Om Joe Hill, IWW och arbetarklasskultur

Posted on 18 mars, 2012 av

0


August Palmberg har läst Franklin Rosemonts bok, ”JOE HILL: The IWW & the Making of a Revolutionary Workingclass Counterculture” (2003). Joe Hill var en svensk emigrant till USA; en luffare, mångsysslare till yrket, deltagare i mexikanska revolutionen och stridbar facklig gräsrot i USA (inklusive dåvarande kolonin Hawaii) och Kanada; en poet, låtskrivare, serietecknare och karikatyrist. Som martyr för ett justitiemord i Utah blev han symbolen som gjorde den stridbara fackföreningen IWW känd över hela världen. (Alla artikelns bilder är inskannade från boken.)

ETT UTAV SYFTENA MED TIDNINGSPROJEKTET ’PÅ JOBBET!’ är att uppmärksamma samt dra inspiration och lärdom från alla kamptraditioner på den socialistiska arbetarrörelsens släktträd. Denna artikel skrivs inte för att hylla en ”svensk världskändis från Gävle”, utan för att förklara varför världsmedborgaren Joel Hägglund blev internationell arbetarklasshjälte. Personen Hill kan inte åtskiljas från Industrial Workers of the World (IWW) som formade honom. Låt oss ändå börja med personen Hill och sedan komma till IWW.

Den 7 oktober 1879 föddes Joe Hill som Joel Emmanuel Hägglund i Gävle. Föräldrarna var medlemmar i ”Waldenströmmarnasfrikyrka och Joel själv en flitig elev i söndagsskolan. Fadern Olof var en lågavlönad konduktör på tågen i Gävle-Dala. När han dog i en arbetsplatsolycka 1887 blev familjen utfattig. Då fick Joel ta jobb i en rep-fabrik och sedan som kranförare. Av nio syskon levde sex till vuxen ålder. Modern, Margareta-Katarina, var hemmafru. Efter hennes död 1902 splittrades familjen och huset såldes.

Joel (och sin äldre bror Paul, som båda studerat engelska) tog då skeppet Saxonia till USA. Som 22-årig man – 1,80 lång och smal, med djupblåa ögon och mörkbrunt hår – började han luffa runt hela landet på tillfälliga jobb. I ett år spelade han piano och diskade spottkoppar på en saloon i New York, för att sedan dra vidare till Philadelphia, Pittsburg, Los Angeles, San Pedro, Fresno, Mexiko, British Columbia, Alaska och Hawaii. Någon gång amerikaniserade han sitt namn till Joseph Hillstrom, och sedan kort till Joe Hill.

Troligen blev Hill en ”wobbly” (IWW-medlem) år 1910. Kort därefter deltog han som frivillig att åka till Mexiko och stödja revolutionen mot Porfirio Diaz diktatur. Hill höjde moralen i upprorslägret med sång och teckningar. Han deltog även i en expedition för att inta och hålla en bondgård med tillhörande lada mot Federales-armén. Om detta upptåg i Baja California vittnade Hill med att rita sin IWW-kamrat Sam Murray (som fängslades av USA:s armé) i stridsmundering, samt i sången ”Should I Ever Be a Soldier”:

”Should I ever be a soldier / ’Neath the Red Flag I would fight…. / Wage slaves of the world! Arouse! / Do your duty for the cause / For Land and Liberty!” [“Jord och frihet” var mexikanska upprorsmäns slagord.]

Vintern 1911 arbetade Joe Hill med att lasta båtar fulla med råsocker i Hilo, Hawaii. Det är exempel på en av de miljöer av migrantarbetare, vars fokus på av IWW hade attraherat Hill från början (enligt hans bror Paul Hägglund). Organisationen hade många agitatorer i kolonin. Det uppstod koreanska, kinesiska och andra lokalgrupper där man talade asiatiska språk. Möjligen deltog Hill själv i detta organisatoriska arbete. Hursomhelst så inspirerade det hela till att han komponerade musikstycket ”A Trip to Honolulu”.

IWW-PROPAGANDA: Till vänster ser du Ernst Riebes serie ‘Mr Block’ om en naiv arbetare som alltid tror att chefen talar sanning och vill hans bästa. Till höger ser du fotomontaget ‘Capitalism Committing Suicide’, en karikatyr på en tidstypisk kapitalist som kastar sig utför klippan mot en säker död medan en ”industriell frihet” skymtas i soluppgången. IWW ville inte att arbetare skulle nöja sig med mindre…

IWW FICK AGITERA HÅRT I KANADA innan det gav frukt våren 1912. I april ville 300 gatusopare ha röda (medlems)kort av organisatörerna i Victoria, följt av en omedelbar strejk för högre lön. 8000 spårläggare strejkade vid Kanadas norra järnväg, mot bland annat löne- och villkorsdumpande bemanningsföretag (”gunnysack contractors”). Hill kom till deras högkvarter i Yale en vecka in på strejken och försvann först efter en polisräd. Hill hann skriva flera sånger om strejken, exempelvis ”Where the Fraser River Flows”:

”For these Gunnysack contractors have all been dirty actors / and they’re not our benefactors, each fellow worker knows. / So we’ve got to stick together in fine or dirty weather / and we will show no white feather, where the Fraser River flows.

Chorus: Where the Fraser River flows, every fellow worker knows. / They have bullied and oppressed us, but still our union grows. / And we’re going to find a way, boys, for shorter hours and better pay, boys! / and we’re going to win the day, boys, where the Fraser River flows.”

Januari 1914 häktades Joe Hill anklagad för mord på en affärsinnehavare i Salt Lake City, Utah. Franklin Rosemonts bok snöar inte in på ”brottet Joe Hill aldrig begått” för att glömma personen Hills idéer och hela inriktningen i hans liv. Men även här tillför författaren nya infallsvinklar. Överskådligt och utsökt visas hur staten, Utahs kopparbolag och mormonkyrkans ledare satte rättssäkerheten ur spel när deras intressen låg i att döma en oskyldig. Rädda Joe Hill-kampanjen porträtteras också på ett levande sätt.

Hill hade först häktats i tro att han var den verkliga misstänkte. Sonen till den mördade identifierade honom aldrig som gärningsmannen. Inte det minsta bevis band honom till brottet. Men när polischefen i San Pedro, som tidigare häktat honom för lösdriveri under en strejk, försäkrade att ”ni har rätt man” så avbröts genast jakten på andra mer troliga misstänkta (t.ex. en viss Frank Z Wilson). Hill kunde omöjligen få en rättvis dom i Utah, även om domen uppsköts. Boken visar vilket hyckleri som rådde ända till slutet:

”Den 19 november 1915, vid soluppgången, samlades en exekutionspluton på fem man vid Utah-fängelset. … Enligt lagstiftningen i Utah kunde en dödsdömd person bjuda in vänner för att bevittna avrättningen, och fängelsedirektören försäkrade Hill att han fick göra så. Hill bjöd in sina kära medarbetare [såsom wobblies titulerade varandra – D.N.] Ed Rowan, George Child och Fred Ritter att delta. Men när de kom till fängelset så bad fängelsedirektören dem att vända på klacken med lögnen att Hill inte ville se dem. Ingen berättade för den med ögonbindel försedde Hill att hans IWW-vänner inte var på plats. Fyra gånger ropade han farväl till sina kära medarbetare, och måste ha blivit förbryllad över deras brist på respons.”

MURALMÅLNING AV MARY LATHROP 1960, ‘ANOTHER ONE WHO WAS FRAMED: JOE HILL, EXECUTED BY THE STATE OF UTAH, NOVEMBER 19, 1915’. Joe Hills nidvisor om den organiserade religionen är fortfarande världsberömda. Uttryck som ”pie in the sky” – hämtat från Hills sång ’Preacher and the Slave’ – har blivit folkmun i USA. I den låten kallar han även Frälsningsarmén (”Salvation Army”) för Svältningsarmén (”Starvation Army”). Vad han hånar är tanken att man ska vänta hela livet på ett löfte om något eventuellt gott efter döden. En annan känd är ’The Tramp’ där han sjunger om en luffare som inte får jobb, inte är välkommen någonstans – inte ens i himlen eller helvetet(!): ”Santa Peter, mean old skate, slammed the gate right in his face… / …the devil said, ’Oh beat it, you’re a ’bo…” o.s.v.

VAD ÄR DET SOM FORMAR FÖREBILDER som Joe Hill? Vem var han egentligen? Bokens författare döljer inte sina sympatier för Hill. Men samtidigt fördöms den budskapsdränkande helgonförklaringen likaväl som svartmålningen. Boken handlar lika mycket om IWW och den kontrakultur som bars fram av dess revolutionärt sinnade arbetare – en kultur som Hill förkroppsligade. Men individen Hill förminskas inte. Det vore att håna miljoner begåvade knegare vars talanger aldrig tränger igenom kapitalets kulturfilter.

Lillasystern Esther Dahl berättade att Hills föräldrar knappast uppmuntrade politisk diskussion. Lydnad inför gud och konung och att buga sig inför all auktoritet var vad som gällde. Men det fanns dock redigt med talang inom familjen. Hills händiga far byggde egna möbler på fritiden och byggde även mangeln som hans mor levde av efter hans död. Modern sjöng med ljuvlig sopranröst. Joel skrev retsamma sånger om storasystern Judith och började redan som barn med egna versioner av Frälsningsarméns sångtexter.

Hill var blyg och berättade sällan något privat för kompisarna på luffen. Men för vännen Oscar W Larsson avslöjade han att Carl Michael Bellmans ”Gubben Noak” var hans favoritsång. Förutom en bibelparodi är det en traditionell svensk folksång. Dock tilltalade inte Bellmans ”svenskhet” Hill, utan poetens texter om goda och svåra tider i Stockholms dryckesliv. Bellman hyste, liksom Hill, en unik kärlek till naturen. Oftast var även Bellman en utfattig man och han slutade också livet i ett fängelse (för sina ”ondskefulla dikter”).

Gävlebor får gärna vara stolta över att komma från samma stad som Joe Hill. De får gärna åka till det fina muséet som Syndikalisterna (SAC) i Sverige gjort av födelsehemmet och se den fina tavla han målade av det forsande vattnet under ett par broar i Gävlefloden. Men Hill var varken sentimental i förhållande till födelsestaden eller territoriet för nationalstaten han föddes inom. Såhär tydligt uttryckte han sig i saken:

”Jag är en ’världsmedborgare’ och jag föddes på en planet som kallas Jorden. På vilken sida eller vilket hörn av denna planet jag först såg ljuset på är så betydelselöst att det inte ens är värt att tala om.”

Det var inte wobbly-miljön som skapade Hills talang. Men IWW gav hans begåvning en inriktning – du må kalla den politisk eller inte. ”The One Big Union” blev inte heller en ”sjungande fackförening” efter att Hill inträdde, utan var det redan. IWW betydde helt enkelt för Hills talanger bara att de ”friast fann sitt sätt att uttrycka sig på”, enligt Rosemont. Påverkan på Hill var att självständigheten han hade i ryggmärgen kombinerades med IWW:s socialistiska teorier om hur klassamhället med dess statliga förtryck rivs ner.

Uppsikt över Joe Hills talang: Längst upp till vänster ser man en serie, ”As it was, As it is”, ritad av Hill. På högra bilden kan du se hur Hill ritat en teckning på Sam Murray, en av stridskamraterna som deltog i mexikanska revolutionen tillsammans med honom. Längst ner till vänster ser man en bild på Hills målning av en fors under Gävles broar, som målades före avfärden till USA som ägde rum år 1902.

VAD VILLE IWW VARA FÖR EN SLAGS FACKFÖRENING? Jämför vi med svenska LO idag (förutom kanske till dess storlek) så blir svaret: raka motsatsen! LO ser bara styrelsemedlemmar som viktiga, men IWW:s medlemmar ansåg självsäkert att ”Vi är alla ledare”. I LO får inte medlemmar rösta om centrala avtal, har inte lokal strejkrätt och organisationen erkänner företagsägares rätt att ”leda och fördela arbetet”. IWW stod för ”direkt aktion” av medlemsstyrkorna och sågade alla avtal som en eftergift för ”löneslaveriet”.

I IWW kunde ingen trängd fackordförande skylla ifrån sig på högre ombudsmän med att ”förhandlar de för oss så får vi en sämre deal än vi har nu”. Den enskilde medlemmen kunde utan krångel få studera – inte bara om få eventuella rättigheter de hade, utan allt som fanns intresse för. Förkovran var inte bara för de få utvalda. Hill var ett exempel på en helt vanlig gräsrot, och icke-funktionär, som ansågs lika viktig som organisatörerna. Kulturell talang var en ovärderlig tillgång för IWW. Se bokens utsökta summering:

”Under senare år har, hursomhelst, vår käre medarbetare Hill blivit mer och mer av en upprörande och hemsökande närvaro, och anledningen är inte svår att gissa. Själva de egenskaper som vi mest beundrar hos denna trubadur bland de missnöjda, är de som mest uppenbart saknas i våra fackföreningar idag. Den så kallade organiserade arbetarrörelsen idag är – låt oss inse detta – löjligt desorganiserad, inte alls representativ för den arbetande befolkningen, och, lokala undantag oräknade, definitivt inte i rörelse.

Dess motto verkar vara ’Solidaritet? Glöm det!’ och ’Organisera inte, utan sörj!”. [Frasen ”Sörj inte, organisera!” är tagen från Joe Hills sista brev och blev en slogan för IWW – D.N.] Dess uråldriga och byråkratiska struktur gör det praktiskt taget omöjligt att tillämpa principen ”En skada för en av oss är en skada för alla av oss”. Dess servila beroende av kapitalistisk partipolitik paralyserar initiativ nerifrån och leder bara till det ena nederlaget efter det andra.

Odemokratisk som den är ända in i märgen, så är dess funktionärer mer rädda för sina egna fackliga medlemmar än de är för sina dryckespolare – cheferna, företagsägarnas advokater och deras politiker. Slö, oinspirerad, cynisk, ignorant, feg, svag, fetlagd, senil och tråkig: det är den ”arbetarrörelse” vi har idag – arvtagaren i direkt nedstigande led till det som [USA:s] president Carter i en avslöjande felsägning kallade AFL-CIA.” [Det amerikanska facket heter egentligen AFL-CIO – D.N.]

Det som utmärkte IWW var också att man inkluderade de som andra fackföreningar uteslöt eller trodde vara ”icke-organiserbara”. Ett aktuellt exempel är papperslösa invandrararbetare – som i tiotusental bor och arbetar i Sverige, men fortfarande inte får vara medlemmar i LO. Heder åt SAC – som inspirerade av IWW – gör skillnad från LO och tar in dem. Redan från början tog IWW in svarta, indianer, asiater – som facket AFL och staten kallade för ”gula pesten” – och andra särskilt förtryckta grupper som medlemmar.

VILKEN FACKLIG IDÉ SLOGS MAN FÖR I IWW? Vid grundningskongressen 1905 ville legenden William ”Big Bill” Haywood ”gå ner i rännstenen och för att nå massan av arbetare och hjälpa dem resa sig till anständiga levnadsvillkor”. IWW:s strejker var inga rutinstopp i arbetet utan ”småskaliga revolutioner” som även satte arbetslösa, fruar och lokalsamhällena i rörelse. AFL:s ”skråfackföreningar”, vari en grupp bröt en annans strejk, förkastades. Joe Hill hånade detta fenomen i låten ‘Casey Jones, The Union Scab’:

“The Workers on the S.P. line to strike sent a call; / But Casey Jones, the engineer, he wouldn’t strike at all; / His boiler it was leaking, and its drivers on the bum / and his engine and it’s bearing, they were all out of plumb.

CHORUS: Casey Jones kept his junk pile running; / Casey Jones was working double time; /Casey Jones got a wooden medal / for being good and faithful on the S.P. line.”

“Revolutionära industrifackföreningar” sågs som ett ”bättre samhälle” som växer fram och spräcker det gamlas skal. Organisatören James P Thompson menade att en revolutionär situation uppstår när ”den organiserade makten hos arbetarklassen blir större än den organiserade makten hos andra klasser”. Enda möjliga ”förhandlingslösningen” vore om arbetsgivarna frivilligt överlämnade all kontroll över industrin – något ytterst otroligt! – till den organiserade arbetarklassen som skulle förvalta denna själva.

Den vägledande principen som alla IWW-medlemmar enades om var ”arbetarautonomi”. Det betydde inte bara att vara fientligt inställd till staten, borgerlig politik, stå för klasskamp istället för klassamarbete och liknande. Principen innebär också en vägran att bygga organisationer vars medlemssammansättning är klassöverskridande. På så vis skiljde man sig exempelvis från Socialist Party och stalinisterna. Attityden präglade allt: vilka miljöer man närmade sig, hur sångerna skrevs i den klassiska ”Röda sångboken” o.s.v.

Wobblies var inte uteslutande bara fackligt aktiva, utan de dominerande i Socialistpartiets vänsterflygel och respekterade dess ”arbetarklasspolitiker” Eugene Debs. Visst har IWW alltid inspirerat syndikalister, men Rosemont menar att dessa ändå såg wobblies som ”alltför marxistiska”. Det som organisationen har bidragit till marxismen utmanar dock det vedertagna. IWW:s förakt för hårklyverierna i ”marxismen” hos sektmänniskor uttryckte sig i den populära sången ”Karl Marx underbyxor var sexton tum långa”.

Marx ’Etnologiska anteckningsböcker’ grävdes fram; böcker som knappast klaffade med att stalinisterna i USA såg indianerna som betydelselösa, då ”kapitalismens utveckling” gör att de ”försvinner av sig själva”. Mot de ”arbetarister” som idealiserade ”idogt knog” grävde man fram skriften ’Rätten till lättja’ av Marx svärson Paul Lafargue. I wobbly-pionjärers naturliv grydde en mer kritisk ådra än ”officiell marxism” mot fula städer och miljöförstörelse; vilket sedan influerade eko-socialismen i 80-talets Earth First!-rörelse.

Rosemonts bok utpekar en marxistisk kärna i IWW kring förlagskooperativet Charles H Kerr i Chicago. IWW:s ’International Socialist Review’ beskrivs som en då ”ledande journal för marxistisk teori i USA”. Det byggdes också upp något av en ideal till arbetarpress – tidningar inte bara skrivna för utan även av arbetare (på engelska, ryska, ungerska, spanska, svenska, bulgariska, jiddisch, litauiska, polska, tyska och finska). Marx citat att ”arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk” var inristat i hjärtat för IWW.

MARXISMEN VAR LÅNGT IFRÅN DEN ENDA influensen som tog sig in i IWW. Denna recension av boken försöker inte ta vare sig Joe Hill eller IWW ifrån syndikalisterna. Redan i förordet skriver Rosemont om hur rörelsens rötter i den anarkistiska ”Chicago-idén” är djupare än tidigare forskare har hävdat, samt om den betydelse de syndikalistiska koncept som invandrararbetare tog med sig från utlandet hade. Inte heller vill jag upprepa ett patetiskt försök av 1930-talets kommunistparti i USA att sno Joe Hill från IWW.

Andra influenser än marxister (Antonio Labriola, Rosa Luxemburg med flera) hos pionjärerna i IWW var engelsk romantisk 1800-talspoesi (Shelley, Blake), hjältar i rörelsen för slaveriets avskaffande som man såg som föregångare (John Brown), anarkister (Emma Goldman, Pyotr Kropotkin, Leo Tolstoj), surrealister (André Breton) och romanförfattare (Upton Sinclair, Jack London). Utan denna breda kulturtillägnelse vore ju IWW:s stora kvinnor och män (Mary Marcy, Covington Hall, Lucy Parsons, T-Bone Slim o.s.v.) allt mindre.

Ingen organisation hade så många ledande kvinnor på sin grundningskonferens som IWW (Mother Jones, Mary Marcy, Lucy Parsons o.s.v.) och Joe Hill vädrade själv embryonal feminism i sången ’Rebellflickan’. En av NAACP:s grundare prisade 1913 IWW som enda organisationen utom sin egen som har ”stått upp för svarta” och ”attackerar segregering” i USA. Dock kritiseras Joe Hills försök att ironiskt bruka sårande termer om svarta och asiater i sången ’Scissor Bill’. ”Goda intentioner räcker inte”, konstaterar Rosemont.

Wobblies trodde inte på ett slutet system och, som Floyd Dell sade, så är ”IWW ingen fixerad institution, eller avslutat projekt. … Det är det ännu framväxande förkroppsligandet av vissa förträffligt relevanta krafter som ännu inte har fullgjort hela sin chockverkan på samhället”. Just detta – en vägran att tänka fyrkantigt, i modeller, på det gamla som en gång funkade och vad man får eller inte får göra – utmärkte ”The One Big Union” och dess pionjärer från dagens gråsossar, stalinister och – ja ja men! – syndikalister.

Sant, IWW decimerades efter en lång häxjakt till priset att dess centrum i Chicago istället blev ett näste för gangsters (t.ex. Al Capone) som borgerliga politiker skickat att oskadliggöra ”kriminell syndikalism”. Men skälen Rosemont anger till att CIO kunde ta över som industrifacklig rörelse (”dess storlek, för att inte glömma storleken på dess bankkonton, fick naiva och cyniska arbetare att ha överseende med…”) är otillräckliga, eller i värsta fall förnekar ett uppnått dödläge. Skapar inte Rosemont då ett slutet system?

DET UTMÄRKANDE, SOM SAGT, VAR FRIHETEN att använda fantasin. Sånger och skämtteckningar gav upphov till nya uttryck som utmanade överklasspräglade språk- och tankebanor. ”Mister Block” – från Joe Hills sång inspirerad av Ernest Riebes serie med samma namn – blev ett uppläxande epitet för naiva arbetare som alltid tror att chefen har rätt. Se Joe Hills teckning där herr och fru Highbrow, omgivna av död och lidande, klagar om sin förstörda tavla. Ta också Sam Leschers berättelse ”Shut up!” från 1924:

Vad sade Ni till den mannen alldeles nyss? – Jag sa åt honom att skynda på. Och vad ger dig rätt till det? – Jag betalar honom för det. Hur mycket? – 4$ per dag. Var får du pengarna ifrån? – Jag säljer produkter. Vem tillverkar dem? – Han gör det. Hur mycket tillverkar han per dag? – Till ett värde av, säg, 10$. Så istället för att du betalar honom, betalar han dig 6$ per dag för att säga åt honom att skynda sig? – Nåväl, men jag står ju för de maskiner som krävs. Hur fick du tag i dem? – Jag sålde produkter och fick tillräckligt med pengar för att köpa dem. Och vem skapade produkterna? – Käften, han kan ju höra dig!”

Boken berättar om IWW:s talare (”soapboxers”) och deras uppfinningsrikedom i att dra till sig en publik. En viss George Swaney hade en anka under armen som han använde för att understryka en poäng. ”Det är dags för er att organisera er istället för att stå här och drälla”, varför han klämde ankan (som kvackar) och fortsatte sedan: ”Till och med ankan begriper nog för att säga ja till det”. Jack Phelan fällde upp ett paraply och skrek ”Jag blir rånad…”, och tillade när folk började närma sig ”… av den härskande klassen”.

Ta till exempel när IWW – under hot om att bli beskjutna av polisen för en livlig protest – bröt jublandet under president Wilsons procession i Seattle 1919 med en ”tyst protest” av hundratals arbetare. Eller ta ett annat exempel, när medlemmar under Fraser-strejken i Kanada, istället för att hålla en strejkvakt vid rälsen, bevakade rekryteringskontoren för arbetslösa i sin ”1000-mile picketline”. Ta hur man uppfann ”blandklubbar” då man var för få för att bygga industrifackföreningar och hade många migrantarbetare.

IWW hade inte svar på allt, men briljansen i denna rörelse ger influenser som alla i arbetarrörelsen kan ha nytta av. Den amerikanska arbetarklassen bevisar detta genom erkännandet av ’Solidarity Forever’ (med ursprung i IWW) som sången för hela USA:s arbetarrörelse. I USA är påverkan på artister, radikaler och vanligt folk oändligt stor. I Sverige har socialdemokraten Ture Nerman översatt Hills sånger och skrev boken ’Joe Hill: mördare eller martyr?’. Idag står det ”Sörj inte, organisera!” på SSU-Kistas flygblad, o.s.v.

*

Äntligen! Boken som på allvar avslöjar vem Joe Hill var och vad Industrial Workers of the World gick för. Läs också Farrell Dobbs ’Teamster Revolten’ och antologin ’Hopsnackat’ och vad du får är ett ovärderligt uppslag om vad som bygger en arbetarrörelse som i idag faktiskt kan vinna en konflikt. IWW:s kreativitet omfamnar allt engagemang bland arbetare – från politik och fackligt till vardagshumor på jobbet när man hånar chefens namn eller företagsloggan (vilket wobblies kallade ”infrapolitik”). Det är något att ta efter!

  Intressant?

______________________________________

August Palmberg, litterär,

enskild medlem i SSU &  LO.

padittjobb@hotmail.com

Posted in: Nöje/Kultur