Sigmund Freud, psykoanalys och vetenskaplig socialism, del 1: Freuds idéer

Posted on 9 augusti, 2011 av

0


Köttpackaren August Palmberg kläckte idén till artikelämnet efter samtal med två kollegor på sitt jobb vars intresse brann för Sigmund Freud, C.G. Jung och andra ”analytiska psykologer”. I denna första del i artikelserien sammanfattas några psykoanalytiska grundidéer utifrån tre olika perspektiv i Freuds böcker: psykologiskt i det revolutionerande verket ‘Drömtydning‘, historiefilosofiskt i ‘Totem och tabu‘ samt sociologiskt och politiskt i brevväxlingen ‘Varför krig?‘.

”Låt oss nu inte vara alltför snabba att att dra in värderingar av gott och ont i sammanhanget… Nu förfaller det som om en drift av det ena eller andra slaget så gott som aldrig kan verka isolerat… Således är till exempel självbevarelsedriften säkerligen av erotisk natur, men just denna behöver ett inslag av aggression, om den ska kunna genomdriva sina avsikter. Likaså … kärleksdriften en tillsats av driften att bemäktiga sig något, om den överhuvudtaget ska få tag i sitt byte.”

För att skriva artikelserien började jag med att läsa en antologi med Freuds texter vid namn Psykoanalytisk teknik. En intressant observation är att psykoanalysen var alltför revolutionerande för att accepteras; inte bara i Nazityskland som Freud drevs att emigrera ifrån, utan även i USA där den endast urvattnad och förklädd som så kallad ”jag-psykologi” tilläts spilla över på allmänheten.

Också i stalinistiska regimer censurerade psykologerna sig själva när det gällde psykoanalysen. I en antologi med sovjetiska psykologer verkande mellan 1920- och 70-talen nämns Freud, vars ”motivationskonception” förkastas, bara i ett stycke. Hela psykoanalysens studieobjekt – det omedvetna – nämns bara i förbifarten, och då absurt nog som inkluderad i medvetandet (!).

”Termen ‘medvetande’ hänvisar i detta sammanhang inte enbart till medvetna psykiska fenomen, utan även till omedvetna psykiska processer och tillstånd; den betyder i själva verket den psykiska utvecklingsnivå som är karakteristisk för människan.”

Sammanfattningsvis tolkade Sovjetpsykologer det som oviktigt att veta hur folk undertrycker vissa erfarenheter – och varför. Naturligtvis, för Freuds lära är åsiktspolisernas värsta fiende. Samtidigt visar däremot dokumentären Century of the Self  hur Freuds systerson, Edward Bernays, skapade PR-branschen med dess ”demokratiska” manipulation av människors känslor och åsikter. Freuds upptäckter kan som alla vetenskaper användas för mer eller mindre beundransvärda syften.

(Bland alla böcker jag gått igenom – av Freud själv eller samlingar i urval av hans verk – har vi: ”Jaget och detet”, ”Orientering i psykoanalys”, ”Råttmannen”, ”Vardagslivets psykopatologi”, ”Vargmannen” med mera. God pedagogisk hjälp fick jag utav ”Freud för nybörjare”. Tack till Nima Djohari-Taimouri för alla lästips; mina briljanta arbetskamrater för alla djuplodande diskussioner; samt Filip Tedelund som drog med mig till psykoanalytiska föreningens föreläsningar på ABF.)

(I VIDEOKLIPPET NEDAN: Psykoanalytisk session i Alfred Hitchcocks film ‘Spellbound’. Konstnärliga inslag av den surrealistiska konstnären Salvador Dali. Surrealismen inspirerades av psykoanalytiska idéer om det omedvetna.)

Boken ‘Drömtydning’ (1920) var första gången någon tolkade drömmar på ett vetenskapligt sätt. Som ett exempel på mystiska föregångare nämner Freud en berättelse från bibeln, där Josef tolkar egyptiska faraons dröm där det kommer sju feta kor och sedan sju magra som äter upp de förra; vilket tyds som sju kommande år av välstånd följt av sju års svält. Han pekar även på den gamla folktron att drömmar kan förutspå framtiden. Boken avslutas faktiskt med följande ord:

Har drömmen något värde för kännedom om framtiden? Det kan man naturligtvis inte räkna med. Snarare har man anledning att fråga: vilket värde har drömmen för kännedom om det förgångna? Från det förgångna härstammar nämligen drömmen i varje bemärkelse. Men den gamla tron att drömmen visar oss framtiden saknar inte fullständigt sanningshalt. Genom att framställa våra önskningar som uppfyllda leder den oss ju in i framtiden. Men denna framtid, som av drömmen uppfattas som något närvarande, har av hans oförstörbara önskan formats till en avbild av det förflutna.”

”Vilka önskningar”, kanske du frågar dig? ”Drömmen liknar inte det disharmoniska ljudet från ett musikinstrument som träffas av en stöt genom yttre åverkan istället för att hanteras av en musiker”, skriver Freud. Drömmen utspelar sig inte på ett visst sätt av slump, helt enkelt, utan det finns ett outtalat syfte med den. Han förklarar med en retorisk fråga: vad drömmer gässen om? ”Majs” är svaret, för det är vad gåsen äter. Men hur förklaras då att folk drömmer mardrömmar?

Jo, om man under dagen samlar på sig en massa upplevelser av ”välgrundade bekymmer, tunga överväganden, plågsamma insikter” så arbetar drömmen successivt med att undertrycka dessa samlade ”olustaffekter”. Misslyckas detta finns det olika alternativ (om man inte vaknar direkt).

Antingen kan inte den från medvetandet förträngda önskningen nå upp till ytan om den inte kamoufleras med minnen av upplevd olust under den gångna dagen, som drömmen tar ur sitt sammanhang och förvränger; eller så önskar man verkligen att straffa sig själv för en ”otillåten önskeimpuls”. Även mardrömmar är, enligt Freud, uppfyllda önskningar.

FREUD TOLKADE LEONARDO DAVINCIS TAVLA ‘MADONNAN, BARNET OCH ST ANNE’ SÅHÄR: St Anne är symbol för Davincis biologiska mor, som är avskild från jesubarnet (Davinci själv) genom madonnan, Maria (styvmodern). St Anne ler avundsjukt mot styvmodern men ändå glädjefullt då hon är i barnets närhet. Davincis biologiska mamma var en bondkvinna, men fadern gifte om sig med en kvinna som förblev barnalös. Han flyttade vid fem års ålder in till fadern där styvmodern och farmodern bodde. Freud drar slutsatsen att styvmodern måste ha förhindrat honom från att träffa sin biologiska mamma. Därför utvecklade han ett ovanligt begär efter sin mamma. Freud tror att Davinci hade undertryckta homosexuella känslor, som reaktion av känslorna för modern. Han avslutade oftast inte sina tavlor, då kraften gick åt till vetenskaplig forskning (ett uttryckt för letande efter sin förlorade moderskärlek).

Men varifrån kommer önskeimpulsen? Genom olika fall visar Freud att ofta, som exempelvis i så kallade ”perennerade” (regelbundet återkommande) drömmar, ligger det djupt inuti drömmen en uppfyllelse av en önskan som spårar sig tillbaka till den allra tidigaste barndomen. (Om man tycker att begreppet ”önskeuppfyllelse” här är oklart, så förtydligar Freud genom att använda ordet ”innebörd”.) Han finner att det finns tre alternativa öden som denna önskning kan få:

”1) Önskningen har väckts under dagen men har på grund av yttre förhållanden inte blivit tillfredsställd. Det återstår då till natten en medvetet erkänd och ouppfylld önskan. 2) Den kan ha dykt upp under dagen men blivit förkastad; det återstår oss då en otillfredställd men undertryckt önskan. 3) Den kan vara utan förbindelse med dagens liv och höra till de önskningar som först under natten ur vårt undertryckta känsloliv reser sig inom oss.”

Ofta är drömmarna också präglade av våra sexuella drifter och böjelser. Även de mest oskyldiga drömmar ”förkroppsligar grova erotiska önskningar”. Så, ja! Även småbarnen har bevisligen en sexualitet – men ännu i dagens samhälle är detta kontroversiellt att säga. Freud använder sagan om Oidipus för att illustrera de drifter som finns redan hos det ”oskyldiga barnet”. (Mer om Oidipus’ berättelse kan du läsa längre ner i texten.) Han skriver:

Liksom Oidipus lever vi i okunnighet om de mot moralen stridande önskningar som naturen påtvungit oss, och efter deras avslöjande skulle vi nog alla vilja vända bort blicken från vår barndoms scener.

Att sagan om Oidipus härstammar från ett urgammalt drömmaterial som har till innehåll denna pinsamma störning av förhållandet till föräldrarna genom sexualitetens första yttringar…. Drömmen om sexuellt umgänge med modern förekom då, liksom den nu förekommer hos många människor som upprörda och förvånande berättar den. Den är, som man kan förstå, tragedins nyckel och komplementet till drömmen om faderns död. Oidipusdrömmen är fantasins reaktion på dessa båda typiska drömmar.”

Freud blir ofta anklagad för att påstå något om mänskligheten som egentligen bara kan tillämpas på beteendet hos de som har psykiska besvär. Men han menar att när man studerar vanliga människors drömmar så ser man att samma psykiska krafter verkar där.

Psykisk sjukdom, menar Freud, ”förutsätter inte att den psykiska apparaten gått sönder” utan ”som resultat av förstärkning eller försvagning av komponenterna i det kraftspel vars verkningar i så många fall är dolda när det psykiska livet fungerar normalt.” Han kallar detta för att ha en dynamisk syn på psykisk sjukdom. (Vi återkommer till ämnet senare i artikeln.)

FRANCISCO GOYAS MÅLNING AV SATURNUS: skildrar hur den grekiska guden äter upp sina egna söner direkt efter födseln av rädsla för att de ska gå samman och störta faderns envälde när de har växt upp.

I boken ‘Totem och tabu’ (1912-13) beskrivs mänsklighetens ursprungliga former att leva tillsammans som en tid när en enväldig fader härskar över alla kvinnor och håller en avundsjuk brödraskara utanför sexuellt umgänge  inom hjorden. Fadern bestämmer också över stammens alla tillhörigheter.

Bröderna, sammanhållna av brist på svartsjuka mot varandra, går ihop för att döda fadern, äta hans kropp och dela makten emellan sig. De antar olika riter för att hålla var och en i schack, begränsa alla som försöker ta över faderns plats. Nu, påstår Freud, uppkommer den period då kvinnorna får utökad frihet samt får bestämma över stammens gemensamma arvegods.

På sätt och vis blir fadern, enligt Freud, mäktigare i döden än någonsin i livet. Efter fadersmordet börjar man rituellt sörja fadern. Bröderna ”delar skulden mellan sig”. De förbjuder varandra att upprepa dådet, men trots denna ”lag” hålls ändå minnet av dådet vid liv genom ritualerna. Männen förbjuds att slåss inombords om stammens kvinnor genom ”exogami” (det vill säga att man bara fick äkta en maka utanför stammen). Vid faderns frånfälle ansågs det viktigt att tämja dessa drifter.

”Urfadern” höjdes, på grund av sönernas behov att sona sitt brott mot den döde, upp till en form av gud och behandlades med en blandning av vördnad och fruktan. Med allt detta kunde bröderna, genom att tämja de individuella drifterna, arbeta för stammens allmänna intresse (vilket Freud definierar som ett samhälle). Enligt Freud så byggde även familjen  inom denna mänskliga barndom på äkta blodsband. Men denna ersätts senare på ett gåtfullt sätt av totemklanen.

Totem innebär att alla inom en stam är namngivna efter ett föremål som är tabu (ett ”heligt” djur, en växt, eller mer sällan ett dött ting). Alla människor och djur som bär detta namn är förbjudna att döda varandra eller idka samlag med sina egna. Freud menar att dessa ”vildar” knappast går med på detta av rädsla för incest utan att det snarare är relaterat till andra psykiska faktorer – vilka Freuds lärljungar sammanfattar i begreppet Oidipuskomplex.

Freud förklarar att vildens ”folkpsykologi” motsvarar den neurotiska individens (människor med mindre akuta psykiska besvär som fobier, ångest och tvångsbeteenden). Neuroser uppstår när en människa vägrar konfronteras med en obekväm verklighet, när personligheten (jaget) skyddar sig själv mot drifter (detet) eller en yttre verklighet – natur/samhälle – som inte passar (överjaget).

Den antika berättelsen om Oidipus handlar om en prins som skiljs ifrån sina föräldrar strax efter födseln och vars öde blir att han, omedvetet, dödar sin far och får ta över sin egen mor som hustru – som sexuellt objekt. (Efteråt skär kung Oidipus ut sina egna ögon, osv.) Enligt Freud så finns dessa drifter djupt rotade hos varje människa, drifter som de flesta vill förtränga. Han förklarar därför om toteminstitutionen:

Om totemdjuret är fadern, då sammanfaller totemismens båda huvudpåbud, de båda tabuföreskrifterna som utgör dess kärna – att inte döda totemet och inte nyttja någon kvinna som tillhör totemet sexuellt – innehållsmässigt med Oidipus’ båda förbrytelser, då han dödade sin far och äktade sin mor, samt med barnets båda urönskningar, vilkas otillräckliga bortträngning eller återuppväckande bildar kärnan i alla psykoneuroser.”

”En domstol är en mänsklig inrättning, och ju mindre makt den har till sitt förfogande att genomföra sina beslut, desto mer benägen är den att göra dessa beslut avhängiga av utomrättsliga inflytanden.”

I ‘Varför krig?’, brevväxlingen 1932 mellan Freud som psykolog och Albert Einstein som världsberömd fysiker, utbyts olika perspektiv kring frågan om vad det är som orsakar krig. Första brevet, Einsteins, inleds med ett tack till Nationernas förbund (FN:s föregångare) för att han fått uppdraget att hitta en viktig vetenskapsman som kan svara på frågan om varför krig bryter ut.

Teknikens utveckling har, enligt Einstein, möjliggjort att utplåna hela mänskligheten nästa gång det blir världskrig. Freud ombeds därför att ”visa på uppfostringsmetoder som på opolitisk väg kan röja psykologiska hinder” för fred i världen. Einsteins andra fredsformel är enkel: en internationell lagstiftande och rättslig myndighet dit alla stater måste vända sig med sina konflikter, underordna sig dennas beslut och genomföra de åtgärder som den kommer fram till att de behövs.

Men då denna ultimata lösning är omöjlig för lång tid framöver konstaterar Einstein att den enda ”vägen till internationell säkerhet går via staternas villkorslösa uppgivande av en del av sin handlingsfrihet, respektive suveränitet”. Kommer de styrande i varje nation gå med på detta?

Nej! Detta har alltid ”maktskiktet” i samhället motsatt sig, då dess makt bygger på ”de materiella och ekonomiska maktsträvandena hos ett annat skikt … för vilka krig, vapenproduktion och vapenhandel ingenting annat är än ett tillfälle att skaffa sig personliga fördelar”. När detta är sagt måste Einstein förklara varför ”den nyssnämnda minoriteten kan nyttja den stora allmänheten för att tillfredsställa sina begär, trots att denna bara kan bli lidande på ett krig och förlora på det”.

(Det är inte en tillräcklig förklaring att denna härskande minoritet har ”skolan och pressen i sin hand, och för det mesta också de religiösa organisationerna”.)

För att allmänheten ska överhuvud taget kunna ”upptändas till raseri och självuppoffring” måste det finnas drifter hos människan själv som, om man inte överkommer dessa, leder till ”ett inneboende behov att hata och tillintetgöra. Denna läggning är i normala tider latent och visar sig endast hos den onormale; den kan emellertid lätt bli väckt och stegras till masspsykos.”

För psykoanalytikerna tolkades Hitler ha piskat upp den tyska nationen till masspsykos. Detta innebär ett tillstånd där allmänheten upptänds ”till raseri och självuppoffring” kombinerat med att ”ett inneboende behov att hata och tillintetgöra” uppmuntras. Freudo-marxisten Wilhelm Reich skulle senare på 30-talet komma att spinna vidare på detta ämne i sin bok ‘Fascismens masspsykologi’.

Einsteins fråga till Freud är hur människan kan styra sin psykiska utveckling ”så att hon blir mer motståndskraftig mot hatet och förstörelsens vansinne”. Freud beskriver därför hur krig kan förhindras utifrån psykologins betraktelsesätt. Han invänder en smula mot Einsteins ordval när han talar om ”rätt” och ”makt” och vill byta ordet makt mot ”våld”. Enligt Freud bestämmer, såväl i djurriket som i den lilla flocken i mänsklighetens gryning, den fysiskt starkaste hannen.

Senare ersattes styrkefaktorn av redskap (vapen). Intelligensen blir viktigare än den råa muskelstyrkan, ”men stridens yttersta avsikt förblir densamma”. Dödar man fienden kan han inte komma tillbaka och göra motstånd, men när fördelar upptäcks i att behålla den slagne vid liv så räcker det med att ”underkuva fienden”. ”Detta är alltså urtillståndet”, skriver Freud.

Urtillståndet upphävs när ett flertal svagare förenar sina krafter, men inte bara för att bekämpa den ”enskilde övermäktige” utan för en varaktig gemenskap. Detta är samhället, med dess regler (lagar) som förhindrar varje nytt uppror nästa gång någon känner sig som den starkare. ”[V]åldet övervinns genom att makten överförs till en större enhet som hålls samman av sina medlemmars känslobindningar”, skriver Freud. (Kolla igen vad som skrivs tidigare i texten om Totem och tabu!)

Men ett idealt jämviktsläge, där alla är lika starka, finns bara i teorin. Skillnader mellan kön, ålder samt segrare och besegrade krigsfångar stör denna jämvikt. De härskande försöker överkomma sina egna regler och de förtryckta strävar alltid att få mer makt – alltså lika rättigheter. Då den ”styrande klassen” inte är beredd att godkänna denna maktförskjutning leder det till en kamp om rättsordningens störtande eller bevarande. Våldet besegrar på så vis rätten, som Freud beskriver.

Men Freud anser på vissa ställen ändå att våld och krig kan vara berättigade, och läsaren uppmanas att inte ens dra alla erövringskrig över en kam. Detta spår förtjänar ett längre citat:

Många, som mongolernas och turkarnas krig, har endast bringat olycka, andra har tvärtom bidragit till förvandlingen av våld till rätt genom att de skapat större enheter, inom vilka möjligheterna att använda våld upphört och en ny rättsordning bilagt konflikterna. På detta sätt gav romarnas erövringar Medelhavsländerna deras värdefulla pax romana.

De franska kungarnas håg att utvidga sina domäner har också skapat ett fredligt enat, blomstrande Frankrike. Hur paradoxalt det än må låta, måste man erkänna att kriget inte vore något olämpligt medel för att upprätta den efterlängtade ‘eviga’ freden, om det är i stånd att skapa dessa stora enheter, inom vilka en stark centralmakt gör andra krig omöjliga.

Men det duger ändå inte till detta, för erövringens framgångar är i regel inte beständiga och de nyinrättade enheterna faller åter sönder, för det mesta till följd av den bristande sammanhållningen mellan de med våld enade delarna.

Och dessutom har erövringen hittills bara lyckats skapa partiella enanden, även om de varit av större omfång, där framför allt konflikterna mellan delarna varit ett hot mot sammanförandet med våld. Resultatet av alla dessa krigsansträngningar har alltså blivit att mänskligheten ersatt talrika, ja, oupphörliga, småkrig med mer sällan inträffande men desto mer förödande storkrig.”

Anselm Feuerbachs skildring av Platons verk ‘Symposium’ (1869), som handlar om hur män samlas på en dryckesfest för att samtala om kärlek. Det är ur detta litterära verk som Freud tog begreppet ”Eros”.

Angående alternativet, så håller Freud med om att det behövs en sådan församling som Einstein föreslår. Han skriver också mycket tidigt i svarsbrevet att han instämmer i Einsteins analyser om drifterna hos människan, och att han bara kan skriva vad som redan bekräftar hans utläggning. Freud förtydligar däremot det hela genom att ta upp sin psykoanalytiska driftslära.

Drifterna är ”antingen sådana som vill bevara och förena – vi kallar dem erotiska, helt i överensstämmelse med begreppet Eros i Platons Symposium, eller sexuella varmed vi medvetet tänjer begreppet sexualitet – eller andra, som vill förstöra och döda, och som vi sammanfattningsvis vill kalla för aggressionsdrift eller destruktionsdrift.” Men, tillägger Freud:

”Låt oss nu inte vara alltför snabba att att dra in värderingar av gott och ont i sammanhanget. Den ena av dessa drifter är lika oundgänglig som den andra, och av de bådas samverkan och motverkan uppstår alla livets yttringar.

Nu förfaller det som om en drift av det ena eller andra slaget så gott som aldrig kan verka isolerat, utan som om den alltid är utsatt för en påverkan från den andra sidan (eller om vi säger: legerad med denna) som modifierar dess mål, eller som är det som under gynnsamma omständigheter gör det möjligt att uppnå detta.

Således är till exempel självbevarelsedriften säkerligen av erotisk natur, men just den behöver ett inslag av aggression, om den ska kunna genomdriva sina avsikter. Likaså beträffande den på objekt riktade kärleksdriften en tillsats av driften att bemäktiga sig något, om den överhuvudtaget ska få tag i sitt byte.”

Den som låter bli att förblindas av moralen inser att den destruktiva driften är ”verksam i varje levande väsen och då strävar efter att åstadkomma dess upplösning och föra det levande tillbaka till den livlösa materiens tillstånd.” Men, dödsdriften samverkar alltid med sexualdriften (eller kärleksdriften). Denna blir något som håller döden i schack,  vad man kallar för självbevarelsedrift.

Dödsdriften blir destruktiv när den vänds utåt, till att förstöra andras för att bevara sitt eget liv. Psykoanalytikerna förklarar till och med uppkomsten av samvetet med att ”aggressionerna … vänds inåt”. Enligt Freud så ”finns det inte någon chans att avskaffa människans benägenhet till aggression”. Han beskyller Sovjets kommunistparti (”bolsjevikerna”) för att ha försökt sig på detta.

Freuds alternativ lyder: ”Om beredskapen för krig är ett utslag av förstörelsedriften, så ligger det nära till hands att mot denna vädja till Eros”, och ”[a]llt som skapar känslobindningar mellan människor borde motverka kriget”. Alltså, å ena sidan ”älska din nästa”, som anses svårt att få folk att göra. Men å andra sidan anses ökad ”identifikation” och samhörighet vara lättare att uppnå. Vidare hävdas att ”missbruket av makt och myndighet” är en större krigsutlösande faktor.

Ojämlikhet, ledarnas förtryck mot den ”ledda” majoriteten, godkänner Freud. Han skriver:

”[De] behöver en auktoritet som fattar besluten för dem, beslut som de för det mesta villkorslöst underkastar sig. Här skulle man kunna inskjuta att man mer än vad man hittills gjort måste sörja för att uppfostra ett högre skikt av självständigt tänkande människor, som är oåtkomliga för skrämselförsök och som strävar efter sanningen, och som skulle kunna tilldelas styrningen av de osjälvständiga massorna”.

Freuds ”ideala tillstånd” är ”ett samfund av människor som har underkastat sitt driftsliv förnuftets diktatur”, men det ser han som en ”utopisk förhoppning”. Kvar finns då bara abstrakt ”pacifism”. Han inser att så länge vissa nationer inriktar sig på att erövra andra så måste det finnas militärt beredskap. Kanske kriget har stark förankring i våra drifter, är ”biologiskt betingat”? Kanske är det kulturens fel, då den binder det sexuella begäret men kan inte handskas med destruktionsdriften?

Men Freud anser att människan av moraliska skäl måste vara motståndare till krig då den tvingar människor in i situationer där hon måste begå eller utsättas för grymheter hon inte vill ha del i. Fasan inför hotet om den stundande katastrofen ska betvinga våra begär, och samtidigt ska måste intellektet tränas så att människan kan behärska driftslivet. Alltså, ska hela världen gå i terapi?

*

Det behövs knappast ens sägas att socialister bör förkasta Sigmund Freuds politiska ”pacifism”, då klassamhället legitimeras med ovetenskapliga argument. Principerna för den empiriska vetenskap om det omedvetna som Freud upptäckte genom undersökning av överklassdamer på terapisoffan kan inte göras allmängiltiga för samhället. Just här blir Freud som mest ohistorisk, klasslös och baksträvande. Nästa artikel i serien ska kritiskt utvärdera hans historiefilosofi och övriga teorier.

  Intressant?

Tips! En video som beskriver Freuds personlighetsteori: ”Jaget, detet, överjaget”.

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser
Posted in: Nöje/Kultur