Möte med Rafael Hernández: ”Vad händer med Kubas socialistiska revolution?”

Posted on 25 augusti, 2011 av

1


Den 23 augusti talade chefsredaktören för kubanska tidskriften ‘Temas’, Rafael Hernández, på latinamerikanska kulturkaféet vid Drottninggatan 91 i Stockholm. Mötet som arrangerades av Svensk-kubanska föreningen hade drygt 35 deltagare. August Palmberg och Emma-Gneta Tjötetruht från ‘På jobbet!’ deltog i diskussionen rörande de förändringar som äger rum idag, vad syftet är och hur det påverkar Kubas framtid. Många kubaner är, enligt Hernández, också oroliga.

Rafael Hernández, chefredaktör för tidskriften ‘Temas’, och översättaren Eva Björklund, från Svensk-kubanska föreningen i Stockholm. Mötet hade drygt 35 deltagare med brinnande intresse för ämnet.

MÖTET BÖRJADE VÄLDIGT okonventionellt. Talaren Rafael Hernández hade en förkärlek för att vandra bort från podiet och in mot publiken, men det skedde på ett mycket avslappnat sätt. Hernández är inte bara chefsredaktör för den kubanska tidskriften Temas, som han noga underströk att den tog in och eftersökte mycket samhällskritiskt material. Han är också, tillade översättaren Eva Björklund i presentationen, kännare av Kubas relationer med stormakten USA.

Innan han började tala poängterades det att han inte representerade någon institution på Kuba, utan endast sin egen åsikt. Det talas mycket om att Kuba behöver förändring (”transition” på engelska), som för tankarna till hur Sovjet och östblocket gick från post-kapitalistiska system tillbaka till kapitalismen. Men de flesta som skriver böcker om detta är icke-kubaner som själva, lustigt nog, skriver recept för hur förändringen ska gå till och ignorerar landets verkliga utveckling.

Men tanken om ”övergång”, säger Hernández, används av socialister för att beskriva hur ett kommunistiskt (stats- och klasslöst) samhälle växer fram. På 1960-talet påbörjade Kuba sin socialistiska omvandling och de senaste förändringarna är bara en ny fas i denna. 9 av Kubas 12 miljoner medborgare har involverats i en offentlig diskussion där det har gjorts 3 miljoner inlägg. Nytt i debatten är att den politiska modell som varit intakt sedan 1976, ”Folkmakten”, ifrågasätts.

Med en lätt skämtsam gest tar Hernández sedan på sig en keps med Kubas flagga på och säger att han ska sammanfatta vad kubanerna vill ha utav förändringarna. Resultatet blev följande lista:

  1. Mer marknader (fler affärer, konsumtionsvaror med mera), men så att det blir billigt och alla har tillgång till dem.
  2. Ekonomiska reformer, men utan varsel och arbetslöshet.
  3. Privata affärskedjor, men man vill inte införa en massa skatter. (”Man vill vara självanställd, men herregud, tio procents skatt – det är ju utsugning!”)
  4. Behålla en kostnadsfri välfärdssektor. Fortfarande vill man att idrott och kultur ska vara gratis eller kraftigt subventionerat.
  5. Färre kontroller och förbud, men utan att organiserad brottslighet tillåts uppstå. Bort med korruptionen.
  6. Socialism utan fattigdom. (Idag lever 20 procent av kubanerna i relativ fattigdom.)
  7. ”Verklig demokrati”. Staten ska svara bättre mot medborgarnas behov och önskningar.

FYRA SJUKDOMAR PLÅGAR det kubanska samhället, enligt Hernández. Den första sjukdomen är hypercentralisering. Han säger: ”Att alla instanser måste be centralplaneringskommissionen om godkännande är ineffektivt. Släpp uppgifter till lokal nivå. Låt kommunen få förtroendet att sköta sina egna särskilda problem och resurser. Men det har inget att göra med att Kuba skulle bli en federation, där alla instanser sköter sig själv utan koordination.”

Den andra sjukdomen är hypotrofisk statisering. Begreppet förklaras som följande: ”Vi har en enorm byråkrati då staten styr försäljningen av korv och pommes frites.  Det är inte nödvändigt. Kuba hade en privat sektor framtill 1968, något fullt förenligt med socialismen.”

Den tredje sjukdomen är hyperbyråkratisering. ”Byråkraterna är inte bara oerhört kostsamma, utan även oerhört många människor. Dessa har sina egna seder och egen praxis, varav en del strider direkt mot självaste grundlagen. Denna enorma maktkoncentration måste begränsas.”

Den fjärde och sista sjukdomen kan vara svår att definiera, men kan kallas konformism, nivellering eller uniformism. ”Ta till exempel att alla får samma ransoner. Min dotter hade när hon var 9 år rätt till en kvot av cigaretter och kaffe. Och vad gör jag med allt överskott på ris och bönor som jag får? Det är slöseri.”

Idén att socialistisk egendom är statlig stämmer inte. Kommunal då? Kooperativ? Kubanska kommunistpartiet PCC:s sjätte kongress har fortsatt diskutera dessa idéer. Dessutom har man uppmuntrat och strävat efter en kritisk debatt om problemen, som inte bara handlar om ett specifikt kongressdokument eller något som ska ut på folkomröstning. Det behövs en verkligt livaktig offentlig debatt och den kubanska pressen måste också återspegla detta, enligt Hernández.

Kubas president Raul Castro, en stor kritiker på kongressen, reciteras av Hernández. Castro ropade bland annat på att ett kollektivt ledarskap måste ersätta ett som idag är mycket individfixerat. Toppolitiker borde, enligt honom, inte få sitta mer än två mandatperioder. Idén om att en minister måste vara organiserad kommunist ska försvinna. PCC måste ”demokratiseras på alla nivåer”, sluta använda ”föråldrat språk” och ”övertyga istället för att påtvinga”.

UNDER FRÅGESTUNDEN flödade ämnen som: om Kuba kan förbli ett ekologiskt föregångsland i framtiden; om Kuba tvingas skuldsätta sig till andra länder för att finansiera reformerna; vart den statliga budgeten kommer ifrån om man inte har stora skatter; om planerna att legalisera privat anställning av arbetskraft (även utanför familjen) hotar den socialistiska inriktningen, med mera.

Kuba har andra inkomster än skatter. Den främsta inkomstkällan är turism; följt av export av pedagoger, sjukvårdpersonal och annan expertis; samt kubaner boende utanför landet som skickar tillbaka pengar till sina släktingar. Hemskickade pengar investeras ofta i småföretag på Kuba. Men Kuba står ändå inför en hård ekonomisk realitet. Det var inte av ekologiska skäl som Kuba ställde om sitt jordbruk, utan av brist på gödningsmedel och olja när Sovjet och östblocket föll ihop.

Hernandéz klargör att Kuba har klarat sig i över 50 år utan amerikanska lån och kommer fortsättningsvis att klara sig. Man kommer söka lån från vilka som än ger det förmånligaste erbjudandet.  Oljan är ett större problem, något som Kuba fortsätter att vara beroende av andra länder långt efter östblockets fall.

En person i publiken sade sig känna någon som påstår att han ska öppna en restaurang med 40 stolar och nästan lika många anställda. Hon fick svaret att det inte finns något i lagen som stödjer sådant. Man vet kanske inte än vad som exakt kommer bli resultatet av reformplanerna. Men något som man kan ta för säkert är att ”vi kommer aldrig acceptera någon koncentration av makt och egendom”, försäkrar Hernández.

Faktum är att det redan tidigare anställs utanför familjen fastän det varit olagligt. Hur tacklar man det? ”Arbetare på en privat pizzeria anser inte sig vara något mer exploaterad än på en statlig”. ”Och på Lenins tid betraktades bönderna som en allierad till arbetarna, varav en betydande del av dessa hyrde in anställda.”

*

Allt det som ovan sagts kallar Hernández för en utveckling av socialismen. I många insatser så stämmer detta. Men på vissa håll kanske det vore mer korrekt att säga att man gör en nödvändig reträtt för att moderniseras och integrera Kuba i världsekonomin. Bara på basen av en mycket utvecklad ekonomi kan man bygga socialism, och ett enskilt land kan inte göra detta ensamt. Tidningen ‘På jobbet!’ gläds hursomhelst att kubanerna håller fast vid sina socialistiska mål.

  Intressant?

_____________________________________________

Emma-Gneta Tjötetruht.

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser
Posted in: Noterat