vilka de är uttalar han inte, men visst hopp lägger han på statsmän inom EU. President Barack Obama målas upp som någon att räkna med på grund av hans retorik om ”Yes WE Can” istället för ”Yes I Can”. Ändå är detta samma ”progressiva” president som har eskalerat kriget i Afghanistan och ökat antalet utvisningar i USA.

Socialdemokratisk internationalism måste istället lägga fokus på att bygga band med fackförbund och folkliga organisationer i andra länder. För att till exempel nämna Egypten, där fackföreningar kommer att spela ett avgörande roll i hur landet utformas. När arbetare som är anställda inom samma koncern, drabbade av samma arbetsmarknadspolitik eller hotade av liknande utpressning från arbetsgivarna agerar samfällt så oskadliggör vi dem. Protektionism motverkar bara vårat mål.

ÅR 2004 HOTADE General Motors lägga ner en fabrik, antingen Saab i trollhättan eller Opel i Rüsselsheim i Tyskland. Samtidigt förhandlade arbetsgivare med facket i Rüsselsheim om ökad arbetstid och försämrade villkor. Fackföreningar i Tyskland och Sverige pratade om att ena sig. Inga fabriker skulle läggas ner och inga jobb förloras. Det hade varit enda sättet att försvara sig.

GM hade redan spelat ut facken i de båda länderna genom löften om att lägga tillverkningen av mellanklassbilar i bara en av fabrikerna. Den fabrik som inte fick kontraktet hotades med stora jobbförluster. Fackliga ledare i Sverige visades i själva verket vara lika ivriga som lokalpolitikerna att visa att Trollhättan var bättre. Vid tillfället sade SIF-klubbens ordförande Lars Johansson att:

”Vi måste få GM att förstå att vi är bäst lämpade att ta produktionen. Det vore det mest rationella, effektiva och konkurrensmässiga beslutet. Sett ur ett företagsekonomiskt perspektiv.”

Det innebar att man skulle vara tvungen att gå med på de krav som SAAB Automobiles vd Peter Augustsson lade fram. Kraven handlade om att öka produktionen med 50 procent, utöka från två till treskift (vilket innebär nattarbete), minskning av sjukfrånvaron bland andra saker. Istället borde utgångspunkten vara att vi är en klass. Och när jobb försvann under finanskrisen borde vi ha resonerat som så att det inte är vårt underskott. Arbetare måste skydda sig själva under kristider.

Problemen uppstår när man bara ser ”sitt” lands eller sin enskilda arbetsplats intresse. Vi måste bryta ner konkurrensen mellan oss själva för att kunna kämpa för alla arbetares levnadsstandard. Denna solidaritet handlar också om att se till sitt eget bästa genom en gemensam kamp med andra. Styrkeförhållandena måste vridas till vår fördel. Vi måste organisera oss själva och lägga undan illusionerna om olika ”världsförbättrare”. (Även om de är charmigt humoristiska som herr Juholt.)

Intressant?

_____________________________________________

Filip Tedelund, skribent,

studerar ekonomihistoria.

filip_tedelund@hotmail.com

Annonser