Vad kan vi lära av libyska inbördeskriget? – del 3

Posted on 1 mars, 2012 av

0


I den sista i artikelserien  om inbördeskriget i Libyen spinner August Palmberg vidare på diskussionen i de tidigare artiklarna om krafterna som varit involverade i konflikten och vilken inverkan de har på Libyens framtid. Dels utvärderas utomstående makters inblandning där förutom de imperialistiska länderna även Qatar haft ett finger med i spelet. Han problematiserar även runt islamistiska fraktioners roll och tar upp frågan om religionsfrihetens utvidgande i och med Gaddafis fall.   

DETTA INBÖRDESKRIG MEDFÖRDE att 125,000 libyer nu har vapen och att upp till 300 miliser har inrättats. Dessa vapen har använts till såväl pogromer som att pressa fram demokratiska reformer från NTC av olika rebellgrupper. De har använts för att intimidera arbetare som utövar sin självklara rätt att strejka och protestera. Vissa använde vapnen till brottslighet och andra för att försvara deras nyvunna utrymme av religiösa friheter mot reaktionära salafister (vilka ju också bar tung beväpning).

På jobbet!’ använde mycket klumpigt ett citat ur tidskriften Time i en Libyen-artikel för att skildra en mycket komplicerad situation med islamister. NTC accepterar officiellt alla religioner, inte bara islam, även om man eftersträvar sharia-lagar. Citatet att folk ”börjar bli mer uttrycksfullt religiösa, hållandes islamistiska gruppmöten och diskussioner om hur man ska sköta finansiering av moskéer” bör ses som tecken på ökad religionsfrihet. Att Gaddafis tvångströja på islam är borta lär få libyer sörja över.

Men det finns också en annan aspekt. Radikala islamister är de som fyller vakuumet efter Gaddafi på gator och i moskéer, och rekryterar förbittrade ungdomar med strikt ideologi och stark organisering. Både ”moderata” och ”extrema” islamister har ett stort antal vapen vars tyngd kan fälla avgörandet om vem som får dominera politiskt. I huvudstaden leder islamisten Abdel Hakim Belhaj, bland de första som tog upp vapnen mot Gaddafi, en milis på 8000 man och dessutom Tripolis högsta råd.

En gång i tiden var Belhaj förknippad med Usama bin Laden, varför han blev kidnappad av MI6 och CIA överlämnade honom till Gaddafi-regimen för förhör och tortyr. (Han påstår sig ha intet otalt med Storbritannien eller USA för detta, ha klippt alla band till al-Qaida och avsvurit sig all extremism.) Idag ger han stöd till den inflytelserika imamen Ali al-Sallabis nya parti, Nationella församlingen för frihet, rättvisa och utveckling. Partiet motsvarar det parti som Muslimska brödraskapet bildat i Egypten.

Där revolten började i Cyrenaika låg i tusentals år centrum för kamp mot utländska ockupanter. Men det var också här som otaliga rekryterades av CIA att slåss för al-Qaida mot Sovjet i Afghanistan från 1970-talets slut, fortsatte kriga i Libanon och utbildades ideologiskt i Syrien. Väl hemma genomfördes en reaktionär kampanj mot ”oislamska aktiviteter” där bio, idrottsliv och alternativ till moskén skulle stängas. De deltog i 90-talets islamistrevolt mot Gaddafioch libyer var en femtedel av de utländska frivilliga som slogs mot USA i Irak 2006-7. Dessa deltog i striderna mot Gaddafi av reaktionära skäl.

(”Katibas antas ha en genomströmning av mer militanta islamister och möjligen före detta anknutna till al-Qaida, men om de är det så håller dessa en låg profil”, skrev The Economist. Vladimir Isayev vid Institute of Oriental Studies vid Ryska vetenskapsakademin menar dock att splittringen inom NTC inte handlar om ”liberala pro-västliga politiker mot islamisterna” utan om ”arvet efter Gaddafi … de bästa bitarna av den libyska kakan”, varför man inte ska överskatta till exempel Belhajs inflytande. Först efter ”de fått makt” kan de ”offentliggöra [i] sina program … vilka som är islamister” o s v.)

DET ÄR EN BROKIG SAMLING militärer, rebeller, NTC-ministrar och påhejare i utlandet. Den nya fria armén är en avhoppad del av Gaddafis gamla – utan större ändring. Rebeller är offren för Gaddafi – samvetsfångar, islamister, anslutna exil-libyer, kroniskt arbetslösa, utslagna – samt arméveteraner, forna flyktingsmugglare o s v. De finansierades genom att rebellers sparpengar offrats, av affärsmän eller imperialistiska staters ”avfrysta” libyska pengar öronmärkta ”NTC”. USA:s säkerhetstjänst CIA, Storbritanniens MI6, brittiska och franska specialstyrkor och Qatar hjälpte på marken. Men NTC?

Övergångsrådet var aldrig en del av det demokratiska formandet av Libyen… De var aldrig egentligen på gatorna och kämpade… Faktum är att en stor del av dem befann sig i andra länder vid denna tid, väntandes nästan på att bli helikopterburna in när det var säkert nog att gå in i Tripoli. …[F]rån första början … består [NTC] av gamla hantlangare till Gaddafi … som bokstavligt talat handplockades av väst…”

Patrick Hayes, reporter för online-tidningen ’Spiked’

Det är svårt att inte hålla med ovanstående. Men ironiskt nog har både katt och råtta gett sitt stöd till revolten mot Gaddafi. Såhär sade al-Qaidas ledande ideolog, Abu Yahya al-Libi: ”Vi ger allt vi har för att stödja er, med Guds nåd. …[L]agra era vapen och gör er inte av med dem. Störtandet av regimen är inte slutet på förändringsprocessen.”Sudans president Omar al-Bashir, som av ICC är efterlyst för folkmord, har sagt att störtandet av Gaddafi var ”bästa nyheten i Sudans moderna historia”och erbjöd NTC hjälp med att tygla miliserna. Sudan sände vapen via Egypten under inbördeskriget.

Mycket uppståndelse har väckts över Qatars inblandning. Det var där som Belhaj tränades inför att han tog upp vapen mot Gaddafi. Där var Ali al-Sallabi i exil. Qatar skickade massivt med marktrupper till inbördeskriget i Libyen. Qatar är en av dem som har kritiserats för att selektivt backa upp vissa rebeller, än mer än västmakterna. Ali al-Sallabi tros ha varit länk mellan Qatar och Saif al-Islam i en misslyckad förhandling om vapenvila. Hans bror leder islamistfraktionen 17 februari-brigaden som får pengar av Qatar. (Efter kriget anklagade Libyens FN-ambassadör Qatar för att stödja terrorister.)

Men Qatar är ett land vars säkerhet garanteras av USA:s flygbas Al Udeid i landet. De försöker att bli ”nyckelmedlare” mellan arabvärlden och väst – det vill säga en juniorpartner till imperialiststaterna. Det är en av de diktatoriska allierade regimer som prisats av Frankrike, Storbritannien och USA. De blev första arablandet att erkänna NTC dagen efter att Qatar Petroleum gjorde en gigantisk oljeaffär med rebellernas nybildade oljebolag Agoco. NTC lät Qatar marknadsföra och exportera deras olja.

Nio oljebolag i de västländer som stödde NTC kommer prioriteras oljekontrakt, som tidigare nämnts. Förutom detta vänder västerländska säkerhets-, bygg- och infrastrukturbolag sig dit nu när öppningar för högre profiter än i Afghanistan och Irak tornas upp. Redan veckan efter mordet på Gaddafi sade brittiska försvarsministern åt brittiska bolag att packa resväskorna. Turkiets utrikeshandelsminister tog sig 250 företagare och for till Libyen. Intresset för svenska JAS-plan ökade efter Libyen-insatsen och SAAB:s koncernchef marknadsför nu de svenska vapnen som ”ett alternativ till stormakterna”.

DET FINNS INGEN ANLEDNING att ropa r-ordet. När protester i Benghazi kräver en andra revolution så är det egentligen för att det aldrig ägde rum en första. Libyska inbördeskriget bröt ut i en situation där genuina folkliga revolutioner i Tunisien och Egypten (där arbetarklassens generalstrejk spelade en helt oumbärlig roll) inspirerade rörelser i hela världen: Grekland, Spanien, USA:s Occupy-rörelse och i hela arabvärlden. Omgiven av revolutionära och för-revolutionära situationer lämnas ingen oberörd.

Men splittrade, avsaknandes ett revolutionärt demokratiskt program och med ruttna ledare som inte tror att andra än de imperialistiska staterna kan utveckla länders ekonomi och skapa en demokratisk stat blev rebellerna handikappade. Detta ledarskap har antagit den gamla Zanussi-monarkins flagga och tagit kung Idris självständighetsförklaring den 24 december som nationaldag. Mohammed al-Zanussi, kung Idris arvinge, är tillbaka och han är nu beredd att ”tjäna folket så mycket jag kan”.

Men NTC har i alla fall artigheten att säga att folket ska få välja statsskick. Så artiga var de inte med landets lagstiftning som de insisterar ska bestå av sharia-lagar (se till exempel grundlagsutkastet). Kvinnor har skuffats undan från politiken. Kvinnor riskerar att tas ifrån rättigheterna vid skilsmässor, medan kvinnor under Gaddafi gjorde framsteg på det juridiska området. Från och med 2010 får deras barn libysk nationalitet oavsett om fadern är libyer eller inte, och kunde därmed få social service.

De svarta i landet och afrikanska migrantarbetare har fått känna på fördrivning, godtycklig häktning, kidnappning, tvångsarbete, hotfullhet, förolämpningar, tortyr och mord. Samtidigt har den religiösa friheten ökat, berberna fått mer frihet och för första gången uppstår självständiga partier i landet. Oljearbetare prövade sin frihet för att bli motarbetade av både NTC och rebeller. Så det finns inget automatiskt revolutionärt i att många milisledare inte höll löftena att lämna in vapnen efter kriget.

Det var bra att Gaddafi förlorade, men vilket rättsmedvetande som ersätter det gamla kan gott oroas över. Månaden innan mordet på Gaddafi själv pågick en NGO-organiserad diskussion med unga libyer i Benghazi. ”Skicka honom inte till Internationella brottsmålsdomstolen. De kan inte tortera honom där och vi behöver veta sanningen om hans brott”, sade en. ”Nåväl, men om han torteras i Libyen så ger det oss ett dåligt rykte”, sade en annan. ”Nej, nej, ni kan inte tortera någon någonstans, förstår ni inte det?”, sade en tredje. Den äldste föreslog att gå vidare och beslutet blev en rättegång i Libyen.

Libyens nya skolor är oroande. Tydligen höll en lärare på första skoldagen i Tripoli en ceremoni där en docka föreställandes Gaddafi lynchades medan skolbarnen skrek slogans de lärt sig utantill. Skolrådet höll även en ceremoni där en Gaddafi-affisch brändes, och på frågan om vem bilden föreställde fick barnen svara med ramsan: ”Han är krigsförbrytaren, den som mördade våra fäder och farbröder.” Barnen uppmuntras kalla Gaddafi för ”krulltotten”. Medan barnen får marschera runt på skolgården anstränger sig lärarna att lika hetsigt lyda nya regimens minsta vink precis som under den gamla.

(Däremot är det givetvis positivt att Gaddafiregimens symboler och läror tas bort från skolmiljön.)

MED 78 PROCENT AV Libyens folk som bor i städer gynnas sekulära vanor och tolerans. Så i alla fall för vanliga arbetande människor. Men samtidigt motverkas detta av brist på politisk kultur: att bara ha sett kolonialvälde, fascistisk ockupation, monarkisk klientregim och 42 år under en ”stark man” som krossat oberoende partier, fackföreningar och samvetsfrihet under ett välde av stam-privilegier. Libyer börjar tyvärr på en låg politisk nivå. Men de är samtidigt ett folk vant vid en social välfärd.

Däremot är det i denna stund uppenbarligen så att det inte är det arbetande folkets intressen som bestämmer dagordningen för tillfället. Det råder ingen folkligt demokratisk revolution och vad som dominerat är inte de element av ”arbetaruppror” som Andreas Malm talar om. Vad som dominerat är förvirring, svikna NTC-löften och ömsesidig misstro mellan rebeller. Övergångsrådet har själv gjort godtyckliga arresteringar, även av de som stred i det som felaktigt benämnts som ”revolutionen”.

Detta var ett inbördeskrig som slutade i ”seger” för en självutnämnd och odemokratisk församling. Samtidigt som folket välförtjänt njuter av sin nyvunna religionsfrihet så pågår en parallell process där gatornas och moskéernas vakuum fylls av föga frihetliga salafister. Imamen al-Sallabi bildade ett parti med egyptiska JFP som inspirationskälla. Men i Kairo ser vi vad Muslimska brödraskapets parti JFP går för egentligen. De vände Tahrirtorgets demokratikämpar ryggen och tillät militären slå ner på dem.

Benghazis nya demonstrationer väcker till liv många folkligt demokratiska tendenser, som det tagits fokus från under inbördeskriget. Men man börjar bara lära sig vad de redan har lärt sig på Tahrir – att den gamla regimens militära ledare och ministrar, säkerhetstjänst och byråkrater, kan inte bygga den frihet man vill ha. I Egypten har de tappat tilltron till hela etablissemanget och det börjar uppstå ett skikt som betraktar sig som proffsrevolutionärer, fulla av knep att lura kravallpoliser och militären.

För USA är krisen nu lindrigare, Europa har förmåtts dela krigsbördan, Gaddafis impopularitet gjorde möjligt att hitta allierade i arabvärlden och Libyens geografi gjorde NATO-interventionen i stort sett ”billig”. Cynthia McKinney, f d presidentkandidat för Green Party i USA, sade att hon via utländska nyheter och libyska källor fick veta att president Obama utstationerade 12,000 soldater i Malta som är redo att skickas till Libyen. McKinney är ingen seriös källa, men har hennes källor rätt bör detta ha att göra med att NTC inte får kontroll på miliserna. Då måste imperialisterna rädda sina allierade.

*

På jobbet!’ gläds åt att Gaddafi föll, med inte sättet det gjordes på med imperialistisk intervention. Om trots allt Obama skulle förbereda en ny intervention så måste vi naturligtvis ställa oss mot detta. Det nya Libyen kommer varken få politiskt oberoende eller varaktiga demokratiska friheter så tillvida inte en genuin folklig revolution äger rum. Metoder som vissa rebeller har använt i kampen visade på samma barbari samt avsaknad av rättskänsla och humanism som de anklagade Gaddafis regim för.

Vi hoppas att Libyens förkämpar för politiska friheter, minoritetsrättigheter, könens jämlikhet, rättvis omfördelning av Libyens resurser, välfärdssystemets bevarande och stärkande, kommer att hålla sig oberoende av politiska spelet i NTC:s illegitima församling. Bevarandet av den korruption som Abdul-Jalil gav falska löften om att utrota i april och odemokratiskt förfarande kan libyer tacka NATO för, som har handplockat sina favoriter ur Gaddafis regim och kallat dem Libyens legitima representanter.

När ’På jobbet!’ besökte Tahrirtorget i Egypten första veckan i mars 2011 så ansåg demonstranterna där att rebellerna i Libyen var ”samma som oss”. Det är vår förhoppning att i framtiden så ska libyska rebeller istället be sina medkämpar på Tahrir att ”intervenera” till stöd för deras frihet istället för FN, NATO, EU eller USA. De senare ”engagerar” sig bara av snikna intressen för affärskontrakt och olja.

Vad alla arabländerna behöver är kamppartier som kombinerar ”proffsrevolutionärer” som på Tahrir med barrikadkämpar som i Tripoli och arbetare i ledning för proteströrelser som på Wahas oljebolag. Endast med en sådan kombination kan rebellerna i Libyen konstruktivt använda sina nya erfarenheter att bära och hantera vapen. Nu gäller det att utarbeta ett demokratiskt program där alla de krav som enar det arbetande folket inkluderas, och som bara kan genomföras som del av en social revolution.

  Intressant?

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com