Södertälje: IF Metall brottas med Scanias hårda linje

Posted on 23 juli, 2011 av

1


‘På jobbet!’  intervjuade anställda vid Gjuteriet och Chassiporten på Scania i Södertälje om pågående löneförhandlingar. Artikelskribenten August Palmberg ställde även frågor via e-post till sekreteraren för IF Metalls verkstadsklubb, Niklas Säfström. Under fordonskrisen sade Scania att anställdas löner och arbetstid måste sänkas för att få ner kostnader. När ekonomin repar sig säger storföretagen att ökade lönekrav ”sabbar tillväxten”. Så, vad kan facket göra då?

Fackförbundet IF Metall och lastbilstillverkaren Scania enades den 11 juli om ett nytt avtal gällande från 1 september. Överenskommelsen innebär att företaget får möjlighet att ta in fler inhyrda via bemanningsföretag. Visstidsanställda kommer få jobba kontraktet ut, sedan anställs troligtvis de flesta tillsvidare. Därutöver kommer det tas in inhyrda. Johan Järvklo, ordförande för Metalls verkstadsklubb i Södertälje, hoppas att ”alla på sikt kommer att ha tillsvidareanställning”.

Under tredje kvartalet 2008 togs Scanias företagsledning på sängen med att den världsekonomiska krisen slagit så hårt mot beställningarna på deras lastbilar. Fortsatt stark efterfrågan från Asien och Latinamerika hjälpte inte. 1500 visstidares jobb världen om hotades (1000 i Europa varav 500 i Sverige, samt 500 i Latinamerika). Scania går senare ut med att lastbils- och bussproduktionen stängs ner vid årsskiftet – flera ”lediga” veckor som anställda senare måste jobba in.

IF Metall centralt slöt avtal med Teknikföretagen om fyradagarsvecka med 90 procent lön, vilket Järvklo kritiserade. I januari började anställda i Södertälje istället utbildas inom företaget på halvtid med full lön. Men kort därpå pressade Scania för ett lokalt krisavtal. Håkan Thurfjell, tjänstemannafacket Unionens ordförande, behövde föga övertalning. Akademikerförbundet slöt också upp. Det så kallade ”facket” Ledarna – egentligen en förening av chefer – givetvis likaså.

Men i maj sade Metallklubben i Södertälje nej. Även i Oskarshamn nobbade verkstadsklubben budet. I samlad trupp lade Metallklubbarna förslaget att Scania skulle sänka aktieutdelningen med 50 öre per aktie till två kronor, vilket företagsstämman vägrade. Företaget hotade plötsligt med varsel om massuppsägningar – endast för metallare. Heino Walters, ordförande för verkstadsklubben på Scania i Luleå, uttryckte förvåning över de hårda tongångarna.

Efter omröstning inom Södertäljes Metallklubb sade ändå till slut 60 procent av medlemmarna ja till budet, av hänsyn till de varselhotade. Ordföranden Järvklo lade ingen värdering i beslutet, men bedömde underlaget som ”stabilt” då 89 procent av de 3000 medlemmarna deltog. Vid Ferruform i Luleå så sade senare 70 procent av metallarna också ja till budet. Så även i Oskarshamn. Vid den här tiden fick Scania även klart att man får EU-pengar till sitt program för att fortbilda personalen.

Tidningen Proletären som är organ för Kommunistiska partiet har skrivit en del intressanta artiklar om Scania – fastän de begränsas av en mycket populistisk vinkling. Dess artiklar är, hur som haver, oerhört tankeväckande. Kanske den mest intressanta är artikeln där en av partiets medlemmar som är Scaniaarbetare i Södertälje, Ricardo Munoz, intervjuas.

Enligt Munoz stärktes Scania mot konkurrenterna under fordonskrisen genom intakt arbetsstyrka i väntan på högkonjunktur. Arbetet intensifierades; ”[f]öre krisen var leveranstiden för en lastbil tolv månader. Nu är samma tid tio månader”. Om  internutbildningen Scanias produktionssystem, SPS, är han kluven. Arbetarna får värdighet, men inte extra betalt, för att hjälpa företaget förbättra produktionen. Han nämner en rörelse ”utanför facket” med namninsamlingar för högre lönekav.

I en artikel avslöjar Proletären hur det gick till innan klubben accepterade Scanias krisbud. Företaget höll info- och arbetsplatsträffar där cheferna argumenterade för förslaget. Men på det stora klubbmötet 6 maj 2009 dök 600 personer upp för att väga argumenten mot varandra. Bara ett fåtal var för en allmän omröstning, för de flesta ville avgöra saken på mötet där man var samlade och inte avgjorde saken isolerat från varandra utelämnade åt företagets påtryckningar.

Enligt Proletären så fanns det heller ingen grund för massmedias påståenden om att betydande medlemsskaror inte var för klubbstyrelsens linje att säga nej till Scanias bud. Centerpartistiska lokala Länstidningen hävdas ha bedrivit en hetskampanj mot Metallfacket efter beslutet.

Proletären nämner det uppenbara faktum att Scanias företagsledning inte höll sina löften om att krisbördan skulle fördelas lika för alla. En Scaniaarbetare med 22 000 kronor i grundlön förlorade, ”beroende på skiftgång, mellan 3112 och 4534 kronor i månaden” (snarare 15 än 10 procent sänkt lön). Samtidigt hävdas vd Leif Östlings årsinkomst öka procentuellt lika mycket. Med sju miljoner kronor per år blev han ”den bäst betalda chefen i ett företag som tecknade ett lönesänkningsavtal”.

Trots mycket bra information i artiklarna så är slutsatserna uppenbart överdrivna. Ibland blir det rent löjligt när Scania påstås aldrig ha upplevt en riktig kris; följt av – förvisso sanna, men populistiska – poänger om direktörslöner. Sedan tål hela bilden om hur namninsamlingarna kom till och varför de bedrevs att diskuteras. Man kan också betvivla insinueringen att medlemmarna inte egentligen ville rösta om Scanias bud. Proletären överdriver hur radikal stämningen är.

(Scania Södertälje verkstadsklubbs ordförande, Johan Järvklo, i videoklippet nedan på IF Metalls kongress 2011.)

På jobbet! åkte ut till Gjuteriet och Chassiporten för att höra åsikter från golvet. Enihet rådde om att IF Metalls centrala avtal är en skam. Montören Gunnar Jutholm ansåg att Metallavtalet var alldeles för lågt jämfört med andra fackförbund. Luigi, 55 år, också montör, instämmer. ”De borde ha förhandlat lite längre och inte accepterat så lätt. Streta emot ska de”, ansåg han. ”Skit”, ansåg en gjuteriarbetare på 45 år. ”Inte för att vara kritisk, men de verkar ju ha dåliga förhandlare.”

Problemet belystes av en anonym manlig metallare. ”Centralt har facket genomfört en hel del grejer som inte är så jättebra”, sade han. ”Och då bakbinder man ju även det lokala facket.” Montören Johnny Hägg, 42 år, utvärderar IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfvén och hans förhandlingsteam. ”Nja, de är lite blyga, kanske. Har lite väl mjuka hårdhandskar.” Jag frågade Hägg hur IF Metall annars skulle agera. Ska de skärpa kraven? Gå till konflikt? Han svarade:

”Ja, det där är svårt att säga. Alltså, det hjälper väl inte att bara hota med konflikter i tid och otid, men samtidigt tycker jag att de har försökt dialogvägen länge och det händer inte så mycket. Om de bara säger nej är det ju ingen dialog, utan en monolog. Så det är en svår fråga hur mycket man kan ta i och vilka åtgärder man ska använda sig utav.”

Samma fråga kunde få lite olika svar. ”Äsch, jag bryr mig inte så jävla mycket, faktiskt. Det är som det är nu. Bara att acceptera.” En maskinbearbetare, 43 år, tyckte inte att IF Metall centralt står i vägen. Bara det att det är ”dags att komma med ordentliga krav, inte bara tänka på att vi måste hjälpa svensk produktion på traven – vilket vi ju gör ändå”. Montören Luigi anser att facket måste få bättre kontakt med medlemmar och informera, få med folk för att ”kämpa för att få det bättre”.

Hur drabbades de anställda? Vi fick lite olika svar. Montören Jutholm tyckte att 3100-4500 kronor i lönesänkning per månad lät för mycket. Snittet ligger, enligt honom, på ungefär 2800. De som förlorat mest är tjänstemännen samt bland metallarna är det bearbetarna. Men den 45-åriga gjutaren tycker inte siffran är för hög, utan ”stämmer bra”. Montören Hägg känner sympati för de som hade det svårt ställt ekonomiskt redan innan krisen, men har själv hela tiden haft bra ekonomi.

En anonym metallare anser att Scania måste fortbilda sin personal även när det inte är kristider, för att kunna konkurrera med kunskapsresurser. ”Se på SAAB hur de har gått back i många år. Vi hade ju dem som en slags ryggsäck som vi fick hålla under armarna”, sade han. Montören Hägg anser att det var fel när Scania gav personalen företagsintern utbildning (i SPS-systemet) istället för att uppfylla löftena om att de anställda skulle få sitta vid skolbänken och läsa upp ämnen.

Majoriteten av de tillfrågade anser att Scania har en oresonligt hård linje. Många tycker att det är dags att få det som lovades tillbaka när krisen skulle gå över. Hägg håller med, men tillägger att ”själva tycker företaget nog inte det, då de tycker att de är jättesnälla för att de delat ut en engångssumma på 5000 kronor”. Den 45-åriga gjuteriarbetaren ansåg att ”vi på golvet ska ha mer, då det ju är vi som gör jobbet”. ”Men”, säger han, ”oftast får fel personer allt – högre tjänstemän”.

Även tjänstemännen håller med. Jag frågade varför man tror att Scania ger så dåligt bud nu. En kvinnlig medlem i Unionen sade att ”företaget vill att vi ska vara rädda för dåliga tider.” Hon instämmer i påståendet att de anställda är ett ”vi” och företaget ett ”dom”. Produktionsplaneraren Frida Björklund, medlem i Unionen, ansåg att tjänstemännen förlorat i lönetrappa och pension och trodde man skulle få igen lite. Men man lever på att man ännu har kvar jobbet.

De allra flesta metallare var nöjda med sin fackklubb. Montören Jutholm menar, apropå om klubben hade stöd för att neka Scanias bud, att det beror på vem man frågar. ”Några var på klubbens linje då man inte ville förlora i plånboken, medan andra ville ha kortare arbetstid för att klara jobbet”, sade han. Den 43-åriga maskinbearbetaren stödde klubbledningens linje. ”Även om styrelsen ville säga nej så ville folk, tyvärr, skriva under. Det tror jag att många ångrar idag.”

Maskinarbetaren nämnde också namninsamlingarna ”för att vi skulle kräva mer i lönepåslag än det centrala avtalet”. Hans åsikt var att klubbstyrelsen gjorde sitt allra bästa. Gjuteriarbetaren på 45 år trodde att det var klubbstyrelsen som tog initiativ till namninsamlingarna – ”ordföranden eller vem det nu må vara”. På frågan om vad han tyckte om insamlingarna svarar han att ”vi visste redan från början att det inte skulle gå, men vi deltog ju allihopa i alla fall”. Tonen var likgiltig.

En visstidare hade inte fått fortsätta efter prövotiden, men hade ett år senare plockats in utan tillsvidareanställning. Han var även missnöjd över att inte ha fått full a-kassa trots att han gjort allt som man ska. ”Metall gör ingenting, så därför tänker jag gå ur facket”, sade han. Som sagt, kanske då man talar med individer och inte ett samlat arbetarkollektiv så får man inte någon konsensus. Betrakta också de vitt skiljande läsarkommentarerna till LT-artiklarna under 2009 om Scania.

Verkstadsklubbens sekreterare i Södertälje, Niklas Säfström, har mailledes svarat på några frågor från På jobbet!. Han påpekar att han endast har mandat att tala för sin egen åsikt, även om klubbstyrelsen säkerligen håller med honom i många frågor. De flesta styrelsemedlemmar är för närvarande på semester och är oanträffbara. (För fördjupning om Scania Södertäljes Metallklubb rekommenderas deras nyhetsbrev). Bland det första som Säfström klargör är om namnlistorna:

”Klubben hade ett informationsmöte för de förtroendevalda där vi redovisade företagets bud och dessa förde i sin tur ut budet till medlemmarna. Sedan var det initiativ från enskilda medlemmar som startade namninsamlingen, sen spred sig detta till andra avdelningar där man lade ut lappar på fikaborden. Våra förtroendevalda samlade in listorna någon vecka eller två efter att insamlingen startat. Vi fick totalt  in cirka 3500 namnunderskrifter från Scania i Oskarshamn, Luleå och Södertälje.”

Säfström tar härnäst upp fordonskrisen. ”Scania fick mersmak av flexibiliteten att snabbt kunna minska kostnader i kristider”, vilket alla storföretag vill. Mantrat i senaste förhandlingsrundan var mer flexibilitet och inhyrning. Scanias tillämpning av metoden ”lean production” intensifierade arbetet. ”Jag upplever att det gjort stressen mer påtaglig på golvet och det lever kvar nu efter krisen”, säger han. Minskat arbetsinnehåll och kortare takttider ger tristess, stress och slitskador.

Säfström upplever att det har blivit hårdare att förhandla lokalt. ”Det här är andra året i rad där vi inte lyckas komma överens om ett avtal när det gäller lönehöjningen”, säger han. Förhandlingarna har varit strandade. Innan den här krisen var det mycket ovanligt att parterna inte kom överens. Han anser att medlemmarnas spontana namnlistor uppvisar det engagemang som krävs för att leda facket någon vart, vilket på sikt ger utdelning även om inte årets lönerevision lät sig påverkas.

Fastän han inte håller med vår intervjuade metallare om att Stefan Löfvén och IF Metall är ”flata” så anser han att krisavtalet var ett misstag – en analys som ordförande Johan Järvklo delar, som sagt. Problemet är att många ser facket som ”ett abonnemang där man abonnerar på goda villkor och rättsskydd”. Så ska det inte fungera. En stor uppgift är att få facket att bli en folkrörelse igen. Även den borgerliga regeringen ses som ett stort hinder för att slåss för bättre löner och villkor.

*

På jobbet! delar Säfströms syn på hur LO bör utvecklas, samt den vikt som fästs på att få bort alliansregeringen. För tiderna blir hårdare. Ett ledarskap i fackföreningsrörelsen bör vara konfliktberedd för att få igenom medlemmarnas viljor. De bör, för att fritt citera en arbetare i artikeln, inte reduceras till agenter för ”svensk produktion”. Arbetarledare behövs även lyftas upp inom arbetarrörelsens parti, Socialdemokraterna, och underställas medlemmarnas kontroll.

  Intressant?

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser