MP – liberala småborgare?

Posted on 8 maj, 2011 av

5


Gustav Fridolin (MP) har i DN-debatt förklarat att hans parti ska bli ett ‘brett’ mittenalternativ. Fridolin anser att denna mitt måste bygga på ett liberalt idéarv. ‘På jobbet!’ har många gånger tagit upp varför det rödgröna samarbetet var fel. ”De gröna” är inte att lita på. Socialdemokrater måste förstå varför MP är illa omtyckt i arbetarklassen. Arbetarerörelsen uppstod i Sverige som en brytning med liberalerna. Ett försök att vrida tillbaka klockan vore ideologiskt självmord.

‘På jobbet!’ kritiserade det rödgröna samarbetet

Kritiken som ‘På jobbet!’ hittills har lyft är följande. Miljöpartiet är opålitligt i frågor som arbetsrätt och sociala reformer för omfördelning från kapitalet till arbetarna. Populistiskt nog kritiserar MP bristen på interndemokrati inom socialdemokratin, men försökte ändå utnyttja denna för att hålla Vänsterpartiet utanför de rödgröna. MP backar upp den del av Socialdemokraternas partibyråkrati som vill driva rörelsen åt höger. Ett valsamarbete mellan S och V hade varit starkare utan MP.

Vänsterpartiets förslag på arbetstidsförkortning toppade, enligt Novus Opinion, stödet bland alla rödgröna väljare. Men på MP-kongressen var det nära att de medlemmar som försvarade kravet förlorade (99 för, 94 mot). Den prominenta miljöpartisten Carl Schlyter, aktiv i nätverket Kortare arbetstid nu!, är inte för att lönenivån bibehålls med kortare arbetstid. Varför? Jo, Schlyter är mot att öka konsumtionen (även för vanliga knegare?). Mer fritid är för MP en lyx för de som har råd.

Miljöpartiet har tidigare ställt sig för att ungdomar ska få sämre skydd vid uppsägningar. LO protesterade därför när Mona Sahlin försökte sluta ett samarbete med bara MP och inte V. Ett sådant samarbete sågs som ett sätt att vrida Socialdemokraterna mot mitten istället för att lyfta mer traditionella frågor. Även fem distrikt inom socialdemokratins ungdomsförbund (SSU) protesterade. Man ansåg att MP är ideologiskt opålitligt och att beslutet togs utan diskussion.

Efter valförlusten 2010 gick Peter Eriksson (MP) snabbt ut med en färdig verklighetsbild. Eriksson hade blivit förvånad när Sahlin vek sig och bjöd in V. Båda hade i månader försökt förankra det ensidiga samarbetet internt hos ledarskapet i respektive partier. Han drar Sahlin i högerarmen och säger att de kunde ha vunnit om bara Ohly lämnats utanför. Sedan kastar S och MP valplattformens löften i soporna och går till regeringen för att komma överens om friskolor och Afghanistankriget.

‘På jobbet!’ har ställt sig bakom en del av miljöpartisten Gustav Fridolins kritik mot politikerna under valrörelsen. ”Vi har två statsministerkandidater som i princip inte har haft några jobb utanför politiken”, sade han. Man kunde även hysa viss beundran för Fridolins drag att avstå från sin ”riksdagspension” av principskäl. Problemet är bara att denna folkliga gest görs av en medlem i ett borgerligt parti. Populismen får honom personligen att glänsa, men förändrar inte partiet.

Vi vill inte att ogräset ska fortplanta sig inom arbetarerörelsen?

Vi vill väl inte att ogräset ska fortplanta sig inom arbetarerörelsen? (Maskrosen är MP:s partisymbol)

Borgerligt parti baserat i samhällsskiktet mellan arbetarna och kapitalet

Miljöpartiet bildades på initiativ av före detta folkpartisten Per Gahrton 1981. Det var en del av 80-talets miljögrupper och kärnkraftsmotstånd. Från början var partiet icke-hierarkiskt men trots att många försvarat denna tradition har man drivits till att närma sig andra partier organisatoriskt. Strukturen med två ”språkrör” finns kvar, men idag får dessa fatta beslut utan att tillfråga partiets medlemmar. Partiet förknippas med kritik mot tillväxt och en vurm för miljövänlig teknik.

Den typiska väljaren är en ung kvinna med akademisk utbildning som bor i en stad och är anställd av kommunen. Bara 17 procent av partiets väljare är medlemmar i LO. Starkast är MP i kategofier som ”tjänstemän” inom TCO och de som ”aldrig yrkesarbetat”. Med sina 63 procent av partiets väljare är kvinnor starkt överrepresenterade. I valet 2010 ökade MP (precis som M och SD) sitt stöd bland LO-medlemmar från 4,7 till 7,3 procent medan SAP sjönk med 3,7 till 50,7 procent.

Miljöpartiet kan, till skillnad från S och V, inte kallas för ett arbetarparti. Även om MP-ledningen i vissa frågor står till vänster om socialdemokratins så bygger de inte på en koppling till arbetare organiserade i egenskap av arbetare (fackföreningar med mera). Tvärtom är MP obekväma med hela tanken på att identifiera sig efter samhällsklass. Partiet har ingenting med arbetarrörelsen att göra – vare sig ideologiskt, organisatoriskt anknutet, historiskt eller till väljar- och medlemsbas.

När unga aktivister i SSU gräver långt tillbaka i sin rörelses historiska rötter blir de intresserade av socialistiska idéer. Men när unga aktivister i Miljöpartiet eller dess ungdomsförbund gräver i sin tradition hittar de liberalismen. Varför det? Jo, därför att liberalismen tror att man kan vara en konsekvent humanist, kämpa för miljöns bevarande och göra diverse ”goda gärningar” utan att rubba klassamhället som skapar dessa problem. Därför blir liberalernas recept bara halvmesyrer.

Och vad är socialismen? Som teori är det arbetarrörelsens ”minnesbank”. Där lagras erfarenheter av 160 år av arbetande människors kamp. Det kan nämnas att förutom att arbetarrörelsen började driva kraven för allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag så var den en pionjär i miljöfrågan. Varför? Jo, av självintresse. Arbetare krävde filter på fabriksskorstenar för att man varken ville kvävas i arbetet eller i den närliggande bruksorten man bebodde. MP har inte detta incitament.

De gröna försöker i miljöfrågan ersätta en drivkraft som utgår från människors livssituation med en klasslös moral. Miljörörelsen tenderar därav att ingjuta en ”domedagsrädsla” hos sina anhängare.

"Örfilen". Den liberala Staaf-regeringens rösträttsförslag 1906 sågs som en skymf av arbetare i Sverige.

”Örfilen”. Den liberala Staaf-regeringens rösträttsförslag 1906 sågs som en skymf av arbetare i Sverige.

Liberalism och företagarparti går hand i hand

Under och efter valet har Miljöpartiet klarat ut tre punkter: 1) man tänker anpassa sig till åsikterna hos ”medelklassen i städerna”; 2) genom förbättringar för ”småföretagarna” ska ”entreprenörskap” bli den gröna framtidsfrågan, samt; 3) att denna nya mittenpolitik har liberala rötter. MP vill stödja och främja nya företag som ska föra fram produkter, metoder och tjänster som ”förändrar världen på riktigt”. Man anser även att fler entreprenörer behöver komma in i den offentliga sektorn.

Peter Eriksson och Maria Wetterstrand vill bredda Miljöpartiet till att omfatta allt från frihetliga socialister till socialliberaler. Samtidigt vill Gustav Fridolin att MP ska bekänna sig till ett liberalt idéarv. Han hyllar den svenska liberalen Karl Staafs vision om en ”borgerlig vänster” under början på 1900-talet. Och det är denna vision som löser den skenbara motsättningen mellan Eriksson och Wetterstrands allomfattande ”progressiva” parti och Fridolins liberala drömmerier.

Fridolin hyllar Karl Staafs kamp för rösträtten. Staaf-regeringen försökte visserligen fördubbla antalet röstberättigade 1906. Men förslaget innebar även högre rösträttsålder. De med lägre inkomst än 800 kronor, ofullbordad värnplikt eller obetald kommunalskatt samt kvinnor och inskrivna på fattighus fick inte rösta. Städerna, som beboddes av arbetare, fick minskad representation. För att blidka högern föreslogs ”Staaf-lagarna” som förbjöd socialistisk agitation.

Liberalernas parti bildades av förmögna män grupperade inom riksdagen. Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) var första partiet som släppte in fattiga och egendomslösa som medlemmar, ett folkrörelseparti. SAP ville använda en politisk storstrejk för att driva igenom rösträtt åt alla vuxna. Liberalerna fegade ur och hängav sig åt en oskyldig kampanj för att sprida broschyrer om ämnet. Liberalismens höjdpunkt blev att uppvakta kungen med smickrande petitioner för rösträtt.

När liberalismen uppstod försökte de ”välvilliga” och ”upplysta” riksdagsmännen bilda en rörelse tillsammans med småägande hantverkare. De ville bilda arbetare och hjälpa dem nyktra till. SAP bildades 1889 för att sprida insikten att arbetare inte kan lita på världsförbättrare utanför sin egen verklighet utan måste lita till sig själva (även politiskt). Logiskt nog har MP upptäckt liberalismen samtidigt som man börjat smickra medelklassen och idealisera småföretagandet.

Wanja Lundby-Wedin (LO) och Maurit Paulssen (då S, nu FP) i demonstration mot kärnkraft 1979.

Wanja Lundby-Wedin (LO) och Maurit Paulssen (då S, nu FP) i demonstration mot kärnkraft 1979.

Alternativet till de gröna

Miljöpartiet och andra borgerliga partier anser att bara människor konsumerar ”bättre” så löser sig samhällsproblemen. Men så länge ett fåtal mäktiga bolagsstyrelser och deras representanter i ett antal oåtkomliga institutioner bestämmer över samhällsproduktionens inriktning blir detta omöjligt. Marknaden är inte ”du och jag”. Det är ett antal ägargrupper vars ”jobb” är att jaga vinster på kort sikt, vilket idag hindrar såväl utjämnandet av klasskillnader som att skydda miljön.

MP tar inte hänsyn till detta och därför blir, som vänstertidningen Offensiv skrev, partiet ”inte heller så grönt”. I den gröna skatteväxlingen straffas ”förövare” som använder ”för mycket” bränsle samtidigt som andra skatter, främst för höginkomsttagare, sänks. I områden med dåligt utbyggd kollektivtrafik där man är beroende av bil åker arbetare på en skattesmäll. Men istället för att stärka offentlig kollektivtrafik har MP godkänt privatiseringar. Vem tjänar på det, må’n tro?

Fridolin uttryckte sig så att liberalerna under förra seklets början balanserade ”de revolutionära krafterna till vänster och de reaktionärt konservativa till höger”. Idag finns det, tyvärr, inte mycket kvar av en revolutionär vänsterströmning inom fackföreningar och arbetarpartier. Därför vacklar MP mellan en ”vänster” isolerad från arbetarmiljöer och en bred höger som är enig om konturerna kring hur man ska försämra för knegare (och folkmajoriteten med liknande intressen).

För att lösa livspusslet så har även ”medelklassen” i innerstaden intresse av arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Det löser inte allt, men kommer öka aptiten att kämpa för ytterligare framsteg. De har också intresse av att unga utan arbete – som nu förslösar tid på jobbtorg, i tillfälliga projekt och intet ledande underbetald praktik – får riktiga jobb. Overksamhet kostar pengar. Istället kan de ju bemanna nattöppna förskolor? Så vinner arbetarrörelsen över mellanskikten.

När den småborgerliga enfalden når nya höjder. Affischen uttrycker en vilja att företräda olika missgynnade särintressen – var och en för sig – istället för vad som förenar deras intressen med en större helhet. KLICKA FÖR ATT SE FÖRSTORING!

MP rider på en våg av miljömedvetenhet i världen. Kärnkraftsolyckan i Fukushima, BP:s oljespill i Mexikanska gulfen, översvämningar som ödelade New Orleans med mera, visar att kapitalister inte tänker på säkerheten på jobbet och miljökonsekvenser förrän det är för sent. Bara arbetande vid kraftverk, oljetorn eller boende i New Orleans’ arbetarområden som fick klara sig själva förstår detta. Det borde även varje skyddsombud ute på arbetsplatserna förstå. Men det förstår inte MP.

Kärnkraftsolyckor visar att arbetarna på kraftverken behöver ta kontrollen över produktionen. Ofta är verken statliga, men inte heller staten öppnar för inflytande från de på arbetsgolvet. Bara arbetarna kan ta samhällsansvaret, eftersom de ju ser problemen varje dag. (Ingen annan part bryr sig tydligen.) När arbetarnas egna organisationer tar makten i samhället kan vi se över den tekniska aspekten. Osäkert användande av teknik är ett argument för att avskaffa kapitalismen.

Det finns inget argument utifrån arbetares intressen till varför man ska rösta för Miljöpartiet.

  Intressant?

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser