Vad kan vi lära av libyska inbördeskriget? – del 2

Posted on 22 februari, 2012 av

1


I den andra artikeln av August Palmbergs artikelserie om inbördeskriget i Libyen tar han upp i de inhemska protesterna mot Nationella Övergångsrådet (NTC) efter Gadaffis fall. Den svenska vänstern och arbetarerörelsen kritiseras även för deras agerande under inbördeskriget. Den första artikeln i serien kan läsas här.

"Efter förstörelsen, när kommer återuppbyggnaden?"

Banderoll i staden Sirte med texten ”Efter förstörelsen, när kommer återuppbyggnaden?” (Bild: Daily Star Lebanon)

I STRIKT HUMANITÄRT AVSEENDE visades samma brutala metoder i lika grad hos krigets båda sidor. Denna aspekt är viktig, men inte avgörande. Barnsligt vore att tro att någon samhällsomvandling går till så att ett läger radar upp sig och säger ”vi står för nattsvart reaktion” och det andra lägret radar upp sig och svarar ”vi står för framsteg”. Då uppfattar man aldrig ett historiskt framsteg när det sker. Är ‘På jobbet!’ skyldig till detta i fallet Libyen? Nej. Men en folklig tendens i revolten underskattades.

Vänsterskribenten Andreas Malm (med Juan Cole som källa) nämner den folkliga revolten ”i Tripolis arbetarkvarter” (Tajoura, Fashloum och Suq al-Juma) som skakade av sig ”säkerhetspolisens och de militära klickarnas styre”. Men på 70-talet hade även Kambodjas arbetare illusioner om Pol Pots röda khmerer som mötte deras välkomnande med att fösa ut dem till tvångsarbete i jordbruket. I Libyens revolt var arbetares roll liten. Fotsoldaterna var marginaliserade utan koppling till arbetsmarknaden.

Vissa ”revolutionärer” var även forna människosmugglare som förlorat utkomsten när Gaddafi ställde upp att förhindra flyktingar att komma in i Europa. Andra kriminella inslag visades när milismän från Misrata försökte frita en rånmisstänkt vän i Tripoli. Det är inte bara politiska fångar som har släppts fria från Abu Salim-fängelset. Enligt den amerikanska tidskriften Risk Quarterly så pressades även frisläppanden fram – och annars organiserade miliser fritagningar – av vanliga kriminella därifrån.

Det ska inte underskattas att hundratals vid Waha – landets största samriskägda oljebolag mellan USA-bolagen ConocoPhillips, Hess och Marathon samt statliga National Oil Corporation – protesterat och strejkat för kravet att Gaddafi-lojala direktören Bashir al-Ashtab ska sparkas. Men oljearbetarna är inte allierade med ”revolutionärerna” som bevakar området. De senare häktade ju dem för deras protester. ”Jag anklagades för att organisera en mobb” sade borrtornsassistenten Adel Tahar Assed.

En annan grupp som har puttats åt sidan i ”revolutionen” är kvinnor. NTC har en enda kvinnlig ledare (Salwa Fawzi al-Dighali). Många beslutsfattare har attityden att kvinnor inte är kvalificerade nog att sitta i rådet. Kvinnor begränsades till humanitära stödfunktioner under revolten och skuffades bort från politiken. Många teg i väntan på Gaddafidiktaturens fall. Det belönas nu med att Abdul-Jalil vill skrota rättigheterna i gamla Giftermåls- och skiljsmässolagen (som anses strida mot sharia-lagar).

ALLT ÄR INTE NATTSVART, utan det finns gråskalor som sagt. Men när herr Malm kallar utgången av det hela ”en seger för Libyens studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater” så blandas principlöst olika spelare samman på ett sätt som bestrider fakta. Rebeller attackerade både oljearbetare och (grovt) migrantarbetare. Poliser, jurister och medelklassen håller protester i Tripoli mot främmande milisnärvaro. NTC begränsar fruarna och demokratin är osäker.

(Tidigare har ‘På jobbet!’ tagit upp hur Malm för inte ens tio år sedan ”hävdade att konflikter mellan länderna på höjden av sin kapitalistiska utveckling, de imperialistiska staterna, har blivit oväsentliga eller av underordnad betydelse i världspolitiken”. ”Efter tio år tror sig Malm [i NATO-interventionen i Libyen] se ett historiskt undantag, där imperialistiska stater inte längre för ett imperialistiskt krig.”)

Vänstergruppen Arbetarmakt trampar också i klaveret när de skriver: ”I ett viktigt hänseende är den libyska revolutionen mer avancerad än vare sig den egyptiska eller tunisiska revolutionen – i Libyen har de gamla väpnade styrkorna upplösts och tusentals libyer har tränats i stridens konst”. Dessa ”ortodoxa trotskister” hade tydligen fokus någon annanstans när Lev Trotskij skrev att en beväpnad man utan politisk kultur är en simpel bandit. Som vanligt stirrade de sig blinda på blänkande vapen.

Vissa som förtjänar en särskild utmärkelse för sin enfald är det så kallade Arbetarpartiet i Umeå. De har mage att påskina att ”[s]torbolagens kontroll över Libyens olja är inte längre lika självklar som under Gaddafi” och ”[s]egern … kan inspirera till nya steg för upproren” i arabvärlden. Snarare har uppenbarligen dominansen för västerländska oljebolag ökat mangrant. Och, som en SvD-skribent fruktade, kan tvärtom övergreppen och svikna löften i Libyen demoralisera vanligt folk i Egypten.

Men även en blind höna kan hitta ett korn. Arbetarpartiet skriver: ”Man ska komma ihåg att NATO, ända tills krigets absoluta slut, upprätthöll vapenembargot mot rebellerna… Detta för att rebellerna inte skulle få ett alltför stort självförtroende, och det libyska folket en alltför stor självständighet, när Gaddafi väl besegrats.” Se hur Syrien visat att en folklig proteströrelse kan hålla stånd mot den allra hårdaste repression nu när vissa (S)-figurer vill skapa panik och skrämma partiet för FN-ingrepp där. Jonas Sjöstedt (V) lärde sig till slut att NATO inte bryr sig om FN-resolutioner. Varför lär sig inte (S)?

(‘På jobbet!’ har tidigare kritiserat socialdemokratins ledares Libyen-politik som social-imperialistisk.)

FRÅN KRIGETS FÖRSTA STUND var rebellsidan splittrad – oavsett Malms och hans likars ”artiga” lock på kritiken för att inte ”störa revolten”. Redan sommaren mitt i kriget höll väpnade rebeller utanför NTC:s oljeminister Ali Tarhounis kontor i Benghazi en protest, för att de inte betalts sedan de tog upp vapnen. 28 juli mördades kommendör Younis. Rebeller i Abu Ubeidah Ibn al-Jarrah-brigaden – vilka är före detta politiska fångar och rymmer vissa islamister – tros ligga bakom dådet av hämndmotiv.

(Dådet fick Younis Obeidi-stam att gå över till Gaddafisidan. Flertalet höga ministrar i NTC reagerade genom att avgå. Abdul-Jalil försökte först skylla mordet på Gaddafi-lojalister men när det blev klart att de skyldiga fanns på insidan började han istället hetsa mot ”femtekolonnare” – orsakandes större splittring. Senare när Abdul-Jalil talade på hotell Tibesti i Tripoli besköt Younis’ supportrar fönstrenMönstret visades igen i december då andra mordförsöket drabbade arméns nya chef Khalifa Hifter.)

I augusti hölls en protest utanför NTC:s kontor där demonstranterna anklagade rådets högsta ledare för att ha särskilda avtal med olika oppositionsgrupper. Muslimska brödraskapet och den långvariga exil-gruppen National Front for the Salvation of Libya utpekades. I slutet av augusti pressades NTC av Misrata-rebeller att backa i valet av ny säkerhetschef för Tripoli. I många av städerna i Libyen så betraktas dessa miliser från andra ställen som att de är och beter sig som rena ockupationsstyrkor.

I september kollapsade NTC:s försök att bilda ett övergångskabinett på grund av ”åsiktsskillnader”. ”Vi står inför den libyska mentaliteten att varje stam, varje region, varje stad har en del i den nya regeringen”, enligt Abdul-Jalil. När den okända akademikern Abdurrahim el-Keib, som kom hem efter 35 års vistelse i USA, utsågs att bilda det nya kabinettet, avgjordes det med rysande jämna 26 för av totalt 51 NTC-medlemmar. Rådet framstår svagt och desperat att överkomma inre splittring.

Dagarna innan Gaddafiregimen föll den 20 oktober höll skadade rebellveteraner en protest från sina sjukhussängar. ”De [i NTC] handlar med vårt blod – de har lyxiga bilar och hus medan vi lider”, sade 28-åriga ledaren Hamsa Saad Mohammed från sin rullstol. En veteran påpekade att om frontsoldater såg hur de skadade behandlas skulle de tveka innan de gick med i slutstriden mot Gaddafi i Sirte. 29 november protesterade anhöriga för att NTC ska ta sökandet efter krigets 20,000 saknade på allvar.

Revolten mot Gaddafi höll misstron mellan olika rebellgrupper i schack. Men ‘På jobbet!’ har tidigare nämnt hur rebeller från Warshefana och Zawiya i november stred över kontrollen över en militärbas. Senare har scenariot med våld mellan rebellgrupper bekräftats, då fem personer dog på båda sidor i Misrata-milismännens fritagningsförsök i strid med Tripolis militärråd. Splittring och NTC:s svaghet har gynnat rester av Gaddafi-lojalister, som med föga motstånd återtog staden Bani Walid i januari.

TIO MÅNADER EFTER ATT protesterna mot Gaddafi började och inte ens två månader efter regimens fall började folk nu protestera mot NTC. Först gick 200 människor ut den 12 december till Benghazis Shajara-torg. Demonstrationen växte till tiotusentals. Folk gick även ut på Abdel Nasser-gatan. 13 februari gick demonstranter ut både för och mot NTC (kring 1000 för och antalet mot sjönk denna dag till 5000). En tältstad som i Egypten slogs upp i Benghazi och folk protesterade även i Tripoli.

Krav på transparens i protesten mot NTC och dess ledare Mustafa Abdul-Jalil den 16 december 2011 (Bild: Esam Al-Fetori/Reuters)

15 december samlades hundratals människor för att högljutt överlämna en serie krav till NTC. Dagen efter var demonstranterna betydligt fler – runt 3-4000 personer. Män med tutor ropade ut krav och publiken sitt bifall. Bakom fanns en sju meter hög skylt betitlad ”Krav för att rätta till revolutionen”. Protesterna fortsätter sedan december. Störst är de i Benghazi, men de har även pågått i Misrata, Zaouia och i Sirte – där en i media föga omnämnd protest mot stadens marginalisering ägt rum.

Vad som retat upp folk är den i december månad organiserade försoningskonferensen där Abdul-Jalil sade att: ”Oavsett vad förtryckarens armé gjorde med våra städer och byar … är vi redo att förlåta”. Han tillade även att ”i Libyen kan vi absorbera alla”. Nya kabinettets ordförande el-Keib sade också att ”nationell försoning är ett villkor av essens i att skapa konstitutionella statsinstitutioner”. Vad NTC vill är att återställa armé och säkerhetsstyrkor samt uppmuntra väpnade rebeller att integreras där.

Att NTC inte vill ha större förändring blev klart redan 23 oktober när Abdul-Jalil sade att revolutionen officiellt var över. I januari visades hårda nypor när Abdul-Jalil sade att rivaliserande miliser måste slås ner för att undvika inbördeskrig. ”Om det inte finns säkerhet kommer det inte att bli någon lag, ingen utveckling och inga val”. Alltså ett ultimatum för att införa demokrati. Hans första prioritet var att ”bygga en stat, för vilket så många människor offrade sina liv”. Den militära chefen Yousef Mangoush bekräftade sedan att de miliser man inte kontrollerar beslutsamt ska tvångsavväpnas.

”En stat”! Det sammanfattar alltså vad NTC:s ordförande Abdul-Jalil, exekutivchef Mahmoud Djibril, utrikesansvarige Ali Issawi och andra opportunister som övergav sina befälspositioner på Gaddafis sjunkande skuta drömde om. Detta i kombination med att västerländska oljebolag (Repsol, Total, ENI, Royal Dutch Shell, OMV, ConocoPhillips, Saras, BP och Exxon Mobil) får sina prioriterade kontrakt i krigsutdelning – och stora privatiseringar. Kommer friheten som folket drömde om prioriteras sedan?

(Abdul Rahman Ben Yezza, före detta chef i italienska oljebolaget ENI, utnämndes till oljeminister i det nya kabinettet. Hassan Ziglam, en chef vid libyska National Oil Corporation, blev ny finansminister.)

DE PROTESTERANDES ILLUSIONER är nog mindre än hos många libyer i Sverige och diasporan. Flera miliser (från Bani Walid, Benghazi, Misrata, Tobruk och Tripoli) stödjer faktiskt dessa protester. Oro över närvaron av forna Gaddafimän på poster förenar både civila och rebellsoldater. Viktiga grupper som Cyrenaikas militärråd och Koalitionen av libyska thuwarer protesterade då Yousef Mangoush, ex-kollonel i Gaddafis armé, blev utnämnd till militärchef. Men vissa soldater visade honom sitt stöd.

Vad säger demonstranterna? ”I revolutionens tidigare dagar sade han [Abdul-Jalil] att ingen kommer att få förlåtelse”, sade Mustafa Ali. ”Nu vill han att de [Gaddafi-soldaterna] ska få förlåtelse. Är detta rättvisa?” ”Hallå där, revolutionära och fria libyer. Ingen amnesti för soldater lojala med Gaddafi, som begick brott”, skrek protesterande i Benghazi. Advokatkvinnan Tahini al-Sharif från Benghazi undrade om Abdul-Jalil vore för försoning om ”hans egen son dödats eller skadats i revolutionen”.

Sharif sade att ”regimen har inte förändrats, utan är densamma som förtrycker och marginaliserar hela sträder”. En banderoll i Benghazi anklagade NTC för att ha stulit revolutionen. ”Vi slogs inte i vår revolution för att Gaddafis hantlangare skulle få behålla sina positioner”, klagade 31-åriga Said Buhibla. ”De kontrollerar fortfarande ministerierna. De kontrollerar ambassaderna utomlands. NTC måste rensa regeringen”. Union of Thuwars in Libya kräver även att ”opportunister” kastas ut.

(‘På jobbet!’ har efter tidigare lovande besked från libyska diplomater i Havanna misslyckats i sitt företag att få en intervju. En tillförlitlig källa berättade att NTC har förbjudit ambassadspersonalen att tala med journalister. Libyska USA-ambassadören Ali Aujali skildrade ju hur Gaddafis ambassader fylldes med lojalister och stamfränder. Vår ambassadkontakt säger sig hela tiden ha stött revolten. Men döljer sig kappvändare som bara vill behålla jobben? Hursomhelst uppvisas NTC:s ljusskygghet.)

”De [i NTC] behöver miliserna så att de kan ta sig till de bästa regeringsjobben”, sade läraren Ayman Abdulgader i Tripoli. ”Alla är rädda för att om de avväpnar dem så kommer de bli hotade och förlora viss makt.” Fatima Gdour är trött på ”krigarna” som ”häktar folk de påstår vara för Gaddafi”. Hon har ”hört att de också stjäl bilar”. För vissa är skapandet av en armé som garanterar landets säkerhet viktigast. De accepterar inte milismän, utan hoppas att de går in i armén eller lägger ner vapnen.

Rebeller i Misrata är villiga att lämna Tripoli på order av befälen. Men dessa miliser som tillhör olika ideologiska läger och städer känner att de måste behålla vapnen för att pressa till sig ett inflytande över NTC.  Union of Thuwars in Libya säger sig representera 70 procent av rebellerna och kräver 40 procents representation. ”Vi kommer välja in sju, åtta eller nio”, sade Abdul-Jalil. Samma konferens för rebellveteraner krävde att grupperna från civilsamhället och lokalråden får 40 procent samt att kvinnor och minoritetsgrupperna (Amazigh-berber, toboer och tuareger) delar lika på 20 procent.

PROTESTERANDE KRÄVER ÄVEN mer transparens. ”Vi har inte ett enda dokument som spårar vart pengarna har gått. Hur mycket saker som har köpts och sålts för. Allting sköts genom telefonsamtal och konversationer… Det här är inte ens Gaddafis sätt”, sade en anonym NTC-funktionär. ”Vi vet inte hur de nya medlemmarna valdes, vad kriteriet var”, tillade han. ”Folk var villiga att ha tålamod med NTC när Gaddafi var vid makten, men nu har saker ändrat sig”, sade statsvetaren Salah al-Zanussi.

”Ner med nya regimen”, ”NTC måste bort, Jalil måste avgå” och ”Folket vill ha en andra revolution” ropade demonstranter. ”Det är inte så att vi attackerar Mustafa Abdul-Jalil personligen, men han är omringad av korrupta NTC-medlemmar och är oförmögen att kontrollera saker”, sade Osama Obeidi och tillade att flera grupper förberett en kravlista där rebellveteraner och skadade ska prioriteras och att NTC-medlemmar står utanför framtida val. Många tänkte tälta på torget tills att kraven möts.

Abdul-Jalil har lovat att Benghazi blir ”ekonomisk huvudstad” dit ministerier relaterade till ekonomin kommer flyttas. Abdul-Jalil medger att löftena kom efter trycket från folk i Benghazi som ”känner sig marginaliserade och glömda”. ”Jalils uttalande påverkade ingen”, sade statsvetaren Bassem Bakhri. ”Benghazi väntar sig inte bara bli ekonomisk huvudstad. Vi vill ha transparens, representation för kvinnorna, decentralisering, representation för ungdomar och en full lista på NTC:s medlemmar.” (NTC lovade sedan decentralisera styret, hårdare gränsbevakning och offentliga rådsmedlemmar.)

I Sirte känner sig medborgarna utfrysta ur det nya Libyen. ”Nationell enhet kan inte åstadkommas utan att kompensera skador, utan undantag: Nej till marginaliseringen av Sirte” sade en banderoll. ”Var finns återuppbyggnaden här?”, sade en Sirte-bo. ”Ingen kom hit för att se hur vi har det”, sade universitetsstudenten Ibrahim Hreir. ”Det var krigsbrott här med, men ingen bryr sig då detta var Gaddafis territorium.” Vissa ropar än idag ”Allah, Muammar, Libyen, det är allt!”. En del förkastar tanken på försoning. ”De bringade förödelse och död och jag hoppas gud aldrig förlåter dem.”

Det finns oroande tecken i Benghazis nya demonstrationer. En person stannade bilen för att försvara Abdul-Jalil i en argumentation och omringades av publiken som försökte förflytta honom med våld. NTC:s viceordförande Abdul Hafez Ghoga avgick efter att bli misshandlad i en protest. Vissa tål helt enkelt inte motargument. Vissa vill hämnas och bli de nya privilegierade. Vissa är naiva. Men krav att kasta ut Gaddafis män, för transparens, folkrepresentation och jämlik omfördelning förtjänar stöd.

 Intressant?

Libyen, Benghazi, NATO, NTC, Tripoli, Andreas Malm, Gadaffi, Mustafa Abdul-Jalil

Annonser