Grekland, Spanien och finanskapitalets diktatur

Posted on 30 juni, 2011 av

8


Protesterna i Grekland bör jämföras med de i Spanien. Till skillnad från vad vissa anarkister tror finns det inget ”revolutionärt” eller samhällsförändrande i att ge efter för polisens provokationer och ge upp hoppet om folkligt stöd. När poliser slår våldsverkare och fredliga urskillningslöst så avslöjas något hos dessa trängda statsapparater. Läxan många ”demokratiska socialister” glömt bort är att staten är ”den härskande klassens verktyg” (i Grekland, Spanien – och Sverige).

(Ovanför ser man att det finns vissa ”konfrontativa” element i de grekiska demonstrationerna. Längre ner kan du se en video om hur spanska protester varit fredliga och disciplinerade, vilket gjort att de framstått som ”offren”. Det kan vara ett av skälen till att protesternas stöd växer kraftigt i Spanien, men inte i Grekland.)

De grekiska protesterna har viss arbetaruppslutning. 18 maj demonstrerade ADEBY, de offentliganställdas fack, mot regeringens besparingar som leder till sänkta löner, längre arbetstider och hot om 400 000 sparkade i offentlig sektor; 9 juni strejkade både statstjänstemän och anställda i statliga företag som ska säljas ut under ett dygn; 15 juni demonstrerar tusentals framför parlamentet i Aten samtidigt som strejker drabbar tågtrafik, hamnar och sjukhus; med mera.

Senaste åren har varit explosiva. 6 december 2008 dödades en 15-årig skolpojke när polisen avlossade skott under en vänsterdemonstration. Flera dagars våldsamma upplopp ägde rum, men vissa protesterade även fredligt. I början av förra året attackerade polisen sophämtare med tårgas när de försökte köra igenom en polisavspärrning med sopbilarna och ta sig till en demonstration. Senare på sommaren skedde en flygstrejk mot planerna att höja pensionsåldern från 60 till 65.

Vissa våldsutbrott verkar ha skett i självförsvar mot polisen. Men det finns inslag av provokatörer i demonstrationerna. Efter att landets ”socialistiska” premiärminister vann parlamentets majoritet för nytt förtroende bröt den 22 juni nya våldsamheter ut. Tusentals demonstranter hade pressat sig in mot parlamentets huvudbyggnad. (Ledamöterna hade lämnat.) Någon sprängde en bomb 50 meter från parlamentet och hotade med flera dåd. Polisen misstänker anarkistiska kretsar.

Det ser ut att vara en annorlunda mentalitet bland demonsterande i Spanien. Trots att det har utlysts demonstrationsförbud så slöt åtminstone 60 000 personer upp i större och mindre städer runtom i Spanien. Man är välorganiserade med egna vakter och städar torgen bättre än stadens yrkesverksamma renhållare efter demonstrationerna. Arrangörerna i 15-majrörelsen (uppkallade efter dagen då protesterna började) får allt starkare folklig uppslutning för varje dag som går.

Men det har inte heller alltid gått fredligt till i Spanien. Proteströrelsen började och människor ockuperade torgen för att kräva ”verklig demokrati” och slut på nedskärningarna. 27 maj blev ockupanter i Barcelona angripna av polisen med svepskäl om att de utgör en ”sanitär olägenhet”. Myndigheterna ville bereda plats för fotbollsfirande när Barcelona möter Manchester i Champions League-finalen. Polisen misshandlade människor som satt på backen med armarna sträckta uppåt.

(Se videoklippet nedanför)

Varför krisar PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien)? Leif Pagrotsky (s) skyller på euron (som binder växelkursen och gör att riksbanken inte kan devalvera för att främja exporten). Pagrotsky skryter hur Sverige för 15 år sedan kom ur ”ett underskott i statsfinanserna [som var] lika stort”. Lena Sommestad, som är en prominent socialdemokrat på vänsterkanten och professor i ekonomisk historia, instämmer. Sommestad skriver på sin blogg:

”När euron infördes i medlemsländer med låg produktivitet innebar detta att miljontals européer plötsligt fick tillgång till en valuta som var långt högre värderad än deras tidigare nationella valutor. Därtill fick man en lägre ränta. Resultatet blev ekonomisk boom och ökad skuldsättning i länder som Grekland, Spanien, Portugal och Irland….

När den finansiella krisen till sist slog till, då föll korthuset. De länder som genom euron hade drivits in i en ekonomisk boom som saknade realekonomisk förankring stod nu förnedrade och skuldsatta. Därtill kom att medlemskapet i euron berövade dem den enda rimliga vägen till återhämtning: devalvering via växelkursen. Det var genom devalvering i kombination med besparingar som Sverige kunde komma igen efter 1990-talskrisen.”

Det finns flera andra förklaringar. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, pekar på grekernas låga tillit för att andra (särskilt välbärgade) betalar sin skatt och att skattepengar verkligen används effektivt inom offentlig sektor; på så vis skulle man kunna ha högre (och inte behöva lägre) skatt om pengarna användes rationellt. TCO:s internationella sekreterare, Thomas Jansson, bestrider idén om att ”för höga löner” är orsaken och pekar på USA där låga löner förvärrade skuldkrisen.

En mer ovetenskaplig teori som förts fram är, helt enkelt, att ”grekerna är lata”. Men tittar man på statistiken, tagen från EU:s statistikmyndighet (Eurostat), så arbetar grekerna i genomsnitt 2152 arbetstimmar per år – vilket är mest i hela Europa. Det kan jämföras med Sveriges 1630 timmar varje år. Inte heller äter offentlig sektor upp för mycket av statsutgifterna i förhållande till BNP (42 procent) i jämförelse med Tyskland (46), Storbritannien (50) eller Sverige (52).

Enligt svenska ambassadören Håkan Almqvist belönar regeringar (oavsett färg) politiskt stöd med statliga jobb. Antalet anställda i offentlig sektor ökade en femtedel på fem år framtill 2009 utan förbättrad service (men ökande kostnad). Enligt chefsanalytikern på SEB, Henrik Mitelman, saknar Grekland exportindustri (bara oliver och olivolja). Ekonomin bygger på livsmedelsproduktion, turism och skeppsfrakt. Då varuexporten bara utgör sju procent av BNP är läget svårt att ta sig ur.

Tidningen Ekonomifakta förklarar att statsskulden kan växa snabbt i alla länder. Irlands ökade från 25 procent av BNP 2007 till 64 procent två år senare. Storbritanniens låg länge stabilt på 44 procent men ökade under finanskrisen till hela 64 procent. På sikt finansieras statsskulden genom att staten säljer statsobligationer; men då måste marknaden (som köper) ha förtroende. Brister förtroendet så avkrävs staten högre ränta som säkerhet. Det är vad som drabbade PIIGS-länderna.

I sanning finns den smitta som sprider sig Grekland i alla kapitalistiska ekonomier; men politiska traditioner nerärvda från 70-talets  militärdiktatur, svag industri, marknadens låga tillit till statens kompetens och en ineffektiv offentlig sektor har gjort landet till den sårbara länken på världs- och finansmarknaderna. I alla länder är det allt mindre lönsamt med produktiva investeringar och mer lukrativt att satsa på spekulation och lån. Staten kan inte undvika, bara förskjuta kollapsen.

Synen på staten är avgörande. Peter Johansson (S) försöker i sin blogg Röda Berget uppfinna en uppsättning ursäkter för, skamligt nog att säga, syskonpartiet PASOK:s pinsamma svek i den grekiska arbetarrörelsens ögon. Johansson försöker onekligen framstå som ”respektabel” inför den opinion som vädras i borgerlig dagspress och samtidigt visa sig duktig likt en ”på-beställnings-skribent” åt visionslösa karriärister inom socialdemokratins högsta byråkrati. Han skriver:

”Vad händer när den grekiska regeringen inte längre kan styra landet? Vad händer när demonstrationerna blir så stora och så våldsamma att polisen inte kan kontrollera dem? […] Stollevänstern drömmer om revolutionen, men jag bedömer risken som större att militärkuppen, snarare än revolutionen drabbar Grekland.”

Den som politiska opportunisten Johansson kallar stolle har säkerligen mer sociologiska insikter i frågan än honom. I den mån Johanssons åsikter är ”ärliga” så måste han vara felundervisad till att tro att fackföreningar, socialdemokratiska partier och hela arbetarrörelsen uppstod för ändamålet att få ”ordning” på gatorna och i statsfinanser ”för allas bästa”. I liberala demokratier som Grekland och Spanien misshandlar polisen såväl våldsverkare som fredliga. Förstår Johansson inte varför?

Grekland uppmanas av EU för att få ta emot ett ekonomiskt stödpaket att se till att inget euroland som lånar ut ska förlora pengar; att rädda grekiska storbanker; att få igång börsen; och därmed inte ge vika för de inhemska protesternas vilja. Varför? Man måste förstå statens roll i ett land som domineras av en kapitalistisk ekonomi. De som uttryckte det bäst, de socialistiska auktoriteterna i ämnet, är den internationella arbetarrörelsens 1800-talspionjärer Karl Marx och Friedrich Engels.

I Marx och Engels skrift Kommunistiska manifestet (1848) ligger fokus, i brist på erfarenhet av uppror ledda av arbetare, på lärdomar av borgerliga revolutioner som den franska 1789.  Idén om statens oberoende av den sociala klass som dominerar i samhället förnekas starkt. Kapitalet, ”borgarna”, har när storindustrin uppstått kunnat tränga ut adeln och medeltidens överklasser från inflytande, så staten blir ”ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer”.

Trots att revolutionerna som bröt ut i Europa kort efter att Manifestets trycktes inte var socialistiska så förbjöd borgerliga statsmän arbetare att organisera sig själva. Men i de hemliga arbetarklubbarna kunde Karl Marx se en glimt av framtiden. ”[K]lubbarna, vad var de annat än en sammanslutning av hela arbetarklassen mot borgarklassen, utbildandet av en arbetarstat mot bourgeoisiestaten?”. Arbetarnas egna organisationer var fröet till en ny stat under deras kontroll.

Våren 1871 gjorde Paris – som var omringat av tyska trupper – revolt. Man krävde att få bilda en självstyrande kommun när regeringen flydde till Bourdeaux. Befolkningen – mestadels arbetare – var beväpnade till stadens försvar. Med arbetarna i vapen kunde majoriteten också få igenom sin vilja mot stadens rika minoritet. För Marx är ”varje stat en maskin för att den ena klassens ska förtrycka den andra” – en klass ”diktatur” över en annan, även i den mest demokratiska republik.

Pariskommunen förvandlade statsorganen från ”samhällets herrar” till ”samhällets tjänare”: ”alla poster inom administration, rättsskipning och undervisning [tillsattes] genom val med allmän rösträtt … med möjlighet … att närsomhelst återkalla de valda”; samt så ”betalade den för alla platser, höga som låga, blott den lön som andra arbetare erhöll”. Kommunen var enligt Marx ”[inte en] parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång.”

Socialdemokrater som bryr sig om sin rörelses rötter bör inte sträva efter ”en starkare stat”. Staten uppstod, enligt Engels bok Familjens, privategendomens och statens ursprung (1884), då de äldsta mänskliga samhällena splittrades i klasser, för att hålla klasskonflikterna under kontroll. Eftersom staten också uppstod i dessa konflikter så tillfaller den ”vinnaren”, blir ”i regel den ekonomiskt härskande klassens stat, vilken klass genom denna stat också blir politiskt härskande klass”.

Paris "kommunarder" förstör Tour Vendôme. (En hatad symbol för franska imperiet och militär rustning)

Engels skriver vidare att i den nuvarande demokratiska statsformen görs officiellt ingen skillnad på människor utefter hur mycket egendom de har. Men samtidigt säger han att rikedomen utövar sin makt ”indirekt men desto säkrare”. Låt oss se hur borgarna gör staten till sitt verktyg:

”[Å] ena sidan i form av direkt tjänstemannakorruption, för vilket Amerika är det klassiska exemplet, å andra sidan i form av en allians mellan regering och börs, vilken försiggår desto lättare, ju mer statsskulden växer och ju mer aktiebolagen koncentrerar inte bara handeln utan också själva produktionen i sina händer och återigen finner sin medelpunkt i börsen…

Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel.”

För att sluta vara borgarnas politiska svans måste arbetarna ”konstituera sig som ett eget parti, välja sina egna representanter”, vilket både svenska Socialdemokraterna och grekiska regeringspartiet PASOK grundades för. Men det räcker inte att göra detta inom den borgerliga staten, för som Marx och Engels skrev så visade Pariskommunen att ”arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål”.

Vad uppvisar grekisk borgerlig demokrati idag, även när arbetarpartiet PASOK ”styr”, annat än korrumperade statstjänstemän och en allians mellan regering och börsen? Nej, Grekland måste avskaffa finanskapitalets diktatur (där vanligt folk får nöja sig med att för en tid tjusas av valfri politisk charmör, som utan skamkänslor sviker vallöftena och ger vika för ”ekonomisk realitet”). Det behövs en arbetarstat, vars jobb är att dö ut tillsammans med ett våldsamt klassamhälle.

För att återvända till Johansson, så påstår han att en militärkupp kan vara överhängande i Grekland. För att citera vänsterförfattaren Björn Kumms krönika i den tvärfackliga tidningen Dagens arbete, så ”chockades” världen 1967 av militärkuppen i Grekland. Enligt turkiska dagstidningen Hürriyet så varnar CIA för att regeringen i landet kan förlora kontrollen och en kupp då kan bli aktuell. Men detta är mycket vilda spekulationer som man bör vara ytterst tveksam till.

Parlamentet är den mest flexibla formen för Greklands finanskapital att behålla kontrollen. PASOK och premiärminister Georgios Papandreou gör det ”ekonomiskt ansvarsfulla” – driva igenom ett sparpaket i parlamentet. Innan militären gör kupp måste, troligtvis, flera regeringsalternativ prövas och förlora förtroendet. Egentligen lyder Johanssons budskap: ”Sluta kräva saker av den socialdemokratiska regeringen. För annars….” Detta recept har aldrig räddat någon demokrati.

För drygt 35 år sedan föll militärjuntan i Grekland. Diktatorn Francos död i Spanien öppnade för en ”liberal demokrati”. Ännu insisterar ”marxister” som i tidskriften Socialisten att stater som dessa ”behöver demokratiseras”, men dessa stater har haft all tid i världen att göra detta (inom till exempel poliskåren). Samtidigt skrivs det att ”[f]rågan om socialism behöver ställas” och att olika vänsterrörelser är för en ”alternativ makt” liknande arbetarråden i den ryska revolutionen 1917.

Socialisten har uttryckt sig oklart om sin syn på staten i ett kapitalistiskt samhälle förut. I en artikel lät man en representant för poliskårens ”fackförening” i Sverige okommenterat få breda ut sig. Polisfacket uppmanas att ”solidariteten mellan arbetargrupper måste komma i första hand”, efter att polisen just har ingripit i en vild lagerarbetarstrejk i Jordbro till företagets fördel. Polisen agerar mer öppet i arbetsgivarnas intresse eftersom kåren anpassar sig till sin roll i samhället.

Den 24 maj, tre dagar innan polisen gick loss med brutal batongföring mot Barcelona fredliga torgockupanter, visade Socialisten upp sina demokratiska förhoppningar om den spanska staten:

”Inför lokalvalen som skulle ske den 22 maj spreds idén om att genomföra mobiliseringar inspirerade av rörelsen i Egypten. Enligt uppgift ska det ha skett protester i 150 städer i Spanien. I Madrid övernattade människor på det centrala torget, Puerta de Sol. Det har satts upp soppkök och det finns ett system för barnpassning. I Spanien är det enligt lag förbjudet att arrangera protester dagen innan val. En domstol förklarade protesterna för olagliga men polisen vågade inte ingripa.”

Att kombinera formeln ”verklig demokrati”, som spanska protester kräver, med en förbättrad befintlig statsapparat är en illusion. Vilken mer demokratisk stat är det som Grekland bör ta efter, enligt Socialisten? Sverige? Att göra arbetarråden till ”alternativ makt”, det vill säga för att utöva påtryckningar mot lagstiftande församlingen, prövades mellan mars och november 1917, innan ryska revolutionen blev socialistisk. Man åstadkom ingenting förrän arbetarråden blev staten.

(När detta publiceras är en generalstrejk i Grekland inne på sin andra dag.)

  Intressant?

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser