Sigmund Freud, psykoanalys och vetenskaplig socialism, del 2: Freudkritik

Posted on 18 augusti, 2011 av

1


Köttpackaren August Palmberg kläckte idén till dessa artiklar efter samtal med två kollegor på sitt jobb vars intresse brann för Sigmund Freud, C.G. Jung och andra ”analytiska psykologer”. I första delen av artikelserien sammanfattades några psykoanalytiska grundidéer. Denna artikel kommer att utvärdera den kritik som rests mot Freud inom hans egna psykoanalytiska rörelse såväl som utanför den, med stor fokus på den mer marxistiskt lutande kritiken.

PSYKOANALYSENS PIONJÄRER. (Översta raden, från vänster till höger) A. A. Brill, Ernest Jones och Sandor Ferenczi. (Nedre raden, från vänster till höger) Freud, C. Stanley Hall och Carl G. Jung.

I första artikeln uppvisades ett samband mellan Freuds psykologiska teorier och hur de använts för slutsatser om antropologi (som utforskar människans tänkande, biologiska och kulturella väsen) och slutligen för politiken. De själsliga problem som han upptäckt bland överklassfolk i viktorianska Österrike blir en fördom, inte bara om alla samhällsklasser på Freuds tid utan om själva människans natur. Därför förkastade jag Freuds resultat: borgerlig ”fredspolitik”.

Förutom det ovanstående brukar fyra följande invändningar resas mot psykoanalysen:

  1. Sexualitetens betydelse överdrivs (men då missar man att driften avleds från sexuella mål och att begreppet sexualitet tänjts ut, så innebörden i ”sexuell” vidgas till ”kärlek”.)
  2. Man kan inte testa slutsatsernas riktighet – alltså är den ovetenskaplig (men Freud har själv kastat omkull vissa av sina egna tidigare teorier, exempelvis om ångestens orsaker, så psykoanalysen är inget slutet system som är till för att rättfärdiga sig självt; däremot är detta påstående sant om Freuds teori att den mest avgörande personlighetsutvecklingen äger rum i tidig barndom, då barnet – lämpligt nog? – är oförmöget att hålla kvar minnen.)
  3. Analytikerna får alltid rätt, för den patient som inte håller med anses förtränga känsliga minnen till det omedvetna (men trots att teorier kan missbrukas så avser inte Freuds att framtvinga ”erkännanden”; analytikern varnas för att dra för tidiga slutsatser, det krävs att de omedvetna minnena verkligen existerar och patienten måste själv fås att komma ihåg.)
  4. Det klargörs inte vilka besvär som psykoanalysen är lämplig för att behandla och under vilka omständigheter (men man måste också ha i åtanke att metoden berättigade sig som alternativ till den tvångspsykiatri som har utsatt sina patienter för skendränkningar i kallt vatten, elstötar, tunga droger, lobotomier och annan tortyrliknande ”behandling”.)

Oliver H Turbull och Mark Solms vid universiteten i Wales respektive Kapstaden skrev 2007 en uppsats om Freud sedd i den moderna neuropsykologins ljus – det vill säga ståndpunkten hos den moderna forskningen om relationerna mellan hjärnans mentala och psykiska tillstånd. Dessa akademiker kan mer självsäkert än jag avgöra ‘vad håller, vad inte?’ hos Freud.

Efter Freud har det blivit erkänt att psykiskt och medvetande inte är samma sak, utan tvärtom sker de flesta mentala processerna omedvetet (vissa säger hela 95 procent av dem). Men Freud menade mer specifikt att det omedvetna formar personens medvetande. Forskningen har bekräftat att de grundläggande känslorna, som styrs av sexuella och aggressiva drifter, har till sin struktur ärvts inte bara från våra föregångare bland aporna utan finns hos alla däggdjur, och i mindre grad fåglar.

En grundidé hos Freud är att känslorna (och drifterna) ofta kan försköna det sinnena uppfattar. Turnbull/Solms bekräftar att patienter exempelvis konfabulerar, det vill säga hittar på en trevligare historia när de av olika anledningar inte kan eller vill återge ett händelseförlopp. Barn konfabulerar vid tiden då fantasin utvecklas och under polisförhör gör kriminella det medvetet. Även de som har anosognosi förskönar, när de kanske tror att sin förlamning bara är tillfällig.

Turnbull/Solms ser det som viktigt att inte bara ta neurotiker som exempel på att känslolivet spelar en nyckelroll för att skapa de uppfattningar hos individens som inte kan bekräftas ute i själva verkligheten. Läkemedlen som de psykotiska (som förlorat kontakt med verkligheten) får reglerar ämnet i hjärnan som kallas dopamin. Beroende på om det finns för mycket eller för lite försöker läkaren därmed balansera patientens känslor – och då hämmas även vanföreställningarna.

När REM-sömnens snabba ögonrörelser och samma grad av hjärnaktivitet som i vaket tillstånd upptäcktes, verkade Freuds bok ‘Drömtydning’ ha förlorat all trovärdighet. Där hävdades ju att medvetandet under sömnen slappnar av så att känslorna och drifterna får fritt fram. Men senare forskning visar att sömn och REM-sömn är två separata stadier i drömmen, styrda av särskilda (men ömsesidigt påverkande) hjärnmekanismer. Så Freud kolliderar inte med forskningen.

Uppsatsens författare menar att neuropsykologisk forskning är ett självklart medel att testa psykoanalysens grundidéer. Men samtidigt har neuropsykologin varit traditionellt alltför fixerad vid det kognitiva (tanke- och kunskapslivet) för att lära av psykoanalysens insikter om känslorna och drifternas roll i att skapa en falsk och irrationell verklighetsbild. De ställer upp på slutsatsen att för psykologin ”frågan inte gäller om Freud hade rätt eller fel, utan om att avsluta hans arbete”.

Socialantropologen Evelyn Reed (som även var medlem i Socialist Workers Party) i USA kritiserade Freuds antropologiska slutsatser i boken Kvinnans utveckling. De gamla grekiska myterna var full av berättelser om mord: på mödrar, bröder och barn; självmord, hämndmord och blodshämnd. Men det mord som Oidipus begick var av en ny typ. Fördomar från modern tid säger att berättelsen handlar om incest. Reed visar, däremot, att detta inte stämmer.

Om poängen vore att moraliskt markera mot incest så borde Oidipus fyra barn ha blivit vanskapta som ”straff”, men det blev de inte. Varför? Jo, att bryta mot tvånget med exogami är inte samma sak som att bryta mot ett incesttabu. Vad som egentligen upprörde känslor när denna berättelse skrevs var mordet på fadern. När arvsrätten i samhället förflyttas från mödrarnas sida (matriarkat) till fädrernas (patriarkat) visas vilken katastrof det kan bli när man inte vet vilka föräldrarna är.

Antropologer som australiern Ralph Piddington har hävdat att tabu uppstår på grund av en medfödd mänsklig motvilja mot incest. Men, då man kan fråga sig – varför förbjuda incest om nu människor har en genetisk broms mot detta? Freud hävdade, som sagt, motsatsen. Många psykologer har bekräftat att familjemedlemmar som under åtskilliga år växer upp tillsammans med nödvändighet utvecklar en dragning till varandra.

Men psykologerna misstar sig grundligt om de tror att en social sjukdom från slutet av 1800- och början av 1900-talen alltid har varit gällande. Sexualmoralen var ”puritansk” på Freuds tid. Sex var tabu framtill äktenskapet och ömhet fick bara visas i förhållande till modern. Men människan hade i sina ursprungliga samhällen friare sexuella förhållanden mellan könen, så länge man gifte sig utanför klanen. Med så många tillåtna sexualpartners fanns ingen grogrund för Oidipala komplex.

Går vi in på Freuds teori om fadersmordet så förklaras att bröderna saknar inbördes svartsjuka då de uteslöts från tillgång till kvinnorna. Men samtidigt så ville de alla egentligen erövra faderns ställning. Problemet rör alltså den manliga sexualitetens aggressiva natur. De forskare som utgår från den ursprungliga fadersfamiljen med den ”dominante hannen” i centrum slår, enligt Reed, en logisk knut runt sig själv.

Andrew Lang och J.J. Atkinson anmärkte till exempel i boken ‘Social origins: Primal Laws’ att fadersmordet snarare borde ha lett till en strid på liv och död om faderns plats än att det givit upphov till samhället och kulturen. Faktiskt var incest ett mindre problem än att förmå männen att samarbeta för att skydda varandra och kvinnorna inbördes samt producera livets förnödenheter.

Totemsystemet och tabureglerna skapades alltså för att stävja våldet och konkurrensen på både sexualitetens och hungerns områden. Resultatet var inte familjen, utan modersklanen, av sammanboende icke-sexuella partners (mödrar eller morbröder, systrar eller bröder).

Inte heller existensen av ett socialt ”samvete” är förknippat med ett påstått mord på urfadern. Mordet på fadern är en ren fantasi som fyller de luckor av fakta som saknas i Freuds tankesystem. Känslan av att ha begått en ”synd” uppstod egentligen först senare i stammens hela ”folkpsykologi” när man började slakta och bränna barn för att släcka vad man trodde var vreden från de dödas andar och demoner. (Här beskrivs en aspekt av den ”animistiska” tron, religionens föregångare.)

Freud förklarade själv denna sed med att ”blidka” de döda med att man inte förstod att det fanns något sådant som en naturlig död. Då döden ansågs som det värsta man kan drabbas av antog man att de dödas andar var förargade på de som ”åsankat dem deras öde” och skulle hämnas eller försöka få släktingar att ”återförenas med dem” i döden. ”Goda” blev därför alltid ”onda” i döden.

I övergången från matriarkat till patriarkat började fäderna systematiskt att offra flickorna för att undanröja kvinnliga medtävlare till de manliga arvingarna. Så anpassar sig sederna efter behoven.

(Videoklippet nedan: Freud kom på idén om Oidipuskomplexet genom att analysera sin egen barndom.)

Denna artikelserie behandlar inte bara psykoanalys, utan även vetenskaplig socialism (eller ”marxism”). Låt oss i denna artikel börja med att granska Freuds egen syn på marxismen. Efteråt ser vi, i relation till psykoanalysen, marxismen i nytt ljus. Socialdemokraten och vänstersionisten Siegfreid Bernfeld hävdar till exempel i Socialism och psykoanalys (1926) att Freud varken har omfamnat eller ”någonstans förklarat sig vara motståndare till socialismen”. Stämmer detta?

I föreläsningen En livsfilosofi(1932) tar Freud upp frågan om psykoanalysen leder till någon ”världsåskådning”. I en längre utläggning förklarar han att psykoanalysen stödjer vetenskapens undergrävande av religionen – även med egna teoretiska bidrag. Sedan går han in på andra världsåskådningar än religionen som, påstår han, också står i ”opposition till den vetenskapliga”. Däremot säger han sig gå in på dessa motvilligt, eftersom han anser sig vara otillräckligt insatt.

Freud förkastar anarkismen, då den förnekar all objektiv kunskap om omvärlden och menar att ”vi finner bara det vi vill finna och ser bara vad vi vill se… Allt är lika sant, eller lika falskt”. Ståndpunkten hånas för att den bara funkar i abstrakta akademiska diskussioner. Om det stämmer att ”anything goes” så kunde vi ”lika gärna bygga broar av papp istället för sten, ge en patient en tiondels gram morfin istället för en hundradels, eller ta tårgas som narkotika istället för eter”.

Marxismen, som enligt Freud ska tas betydligt mer på allvar, tolkas som att ”endast ekonomiska motiv bestämmer människors beteende i samhället”. Han kontrar detta med ”att olika individer, raser och nationer beter sig olika under samma ekonomiska förhållanden”. Människan sätter sina ”instinktiva impulser i rörelse – självbevarelsedriften, förkärleken till aggression, behovet av kärlek och strävan att uppnå lust och undvika smärta” för att upprätta ekonomiska förhållanden.

Man påminns om människans överjag, ”traditionen och idealen från det förgångna som för en tid kommer att motstå trycket från nya ekonomiska situationer”. Människors kulturutveckling får inte glömmas – ”en del kallar det civilisation”. Denna ”förskjuter målen för våra instinkter, och orsakar att män gör uppror mot vad som hittills har varit acceptabelt”. Om allt detta tas med i beräkningen ”skulle marxismen inte bara förbättras utan bli en verklig socialvetenskap”, menar Freud.

Bernfelds omdöme stämde. På 20-talet verkar inte Freud säga vare sig bu eller bä, men 1932 uttalade han sig flera gånger om marxismen. Ett sådant exempel har ni sett här ovan. Vi såg också i min förra artikel i denna serie hur Freud i ‘Varför krig?’ kritiserade ”bolsjevikerna” i Ryssland  för att försöka tvångsanpassa folket till sin utopi genom att utrota aggressiviteten hos människan. I föreläsningen Uppdelningen av den psykiska personligheten samma år säger han:

”Då överjaget i sin tur går tillbaka på inflytandet från föräldrar, uppfostrare och liknande, får vi veta ännu mer om dess betydelse, om vi vänder oss till dessa senare källor. I regel följer föräldrar och därmed jämförliga auktoriteter i sin uppfostran av barnet sitt eget överjags föreskrifter. … De har glömt svårigheterna under sin egen barndom, är nöjda med att nu fullständigt kunna identifiera sig med sina egna föräldrar, som på sin tid pålagt dem så svåra inskränkningar….

Troligtvis är det ett allvarligt misstag av den så kallade historiska materialismen att underskatta denna faktor, att avfärda den med anmärkningen att människors ‘ideologier’ endast är resultatet av och överbyggnaden på deras aktuella ekonomiska förhållanden. Det är en sanning, men sannolikt inte hela sanningen.

Mänskligheten lever aldrig helt i nuet; i överjagets ideologier lever det förgångna, rasens och folkets tradition vidare och viker endast långsamt för nuets inflytande och för nya förändringar, och så länge denna tradition verkar genom överjaget, spelar den en mäktig och av de ekonomiska förhållandena oavhängig roll i människolivet.”

Bolsjevikpartiet ledde ryska revolutionen 1917, då arbetarrörelseorganisationer tog den politiska makten och avskaffade kapitalismen. Tänkt att inleda världsrevolutionen, isolerades istället Ryssland när arbetarupproren i Europa fallerade av bristande ledarskap. Landet föröddes sedan av ett inbördeskrig uppbackat av mäktiga utlandsstyrkor. En byråkrati med Josef Stalin i spetsen växte fram och upprättade en diktatur efter att ha krossat revolutionens hela ledarskikt.

Freud såg inte skillnad på bolsjevikerna och Stalinbyråkratin, eftersom den senare återupprättade aldrig kapitalismen. I mitten av 20-talet började folk inom den psykoanalytiska rörelsen attraheras av marxism. Den främsta var Wilhelm Reich som gick med i tyska kommunistpartiet och ledde en sexualpolitisk rörelse (Sex-Pol). Efter att se Stalin stoppa Sovjets imponerande experiment inom pedagogik, strypa debatten och rulla tillbaka landets (dåtida mätt) fria sexuallagar, tilltog kritiken.

Under 30-talet insåg många av dessa ”freudo-marxister” att ”marxismen” som Moskvabyråkratin och deras anknutna ”kommunistpartier” världen över lärde ut var en död legitimerings-ideologi. Den gick inte att förena med psykoanalysen, som är en kritisk teori. Innan vi fortsätter med Reich, skulle jag vilja återvända till Freuds föreläsning ‘En livsfilosofi’. För där förväxlar han ursprunglig marxism med den stalinistiska teorin med dess automatiska historiska naturlagar. Freud sade:

”Några av framställningarna i Marx teori anser jag vara märkliga. Som exempelvis att utvecklingen av de olika formerna av samhället är en naturhistorisk process, eller att förändringarna i den sociala stratifieringen från den ena till den andra genom en dialektisk process.”

Wilhelm Reich förstod inte heller; vare sig Stalinbyråkratins natur eller varför den i teorin ville förminska levande, tänkande individers roll i historien. Efter flykten från Nazityskland till USA tog han avstånd från både psykoanalys och marxism. Plötsligt kallades kommunism för ”röd fascism”, av känslomässig reaktion mot de idéer han inte längre tänkte svälja, inte vetenskaplig klarsyn. Men låt oss nu därför besvara Freud och Reich vad marxistisk filosofi, historiematerialism, var i början.

Kritiken att marxismen bara ser ekonomin är gammal skåpmat – precis som kritiken att Freud är sexfixerad. I ett brev till J. Bloch (1890) svarar arbetarrörelsens pionjär, Freidrich Engels, att för honom och Karl Marx är ”det verkliga livets produktion och reproduktion de faktorer som i sista hand avgör historiens gång”. Skulle man påstå ”att det ekonomiska momentet skulle vara det ensamt avgörande, blir hela satsen genast abstrakt, absurd och intetsägande.” Och vidare:

”…[K]lasskampens politiska uttryck och deras konsekvenser – de författningar, som efter en politisk drabbning upprättats av den segrande klassen, de juridiska formerna, ja till och med de sätt på vilket dessa politiska sammanstötningar avspeglats i kombattanternas tänkesätt; politiska, juridiska och filosofiska tankegångar, religiösa föreställningar och deras sätt att vidareutvecklas till dogmatiska system – allt detta påverkar också historien och får ofta en avgörande betydelse för den historiska kraftmätningens yttre gestaltningar. Genom en växelverkan av alla dessa faktorer fastslås den ekonomiska utvecklingens nödvändighet mitt i den oändliga mängden av tillfälligheter (med andra ord av företeelser och händelser vilkas inre samband är så svårt att uppfatta…

Det är vi själva som skapar vår historia, men vi bör inte glömma bort att detta – för det första – sker under mycket bestämda villkor och förutsättningar, av vilka de ekonomiska ytterst blir avgörande. De övriga faktorer som här spelar in är inte av samma betydelse, men skeendet påverkas ju även av politiska faktorer etc. – ja, till och med av den uppsättning gamla föreställningar som människorna burit med sig i sitt traditionella tänkande.”

Vad är då detta, om inte godkännandet av Freuds överjag? Engels skriver även att individer skapar historien, men sina viljors inriktning får de genom att ha levt i olika ”speciella levnadsvillkor”. ”Vad varje enskild vilja söker uppnå motverkas nämligen av andra, och det resultat man erhåller blir därför någonting som ingen önskat”, tillägger han. Men, dessa får inte tro att de inte har något inflytande. ”Tvärtom: alla påverkar resultatet och har del i dess genomförande”, skriver Engels.

Den mänskliga naturen då? Själv var jag, artikelförfattaren, ganska nyligen benägen att förneka betydelsen av de genetiska och medfödda drifterna hos människan; tills för några år sedan, när jag läste Alan Woods bok Reason in Revolt(1995). Visst anpassar sig den mänskliga naturen, men skulle det inte finnas vissa fixerade drifter hos människan så skulle hon kunna anpassa sig till vilket monstersamhälle som helst. Människans instinkter gör att hon aldrig i längden accepterar sin lott.

Men en alltför stor fokus på drifterna gör att man missar vad som är speciellt hos människan. I min recension av Friedrich Engels bok Naturens dialektik(1873-86) hänvisar jag till hur han skiljer människan från djuren. Freud menar samma sak när han talar om kulturutveckling. Jag skrev:

”Ett djur kan på sin höjd samla medan människan producerar vad hon behöver utav livsmedel i sin vidaste mening. Naturen kan inte framställa det utan människans inblandning. Därför vore det löjligt att utan vidare överföra djurvärldens villkor till människans samhällsliv. Från att bara tillverka existensmedel börjar människan tillverka medel för förströelse och utveckling.”

Socialdemokratiska teoretikern Karl Kautsky visar, även då han var mycket skarp, hur fel det kan bli när en marxistisk psykologi saknas. I Etik och den materialistiska historieuppfattningen(1906), talar han om ”sociala instinkter”. ”Allt eftersom styrkan och svagheten hos hennes sociala drift kommer människan att mera vara benägen för det onda eller det goda. Inte desto mindre är detta beroende av hennes levnadsvillkor i samhället”, skrev Kautsky. Hur visar sig instinkten då?

”För det första kommer naturligtvis altruism, självuppoffring för helheten. Sedan tapperhet i försvaret av gemensamma intressen; trohet till gemenskapen; underkastelse under samhället. Sedan lydnad och disciplin; lojalitet mot samhället, vars säkerhet är i fara eller vars energier går till spillo när de är vilseledda på något sätt av falska signaler. Slutligen ambition, känsligheten för beröm och klander av samhället.”

Sammanfattningsvis kan det konstateras följande om det som ovan sagda. Vetenskapliga socialister bör inte bara ansluta sig till Freuds kritik mot stalinismen (bortsett att den misstas för marxism/bolsjevism), utan även ta upp Freuds vetenskapliga kärna (driftsläran, det omedvetna) i sin teori – mer än bara som ”inbakad” i medvetandet. Patriarkala myter och överdriven ”psykologism” i Freuds antropologi samt hela hans borgerliga pacifism finns inget att lära av.

Wilkinson/Picketts ‘Jämlikhetsanden’ är en populär bok i svensk arbetarrörelse idag, som hävdar att alla tjänar på jämlika samhällen (i längden även rika). Det staplas värdefull statistik, men huvudargumentet kan bara gro ur något som påminner om Kautskys fantasi om ”social instinkt”. Sossar som gillar boken vill övertyga ”folket” om välfärdsstatens förträfflighet. Men de stöter på objektiva hinder: klassintressen, okontrollerbara ekonomiska kriser, omedvetna begär, osv.

Jag har i denna text utelämnat Freuds teorier om de orala, anala, falliska och genitala stadierna i barnets uppväxt. (Om detta får ni fördjupa er någon annanstans.) Men vad som kan sägas är att – vilket jag nämnt en del om i artiklarna – psykoanalysen är en teori om hur barnet ”socialiseras” (uppfostras av föräldrar, anpassas till samhället). Här borde det finnas gott om ingångar vidare till en marxistisk förståelse om hur olika barn uppfostras till arbetare respektive övre samhällsklasser.

Synen på kulturutvecklingen bör kritiseras hos Freud, dels för att den tolkas framskrida i en alltför jämn takt, dels hävdas ske på bekostnad av människans ursprungligt lustbejakande natur. Men, vad Freud inte ser är att när produktionen utvecklas och kompliceras så möjliggörs mer fritid och mer utvecklande jobb. Vad står i vägen då? Jo, ett system som hellre låter detta vara ett privilegium för vissa och gynnar storföretagens vinstbegär framför folkmajoritetens behov: kapitalismen.

Freuds kritiska teori skalar av den ”sockersöta” förpackningen runt människors motiv. Marx och Engels kritiska teori kan användas för att avslöja verkligheten bakom ”välfärdskapitalismen”. Psykoanalysen kan inte göra samhällsanalyser. Kapitalismen är ingen ”neuros”. Alla samhällets medborgare kan inte, oavsett klass, helas av terapi. Så marxismen bör vara överordnad. Men psykoanalysens kärna bör fylla luckor, som dynamisk psykologi med utgångspunkt i verkligheten.

  Intressant?

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser
Posted in: Nöje/Kultur