Insändare: ”För en allmän arbetsförsäkring”

Posted on 25 maj, 2011 av

0


I denna insändarartikel argumenterar Sune Gidgård och tre medförfattare för vad de kallar en ”allmän arbetsförsäkring”. Detta ställer de i motsättning till den borgerliga alliansregeringens fortlöpande försämringar av trygghetssystemen. Gidgård, som är pensionerad rörarbetare och före detta ombudsman för Byggettans sektion 01, har även skrivit en motion i ämnet inför den kommande LO-kongressen 2012. Författaren själv är ansvarig för åsikterna i artikeln.

De borgerliga tycks ha bestämt sig för att driva igenom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Arbetarrörelsen borde svara med ett alternativ som är någonting mycket mer än en försäkring mot inkomstbortfall. Det borde vara en allmän arbetsförsäkring som också tillförsäkrar den enskilde generöst och aktivt stöd för att komma tillbaka till eller in i arbetslivet. En obligatorisk försäkring som bygger samman en generös a-kassa, god arbetsmarknadspolitik (främst utbildning) och rehabilitering.

Den borgerliga regeringen använder framför allt ekonomiska ”piskor” och ”morötter” för att göra det ”mindre lönsamt” att vara arbetslös eller sjuk. Så kallade ”incitament” för att få arbetslösa att vilja söka jobb. Just därför har de försämrat a-kassan och sjukförsäkringen. (Därmed har de också kunnat sänka skatterna.)

Deras arbetsmarknadspolitik har mest gått ut på att lära folk hur man söker jobb och skriver sitt ”CV”. Men man har varit återhållsam med åtgärder för att rusta människor med ny kompetens som ger dem nya möjligheter. Arbetsmarknaden har halverats. För till exempel Komvux har det varit stora nedskärningar.

Många har blivit utförsäkrade från sjukförsäkringen och förts över till arbetsförmedlingen. Deras arbetsförmåga kartläggs, och så får de utbildning i och hjälp med att söka jobb. Men med verklig rehabilitering har det varit sämre. Arbetslösheten är upprörande stor och det så kallade ”utanförskapet” (av sjuka, förtidspensionerade, arbetslösa, socialbidragstagare och andra) som de borgerliga gjorde stort nummer av innan de valet 2006 har inte minskat.

Arbetarrörelsen, facket och socialdemokraterna måste visa på en helt annan väg att bekämpa arbetslöshet och ”utanförskap”. En mer mänsklig metod, byggd på inspiration och stimulans, möjlighet till personlig förkovran och positivt stöd. Det ska vara en rättighet för alla att få god vägledning, utbildning, praktik, rehabilitering eller andra åtgärder som behövs för att nå målet: ett bra arbete som passar ens intresse och förutsättningar. Och under tiden ha dräglig försörjning.

Insatserna ska utgå från den enskildes eget intresse för ett visst slags jobb. Man ska se till vars och ens positiva förutsättningar och väga detta mot de möjligheter som rimligen finns för att få jobb av önskat slag. Då har man ett helt annat utgångsläge för personen i fråga ska komma i varaktigt arbete än om man ska försöka pressa vederbörande att söka jobb, det ena jobbet efter det andra. Om man arbetar på ett mera positivt sätt behövs det kanske inte så värst mycket av ”incitament”.

Man borde få varje arbetslös att väcka förväntningar på sig själv, varje människa att bli nyfiken på sig själv, på sina egna möjligheter. Då vaknar också lusten att förkovra sig eller kanske att delta i rehabilitering i den utsträckning det behövs för att nå ett mål i arbetslivet.

Vi är fyra aktiva socialdemokrater som har arbetat fram en idéskiss till en allmän arbetsförsäkring som bygger samman en generös a-kassa, arbetsmarknadspolitik och rehabilitering till någonting helt, där de olika inslagen samverkar på ett genomtänkt sätt och ger en individuell lösning för var och en, anpassad till vars och ens intressen och förutsättningar.

Ett par-tre procent i ökad arbetsmarknadsavgift för arbetsgivarna skulle troligen räcka för att betala reformen. Arbetstagarna ska helst slippa egenavgifter till försäkringen.

Vi har utformat olika alternativ till uppläggning av försäkringen. I första hand förordnar vi den så kallade avtalsmodellen, där arbetstagar- och arbetsgivarparterna gemensamt med stöd av ett kollektivavtal (omställningsavtal) ska kunna ta över ansvaret för försäkringen på sin del av arbetsmarknaden.

Omställningsorgan med samma uppbyggnad som Trygghetsrådet, Trygghetsfonden TSL och Trygghetsstiftelsen, gemensamma för arbetstagar- och arbetsgivarparterna, får med avtalsmodellen en central roll för att sköta arbetsförsäkringen inom den del av arbetsmarknaden som täcks av respektive omställningsavtal.

Parterna får då ett eget och gemensamt intresse av att inte bara genomföra en lyckad återgång till arbetslivet för varje människa som behöver stöd med detta utan också för en bra förebyggande verksamhet som minskar riskerna för att människor skadas eller slits ut i arbetslivet, fysiskt och psykiskt. Båda parter kommer att ha gemensamt intresse av att arbetsmiljö och arbetsorganisation utformas för att minska det mänskliga slitaget.

Och ansvaret för rehabiliteringsarbetet behöver inte längre läggas ensidigt på arbetsgivaren – där kan den enskilde arbetstagaren, facket, arbetsgivaren, företagshälsovården och omställningsorganet (som här får en roll som motsvarar den som arbetsförmedling och försäkringskassa hittills har haft) alla vara med i en samverkan om arbetstagarens rehabilitering.

Det kan bli ungefär somanpassningsgruppernas tid i början av 90-talet och dessförinnan. Då fungerade rehabiliteringen hyggligt i stora delar av arbetslivet.

Om utslagningen ur arbetslivet ska minska så att man slipper få så många nya förtidspensioneringar som vi hittills har haft, då måste arbetsplatserna påverkas. Parterna kan ta ett gemensamt ansvar för detta med stöd av arbetsförsäkringen. Det ger de anställda och deras fackliga organisationer ett ökat inflytande över förhållandena i företaget och i arbetslivet.

Samhället måste givetvis sköta försäkringen för de delar av arbetsmarknaden där det inte sluts några omställningsavtal eller andra avtal som ger ansvaret för försäkringen till parterna.

Alla nyinträdande på arbetsmarknaden måste få det stöd som de kan behöva för att komma in i arbetslivet. För dem finns inga omställningsavtal eller liknande. Sak samma för dem som varit borta från arbetslivet länge, kanske till följd av sjukdom eller arbetsskada. Och många arbetar i verksamheter där det över huvud taget inte förekommer avtal. Andra är egenföretagare som heller inte skulle täckas av omställningsavtal.

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan tillsammans bör bilda ett Trygghetsverk som sköter arbetsförsäkringen för de här grupperna. Gärna genom en direkt sammanslagning. Det är givetvis också tänkbart att slå ihop sjukförsäkringen med den allmänna arbetsförsäkringen. I varje fall bör ersättningsnivåer (dagpenningens storlek) vara så lika som möjligt i de båda försäkringarna, så det blir meningslöst att försöka ”kryssa” mellan försäkringarna för att få ut högsta möjliga ersättning.

Nu när de borgerliga vill driva igenom en obligatorisk försäkring är det naturligt att arbetarrörelsen på allvar prövar idén om en allmän arbetsförsäkring och närmare utreder hur den skulle fungera. Det kan bli en frihets- och trygghetsreform som skulle ge alla en verklig chans att vara med i arbetslivet.

  Intressant?

(TIPS: Glöm inte att läsa Sune Gidgårds motion.)

__________________________________________________

Sune Gidgård,  rörarbetare och före detta

 ombudsman för Byggettan sektion 01.

gidgard@spray.se

(MEDFÖRFATTARE: Lars Ag, Bo Elmgren och Helmuth Föll)

Annonser