Rafael Hernández om ”Dissidenter och politik på Kuba”

Posted on 25 augusti, 2011 av

0


Denna artikel är skriven av redaktören för den kubanska tidsskriften ‘Temas‘, Rafael Hernandez, och publicerades på internet på engelska den 30 mars 2010. Hernandez har varit gästprofessor vid universiteten Columbia och Harvard i USA och var under veckan på besök i Sverige. Översättning och länkar av Emma-Gneta Tjötetruht. ‘På jobbet!’ publicerar denna artikel med författarens tillstånd. Artikelförfattaren svarar själv för de åsikter som presenteras.

Dissidenter och politik på Kuba

HUNGERSTREJKER OCH SJÄLVMORD motiveras av starka moraliska, ideologiska, patriotiska eller religiösa övertygelser som vanligtvis berör människors samveten.

Från Bobby Sands och tio andra nordirländska IRA-ungdomar som dog i brittiska fängelser 1981, till många fall av baskiska och anarkistiska politiska fångar som i januari protesterade mot dålig fängelsebehandling eller politiska manipulationer av rättsliga myndigheter och polisen i Spanien och Frankrike, har frågan om hungerstrejker och deras betydelse haft en kontinuerlig närvaro på den politiska arenan under de senaste decennierna.

Ur detta perspektiv är fallet med den kubanska dissidenten Orlando Zapata, som dog den 23 februari till följd av en hungerstrejk, eller det aktuella fallet Guillermo Farinas, inte ovanliga händelser.

Zapatas död är en mänsklig tragedi, men det förklarar inte hur det blev en skandalhistoria. Om man försöker förstå det i sitt sammanhang – något svårt att göra med alla åsikter som översvämmar medierna i åtanke – måste man ta ett steg tillbaka från nyheterna och undersöka några viktiga frågor.

Vilka är de kubanska dissidentgrupperna? Vad är de rådande nationella och internationella politiska sammanhangen? Vilka faktorer förklarar reaktionerna på händelsen av de politiska aktörer i Europa och USA? Hur konstruerar den internationella pressen problemet? Vad kan förväntas av kubansk politik mot dissidenter?

Dessa oppositionsgrupper är inte väsensskild från exilkubaner i deras metoder och mål. De mest kraftfulla anti-Castro organisationer i Miami och New Jersey idag stödjer inte längre krig med bomber och väpnade grupper.

Dissidenter och exilkubaner är inte överens om allt (till exempel stöd för embargot), men de har samma mål (att ersätta systemet med en kapitalistisk modell), en gemensam ideologisk nämnare (anti-Castroism och anti-socialism) och samma allierade (USA, anti-kommunistiska regeringar och partier i Europa och andra länder).

Deras politiska natur fångas inte upp av termen ”legosoldat”, eftersom det är troligt att många, även om de kan få pengar från USA, har autentiska ideologiska övertygelser. Inom paraplyorganisationen Convergencia Democrática, finns en mängd olika intressen, personligheter och tendenser sammankopplade, men deras kärna är en tendens mot mitten-höger.

Även om detta delvis förklarar deras brist på acceptans i det kubanska samhället, är det främsta skälet att det inte är en livskraftig rörelse då det saknar två viktiga politiska ingredienser: ledarskap och legitimitet.

I MOTSATS TILL DE ANTIKOMMUNISTISKA organisationerna på 1960-talet, som hade en social och politisk bas och en sammanhållen ideologi, har dissidenterna inte rötter i det civila samhället.

De saknar inflytande i religiösa organisationer, eller i arbetarklassen som i Polen. De saknar prestigefyllda intellektuella som i Tjeckoslovakien och de har ingen historia av kamp mot motbjudande eller korrupta regimer, som i Rumänien. Hade de detta, skulle de representera rörelser med betydande inverkan. De är inte ”det civila samhället,” de är oppositionella mikropartier.

Minoriteter, naturligtvis, kan också spela en politisk roll och en liten grupp kan utvecklas till en stor social rörelse. Så varför har inte dissidenterna en större attraktionskraft bland större sektorer? Jag kommer att ta upp tre huvudsakliga skäl.

För det första, det mesta av deras systemkritik är redan en del av debatten bland kubanerna vare sig de är socialister eller inte. Att anta att dissidenter är ensamma hjältemodiga röster som vågar påpeka fel och att ställa krav på regeringen visar okunnighet om dagens Kuba. Dissens manifesteras idag inom (och utanför) institutioner, intellektuella rörelser, de olika kommunikationsmedia; sociala, religiösa och kulturella organisationer och även bland de militära leden.

För det andra utgör inte dissidenternas förslag ett sammanhängande ekonomiskt och politiskt program, utan snarare ett eklektiskt hopkok av oprecisa ideologiska slagord (”nationell försoning”, ”stärka det civila samhället”, ”mångfald”) samt de klassiska ekonomiskt liberala patentlösningar som har varit kända i Latinamerika under de senaste 20 åren.

De som tar Varelaprojektet som en seriös plan för politiska reformer som bygger på konstitutionen från 1992, har inte läst konstitutionen noga, och framför allt, känner inte till betydelsen av de frågor som tas upp i den verkliga offentliga debatten.

Dessa är följande. Decentralisering, deltagande och effektiv politisk kontroll av byråkratin i Poder Popular.  Omorganisering av ekonomin för att göra den mer effektiv, utöka den privata sektorn, utsträcka kooperationerna, förbättringar i inkomstnivåer som är förenliga med arbete och köpkraft, ett slut på generaliserade subventioner och bonusar och ny socialpolitik för de mest riskutsatta sektorerna.

Den allmänna opinionen måste återspeglas i medierna; utvidga utrymmet för yttrandefrihet, en förstärkning av lagstiftningen och den konstitutionella ordningen, samt en demokratisering av institutionerna (inklusive politiska organisationer).

För det tredje är det mycket svårt för kubaner, oavsett om de sympaterar med Fidel och Raul Castro eller delar socialistiska ideal, att acceptera som legitima grupper de som stöds av USA, europeiska partier och de mest mäktiga krafterna i exil, vars rykte som förkämpar för frihet och demokrati är inte särskilt övertygande.

ISTÄLLET FÖR DE SKÄL SOM anges här, så tillskrivs bristen på stöd för dissidenter till effektiviteten hos den kubanska säkerhetstjänsten (då måste den vara särskilt effektiv) och framför allt till de stackars kubanernas okunnighet, isolering, uppgivenhet och rädsla.

Detta kolonialistiska resonemang förutsätter att passivitet och resignation är karaktäristiska för den kubanska politiska kulturen – något som är svårt att bevisa baserat på historiska uppgifter från de två senaste århundradena.

Så, beror den nuvarande reaktionen i Europa och USA på brist på information? Låt oss se vad deras säkerhetstjänst i Havanna säger om dissidenterna; vad deras diplomaters åsikt är om ledare, deras ideologiska sammanhang, deras integritet och gruppernas möjlighet att genomföra sina politiska program? Hur bedömer utländska korrespondenter på ön dem (egentligen) eftersom de rapporterar sina förehavanden varje vecka i enlighet med kraven från sina redaktörer?

Om dessa diplomater och korrespondenter rapporterar samma saker som de berättar för mig privat, misstänker jag att dessa ämbetsverk och kommittéer om utländska relationer är välinformerade om hur det står till med dissidentgruppernas kapacitet att utgöra ett reellt politiskt alternativ på Kuba.

Om så är fallet, har EU:s ljudliga deklaration ingenting att göra med det civila samhället i Holguin eller Santa Clara utan snarare med egna intressen, partisant käbbel och valstrategier. Inte undra på att när tjänstemännen har rätt att träffa den kubanska regeringen, är de oftast instruerade att de också måste tala med dissidenterna. Detta garanterar mediabevakning, som deras egna parlamentariska opposition visar som en trofé och respektive regeringar ”som en hjälm”.

Eftersom Guillermo Farinas och andra dissidenter har gått och hungerstrejkat många gånger tidigare, varför blir det en sådan reaktion på dem nu? Från skuggan av propagandan om bloggare som Yoani Sanchez återtog dissidenter första sidan med döden av Zapata, men framför allt gjorde de det på en speciell tidpunkt för ön.

Trots sina begränsade resultat har dialogen mellan Washington och Havanna avancerat mer under det senaste året än under de föregående tio: konversationer har förnyats om migration och direkt postservice,  halvofficiella grupper utforskar samarbete inom drogförbud; utan att lyfta de restriktioner som Bush införde 2005, har USA igen börjat utfärda visum till akademiker och konstnärer; och det finns initiativ i kongressen för att återupprätta rätten till att resa till ön.

Dessutom, trots den ”gemensam ståndpunkten” som antogs 1996 har politiken i Europeiska unionen, ledd av Spanien, har relationerna förbättrats väsentligt med Raul Castros regering sedan juni 2008 genom lyftandet av sanktionerna som genomfördes under 2003.

Förändring har också drivits fram av de växande banden mellan Kuba och resten av regionen, inte bara med vänster- och center-vänster regeringar, men med andra såsom Mexiko.

VAD KAN HÄNDA, VAR DET EN DEL EXPERTER som frågade sig i det tysta för flera veckor sedan – för att störa detta närmande? Svaret lät inte vänta på sig. Precis som i händelsen av flygplanen 1996, hålls den kubanska regeringen ansvarig för denna ”onödiga och grymma” händelse (dödsfall en ”samvetsfånge”). Uppenbarligen är detta bekvämt för de intressen som motsätter sig dialog. Finns det något nytt i denna gamla konfrontation?

Det är den självklara ”rasifiseringen” av Zapatas fall som görs av media över hela det ideologiska spektrumet. Han beskrivs som en ”afro-kubansk murare” (El Pais, Spanien), ”en 43-årig svart arbetare” (Cubaencuentro), ”inte fånge för att han är svart eller byggnadsarbetare” (Kaos en la Red), ”Svart, politisk opponent och en palestiner” (El Mundo, Spanien), ”en svart byggnadsarbetare och offer för marxistisk kollektivism” (El Heraldo, Ecuador).

Denna resonerande effekt förstärks av intensiteten och mättnaden av frågan. Bara El Pais själva publicerade över tjugo artiklar och ledare de första sex dagarna efter Zapatas död.

Bortsett från detta makalösa intresse för ”afro-kubanska dissidenter,” krävde Europaparlamentet ”ett omedelbart och ovillkorligt frisläppande av politiska fångar och samvetsfångar”. Hur konsekvent är detta synsätt?

För det första så är den handfull fångar bland dissidenterna inte fängslade på grund av ”samvete” eller för att ha ”kritiserat regeringen”, utan för att aktivt motsatt sig systemet i allians med USA, exilkubanerna och de gamla europeiska anti-kommunistiska krafterna.

De har inga vapen men de har maktresurser som ställs till deras förfogande av stater och organisationer: internationella förbindelser, institutionella fonder, långväga kommunikationsmedel, i syfte att bedriva krig med andra medel.

För det andra, vad lär oss erfarenheterna om att sätta denna kubanska regeringen vid skampålen? Inte ens de kubaner som kan tänka sig att politiken gentemot dissidenterna är ineffektiv skulle kunna hävda att de bör benådas just nu, under trycket från ett block av fabricerade särintressen och deras dubbelmoral. Öns regering har aldrig förhandlat under press, inte ens under missilkrisen, och det är osannolikt att den skulle göra det nu.

En del av denna politiska kontext har en särskilt pervers logik som uttrycks i frågan ”Vad kommer Kuba att göra i utbyte mot ….?” att amerikaner får resa, licenser för företag att sälja mat eller underteckna ett avtal om läkemedelshandel. Enligt denna logik måste Kuba hylla varje minsta förändring i USA:s politik.

Att USA någonsin skulle överväga att benåda de fem kubanerna som fängslades för att infiltrera exilkubanerna, skulle leda till det enda och självklara ”köpslåendet”, då dessa dissidenter dömdes som ”agenter för främmande makt.” En pervers logik, men i slutändan, logiskt. Dissidenterna är schackpjäser för de stridande makterna. Det är svårt att föreställa sig realistiska förändringar i behandlingen av dem så länge det finns så lite utrymme för politiska manövrar.

Tillsammans med en förnyad demokratisk struktur och en privat sektor, kan den kubanska socialismen i framtiden omfatta även en lojal opposition? Det är inte en fråga för kongressledamöter och europeiska parlamentariker, utan snarare för kubaner som lever på ön.

Annonser