Libyen: ingen folklig revolution, utan ett imperialistiskt krig

Posted on 25 oktober, 2011 av

1


August Palmberg skriver från Havanna om kriget i Libyen. Han argumenterar mot att ta ställning för någon av regeringarna i Benghazi (NTC) eller Tripoli, och är mot att lämna demokratins öde i NTC:s händer. Har Håkan Juholt, Andreas Malm och Åsa Petersen fel när de vill ”stödja revolutionen” med JAS-plan? (Artikeln skrevs den 18 oktober har därför inte kommenterat händelser som skett efteråt).

Svenska affärsintressen i Libyen

Den 4 oktober rapporterar SvD att ”Libysk olja flödar igen” och att oljeproduktionen kan fördubblas till 700 000 fat om dagen till årsskiftet.I ett annat nummer av tidningen kunde man läsa Jenny Nordbergs mycket trovärdiga resumé om huruvida interventionen har tillgodosett svenska näringslivs intressen:

[D]et gäller att vara med från början när det ska byggas en ny nation. Det har visat sig vara en fantastisk business på senare år, i länder som Irak och Afghanistan. Redan för flera månader sedan var rutinerade brittiska och amerikanska ’stabilisationskonsulter’ på plats, för att dela sina erfarenheter och framgångar från tidigare nationsbyggen. Den allra ljuvaste musik hördes också när de libyska ledarna sade att de som ’varit med och hjälpt till’ naturligtvis skulle få första tjing på de nya ’partnerskapen’.

Hallå, det är ju mig de talar om! ABB och Ericsson ligger sedan en tid tillbaka i startgroparna för att återuppta affärerna, med mobilteknik och utrustning för att utvinna olja. Kanske kan till och med Ewa Björling3 – som för bara något år sedan försökte kränga svenska övervakningssystem till Libyen – få en ny chans, när det inte är en massa tjafs om att exportera till någon diktaturstat längre. Libyen kan på det hela taget bli det första lönsamma som Jas Gripen har åstadkommit för mina skattepengar. För att inte tala om när det blir fritt fram för vår specialitet – krigsmateriel.”

Mitt under upprorsvågen i arabvärlden kände den borgerliga Alliansregeringen i Stockholm på sig – precis som sina konkurrenter i Paris, Rom, Washington, o s v – att Muammar Gaddafis diktatur gått från en källa till stabilitet och lukrativa affärer till att bli en börda i detta avseende. Utrikesminister Carl Bildts agerande, och även hans bakgrund av affärer i Libyen via bolaget Lundin Oil, har blivit ett hett diskussionsämne. Ta till exempel Åsa Petersens artikel i Aftonbladet:

Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling, sa Bildt till Ekot… I alliansregeringens vokabulär används orden ’demokrati’ och ’mänskliga rättigheter’ för att skyla över tvivelaktiga affärer… Amnesty kritiserade att Sverige försökte sälja övervakningssystemet [från Rymdbolaget] till Libyen. Men alliansregeringens argument för säljresan var att handel är ett bra sätt att främja demokratisk utveckling i diktaturer…

Bolaget som Carl Bildt satt i styrelsen för mellan 2000 och 2006 har … gjort framgångsrika oljeaffärer med Libyen. … I Sudan har Lundin Oil/Lundin Petroleum anklagats för brott mot mänskligheten. Människorättsorganisationen Human Rights Watch uppger att militärtrupper anlände direkt till den plats där Lundingruppen skulle borra. Lokala ledare beordrades att ta med sig folket därifrån, annars skulle de dödas. Sedan brändes bostäder och kyrkor ner. Lundingruppen verkade samtidigt i Sudan och Libyen. Om de struntade i mänskliga rättigheter i Sudan var de knappast några människorättskämpar i Libyen.”

Få inom den svenska journalistkåren vågar sig på att sopa rent framför egen dörr och granska den svenska statens och det svenska storkapitalets motiv att ”engagera sig” i Libyen. Petersens motiv är att diskreditera Bildt, och därmed Alliansregeringen. I Nordbergs fall är det svårt att tyda om hon bara ironiserar eller om hon verkligen identifierar sig med ABB, Ericsson, Rymdbolaget, Bofors, o s v, och verkligen tycker sig personligen få en skatteåterbäring nu.

Petersens artikel kan ge sken av att vara kritisk mot svenska affärsintressen i Libyen. (Aftonbladet, med historiska band till svenska socialdemokratin, uppfattas av många som ”vänstervriden”.) Men i själva verket försöker hon slå två flugor i en smäll:

(1) Många i Europa har en moralisk motvilja mot att trampa på andra länders suveränitet – rätten att göra som man vill i sitt eget hus, så att säga – om inte någon skrämmer med: ”det pågår folkmord”. Med folkliga uppror i Tunisien och Egypten i färskt minne vill skribenter som Petersen även hypnotisera oss med ett annat argument: ”Bildt tycker att en mångårig diktator är stabilare än en oförutsägbar revolution för demokrati och mänskliga rättigheter.”

(2) Hon vill även påskina att under en mer vänsterinriktad regering (under Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och kanske även Miljöpartiet) skulle invasionen få en mer humanistisk karaktär. Som jag ska visa är innehållet här i själva verket en krigshets helt i svenska statens och storbolagens intressen i Libyen, alltså en borgerlig politik. Men denna döljs bakom ”socialistisk” retorik. Petersens position kan traditionellt kallas social-imperialistisk.

Samma position har Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) officiellt tagit. Juholt & Co avviker endast i taktiska sidofrågor från Alliansens utrikespolitik. Det verkar tomt på kritisk röster i hela riksdagen för tillfället. Den 1 april enades alla svenska riksdagspartier (utom SD), inklusive Vänsterpartiet som betraktar sig självt som ”antikrigspartiet”, om att skicka förstärkningar till FN:s flygförbudszon över Libyen. Om frågan om att skicka  Jas 39 Gripen sade Lars Ohly (V):

Vänsterpartiet är försiktigt positiva, precis som vi var till FN:s beslut om flygförbudet. Men innan vi säger definitivt ja vill vi se FN:s förfrågan och höra från regeringen vad Sverige har för möjligheter.”

Urban Ahlin (S) anmärkte bara att det måste vara FN som har tagit beslutet och att det därmed är ”en folkrättsligt legal operation”. Men i slutet av månaden svängde partiet ett kort tag och tyckte att ”det här är Sveriges bidrag i den här libyenoperationen”, såsom Håkan Juholt och SAP:s försvarspolitiska talesperson Peter Hultqvist uttryckte det.

Lena Sandlin (S) förklarade hållningen som ”en utveckling av politiken” i ett ”nytt läge” där ”Libyens flygvapen i det närmaste är helt utslaget”. Hon kritiserade högern för att de ”upprepar endast som en raspig gammal grammofonskiva att dagens Gripeninsats bör förlängas efter 1 juli” och sade att ”Sverige ska inte dansa efter Natos pipa”. Men själv förhåller hon sig minst lika okritisk till FN, vars resolutioner anses kliniskt rena från stormaktsintressen.

Senare ändrade sig sossetopparna, med brasklappen att fokus istället bör ligga på att upprätthålla vapenembargot med marina stridskrafter. De vill också öka biståndet och ha en fond för ”demokratiutveckling” – vad nu det betyder? Insatsen förlängdes igen med slutdatum 27 september. Sossetopparna krävde att en 40 man stark marin bordningsstyrka skickades, något som vice statsminister Jan Björklund (FP) kommenterade:

Den uppgift som marinen har fått är bara till för att rädda ansiktet på Håkan Juholt. Bordningsstyrkan har aldrig behövts. Den blev till för att vi skulle få en uppgörelse med Socialdemokraterna och få ha kvar Gripenplanen.”

Vad som visar sig är: 1) Carl Bildt gjorde affärer i Libyen med dåvarande socialdemokratiska regeringens goda minne, och statliga Rymdbolaget (samt en hel drös andra svenska storbolag) fortsatte de lukrativa affärerna under Alliansen. 2) Alla riksdagspartierna är eniga om att stödja den NATO-ledda krigskoalitionen i Libyen, med endast taktiska skiljelinjer. Samt 3) så leder kriget till smidigare handelsförbindelser och öppningar för kapitalexport till Libyen för svenska bolag.

Benghazi kontra Tripolis löften till utländska makter

Den franska tidningen Libération har påstått sig ha bevis för att övergångsregeringen i Benghazi utlovat 35 procent av landets råolja till Frankrike, i form av ett brev från Folkfronten för Libyens Frihet den 3 april till emiren av Qatar. Det finns starka skäl att betvivla att brevet är äkta, då det verkar ha cirkulerat över nätet på diskussionsforum så tidigt som det datum då det skrevs. Få seriösa mediekällor verkar skriva under på detta ”avslöjande”.

Man behöver inte tro på alla överdrifter i fulpressen för att se motiven. Det var ändå avslöjande när franska utrikesministern sade att han inte hade kännedom om någon deal om libysk olja, men att han såg det som ”rättvist och logiskt” att Benghazi ”i återuppbyggnaden av Libyen skulle föredra att vända sig till de som har hjälpt dem”.

”Rebellerna” i Libyen har bildat ett eget oljebolag, Agoco. Enligt uttalande från företagets presstalesman Abdeljalil Mayouf har man inga problem med länder som Italien, Frankrike och Storbritannien men ”vi kan ha en del politiska ärenden med Ryssland, Kina och Brasilien”.

När en talesperson för övergångsregeringen i Benghazi (NTC) bekräftade att man skulle ”prioritera länder som var på vår sida” så fick Ryssland kalla kårar och erkände plötsligt NTC, och tillade att man ”utgår ifrån att alla ingångna kontrakt och ömsesidiga förpliktelser kommer genomföras”.

Kina var ett annat av de fyra BRIC-länderna(samt Tyskland) som avstod att rösta för FN:s resolution 1973 om att använda tvångsmedel mot Tripoli då man hävdade att den kunde användas för att ”blanda sig i Libyens interna angelägenheter”. Men bara tre dagar innan resolutionen antogs hade Gaddafi träffat och lovat ambassadörer från BRIC-länderna följande:

Vi är beredda att ta in kinesiska och indiska bolag för att ersätta de västerländska.”

Kinesiska regeringens intressen rörde sig, kort och gott, om att Gaddafi skulle behålla kontrollen i hela landet. Mardrömsscenariot vore om Libyen slutade som delat mellan en fattig västra del under Gaddafi i kontrast till en oljerik västallierat östra del.

Nu tror de flesta bedömare att Frankrike, Italien och Storbritannien, som tog täten i NATO-interventionen, kommer kapa åt sig lejonparten av Libyens internationella kontrakt19. Storbritanniens före detta ambassadör i Libyen, Oliver Miles, underströk att hans åsikt är att det enda sättet att utveckla oljesektorn är genom att ta in utländska bolag.

”Rebellerna” nekar till att favorisera särskilda länder, men Gama al-Gamaty, NTC-representanten i London, sade att det finns en tydlig meritlista för bolag som opererat i libysk oljesektor de senaste 15 åren: brittiska BP, franska Total, italienska ENI samt ”betydande bolag från USA”. Faktum är att särskilt finanstidningarna börjar på senare tid bli oförskämt ärliga om vad den krigförande koalitionen fordrar utav NTC.

The Independent rapporterar om en ”öppning för profiter i uppdelningen av Libyen efter kriget”. En skribent i Reuters hoppades på en ”guldålder för västerländska bolag och investeringar” om NTC tar över hela Libyen. En anonym brittisk statsfunktionär sade till The Economist att NATO:s inblandning i Libyens ”revolt” betyder att ”nu äger vi den”.

Något man kan vara säker på är att oljan, snarare än demokrati, och andra lukrativa affärer verkligen har en hel del att göra med Benghazis politik och vilka som stödjer dem. Skälet till exempel att Qatar blev det första arablandet att erkänna övergångsregeringen där var att Qatar Petroleum bara dagen innan beslutet lyckats göra en gigantisk oljeaffär med ”rebellerna”.

”Vi kontaktade oljebolaget i Qatar och tacksamt gick de med på att ta emot så mycket olja som vi önskade för att exportera och marknadsföra denna olja åt oss”, sade Ali Tarhouni. Han är en USA-baserad akademiker som varit oppositionell mot Gaddafi i exilen, och numera är ansvarig för ekonomi, finanser och olja i NTC.

Det är svårt att inte se att övergångsregeringens sammansättning i stor utsträckning består av personer som tränats och spenderat en stor del av sina liv i Europa och USA. Det är ingen hemlighet att denna opposition nu försörjs av utländska makter, och inte fattiga bland den inhemska befolkningen som offrar sina besparingar. På konferensen för Libyens vänner i Paris i september var det samma länder som gav över 15 miljarder dollar i ofrusna tillgångar till NTC.

Redan i mars signerade USA:s president Barack Obama ett direktiv som auktoriserar säkerhetstjänsten CIA att hjälpa ”rebellerna”, vilket de också gjort i form av att samla information inför flygbombningar bland annat. Det är också bekräftat att dessa ”rebeller” har tillfrågat USA om stöd med tunga vapen. Förutom CIA finns det även brittiska specialstyrkor och höga funktionärer inom brittiska säkerhetstjänsten M16 på plats.

Dessa säkerhetstjänster hade inte lagt fokus på arbete i Libyen på 8 år, sedan Gaddafi gick med på att överge sitt kärnvapenprogram. I slutet av 2003 släpptes även FN-sanktionerna mot Libyen, som motiverades med att en libysk terrorist sprängt ett flygplan över skotska staden Lockerbie som dödade 270 personer.

Lockerbiebombaren”, Abdel Basset al-Megrahi, blev utlämnad till Storbritannien. Kort sagt så kapitulerade Gaddafi. (När al-Megrahi senare släpptes till Libyen 2008, av påstått humanitära skäl då han var ”dödssjuk”, handlade det egentligen om olja. Jack Straw, Storbritanniens justitieminister, sade till Daily Telegraph att det handlade till stor del om att British Petroleum hade lyckats få en oljeaffär med Libyen värd motsvarande 900 miljoner dollar.)

Svenska vänstern

Det finns de inom den så kallade ”vänstern” i Sverige som tycker att det minst onda vore om Gaddafi besegrade revolten med argument att han är en garant för ”Afrikas enda välfärdsstat” eller att han är en ”antiimperialist”. Inget av detta är sant. Gaddafi är en pragmatiker, vilket visar sig såväl i hans privatiseringar och inviter till utländskt kapital efter 2003 som när han skrotade kärnvapenprogrammet samt avtalen med Storbritannien om al-Megrahi.

De nu krigförande staterna USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Sverige med flera, togs på sängen av upproren i arabvärlden i början av året, och man gick försiktigt framåt i Libyen för att se till att få en regering som garanterar stabilitet och tillgodoser deras intressen. Tripoliregeringens uthållighetsförmåga underskattades. Då dessa stater omöjligen kan vinna tillbaka Gaddafis förtroende gäller det för dem bara att kriga på.

Koalitionen är också en chans för krigets deltagare att stärka sin världspolitiska tyngd mot Kina, Ryssland, Tyskland med flera. Även om Gaddafi gått i samma riktning som Banghaziregeringen så tycks de senare ha intentionen att påskynda öppnandet av landet för utländskt kapital. Relativt sett är Gaddafi därför, ur borgerlig synpunkt, ett hinder – men bara relativt. Vem vet vilka som erbjuds vad i framtiden?

Den som mest fundamentalt har trampat i klaveret är Andreas Malm, en vänsterdebattör och medlem i Socialistiska partiet. Den politik han uppmanar till att verka för, ”inklusive i riksdagen”, är ”svenska vapen till den arabiska revolutionen nu”. Han skriver:

Om vi nu har skaffat dessa JAS-plan, vad kan vara bättre än att använda dem till att skydda och stödja en arabisk revolution för demokrati och social rättvisa? Må det så vara folkpartister och moderater som skickar iväg dem: vänstern kan bara jubla om även de – de facto – ställer sig på revolutionens sida.”

I sin debattartikel, publicerad den 20 mars, nekar Malm att impulsen till interventionen i Libyen kommer från en vilja från västmakterna att sno åt sig olja. Nåväl, må så vara. Men som vi har visat därovan så blir konsekvenserna utan tvekan att Libyen öppnas upp för återuppbyggnadskontrakt, oljekontrakt och andra lukrativa affärer för Frankrike, USA med flera i koalitionen – inklusive Sverige – samt en tillmötesgående regim.

Malm säger att Obama tvekade in i det sista, men som ’På jobbet!’ tidigare skrivit om så hade USA redan i februari stridsskepp i området, och som nämnts längre upp i artikeln så var redan CIA, M16, specialstyrkor, osv, på plats när han skrev.

Malm tycker sig vara klokare än andra när han säger att det spelar ingen roll vilka som skickar stridsflygen, då de ju är där för att rädda en revolution. Han jämför ”rebellerna” i Libyen med Tunisien och Egypten, där det verkligen ägde rum folkliga revolutioner. Men vad tyder på att vi ser samma sak i Libyen? Detta är upp till Malm att bevisa.

Tidningen Le Mondes skildring av välbeställda kvinnor som i stöd för ”rebellerna” skriker ”inte mjölk till våra barn, utan vapen till våra bröder” säger, hursomhelst, en hel del. (Malm lär knappast vara okunnig om att en sporre för de revolutioner han jämför med var chockhöjningarna av matpriserna under vintern 2010.)

Det är ingen revolution i Libyen. Det finns ingen anledning att som Malm skrika ”vem som helst utom Gaddafi”. I Egypten, efter militären tog makten då folket tvingat bort Mubarak, slogs demonstrationer ner å ena sidan och endast symboliska förändringar i Mubaraks gamla statsapparat gjordes å andra sidan. Frihet utlovades, men illusionerna om den militära ledningen börjar sakta försvinna. Varför då litar så blint på att NTC kommer hålla sina demokratiska löften?

Styrkan i alla revolutioner var, är och kommer alltid förbli dels deras massuppslutning, dels existensen av ett ledarskap som visat sig pålitligt i handling. Tunisien och Egypten hade inte det senare. Libyen har ingetdera. Därför skär Malm av frågorna: Vilka sociala klasser mobiliserar ”revolutionen”? Vad är ledningens politik? Vilka krav ställer ”rebellerna”? Vilka allierar man sig med? Var får de stridande sina resurser ifrån? Hur och varför uppstod revolten?

Det är inte ens tio år sedan Malm skrev sin bok När kapitalet tar till vapen, som hävdade att konflikter mellan länderna på höjden av sin kapitalistiska utveckling, de imperialistiska staterna, har blivit oväsentliga eller av underordnad betydelse i världspolitiken. Idag går han längre än så, när han numera verkar anse att imperialismen själv är oväsentlig.

Han skriver att ”[e]n borgerlighet som sedan murens fall byggt sin ideologiska dominans på tanken att den företräder demokratin i världen” befann sig i en position där det blev ”politiskt omöjligt” att ”låta den libyska demokratin dränkas i blod”.

Med andra ord så tror han inte bara att borgerliga politikers retorik har blivit förpliktigande, utan att de ekonomiska drivkrafterna bakom deras politik, så att säga av en slump, har blivit oväsentliga. Efter tio år tror sig Malm se ett historiskt undantag, där imperialistiska stater inte längre för ett imperialistiskt krig.

*

Varken Juholt, Malm eller Petersens retorik kan lura ’På jobbet!’. Vad som pågår i Libyen är ett imperialistiskt krig. Det är vad alla deltagarna i den NATO-ledda krigskoalitionen bidrar till, och det tjänar deras storbolag väl med tillgång till Libyens naturresurser och möjlighet att få en regim där i sina intressen. Alla ärliga demokrater och bekännare av förtryckta länders rätt till självbestämmande och utveckling bör inse att det inte finns någon regering att stödja i Libyen – vare sig Tripoli eller Benghazi.

Var opposition värd namnet stödjer sig på folkliga massor inuti landet, samt stöd från arbetar- och folkrörelser i omvärlden, inte på europeiska storbolag och allierade imperialistregeringar.

  Intressant?

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser