Sossar, vilka är det ni stödjer i Libyen?

Posted on 5 december, 2011 av

2


August Palmberg, som är medlem i SSU, skrev denna andra del i en artikelserie för att förklara varför den NATO-ledda koalitionen (egentligen) går in i Libyen, och vilka dessa ”rebeller” är som de stödjer. Han anser att det blir alltmer klart att kriget i Libyen varken har stoppat en massaker, skyddat civila eller garanterat någon övergång till politisk demokrati. Tvärtom har koalitionens inblandning fört en demokratiskt tvivelaktig församling till makten och underminerat landets oberoende.

DET ÄR EN HEL VETENSKAP att veta vad som är sant eller falskt om Libyen idag. En myt som kunde avlivas snabbt var att Leptis Magna, ruinerna från en stad i landet som stammar från romarriket, har slagits sönder av NATO:s bombningar. Dock stämmer det att en samling ovärderliga mynt, smycken och statyetter plundrats från ett bankvalv i Benghazi. Nationella övergångsrådet (NTC), UNESCO och Interpol jobbar för att få tillbaka stöldgodset.

Skriverierna att 50 000 har dött på grund av NATO:s bombningar går inte att bekräfta, utan verkar vara ett rykte som går på bloggar och bottnar i feltolkningar av pressens statistik. Totalt gjorde koalitionen hela 26 000 flygningar, varav runt 10 000 var flygattacker mot mål som tillhörde Gaddafis regim och dess styrkor i landet. Till nyhetsbyrån Reuters kunde dock rebelledaren Hsham Buhagiar uttala sig att 50 000 personer har dött på grund av striderna framtill september, på båda sidor. Han sade bl a:

”Jag såg en bild där det var en plats i Misrata med numrerade gravar, där det låg 7000 döda i 7000 gravar. … Jag tror att Misrata och Zlintan fick bära den största bördan. Kanske jag skulle kunna uppskatta att 15 000 till 17 000 dog i det området.

En NATO-ledd koalition intervenerade, stödd av FN:s resolution 1973, för att upprätta en flygförbudszon samt att ”vidta alla nödvändiga åtgärder” för att ”skydda civila”. (De som intervenerade tolkade det som att de hade rätt att slå ut Tripoli-regimens flygvapen, under förevändningen att flygfordon använts mot civila demonstranter.) Enligt en artikel i the Guardian så var antalet döda innan de började ingripa i mars ungefär 1000-2000, men enligt NTC har siffran sedan stigit till 30 000 döda och 50 000 skadade (varav tusentals oräknade civila kommer tillkomma). NATO-bossen Fogh Rasmussen hävdade dock följande:

”Jag tror att vad som hände i Libyen sänder ett väldigt klart budskap till autokratiska regimer i hela världen. Vi fick mandatet av FN:s säkerhetsråd att skydda civila och det uppdraget blev en stor succé. Vi har förhindrat en massaker. Vi har räddat oräkneliga liv. Vi har tillfullo implementerat FN:s mandat. Detta var vårt uppdrag och vi har gjort vad vi har lovat.”

EN ARTIKEL I RT GER EN HELT annan bild. Enligt f.d. MI5-agenten, Annie Machon, sade Hillary Clinton, USA:s statssekreterare, under sitt besök i Libyen rakt ut att hon önskar se Gaddafi fångad eller dödad (vilket resolution 1973 inte godkände). Machon förskönar Gaddafiregimen, vilket skadar hennes trovärdighet. Ändå förtjänar hennes ord om att NATO  bombade landets infrastruktur ”tillbaka till stenåldern” att tas i beaktande. Det bekräftas av ögonvittnet Ali Alkasih, som berättar vad han sett i Sirte:

Det finns inget vatten här, inga mediciner, och de har inte ens syrgas på sjukhusen. Jag har sett situationen i Sirte och försäkrar er om att den är förskräcklig. En katastrof. Internationell lag och internationella samfundet tog fram resolution 1973, som de sade, för att skydda civila, men det är inte vad som händer för tillfället. De flesta libyer skulle hellre vilja leva fredligt än att ha vare sig NATO eller Gaddafi. Vi vill varken ha Gaddafi, eller NATO…”

Faktum är att dessa rebeller från början hade vare sig den politiska kampform eller den förankring som gjorde upp räkningen med Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten, där det ägde rum verkliga folkliga revolutioner. Det libyska upproret började i februari omgiven av en våg av arabisk kamp mot diktaturer. Men i Libyen var det en aktivistisk kärna av regeringsmotståndare i Benghazi som agerade själva, och inte några folkliga protester. Bristen på en enande politik substituerade de med tvång och mäktiga allierade.

Upproret bröt ut i Benghazi den 12 februari med en oppositionell advokat i spetsen. Efter att polisen arresterade honom mobiliserade ett hundratal aktivister till en ny demonstration den 15 februari. Det finns rapporter om hot mot professorer som inte ville delta i protesterna.

Rebellerna har lyckats dölja sitt rätta ansikte för den allmänna opinionen. Massmedia skrämde med Gaddafis potentiella folkmord på demonstranter, när 24 personer hade dött under de tre första dagarna av strider i al-Baida. (I själva striderna mellan 15-20 februari dog totalt 64 personer.) Samtidigt avrättade oppositionen 50 personer i staden, godtyckligt anklagade för att vara ”legoknektar” och ”konspiratörer”. Dagen därpå låste de in folk i fängelset i Derna, som avrättades eller lämnades för att brännas ihjäl inuti. Det senare mordet på Gaddafi avslöjar rebellernas rättsuppfattning. New York Times beskrev det såhär:

I en mobil-video visas … den avsatta libyska ledaren tryckt mot en motorhuv för att sedan halta fram omgiven av en upphetsad publik, uppenbarligen bedjande om nåd. Sedan ser man honom på marken, där soldater håller tag i hans hår. Blodet rinner nerför hans huvud och solkar hans bruna kaki-byxor, samtidigt som folket ropar ’Gud är stor!’. … Gaddafis kropp visades i senare fotografier med kulhål som verkar ha avfyrats från nära håll, vilket ökar möjligheten att han blev avrättad av anti-Gaddafisoldater.”

MUHAMMED AL-ALAGI, ansvarig för justitiefrågor och mänskliga rättigheter i NTC, nekar till FN:s och andras krigsbrottsanklagelser (som pogromer mot svarta från södra Libyen och gästarbetare från Afrika söder om Sahara). ”Det har inte inträffat några krigsbrott”, sade han. ”Om något olagligt har begåtts, så var det individuella handlingar av revolutionärer som inte handlade enligt instruktioner från NTC. Vi har uppmanat revolutionärerna att behandla fångar enligt islamsk sharia- och internationell lag”.

”Murtazaka” (legosoldat på arabiska) är ett ord som skrämmer slag i varje svart afrikan i Libyen. Det var vad ett tjugotal oppositionskrigare (”thuwwar”) skrek när de gick in i ett slumområde utanför Tripoli och bröt sig in i familjehemmet hos en nigeriansk arbetare. De misshandlade båda föräldrarna, låste in modern på toaletten samt konfiskerade personliga tillhörigheter och pengar. Dottern utsattes för gruppvåldtäkt av sex av soldaterna. Fadern fördes bort och har inte setts av familjen sedan dess. Vidare har BBC skildrat hur ett lastbilsflak med människor från Nigeria tvingades att skrika slagord mot Gaddafi och utsattes samtidigt för tvångsarbete under vapenhot som att lyfta lådor med dokument och vapen.

Amnesty beräknade i september, efter att ha hört över 200 vittnesmål från fångar, att ”hundratals har tagits från sina hem, från jobbet, vid vägspärrar eller helt enkelt från gatan” varav många i arresten har ”misshandlats med käppar, gevärskolvar, blivit sparkade, slagna och förolämpade, vid tillfällen iförda ögonbindel och handfängsel. I vissa fall har häktade rapporterats ha blivit skjutna”. Majoriteten av de häktade av utländsk påbrå i Tripoli och Zawiya är ”migrantarbetare och inte soldater”, enligt Amnesty.

Det verkar som att ryktena om att Gaddafi har systematiskt lejt utländska legoknektar för att slå mot oppositionsstyrkorna är ogrundade, eller åtminstone betydligt överdrivna. Detta medger Amnesty, men det har fallit för döva öron. Vittnesmålen om alla övergrepp generar den NATO-ledda koalitionen som hjälpte NTC till makten. Liknande förföljelser har pågått i Libyen tidigare under Gaddafi, vilket bör tas i beaktande. Många ex-Gaddafiministrar, däribland nuvarande NTC-ansvarige för utrikesfrågor, Ali Issawi, är knappast främmande för rasism. Issawis attityd mot gästarbetare som minister för Gaddafi var att:

De är en börda för vårt sjukvårdssystem. De sprider sjukdomar och brottslighet. De är illegala.”

DET ÄR KANSKE INTE SÅ KONSTIGT att denna ”revolution” hade svårt att få med sig folket. Thuwwars fann sig ”underbeväpnade och övermannade”, som New York Times uttryckte det. Det är inte konstigt heller att samma tidning inte verkar kunna undvika att erkänna att NTC presenterade sig, först och främst inför västvärlden och i andra hand inför libyerna som ett alternativ till Gaddafi. Om de inte redan satt i knä på Washington, Paris och London så blev de så illa tvungna att vända sig dit.

En delegation journalister, forskare och experter från CIRET-AVT, som besökte Tripoli och Tripolitana i väst samt Benghazi och Cyrenaica i öst under våren, kom med en del intressanta reflektioner. Bristen på nationell karaktär i libyska ”revolutionen” visades i hur ledarna skrek Nicolas Sarkozys namn och vädjade om NATO-intervention för att förverkliga sina mål; hur gatorna i Cyrenaica täcktes med Frankrikes, USA:s och Qatars flaggor; samt hur revolten främst har stötts av länder långt ifrån händelsernas centrum. I Derna såg de också ”muralmålningar – väldigt välgjorda med klyschiga kommentarer – definitivt inga spontana, riktade till utländska besökare eller journalister, skrivna på franska, engelska och turkiska”.

Oppositionen lyfte inte fram advokater och professorer för att imponera på libyer, utan för att väcka sympatier hos massmedia och opinionen i Europa och USA. NTC domineras av f.d. Gaddafi-ministrar, anhängare av den 1969 störtade Zanussi-monarkin och islamister. Det finns starka skäl att betvivla dess demokratiska garantier. Revolten handlade visserligen även om människor som var trötta på Gaddafis autokratiska regering, så det fanns folkliga och demokratiska inslag också. Därutöver var klanerna i landets östra del (Harabi, Obeidat) trötta på att få en mindre del av välståndet än de regimtrogna klanerna (Kadhafa – Gaddafis egen, Magarha och Warfalla) i södra, centrala och västra Libyen.

Cyrenaica i öst är i många avseenden ett reaktionärt fäste. Där är traditionerna från monarkin och Muslimska brödraskapet ännu starka, vilket visat sig regelbundet i demonstrationer. Härifrån har otaliga libyer skickats för att slåss för al-Qaida i Afghanistan och Irak. Benghazi är känt för religiös intolerans. Kvinnor täcker för hela kroppen där, kör inte bil och deras sociala liv är obefintligt. Benghazi har även varit centrum för flyktingsmuggling till Europa. När Libyen slöt ett avtal med Italiens högerpopulistiska regering om att stoppa dessa människoströmmar försvann dessa affärer och många ledande smugglare fängslades. Då började många av dessa ligor stödja rebellerna, samtidigt som pogromer sattes igång mot afrikanska immigranter. Dessa aspekter om varför revolten utgick ifrån Benghazi är viktiga att känna till.

NATIONELLA ÖVERGÅNGSRÅDET har tre tongivande grupper: ex-Gaddafiministrar, Zanussi-monarkister och islamister. CIRET-AVT varnar för att de demokratiska elementen är i svag minoritet, så det finns inga egentliga garantier om ökade politiska friheter. Men detta strider mot vad NTC hävdar själva. I ”Utkast till ett konstitutionellt fördrag för övergångsperioden” (publicerat i augusti) förklarar övergångsrådet att man vill skapa en ”flerpartidemokrati” där ”islamska sharialagar” är den principiella grunden för lagstiftningen. Sharialagar börjar redan tillämpas i vissa ”befriade” områden av NTC .

NTC:s ordförande, Mustafa Abdul-Jalil, offentliggjorde att NTC:s politik består av en moderat islamism, samt att ”extremistisk ideologi” inte kommer tolereras. Vad nu det uttalandet ska betyda återstår att se. En anonym NTC-funktionär säger att islamsk demokrati ”inte är något som vi har uppfunnit”. (Han ger Qatar och Turkiet som exempel.) Det är så att det religiösa inflytandet har växt i krigets spår, enligt tidskriften Time. Områdena som rebellerna har tagit kontroll över har kännetecknats av att folk ”börjar bli mer uttrycksfullt religiösa, hållandes islamistiska gruppmöten och diskussioner om hur man ska sköta finansiering av moskéer, samtidigt som de ordar en entusiasm inför NATO som är sällsynt i arabvärlden”.

Det finns en konflikt inom NTC; mellan de sekulära element där många är utbildade i utlandet (samtidigt som de har fler band till den gamla regimen) och de islamistiska elementen som är mer nationalistiska. Mohammed Djibril, f.d. motsvarande premiärminister för NTC som avgick efter att Tripoli intogs, ses som en typisk representant för den gamla regimen. Enligt den anonyma funktionären riskerade han att ”driva islamisterna till något som skulle stämpla dem som extremister, och då har du lämnat det demokratiska alternativet bakom dig”. NTC vill ha med islamister men utan att stöta bort sin allierade i Washington.

Redan i juli mördades rebellofficeren Abdul Fatah Younis (ex-Gaddafiminister), troligtvis av medlemmar i en islamistisk fraktion, under ett förhör. En islamist med stort inflytande är Abdel Hakim Belhaj som ledde upprorsstyrkorna i Tripoli. En gång i tiden var han förknippad med Usama bin Laden, varför han blev kidnappad av MI6 och CIA överlämnade honom till Gaddafi-regimen för förhör och tortyr. Han påstår sig ha intet otalt med vare sig Storbritannien eller USA, ha klippt alla band till al-Qaida och avsvurit sig all extremism. Han är en av dem som har propagerat mot att Djibril sitter i NTC, men säger sig vilja stå utanför övergångsregeringen och fundera på ett sätt att ”tjäna sitt land” på i framtiden. Dessutom gick den inflytelserika imamen Ali al-Sallabi med i NTC:s Nationella grupp för arbete. Han hade varit en av dem som kritiserat NTC:s sekulära ledare för att ha försökt exkludera islamister från det politiska livet.

Andra helgen i november, bara ett par veckor efter Sirte föll, visade sig troligtvis första sprickan inom upprorsstyrkorna. Då började en öppen strid mellan grupperna i Warshefana och Zawiya om kontrollen över en av den forna regimens militärbaser. Resningen mot Gaddafi höll samman många ömsesidigt misstroende grupper men nu när den gemensamma fienden är borta finns en överhängande fara att rivaliteter bryter ut om områden, resurser och maktfördelning. NTC har försökt medla men frågan är om vi ser första sprickan längs klanlinjer. Så det är inte bara militant islamism man behöver oroa sig över.

VAD MAN KAN FÖRSÄKRA SIG OM är att NTC är ”pro-business”. Mustafa Abdul-Jalil var mycket snabb med att försäkra de deltagande i den NATO-ledda interventionen att ” internationella bolag i Libyen, oljebolagen, allihop kan känna sig säkra”. Jason Pack, en Libyenkännare från Oxfords Universitet som har varit rådgivare till multinationella företag om affärsklimatet i landet, hade följande att säga om NTC:

Genom att sätta upp Djibril och Issawi på listan [över representanter] så sänder de ett budskap till utländska bolag om att den framtida libyska regeringen är intresserad av utländska investeringar och privatiseringar.”

Mahmoud Djibril satt i Nationella Ekonomiska Utvecklingsstyrelsen under Gaddafi och verkade för att uppmuntra utländska investeringar i Libyen. Enligt en diplomatisk läcka skrev USA:s Libyenambassadör Gene Cretz i november 2009 att Djibril ”förstår USA:s perspektiv”. En annan sådan läcka beskrev honom som ”reformsinnad”. Ali Issawi har doktorerat i ämnet privatisering vid Akademin för ekonomistudier i Rumänien och blev under Gaddafi 2005 chef för en libysk fond för att uppmuntra privatiseringar. År 2009 blev han däremot utan post, troligtvis på grund av korruptionsanklagelser enligt en diplomatisk läcka.

Abdul-Jalil är NTC:s enande figur, känd som en modig domare från al-Baida (Zanussi-monarkins historiska säte) som utövade sitt ämbete i trots mot regimen. Därför lyfte Gaddafis son Saif al-Islam upp honom och gjorde honom till justitieminister för att uppvisa regimens reformvilja. Abdul-Jalil försökte förändra det juridiska systemet inifrån. Human Rights Watch bedömde tidigare Abdul-Jalil som mera driven av konservativa ståndpunkter än reformvilja, vilket troligen stämmer. Han förklarade i egenskap av NTC:s ordförande bara tre dagar efter mordet på Gaddafi och Sirtes fall att ”revolutionen har avslutats”. Trots att han avgick i protest mot övervåld mot demonstranter, trots klagomål om oförmågan hos det juridiska systemet att bli mera rättssäkert, så behandlade han inte alla lika. Två gånger bekräftade han faktiskt domen på dödsstraff mot fyra bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk doktor, godtyckligt anklagade för att ligga bakom att 475 libyska barn hade smittats av Aids. Så han saknar demokratisk trovärdighet.

Låt oss inte glömma monarkisterna. Enligt CIRET-AVT döljer dessa mycket odemokratiska värderingar. När de mötte en av de lokala klanhövdingarna i Tobruk, en lokal NTC-ledare vars fader hade varit minister för den sista kungen, Idris al-Zanussi, höll han fast att monarkins återkomst är oumbärlig för landets stabilitet. Bland dessa finns också Ahmed Abd Rabuh al-Abar, ansvarig för ekonomiska frågor och representant för Benghazi, och en affärsman vars familj har historiska band med monarkin. Vi har även Ahmed al-Subir Ahmed al-Zanussi som är ensam ättling till kung Idris. Han spenderade 31 år i fängelse anklagad för att ha konspirerat för ett kuppförsök mot Gaddafi 1970, men benådades sedan.

*

Har den NATO-ledda interventionen räddat liv eller, tvärtom, eskalerat förödelsen och antalet döda? Överträdde denna koalition befogenheterna i FN:s resolution 1973? Om rebellerna nu avrättade Gaddafi, vad säger sättet det gjordes på om deras rättskänsla? Hur behandlade oppositionen de som tvekade eller var neutrala mellan Tripoli och Benghazi? Vem har rätt – människorättsorganisationerna eller NTC – huruvida landets svarta och de afrikanska immigranterna är arbetare eller legosoldater? Är rebellerna rasister som kränker de mänskliga rättigheterna själva? Vad har överlöparna från Gaddafis regim, Zanussi-monarkisterna och islamisterna för inflytande? Har de demokratiska elementen kontroll? Är ”revolutionen” sprungen ur det libyska folkdjupet eller stöder den sig på imperialistiska makter? Har den egentligen så mycket att göra med den arabiska våren? Kommer landet nu att spricka efter klanlinjer?

På jobbet!’ ställer dessa frågor till varje kritiskt tänkande arbetare och varje aktiv i arbetarrörelsen. Författaren August Palmberg befinner sig just nu i Havanna och har, efter förmåga, granskat media och lyssnat på många berördas synpunkter. Han planerar snart att göra en intervju libyer på Kuba för att se deras syn på saken, för att kanske kunna få ett annat perspektiv på frågan än den som lagts fram här. Framtill nästa artikel hoppas han av läsarna samt kamraterna i LO och den socialdemokratiska rörelsen att de ska förhålla sig kritiska till den position som Socialdemokratiska arbetarepartiets ledare har intagit. Fråga er själva till vilken mening, för vems intressen och till stöd för vilka Sverige deltog i kriget i Libyen?

  Intressant?

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser
Posted in: Antimilitarism