Debatt: Vilken klass tillhör du?

Posted on 17 april, 2012 av


Så här kunde det se ut när arbetare åt lunch för 80 år sedan. New York, 1932.

Idag skrev Sara Yazdanfar för projektet ”Mitt Sverige” (LO) att hon vill skapa en debatt kring klassbegreppet:

Sverige har historiskt sätt haft en hög klassidentifikation. Människan har kunnat analysera sig själv utifrån ett materiellt eller socialt sammanhang. Med åren har klassidentifikationen minskat. Procentuellt kan allt färre människor placera sig själva i någon form av ekonomisk och/eller social hierarki. Varför? Har jämlikheten ökat så pass mycket att begreppet tappat funktion? Eller har människor mindre koll på sina egna positioner? Sanningen är inte svart eller vit. Men diskussionen är spännande och viktig. Jag tror att klass och klassamhället är mer närvarande än någonsin. Sverige är det land i västvärlden där inkomst- och sociala skillnader, har ökat mest de senaste 20 åren. Men det är svårare att definiera sig själv. Hjälp mig väcka liv i debatten och reda ut klassbegreppen genom att besvara min enkät; Vilken klass tillhör du?

Arbetare i London på lunchrast i mer modern tappning.

‘På jobbet!’ tycker att det att bra om denna debatt förs inom arbetarrörelsen. Folk, och särskilt yngre personer, har generellt inte så stor koll på vad den vetenskapliga benämningen är när det gäller deras roll i produktionen, och vad det har för betydelse. Politiker och samhällsdebatten verkar vilja ta död på begreppet ”arbetarklass”. Nu ska vi alla vara medelklass, eller åtminstone tro att vi är det.

Folk vet nog inte vad skillnaden är mellan medelklass och mellanskikt t.ex, för att det inte diskuteras i de termerna (såvida man inte är vänster eller marxist). En till sak som förvirrar är äktenskap över klassgränsen. Det är t.ex inte ovanligt med en kvinna ur arbetarklassen som har en make som tillhör ”medelklassen” eller är egenföretagare. Eftersom då den materiella standarden för familjen på det hela taget ofta är större än för ett arbetarpar, så kan inte arbetaren relatera till sin klass i samma utsträckning. Antagligen bor de heller inte i ett arbetarklassområde utan i ett rikare område.

Dessutom handlar det om prestige. Det anses inte fint att vara arbetarklass. Finns ingen stolthet i det. Vem skryter om att man är städare t.ex? Tror det är arbetarrörelsens skyldighet att utbilda i dessa frågor. Kan man inte associera sig till arbetarklassen fastän man är arbetare, är det svårare att verka för det verkliga avskaffande av arbetarklassen. Och avskaffandet innebär socialism, inte självförnekelse. (När arbetarna har inflytande och kontroll över produktionen i och med ett socialistiskt produktionssätt så förlorar arbetarklassen sin karraktär och det är tänkt att klasserna i slutändan kommer att vittra bort).

Mitt svar till enkäten löd som följande: Jag är arbetarklass för att jag arbetar för en lön åt någon annan för min försörjning. Dessutom saknar jag makt, inflytande, arbetsvillkor och annat som skulle kunnat placera mig i kategorin ”medelklass”. T.ex i min branch: restaurangbiträde=arbetare. Hovmästare/arbetsledare med personalansvar och andra förmåner=mellanskikt. Restaurangägare=kapitalist (alternativt småföretagare om det är en mindre verksamhet).

Sedan är det så klart inte lika tydligt – även om det fortfarande är tydligt – som det var för 100 år sedan, eftersom ekonomin ser annorlunda ut med en stor servicesektor och inte lika många arbetare i tillverkningsindustrin. Jobbar man 100 personer på en fabrik i 15 timmar om dagen för ett par öre om dagen så att man knappt håller sig över svältgränsen, medan fabriksägaren bor på en herrgård och äter kungligt – så ser man en tydligare skillnad givetvis. Förr dog många arbetare före de nådde 30 års ålder på grund av usla arbets- och bostadsförhållanden.

Men nu finns ju allt mittemellan och det kan vara svårt att se lika tydlig skillnad. Och bostäderna är mer integrerade idag som sagt. Det är inte slott och slum på samma sätt som i början på 1900-talet. Det kan bo småföretagare eller mellanskikt i arbetarklassområden likväl som det finns arbetare som bor i rikare områden. Sedan finns det ju lån som tillåter arbetare att leva över sina tillgångar, om än tillfällligt.

Saker som var lite av lyxprodukter bara för några decennier sedan massproduceras idag till pengafattigare också, om än i sämre kvalité. Även en arbetare kan ha en tv, dator och råd att åka på utlandssemester idag. Kanske inte till Maldiverna, men i alla fall till Mallorca eller Phuket. Eftersom gränserna mellan att ha och inte ha är mer flytande så förvirrar det väl många – men ägande över saker generellt är inte detsamma som ägandet av produktionsmedlen. Det finns fler variationer och mer komplexiteter i dagens ekonomi och det blir svårt att förstå samhället om man inte har fått lära sig att analysera samhället i dessa termer.

Alla vet att det finns ojämlikheter och orättvisor i samhället, men de flesta ser det nog inte i relation mellan klasser. Nästan alla på jobbet vet att de har mer att vinna av att hålla ihop och att de har mer gemensamt med varandra än med chefen, även om de inte är marxister. Man vet att det är bra att facket finns för utan dem skulle arbetargivarnas totala diktatur råda på arbetsmarknaden. Samtidigt är det många som tror att de kan stå utanför facket själva. De tror att de kan åtnjuta fördelarna av att det finns relativt starka fackförbund i Sverige utan att behöva bidra själva.

De ser facket som ett gäng byråkrater på ett kontor som man bara ringer för att de ska komma och hjälpa en. Som om det vore en försäkring. Som att man genom ett medlemskap köpt sig fri och inte behöver göra något själv. Detta är så fel det bara kan bli.  Det är vi medlemmarna på golvet som utgör styrkan och den rejäla makten i facket. Självklart ska man ringa till en ombudsman om man behöver akut hjälp, men vi ska inte förlita oss till dem utan till vår kollektiva styrka.

Tro aldrig att någon annan ska sköta biffen åt oss. Sjuksköterskestudenterna organiserar sig nu utanför facket som en gräsrotsrörelse, och en av de ledande för den kampen här i Stockholm berättade att de antagligen blivit så pass framgångsrika för att detta system beror på att alla verkligen aktiverar sig. Det finns nämligen ingen formell organisation. De hoppas dock att LO ska gynnas av deras kamp. Inte bara det, LO kanske också kan lära sig något från dem!

(Om detta kan ni läsa mer i ett reportage här på ‘På jobbet!’, författat av August Palmberg).

__________________________________________________

 

Annonser