Vad kan vi lära av libyska inbördeskriget? – del 1

Posted on 20 februari, 2012 av

5


I denna första i en serie kommande artiklar om utvecklingen i Libyen beskriver August Palmberg de historiska omständigheterna bakom revolten och senare Natos bombningar i Libyen. Han tar även en titt på de krafter som låg bakom störtandet av Gaddafi. Genom artikelserien kommer författaren försöka rätta till en del svagheter och misstag i På jobbets tidigare analys. Med en nyanserad bild och perspektiv kan vi lära oss av historien inför kommande händelseutvecklingar.

LIBYEN HAR I TUSENTALS ÅR haft en maktkamp mellan Tripolitanien (sätet för Gaddafis regim) och Cyrenaika (där rebellernas uppror mot Gaddafi började). Stormakter har ofta blandat sig i (Grekland, Rom, Persien, Egypten, Ottomanska riket, Italien – inklusive Mussolinis, och senast brittisk dominans under monarkin). Nyss upptäckte historikern Joachim Östlund hur Sverige direkt deltog i omfattande handel med libyska slavar på 1700-talet, från manliga eunucker till kvinnliga konkubiner (sexslavar).

Under den formellt självständiga Zanussi-monarkin hittades olja i slutet av 50-talet och för första gången uppstod budgetöverskott. Men beroendet av Storbritannien och USA, med deras militärbaser och finansiella dominans, formade en klientregim där inhemsk privat sektor levde en patetisk tillvaro av smulor från västmakternas bord. Inte förrän kollonel Gaddafis oblodiga officerskupp 1969 kunde vissa imperialister tyglas, relativt oberoende uppnås och oljeinkomster användas för modernisering.

I början följde den nya regimen i monarkins spår med satsning på privat sektor; kombinerat med pan-arabisk integration (såsom bildandet av oljepakten OPEC 1973). Men oljekrisen det året gjorde att en ekonomisk plan på tre och sedan en på fem år antogs. Världsrecessionen 1974 påskyndade offentliga sektorns inträde i enskilda kapitalisters ställe – då de senare var för svaga att förmå utveckla landet. Vid årtiondets slut var privatsektorn nästan eliminerad och processen vände inte förrän år 1987.

90-talets mest omfattande privatiseringsplaner hämmades av FN:s sanktioner, årtiondets långa kris i världsekonomin, inhemsk oro med islamistiskt uppror med mera. Landvinningarna som det allmänna välfärdssystemet, matsubventioner och dylikt behölls. Myndighetsbyråkrater använde inflationshotet för att sakta in och skydda sina privilegier. Efter Saddam Husseins fall 2003 ville inte Gaddafi möta samma öde, så han kapitulerade för ”kriget mot terrorn” och påskyndade ekonomins liberalisering.

Statligt ägande är inte identiskt med en övergång till socialism. För regimens offentliga myndigheter uppstod inte ur en revolution av det arbetande folket, även om Gaddafi på 70-talet lutade sig mot massmobiliseringar för att knäcka motstånd från vissa privata industriidkare. Libyens arbetare finner därför inget att försvara i ”Jamahiriya” som har krossat oberoende fack och partier och sårat folkets tro med sin (enda tillåtna) förvrängning av islam. Detta utöverbrutalitet, övervakning och korruption.

BROTTET MED GADDAFIREGIMEN kom då denna ”statskapitalism”, och diktaturen som balanserade mellan olika återhållna sociala klasser, gått från ett nödvändigt ont till ett relativt uttjänt verktyg. För att skapa en bas för kapitalistisk utveckling hade staten tvingats röja byråkratiska, utländska och även – motsättningsfullt nog – privata hinder för modern kapitalism – ända tills regimen själv relativt blev ett hinder. Då kom privatisering och ”systemets öppnande” – en process oppositionen ville påskynda.

Privatiseringen sträckte sig in i kronjuvelerna bland statliga industrier och i mindre grad bankerna, samt inom sjukvård och utbildning (med skolboksavgifter och 20 procent som söker privat hälsovård i landet eller utanför). Men trots resursdiskrimineringen mot östra landsdelarna och hur Gaddafis absurda teorier befläckade undervisningen kan det ändå kallas för välfärdssystem. Och med intakta subventioner bröt inte oron 2011 ut på grund av chockhöjda matpriser, som i övriga arabvärlden.

Oppositionen säger att den vill ha en stat och att det saknades en sådan i Libyen. Det är inte sant, då staten existerade i annorlunda än konventionell form; en ”stark man” som stod över vardagspolitiken i egenskap av ”tänkare”, i vars tjänst fanns personligt lojala säkerhetsstyrkor och delar av armén (t ex flygvapnet) som av stam-band förlitades tung beväpning, säkerhetstjänst med spioncentraler, polis och organ som drog in folk i självförtryck och självbedrägeri (revolutionskommitté, folkkongress).

Trots att Gaddafiregimen spelat en historisk roll – skapa en bas för industri och modern infrastruktur – så har den samtidigt gjort detta på ett slösaktigt, genomkorrupt, brutalt och motsägelsefullt sätt. Inbördeskriget grodde i hjärtat på systemet med stamlojaliteter och förtryck av berberna (frånvaron av likhet inför lagen), hur statens resurser behandlades som Gaddafi-familjens privata bankkonton (frånvaron av tydliga affärsregler och transparens) och försummelsen av östra Libyens infrastruktur.

Parallellt med att regimen periodiskt har bekämpat underordning under transnationella företag och strävat efter modernisering hindrades i längden framväxten av en modern nation där olika landsdelar och medborgare är formellt jämlika (trots att republik infördes). Utrikespolitiskt vacklade regimen mellan antikommunism och pro-sovjetism, antisemitism och försoningsförslag i Palestinafrågan, pan-arabism och (en mer populär) pan-afrikanism, samt anti-imperialistisk demagogi och västvänlighet.

Sedan den blodlösa kuppen 1969 styrde Muammar Gaddafi ett statskapitalistiskt Libyen genom repression och välfärdsreformer tills han avsattes och mördades 2011.

ONEKLIGEN SÅFICK GADDAFIS personliga välde skörda vad man sått (med våld). Men i början, när miljonprotester i Tunisien och Egypten fällde Ben Ali och Mubaraks diktaturer på bara någon vecka, försökte Gaddafi förebygga oro i Libyen genom kompromisser. Regeringen utökade subventionerna och tillgången till lån, samt öppnade för förhandlingar mellan sina utsända och potentiellt missnöjda grupper i östra Libyen. Regimen behöll ännu det ”reformvänliga” ansikte man visat i åtta års tid.

12 februari började demonstrationerna i Benghazi. Det finns rapporter om att professorer utsattes för våld när de inte höll med om vissa av de protesterandes slagord och krav. Natten den 15 februari arresterades den oppositionella advokaten Fatih Tourbil, som representerat familjerna till offren för regimens massaker i Abu Salim-fängelset 1996 (där 1200 fångar slaktats under ett islamistiskt uppror i landet som först kunde slås ner 1998 med stridshelikoptrar). Dagen efter utbryter stora kravaller.

17 februari utlystes Vredens dag på årsdagen av blodiga kravaller i Benghazi 2006 där 18 dödats och hundratals skadades. Tusentals personer dök upp i Benghazi, Tripoli och tre andra ställen. Bland de första på torgen var anhöriga som protesterade mot att två medlemmar i Organisationskommittén av familjer till offren vid Abu Salim arresterats. Amazigh-berber gick också ut på gatorna. Statlig media visade samtidigt bilder på minst lika många som demonstrerade för Gaddafi under gröna banderoller.

Protesternas organisatörer har omnämnts som en grupp människorättsadvokater. Reed Lindsay från TELESUR uppger att det fanns deserterade soldater på plats, men även ”alla sorters medborgare; … läkare, ingenjörer, arbetare från oljebolaget”. Saif al-Islam beklagade arméns beskjutning av civila som ”ovana vid publikkontroll”. Strider mot militär och polis orsakade 64 döda framtill 20 februari. Rebeller avrättade samtidigt 50 personer godtyckligt utpekade som legoknektar och konspiratörer.

21 februari hade dessa ”rebeller” kontroll över Benghazi. Abdel Fatah Younis, en av Gaddafis närmsta vänner som varit general och inrikesminister samt deltagit i kuppen 1969, hoppade dagen därpå av till den väpnade oppositionen efter att flertalet i hans Obeidi-stam gjort så. Två dagar därpå övertas den centrala kuststaden Misrata av regeringsfientliga miliser. Dagen efter beskjuter Gaddafis lojala säkerhetsstyrkor de tusentals som kom ut från Tripolis moskéer för att utmana regimens repression.

TIO DAGAR EFTER VREDENS DAG bildade resningens aktivistkärna Nationella övergångsrådet (NTC). NTC utnämnde sig själv till ”revolutionens politiska ansikte”. Stöd samlades bland chefer på områdets kraftverk, logistiker, stamledare och politiska flyktingar i östra landsänden eller i Tunisien. Den 2 mars höll rebellerna segerrikt sin första stad – oljerika Brega – mot hundratals soldater. Officiellt etablerat blev NTC först den 5 mars och legitimiteten drog de ”från de stadsråd som styr fritagna områden”.

Redan när Gaddafi angrep protesterna i Tripoli i februari – där prickskyttar och antiflygplans-vapen använda av säkerhetsstyrkor slog till mot civila, och hemliga polisen hycklande nog förstökte ta liken och skadade bort från sjukhus och gator i ett försök att dölja saken för journalister – lovade Benghazi skicka styrkor från närbelägna städer. Man försökte gå västerut, men snart kom fler attacker mot de ”fria” områdena och NTC fann sig underbeväpnade och underbemannade i ett ojämnt inbördeskrig.

Libysk television uppgav i januari i år att antalet civila som tog upp vapen mot Gaddafiregimen när protesterna slog in på våldsam väg uppgick till tusentals. Vilka dessa var finns ledtrådar för. I NTC:s protokoll från 5 mars uppges att ungdomar (”shabab”) var huvudkraften. Arbetslöshet var, enligt News24, viktigaste faktorn att ungdomar tog upp vapen. 13,5 procent var då öppet arbetslösa, men ofta beräknas verkliga siffran vara 20-30 procent. I Cyrenaika gick hälften av ungdomarna utan jobb.

Intissar al-Akili som är NTC-representant från Benghazi har också sagt att ”många av dem som skrivits upp i [våra] bataljoner är lärare, advokater, läkare, ingenjörer och journalister”. Han klagade i samma intervju på Gaddafiregimens ”marginalisering av kvalificerade människor”. En annan stor grupp vid rebellernas sida var avhoppade officerare och värnpliktiga ur Gaddafis armé, med samma struktur och övrigt i behåll. De bildade Libyens fria väpnade styrkor, ledda av Gaddafis ex-hantlangare Younis.

De irreguljära styrkorna organiserades ofta i milisbrigader (katibas), lojala med staden där rekryterna hämtats. Brigaden leds ofta av en välansedd lokal arméveteran eller i vissa fall av den affärsman som finansierar den. Abdullah Naker, ledaren för en betydande milis i Tripoli, har klagat på dryga utgifter för vissa i hans manskap, där vissa lagt upp till 12,000 dollar på vapen. Privata jeepar eller pickups användes för frakt av tunga vapen som tagits från Gaddafiarmén eller försetts av utländska välgörare.

(Författaren August Palmberg vill be läsarna om ursäkt för ett felaktigt påstående i en tidigare artikel där det insinueras att oppositionen helt ”försörjs av utländska makter, och inte av fattiga bland den inhemska befolkningen som offrar sina besparingar”. Det påståendet var alltför ensidigt, minst sagt.)

I NTC LOVADE FRÅN BÖRJAN de 33 medlemmar som offentligt bildade rådet (där majoriteten hölls hemliga, av säkerhetsskäl då de ofta befann sig i Gaddafikontrollerade västra städer) att bara sitta en övergångsperiod. (Därför kallades det övergångsråd.) Av objektivitetsskäl uppmanades alla att avstå från deltagande i framtida val. Ordföranden Mustafa Abdul-Jalil (som var justitieminister för Gaddafi och hade avgått i februari) lovade efteråt genomgå juridisk granskning för sina band till regimen.

NTC uppmanade folk att prioritera landet före sig själva ”precis som förfäderna gjorde för befrielsen från Italiens kolonisatörer” (då även monarkin bildandes). Huruvida Zanussi-monarkin återupprättas sades vara en öppen fråga. Landet skulle få flerpartival och en grundlag upprättas. I övrigt lovades en oberoende stat, religionsfrihet, stärkt ställning för kvinnor, likhet inför lagen (även för de förtryckta berberna i väst), ”grön miljö” och individuella rättigheter ”som garanti för nekade sociala friheter”.

På ekonomins område lovades att nu skulle resurser användas till ”libyska folkets förmån” genom att ”skapa effektiva ekonomiska institutioner för att utrota fattigdomen och arbetslösheten”. I Vision for a Democratic Libya lovas en ”stark produktiv offentlig sektor, fri privat sektor och ett stödjande och effektivt civilsamhälle, som står över korruption och slöseri”. (22 mars förtydligas att NTC strävar efter en ”prunkande privat sektor i en ekonomi som är öppen för alla marknader runtom i världen”.)

Utrikespolitiskt utlovades respekt för internationell lag mot auktoritära och despotiska regimer, ”respekt för grannars suveränitet”, ”regional integration” och ”global samverkan”. ”Intolerans” som ”skapas av olika intressen” och ”terrorism” fördömdes. Internationella och regionala avtal signerade av Gaddafiregimen skulle ”hedras och respekteras” under övergångsperioden. Alla de diplomater i FN och Arabförbundet samt på ambassader som gick över till upproret erkändes av Övergångsrådet.

NTC:s hemsida framhöll en påstådd sjunkande brottsfrekvens i Benghazi under rådet samt rebellers ”exemplariska tillvägagångssätt under upproret” i kontrast mot ”Gaddafiarméns våldtäkter, tortyr av kvinnor och barn” osv. (25 mars beklagas ”djupt olika falska anklagelser om behandling av fångar och häktade i strid mot internationella humanitär lagar” och man ångrar ” individuella incidenter som ägt rum under revolutionen första få dagar” som ”inte kommer upprepas”.) Så långt alltså NTC:s version.

LÄNGE VERKAR REBELLER HA hämmats av sin dåliga träning. Flygvapnet kontrollerades av den stam som Gaddafi själv tillhörde och blev en ovärderlig resurs, då hans motståndare inte visste hur planen man tagit ur regimens händer skulle användas. (Vilket innebar övertag i transport av ammunition och förnödenheter.) Däremot borde det fria flygvapnets utveckling på sikt ha utjämnat nackdelen. I brist på politisk slagkraft tvingades dock NTC akut kompensera för sitt krigstekniska underläge. Men hur?

Gaddafi insisterade på alla fronter på våldsam lösning: mot protesterna i Misrata, Sabratha, Zawiya. Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) har anklagat Gaddafi, Saif al-Islam och säkerhetstjänstens chef Abdullah al-Zanussi för en våg förföljelser och fängslanden orsakandes hundratals civila skadade eller dödade under revoltens två första veckor. 12 mars föreslår Arabförbundet (där de flesta regimer avskyr Gaddafiregimen) en flygförbudzon i FN och legitimerade på så vis imperialistisk intervention.

Fyra dagar senare hotas Benghazi av en kraftig motoffensiv. Den 17 mars röstar FN:s säkerhetsråd om att auktorisera en flygförbudzon och deras resolutioner 1970 och 1973 prisas på NTC:s hemsida som ”skydd för libyska folket och hjälp till dem att uppnå sina legitima krav”. NTC uppmuntrade till fortsatta ”fredliga demonstrationer … genom att gå ut på gatorna och genom fredliga sit-ins”. USA:s Afrikakommando koordinerade interventionen innan NATO övertog kommandot från den 31 mars.

19 mars började Europas och USA:s stridsflyg anfalla Gaddafis stridsflyg, bomba och skjuta missiler på en skala som inte setts sedan Irak-kriget. 8 april flyger svenska JAS-plan sina första spaningsuppdrag i Libyen. 14 april ropar NTC på nödåtgärder av sina allierade för att deklarera Misrata för internationell skyddszon och att ”avsluta belägringen av vår huvudstad Tripoli och västra bergsområdena”. Det tog ända fram till slutet av maj innan rebeller hade återfått initiativet, då Misratas belägring upphörde.

31 maj nekade Gaddafi till Sydafrikas president Jacob Zumas medlingslösning och förordade strid in i det sista. 15 juli erkänner FN övergångsrådet som Libyens nya regering. I augusti intar rebeller flera städer i både öst och väst. 20 augusti beväpnade sig folk i kvarteret Suq al-Juma och på andra ställen i Tripoli. Barrikader byggs och garden bildas inför NTC-styrkornas intåg dagen därpå. 21 september till 20 oktober tar rebeller över Sabha, Bani Walid och – sista fästet – Sirte, där Gaddafi själv dödas.

BLEV KRIGET SÅ EXEMPLARISKT då? Rebelledaren Hsham Buhagiar har sagt att 50,000 personer dog på båda sidorna i kriget. Innan NATO ingrep i mars var antalet döda under 2000. På jobbet!’ har nämnt hur rebeller utsatte en familj till en nigeriansk migrantarbetare för misshandel och stöld samt gruppvåldtäkt; och fångar utsattes för tvångsarbete, tortyr eller avrättning iförda handbojor. Enligt Amnesty är de flesta av fångarna utpekade som ”Gaddafis legosoldater” i själva verket arbetare.

Inte förrän i slutet av november medgav NTC:s inrikesminister Fawzy Abdul-Ali att rebellernas fångar behandlats illa. Enligt FN hålls 7000 fångar i provisoriska läger och kommer med säkerhet inte att få korrekt rättslig prövning. Kvinnor hölls utan kvinnliga fångvaktare och barn sattes tillsammans med vuxna. Däremot hade Gaddafis politiska fångar frisläppts. Ingen rättegång väntar de gripna utan ID-handlingar. Brotten mot mänskliga rättigheter är jämförbara med Gaddafitidens, enligt Amnesty.

Efter att Gaddafisidan provokativt flyttat in en stam i en annans traditionella område brände rebeller i Nafusa-bergen under sommaren byggnader och misshandlade civila, enligt Human Rights Watch. I Tawergha sköt rebeller ihjäl obeväpnade svarta libyer och stal i deras hus. Stadens 30,000 invånare fördrevs. ”De kom in i mitt hus och sade att vi måste lämna våra hem”, sade 80-åriga Muhammed Tawergi. Sarah Leah Wilson från HRW klagade att hämndaktioner skadar ”revolutionens” anseende.

Enligt tidningen Daily News i Sri-Lanka så kallades en särskild katiba i Tawergha för ’Brigaden för att rensa ut slavar och de svarthyade’. Källan nämner även att när rebellerna intog Sirte och Bani Walid så skar de av vatten och el samt vägrade släppa in mediciner till sjukhusen. NTC har tidigare klagat över att Gaddafi vägrade släppa in ”humanitär hjälp” i Misrata. Gaddafisidan försökte också strypa vattenförsörjningen när man retirerade från Tripoli. Båda sidor framstår som lika goda kålsupare.

Gaddafisoldater som attackerat Misrata under sommaren avrättades som hämnd. 60 män mördades vid Tripolis al-Maharisjukhus – vissa bundna till hand och fot. HRW varnade att saken måste utredas innan ”signalen blir att de som slogs mot Gaddafi kan göra vad som helst utan rädsla för rättvisan”. Samma sak hände 53 Gaddafi-supportrar vid ett hotell i Sirte. Efter Sirtes fall dödades 6-10 soldater för Gaddafi på stället. Att döda soldater som lagt ner vapnen är krigsbrott enligt ICC:s Rom-stadga.

(NTC har försäkrat att man ställer sig bakom FN:s Geneve-konvention om fångars behandling. Rådet instruerade miliser att benämna fångar ”libyska broder/syster som blivit förd bakom ljuset”. Fångar skulle få mat, vatten, medicin och mänsklig behandling; samt fria besök och kontakter med anhöriga. Abdul-Jalil hotade att avgå om metoderna inte upphör. Trots allt detta så har övergreppen fortgått.)

NATOS INTERVENTION HAR av NTC framställts som att den har ”räddat livet på ett helt folk”. Men Ivan Watson från CNN beskrev hur bombningarna alltmer riktades mot civila mål och på att förstöra den civila infrastrukturen: exempelvis ett sjukhus, samt ett livsmedelslager där elva civila dödades. Trots att man bombade i närheten av oljekällor och pipelines gjordes detta med större precision, så att inga av landets 40 viktigaste olje- och gasfält skadades allvarligt i kriget. Varför denna skillnad?

(I en tidigare ’På jobbet!-artikel jämförs NATO-chefen Fogh Rasmussens uttalande om att dess insats blev en succé där civila skyddades med Ali Alkasihs vittnesmål om läget i Sirte som katastrofal utan vare sig vatten, mediciner eller syrgas till sjukhusen – och hur han fördömde både Gaddafi och NATO. Nedan sammanfattasNew York Times rapport om civila drabbade av bomberna. Efter att denna ofullständiga rapport kom i december krävde ryska FN-ambassadören Vitalij Tjurkin en utredning.)

Dödssiffrorna är klart lägre än i andra NATO-interventioner. Men siffrorna hölls även nere då Times’ reportageresa aldrig omfattade platser där bombkampanjen ännu pågick. Mål som inte fanns skälig anledning att anfalla bombades (som livsmedelslagret), eller nära affärscentrum och hem (t ex en ammunitionsbunker som spred giftigt raketbränsle till ett nära bostadskvarter). Även 12 rebeller dog i ett anfall, och minuter därpå anfölls herdar och ambulansen som kom dit för att undsätta de sårade.

Times kartlade upp till 70 dödsfall i specifika attacker mot civila i bostäder (29 var kvinnor och barn). 20 juni anföll stridsflyg i Surman ett familjehem där tretton dog och sex skadades. 9 juli bombades en pensionärs hem i Tripoli så att fem familjemedlemmar dog och åtta skadades. 4 augusti slog NATO till mot en Gaddafilojalists hus, så att mamman och två söner i familjen som hyrde stället dog. 8 augusti anfölls olika hem i omgångar, och undsättande civila, då 36 dödades i de blodigaste anfallen i Majer.

I september bombades ett sjuvåningshus i Sirte och när boende kom tillbaka till husresterna utlöstes en försenad bomb. 25 september anfölls huset till en avlägsen kusin till Gaddafi i Sirte så att, förutom han, också sju kvinnor och barn i hemmet dog. Utöver detta slogs även specialstyrkor från Frankrike, Storbritannien och USA bredvid trupper från Qatar, helikoptrar och stridsvagnar. De slaktade enligt vittnen 120 medlemmar i Warfalla-stammen med stenar, pålar och knivar som enda försvarsmedel. (NATO vägrar fortfarande i skrivande stund kommentera bomboffren i städerna Surman och Sirte.)

Många skadade har NATO vägrat att ansvara för, vilka lämnats utan något stöd efter interventionen. Om vissa fortfarande tror det fanns en humanitär sida i detta krig så måste en ytterligare konsekvens listas. 602,783 hade flytt landet bara framtill maj – de flesta från fattigaste skikten (migrantarbetare). 75 procent av de i södra Tunisiens flyktingläger kunde inte ta sig tillbaka, ofta av ekonomiska skäl. Den humanitära krisen spreds till deras afrikanska familjer som överlevde på hemskickade pengar.

(Försvarets insatschef Anders Lindström har sagt: ”Uppemot 50 procent av NATO:s spaningsunderlag kom från Sverige. Vi har bidragit till att minska civila offer. Vi har gjort skillnad. Vi har visat olika länder att vi har en hög teknisk förmåga, en hög taktisk förmåga och en hög kunskapsförmåga.”Vilken roll de svenska JAS-planen haft för den imperialistiska interventionen bör inte underskattas!)

  Intressant?

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com