Olof Palme: reformismens gränser och alternativet (1/3)

Posted on 16 juni, 2012 av

0


August Palmberg läste olika biografier om Olof Palme för att uppnå klarsyn om en av de mest populära – men samtidigt även hatade – historiska ledarna för socialdemokratin. Palmes historia indelas här i två delar: från födelsen 1927 till att bli Socialdemokratiska arbetarepartiet, SAP:s, partiordförande och statsminister 1969; och från dess till att han mördades 1986. Tredje artikeln granskar Palmes plats i arbetarrörelsens historia och hur hans politik utvecklades i olika skeden.

PALME-FAMILJEN: (Övre rad t.v.) Farfarsfar Henrik Palme, pionjär i finansvärlden. (Mitten) Farfar Sven Palme, militär, liberal politiker och VD i försäkringsbolaget Thule. (T.h.) Farmor Hanna Palme – född i finska adelssläkten von Born. (Nedre rad, t.v.) Olof Palme d.ä., som artikelns Olof (mitten) döptes efter, stupade när han var frivillig svensk soldat i Finland och stred mot kommunisterna när de försökte ta makten där år 1918. Farbrodern Nils Palme deltog också, efter att år 1917 ha deltagit i krossandet av Göteborgs hungerkravaller. (T.h.) Modern Elisabeth Palme – född i balttyska adelssläkten von Knierem.

SVEN OLOF JOACHIM PALME föddes den 30 januari 1927 i Stockholm. Han skulle växa upp i samma fastighet som Nils Bildt (farfar till senare moderata statsministern Carl Bildt), vid hörnet där på Östermalmsgatan 36 som möter Engelbrektsgatan. Olof Palme fick utbilda sig i privatskolor som Beskowska och senare lära sig ”allvarsam kristenhet” vid Sigtuna läroverk. Familjen har kallats för typiskt borgerlig, men då levde inte borgarklassen utsvävande liv utan dygden hette sparsamhet.

Släkten Palme tillhörde under en turbulent tid på några årtionden, från Sveriges industrialisering och framåt, en av de främsta ätterna i landet. Farfar Sven kom från ett välbeställt hem i Kalmar, men fick slå sig fram av egen kraft i Stockholm utan startkapital på 1870-talet. Han utbildade sig militärt men övergav denna bana för affärer; han grundade det välkända klädvaruhuset MEA och gjorde som Thule Lifförsäkrings AB:s direktör bolaget till störst inom Nordens försäkringsbransch.

Som dynamisk företagsledare följde Sven seden att ”gifta sig uppåt”, med adelsdamen av Finlands svensktalande elit – Hanna von Born. Olofs farmor Hanna var en järnlady som skickligt behärskade societetslivet och talade flera språk, men vars sociala liv alltmer undertrycktes. Olof Palmes pappa Gunnar ärvde ledningen i Thule. Gunnar gifte sig med Elisabeth von Knierem, adelsdam av balttysk överhet i Lettland som, ovanligt nog dåförtiden för en kvinna, fått chans till högre utbildning.

Politiskt följde familjen övriga borgarklassen. Sven var först en reformvänlig liberal för utvidgad rösträtt men gick alltmer åt höger. Deltagare i Bondetåget 1914, då 30,000 militärrustningsivrare med kungens stöd fällde Karl Staafs liberala regering, sov över i hans hem. Sven hade vissa tvivel om Hitler men ansåg ändå att han behövdes i Tysklands akuta kris. Släkten Palme var inga nazister men del av en tyskvänlig överklass, och Elisabeth stödde Tysklands anspråk att erövra Baltikum.

Olofs farbröder – Nils och Olof den äldre – slogs frivilligt mot kommunister i Finland 1918, varav den senare stupade; och Gunnar Palme rekryterade till kåren. Farbror Nils deltog 1917 i att slå ner Göteborgs hungerkravaller. Sven talade ivrigt för ”fritt näringsliv” och deltog i skräckpropagandan mot SAP och Sveriges Kommunistiska Partis valsamarbete 1928. Släktens starka antikommunism, konservatism och försvarsvänlighet tyder på att Olof inte kunde bli annat än höger i tidig ungdom.

NOG FANNS DET INSLAG av ytterlighetshöger i Olof Palmes uppväxtmiljö, men detta väger inte så tungt som Jonas Gummesson påstår i sin bok ”Bland nazister och spioner – Olof Palmes ungdomsår”. Det kan säkert stämma när Olofs son Mårten Palme går till försvar av sin farmor Elisabeth och säger att hon gick med i nazistiska Frauenbund men ryggade fort tillbaka och gick ur redan 1932. Elisabeth var inte nazist. Hon var aktiv i Fredrika Brémerförbundet och i Högerpartiet.

I Olof Palmes släkttraditioner fanns inslag av borgerlig framstegstanke, uppblandad med starkare tendenser till konservatism. Därutöver var Sverige landet: 1) som slank igenom båda världskrigen utan strid; samt 2) vars ekonomi relativt milt drabbades av 1930-talsdepressionen, och fick skjuts av valutapolitik och statliga näringslivsstimulanser. År 1950 låg Sveriges välstånd på andra plats i Europa efter Schweiz. Goda utsikter avhöll svensk borgarklass från att ta riskerna med nazismen.

Efter kriget kom 25 år av boom i världskapitalistisk ekonomi, utan historisk motsvarighet. Sverige hade full sysselsättning. Sekulariseringen blev större, sexualmoralen friare, fler reste utomlands, TV:n lanserades och du-reformen bröt ner invant auktoritetstänk. Landet förblev ”neutralt” och en anda av samförstånd rådde. Främst blev segermakten USA – som undkom krigsförödelsen på egen mark och gick om Storbritannien som ledande världsmakt – symbol för tidens framstegsoptimism.

1944, när han var sjutton år, ryckte Palme in i militären. Året före krigsslutet, då Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram skrevs, spred författaren Ernst Wigforss illusioner, som folk i andra europeiska länder styrda av socialdemokratin hade, att kapitalismen nu avskaffas via programmets paragrafer om socialisering. Palme gick inte med i SAP då, utan det dröjde minst ett halvt årtionde. Palmes militära bana upphörde inte förrän 1954 då han slutade på försvarsstabens underrättelsebyrå.

Själv påstod Palme att han blev SSU:are 1949, men vad som går att bekräfta är att han blev medlem i Socialdemokratiska studentförbundet 1951. 1947 fick han sympati för Wigforss ”genomtänkta linjer” i en debatt. 1948 skriver han några potentiellt socialdemokratiska artiklar : Kommunistiska manifestet recenseras; socialdemokratins stöd 1946 till Marshallplanen prisas; New Deal-reformen och fackets stöd till Demokraterna i USA hyllas; samt så skriver han i facktidningen Virkesmätaren.

PALME BÖRJADE 1947 ett studieår vid Kenyon College i USA. Han blev aktiv i en socialistisk studentförening där, som kunde bjuda in personer som facket AFL:s ordförande eller kommunisten Langston Hughes. Intresse för arbetsmarknadspolitik, ”Industrial relations”, grodde då det kring denna tid hölls konferenser för ökad förståelse mellan fack och arbetsgivare. Examensuppsatsen handlade om amerikanska bilarbetarförbundet och han intervjuade ordföranden Walther Reuther.

Reuther ville utvidga president Roosevelts New Deal till socialförsäkringar, vilket Palme relaterade till som son av försäkringsmän. I USA fick han först höra talas om svenska folkhemmet som ett föredöme. På Kenyon mötte han arbetare och bönder som gått ut i kriget och efteråt fått chansen att utbilda sig, en stor erfarenhet för en spoling av skyddad högborgerlig miljö i Sverige. Bredvid studierna tog han bussarna ut till fabriker och senare luffade han runt i landet och även i Mexiko.

Palme såg USA i kontrast till det efter kriget söndersmulade Europa och skräcken för ett brutalt stalinistiskt system i östblocket, men han såg även landets kvardröjande fattigdom, sluminvånare och rasismen. Från landets liberala tradition lärde han sig en nyttig läxa; att kommunismen bäst bekämpas genom att själv ta ledning (eller kontroll) över radikala rörelser. Den nära partikollegan Thage G. Peterson beskriver Olof Palme i sin biografi som en ”kommunisthatare i själ och hjärta”.

Väl hemkommen i Sverige började Palme engagera sig i Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) och arbetade med internationella frågor. I rapport från vistelsen i Prag 1949, efter kommunistpartiets maktövertagande våren innan, kände han avsmak för hur International Union of Students (IUS) övertogs av stalinister. Palmes nedärvda kommunisthat förstärktes av studenternas talkörer med ”Stalin, Stalin”, all hets och det tystande av oliktänkande, som de gjorde i kommunismens namn.

Inför hans återresa under IUS Pragkonferens 1950 verkade han för en utbrytning av västvänliga krafter. När majoriteten fördömde USA:s angreppskrig mot Korea, försvarade de oppositionella förbunden FN:s stöd till USA. Palme ledde uppbygget av en konkurrerande studentinternational – International Students Conference (ISC) – som skulle avpolitiseras och fungera enligt principen ”student as such”. CIA fick upp ögonen för Palme och hade avsikt att rekrytera honom som agent.

FÖR ATT FINANSIERA ISC vände man sig till svenska regeringen samt till storföretagen Asea, Atlas, Diesel, LM Ericsson, Kooperativa förbundet, Stockholms bomullsspinnerier, Svenska Jäst, Separator och TGOJ. Senare skulle också CIA-pengar tillkomma, kanaliserat via en fond i USA. Om Palme kände till pengarnas ursprung går inte bevisa även om det är troligt. Han samarbetade ju med USA:s ambassad, dit han angav ”kommunistiska” studenter som deltagit i Pragkonferensen.

Engagemang i SFS – som lockade för unga män på gränsen mellan liberalism och socialdemokrati – pågick för Palmes del i samband med att han skaffade en juridisk kandidatexamen vid Stockholms universitet. 1951 lämnades även en statsvetenskaplig uppsats om ”kommunismen i Västtyskland” in (som blev hemligstämplad) och, som sagt, så jobbade han på försvarsstabens underrättelsebyrå. 1953 avgick Palme som ordförande i SFS. Han reste till Asien och fick se ”vad kolonialism innebar”.

Det var därefter, på hösten 1953, då han väl hemkommen, uppvaktade statsminister Tage Erlander och blev omedelbart anställd som sekreterare. Ett politiskt karriärsdrag? Inget tyder på det. För det första ser vi att Palme 1947 börjar ta spjärn från liberalismen och skutta mot socialdemokratin. För det andra gick SAP så kraftigt åt höger att Palme landade i partiets mittfåra. För det tredje var ännu socialdemokrater sällsynta bland högre statstjänstemän, som de allra flesta lutade högerut.

Ingen trodde efter valet 1952 att SAP skulle behålla regeringsmakten 24 år till i sträck. Partiet låg ruggigt nära valförlust 1948 och endast koalitionen med Bondeförbundet (dagens Centerpartiet) höll det kvar i regeringen fyra år senare. Erlander kunde dra djupa suckar över studentförbundets brist på radikalism. Kalla krighysterin och pro-amerikanismen smittade även Sverige. Den sociala reformvåg som efter kriget började med barnbidrag och allmän sjukförsäkring stagnerade just då.

I socialdemokratins historieskrivning framstår de reformer vi tar förgivna idag, från ovan nämnda över ATP-reformen 1957 till då offentliga sektorn var som mest utbyggd i mitten på 1970-talet, som en långsiktig och framgångsrik strategi. Detta är en efterhandskonstruktion. Arbetarrörelsens ledare tvekade, försökte till varje pris hitta något borgerligt parti att komma överens med. Inför teorin om att ökat välstånd medför automatiskt förborgerligande stod SAP handfallet utan svar.

PÅ 1950-TALET SAKNADE Palme en egen plattform. Trots att han införde avkoloniseringen av tredje världen som ämne i svensk politik så bidrog han här inte med vidare perspektiv än det om Sverige som förebild för nya självständiga nationer. Palme såg sig dock som ensam ideolog efter att de dödsförklarats av Herbert Tingsten. Även om han ville avideologisera socialpolitik och försvar och enhetliga idésystem ansågs vara passé, såg han behov av utopier som vägvisare och sporrar.

Enda gången han kom i konflikt med Erlander handlade om jämlikhet. Partilinjen – att skillnad i inkomst utav privilegier är oacceptabel men inte en utav goda insatser, initiativkraft, ansvar eller skicklighet – kritiserades som en moralism identisk med folkpartiledaren Bertil Ohlins. Istället så jämfördes samhället med ett hundrameterslopp, där vissa startar 20 meter framför och andra 20 meter bakom startlinjen. Därför lade han fokus på att utjämna barnens skolgång och uppväxtmiljö.

I början argumenterade Palme, tillsammans med kollegan Assar Lindbeck, för en selektiv välfärd med inriktning på de allra fattigaste. Men de var pragmatiker som kunde vidga sina ambitioner till en mer allmän välfärdspolitik när det ansågs möjligt och önskvärt. 1956 argumenterade Palme för att politik är att göra ett val mellan ett stort antal önskvärda ting när man gör reformer, där varje val riskerar att störa samhällsbalansen och även innebär att välja bort andra önskvärda reformer.

En huvudfråga hos Palme var att ge näringslivet bästa möjliga utvecklingsmöjligheter, genom t.ex. teknisk forskning som ett ”delat intresse” mellan kapital och samhälle. Han krävde lyhördhet inför krav som ställdes inom svenska företagare, och låg alltså till höger gällande ekonomisk politik inom partiet. Han tillhörde dem som artikulerade att SAP måste nå samhällets mellanskikt, och inte bara arbetarna. Erlander stödde Palme men mot honom stod ett mer radikalt läger med Wigforss i täten.

Men det fanns motsättningar i hela den här bilden. Ett år innan regeringen 1956 hade utnyttjat en option att köpa ut kapitalistfamiljen Wallenbergs bolag Grängesberg ur LKAB-gruvan, och göra den helt statlig, var Palme förslagets främsta påhejare i SSU-tidningen ‘Frihet‘. Socialisering i detta fall stöddes som ”fråga om ett positivt initiativ som möjliggör ett från hela samhällets synpunkt mera planmässigt utnyttjande av en väsentlig naturtillgång”. (Effektivt blev det. Mer om detta senare.)

PALME FICK SOM han ville. På 1950-talet liberaliserades den svenska ekonomin, istället för att socialiseras. Men samtidigt kombinerades detta med trygghetsreformer. På 1930-talet ville Gustav Möller endast införa en minimiersättning i sjukförsäkringen, men den som senare finansministern Gunnar Sträng införde täckte uppåt 65 procent av inkomstbortfallet; en maximalistisk utjämning. Nya folkförsäkringslinjen vann över ”medelklassen”, då inte endast arbetarna numera skyddades.

SAP på 1950-talet hade inte blott, som högergående arbetarparti, gett upp socialiseringsidén, utan även idén om att stå på de arbetandes sida samt antimilitarismen (allt sedan ”kossackvalet” 1928). Militären hade stark närvaro i civila livet och det rådde partipolitisk enhet om starkt försvar. Man hade Europas tredje starkaste flygvapen och en miljon soldater kunde mobiliseras vid ett krig. På pappret låg man i bräschen för världens militärrustning (även om armén saknade krigserfarenhet).

Mellan de båda världskrigen ersatte partiledaren Per-Albin Hansson SAP:s retorik om klasskamp med nationalistiskt tal om ”folkhemmet”.  De socialdemokratiska idealen anknöts numera till den svenska historien och den blågula fanan började synas i förstamajtågen. Nazismen och fascismen gjorde under efterkrigstiden det inte längre gångbart med alltför ivrigt flaggviftande och tal om det egna folkets robusta nationalkaraktär. Erlander kände att folkhemmet blivit en otillräcklig vision.

Men även Hansson hade under mellankrigstiden tvingats motsvara vissa förväntningar som fanns hos SAP:s kärnväljare och organisatoriska bas, alltså då huvudsakligen medlemmar i LO. I hans berömda folkhemstal ”smugglade” Hansson därför in mer utav socialiseringsretorik än vad som brukar sägas om talet. Han talade om att ”fåtalets diktatur” i ekonomin måste brytas genom att arbetaren ska få vara med och bestämma över sitt eget arbete, företagens skötsel och ledning.

SAP satte förföljelser i system, av radikala arbetare och i militären. ”SAPO” – organisationen för arbetsplatsombud –  åsiktsregistrerade arbetskamrater. Erlander ville göra fackföreningarna till ”slagfält mot kommunismen”. Partiet tog kontakt med försvarsstabens inrikespolitiska avdelning, där Palme hade arbetat och som leddes av vännen Birger Elmér. Informationsbyrån (IB) skapades 1958 för att bevaka ”säkerhetsrisker”, vilket USA krävt för närmare samarbete i försvarsindustrin.

PALMES INFLYTANDE över Erlander, trots hans i början rent administrativ post, irriterade många. Men han lyste upp som en uppåtstigande stjärna i sin sprakande karriär. Erlander såg på honom som en frisk fläkt, ”ungt blod”, gnistan som nytände hans politiska glöd. 1954 avancerade Palme till sekreterare i statsrådsberedningen, blev förbundsstudieledare i SSU och styrelseledamot i ABF 1955, samt valdes in i riksdagens första kammare av Jönköpings läns socialdemokrater 1958.

ATP-pensionsreformen som folkomröstades om 1957 och antogs i riksdagen 1958, efter SAP:s succéval, var en radikal reform i riktning mot ett gediget välfärdssystem. Det här var en fantastisk början för Palme, som just hade introducerats för regeringens inre krets. Arbetarrörelsen kämpade till sig en obligatorisk, statligt garanterad pension, både för arbetare och tjänstemän. Det var, som Erlander skrev i dagboken, en ”allmänt radikal hållning utan att vädja till vissa gruppintressen”.

Men ATP vädjade faktiskt till gruppintressen, och det var arbetarna i LO som etablerade hegemoni över samhällets mellanskikt. Trots att ledarskapet i det längsta tvekat och hoppades kunna nå en kompromiss, med åtminstone ett borgerligt parti, så kom man aldrig överens. Folkmajoritetens sågande av  centerns och borgarnas förslag på ”frivilliga” pensionsfonder – antingen med staten eller arbetsmarknadsavtal i ryggen – visade en acceptans att expandera staten i välfärdens tjänst.

I början av 1960-talet växer en egen plattform fram hos Palme, då han kritiserar SAP:s nya förslag till program. ”Jag skulle vilja göra ett tillägg”, säger Palme, ”och säga att socialdemokratin skall vara löntagarnas politiska organ, som formar sin politik med utgångspunkt från socialismens värderingar”. Intressepolitik måste förenas med ett idépolitiskt motiv för socialdemokratins existens. Oskolade karriärister som ”direkt värvats till den administrativa apparaten” varnas för.

Palme var en politiker som i mångt och mycket liknar liberalerna Robert F. Kennedy i USA och Pierre Trudeau i Kanada. De kom alla från samhällets toppskikt, hade en fäbless för neutralitet – även om de samtidigt tog avstånd från självtillräcklig nationalism och feghet, de utlovade båda förändring och förnyelse. Både Palme och Kennedy började sina karriärer i antikommunismens tecken – varav den senare blev assistent åt den högerextremistiska senatorn Joseph McCarthy.

PALMES PLATTFORM drog näring från demokraten Adlai Stevenson, ekonomen John Kenneth Galbraith eller de intellektuella i Frankrike som ställt sig mot ”sitt fosterlands” krig mot rörelsen för självständighet i kolonin Algeriet. (Fransk intelligentia blev återigen samhällskritisk.) Väldigt tidigt slöt Palme upp i stödet till kampen mot apartheid i Sydafrika, men också här finns motsättningar, som när partiledningen skickade Palme för att förhala beslut om bojkott av Sydafrika inom SSU.

Från 1958 till år 1968 såg man en gryende radikalisering avspeglad i ”den nya vänstern” utanför socialdemokratin. Av de inom Socialdemokratiska studentförbundet var många drivande i att bilda Socialistiska förbundet (SF), med syfte att närma socialdemokratin och kommunisterna. Olof Palme sågs som väl skickad att appellera till  de radikaliserade ungdomsgrupperna; men trots all karisma så skedde inget äktenskap mellan socialdemokratin, de sociala rörelserna och den nya vänstern.

I början av 1960-talet var Palmes relation till (icke-kommunistiska) vänsterkrafter, intellektuella och media. Han var flitig gäst i TV-soffan, ombads ofta skriva i olika liberala och vänstertidningar. Men när 1960-talsradikaliseringen gick vidare krävde Säkerhetspolisen (SÄPO) och IB resurser för kontroll av värnpliktsvägrare, nya vänstergrupper som KPML(r) och aktivister i Vietnamrörelsen. När Palme blev statsminister 1969 förbjöds åsiktsregistrering, men den fortsatte precis som förr.

Socialistiska förbundet skrev ett förslag till socialdemokratiska partiledningen 1967 om teknisk valsamverkan mellan kommunister och socialdemokrater. Då höjde Palme rösten mest emot,även om ingen annan i partiets ledning ville gå dem till mötes. Så förtäljer Thage G. Petersons bok. Han, Palme, hade tidigare tyckt att nya vänstern berikade debatten; men när de gör allvar av idéerna är de farliga och uteslutningsärenden kommer. Sådan är SAP:s syn på intern opposition ännu idag.

Den nya vänstern kritiserade socialdemokratiska ledares ansvar för att förlänga det kapitalistiska systemets liv. De lyfte fram sprickorna i välfärden och särskilt vad de uppfattade som Olof Palmes undergivenhet för amerikansk utrikespolitik. SAP kände från 1960-talets mitt en stark konkurrens från vänster – och särskilt om ungdomsväljare. Nya SKP-ledaren CH Hermansson manövrerade skickligt när socialdemokratin vägrade gå i dialog med SF, som hamnade i deras vänsterflygel.

ÄVEN PÅ SSU:S KONGRESSER stack vänsterflygeln allt oftare ut hakan nu. 1958 års kongress ställdes en motion om monarkins avskaffande, med Oskar Lindqvist som främsta talesman. Kravet på republik som sedan år 1911 funnits i SAP:s program, har blivit den ständiga skam som kastas i ansiktet på förbundsledningen för dess bristande radikalism. I SAP restes också diskussion om en svensk atombomb, där starkt motstånd fanns med folk som Wigforss och Östen Undén i spetsen.

Mot de radikala strömningarna i den egna rörelsen agerade ibland Palme som partistyrelsens lejda bulvan. Det är inte så konstigt att den förr kände vänstersossen Jan Lindhagen kritiserat honom för att använda eristik (förmågan att med vilka medel som helst slå omkull motdebattörer) istället för retorik. Då partistyrelsen ville ha svängrum att handla i frågan så neutraliserade Palme opinionen mot atombomb inom SSU, genom att utså tvivel och utmåla skräckbilder, så inget beslut fattades.

Mot motionen om kungahusets avskaffande slog Palme på ett cyniskt sätt blå dunster i ögonen på kongressdeltagarna gällande sakfrågans kärna, med simpla manövrer och demagogi. Han vrålade mot krav på folkomröstningar som ”undergräver parlamentarismens spelregler”. Han anspelade på klasskänsla, genom att säga att om SSU skulle protestera mot höjningen av det kungliga apanaget så skulle de anställda vid hovförvaltningen förvägras samma löneökningar som andra statsanställda.

1950-talet förlöpte i samförstånd, i dialog mellan kapital och arbetarrörelse på godset Harpsund, och ”Erlanderlunken” fortsatte långt in på nästa årtionde. Men nya tongångar gjorde sig gällande under ytan och på partikongressen 1967 kom det i öppen dager. Deltagarna krävde att samhället tar kontroll över marknaden i näringspolitiken, samt en statlig investeringsbank. Partivänstern krävde på partikongresserna 1967 och 1969 socialiseringar av tung industri, skogar och banker.

Partivänstern var inte isolerad. I tidens tecken så ville studentförbundet förstatliga affärsbanker och försäkringsbolag, utnyttja kreditreglering i ekonomisk politik och konfiskera förmögenheter över en halv miljon med skärpt arvskatt.  SSU:s ordförande Bosse Ringholm ville bygga en statlig industrisektor på ”10-15-20 procent och på sikt kanske ännu större del”. Palme såg inte lösningen i socialisering men ville, precis som Erlander, använda medlet vid behov. Så Palme undvek konflikt.

BISTÅNDET VAR ÄNNU EN fråga där Palmes radikalism var begränsad. När Ulla Lindström, regeringens enda kvinna, avgick 1967 i protest mot att höjningen av biståndet gick för långsamt tog han Erlander och finansminister Gunnar Strängs parti mot henne. Palme argumenterade själv för att produktionstakten just då i Sverige var för låg och att handelsbalansen hade ett underskott, så mer bistånd ställdes mot alla andra behov som fanns att tillfredsställa för Sveriges befolkning.

”Sverige först”-linjen medförde flathet inför främlingsfientlighet i arbetarrörelsen. Folk hade flytt hit i andra världskriget och arbetarrevolten i det stalinistiska Ungern 1956. Arbetskraftsinvandring – finländare, greker, italienare, jugoslaver och turkar –  täckte upp arbetskraftsbristen. Då krävde LO reglerad invandring 1965 och fick kritik för fördomar mot grannar och arbetskamrater. Palme ursäktade detta som inte ond vilja, utan blyghet inför främmande, okunnighet och bekvämlighet.

Men denna  nationalism”, om man får kalla den så, kombinerades ändå med att han var radikalare än de flesta partiedare i internationella frågor. I Gävletalet 1965 tar han upp Vietnamkriget, där alla partiledare, även SKP:s CH Hermansson, blott krävde ”fred” och valde klart och tydligt sida:

”Den demokratiska socialismens grundläggande moraliska värderingar förpliktigar oss att i varje fall stå på de förtrycktas sida mot förtryckarna… [K]ampen för nationell frihet [är] oupplösligen förbunden med strävan till social och ekonomisk frigörelse… Det är inte lätt att förmå människor att ge avkall på vad de upplever som rättmätiga krav därför att deras problem råkat komma i den strategiska brännpunkten i en stormaktskonflikt. Att förena fred och frigörelse är ett stort dilemma i dagens värld. Den uppgiften löser man inte med enkla slagord eller med spelteoretiska övningar under objektivitetens täckmantel.”

Här måste denna artikeldel gå händelserna lite i förväg och bryta kronologin. För 1973 i en intervju med John Hedlund förklarar Palme vilka två alternativ som finns i tredje världen:

”Det finns antingen någon typ av socialism, som vi kan gilla eller ogilla, eller också finns det en dominans av utländska företag, stödda av inhemsk polis och militär.”

VIETNAMNRÖRELSEN FICK i Sverige några av sina mäktigaste bastioner. Så det var inte så konstigt att pressen från denna rörelse fick socialdemokratin att stärka sitt arbete i frågan. I början av 1968 bildade man Svenska Kommittén för Vietnam, som inte var en gräsrotsdriven rörelse till skillnad från de ledande FNL-grupperna. Den dominerades av toppnamn inom facket och övriga delar av arbetarrörelsen. Palme hade inga uppdrag i kommittén men blev dess främsta dragplåster.

Socialdemokratin besvärades, som sagt, av de starka utomparlamentariska rörelser man inte hade kontroll över. Såsom de tidigare behandlats – antingen genom att ignorera eller bekämpa dem – fungerade inte här. FNL-grupperna påverkade både de ungdomsgrupper man ville vinna och även den interna partiopinionen. Palme var väldigt skicklig på att tolka opinioner. 1965 var 45 procent i Sverige motståndare till den amerikanska krigsföringen i Vietnam och endast 12 procent var för.

Säkert radikaliserade Vietnamkommittén den svenska socialdemokratin, särskilt när ordföranden Gunnar Myrdal ersatts av Birgitta Dahl som hade mer kontakt med partiungdomen. Men Palme fick kritik för att tona ner betydelse av sin kritik mot USA:s utrikespolitik och verkade för amerikanska krigsfångars frigivning. Biståndet via Röda korset översteg inte vad FNL själva lyckats samla in och två tredjedelar var i krediter som måste återbetals, samt så vägrade man bidra med konstgödsel.

Palme pressades mellan Washington och Vietnamopinionen. Han försäktade USA:s utrikesminister Rogers att Sverige ännu hade provästlig inriktning och var en del av västlig försvarsstrategi. I hans tal vid Vietnamkommitténs första stora manifestation på Sergels torg 1968 var Palme visserligen skarpare än någonsin. Men demonstrerandet vid  Nordvietnams ambassadörs sida till talkörerna ”Erkänn Hanoi”, ”USA mördare”, Tage och Geijer, Lyndons lakejer” väckte ett borgerligt ramaskri.

Ett område Palme radikaliserades på var i Palestinafrågan. SAP stödde Israels bildande 1948 (som en kolonial bosättarstat i praktiken fördrivande det palestinska folket). SSU åkte på studieresor till kibbutzer för att studera dem som ”socialistiskt alternativ” och Israels Arbetarparti var integrerad i Socialistinternationalen. Men när Israel 1967 besatte Västbanken, Sinai och Golanhöjderna kunde inte konflikten längre skyllas på omgivande arabstater och förståelsen ökade för palestiniernas sak.

(Mer om Palme och Palestina i del två av denna artikelserie.)

1967 SÅG PALME upproren i USA:s svarta ghetton, varför en fördjupad orostid i världen väntas. Han ser ett dödläge där klassamhället framstår allt naknare och leder till en kris för parlamentarisk demokrati. Hela världen bins ihop med klassklyftornas länk. Något så ovanligt som problemen med socialreformistisk strategi i världen tas upp. För den tredje världen finns bara social revolution då en demokratisk tradition inte hinner byggas, men i Sverige ordineras samma gamla klassförsoning:

[A]nhopningen av sociala problem … skapar en anda av sociala motsättningar och våldsmentalitet… [O]ch den växande klyftan mellan nationerna kan bilda grogrund för fascism, för en ny våg av fascism över hela världen som innebär att de rika och privilegierade länderna värjer sig mot de fattiga och de rika och privilegierade människorna värjer sig mot de fattiga i de rika länderna och att man försöker, som det alltid har skett, vinna de fattiga människorna i det egna landet, vinna dem på okunnighet och fördomar, vinna dem för en fascism som riktar sig över gränserna. Den risken får vi absolut inte underskatta.”

En hjärtefråga för Palme var utbildningen, vilket var mycket naturligt. Han var f d SFS-ordförande, där han drev kravet på lön för studier. 1958 skrev han avsnittet i SSU:s utbildningsprogram om ”Ungdomens rätt till utbildning” och efter en SSU-inspirerad motion tillsatte sedan regeringen en studiesocial utredning under hans ledning. Ett alternativet till studielön i utredningen var statligt garanterade studielån, där räntorna kunde dras av på skatten och en del av lånen kanske skrevs av.

Men med det senare förslaget skulle mest höginkomsttagare gynnas, och drevs därför av högern. Kompromissen blev studiemedelssystemet, som i stort sett gäller än idag, med en större del lån kombinerat med en mindre del bidrag. Lånen är läntefria men skrivs upp med inflationen. Palme hade dragit in studentfackliga organisationer i utredningen och ur den hade kommit ett förslag som stod i bjärt kontrast till linjen som dessa hade förespråkat. Yngre partister och studenter ilsknade.

Anna-Greta Leijon, Birgitta Kettner (Dahl) och Ulf Lönnqvist angrep Palme i ilskna artiklar. ”Om samhället har råd att låta alla som strömmar till högskolan få lån tillräckliga att leva för, så har samhället också råd att ge dem samma underhåll i lön”, skrev Wigforss. Men riksdagsgruppen och kongressen stödde Palme. I arbetarmiljöer fanns en motvilja att skuldsätta sig och för föräldrarna kunde det vara ekonomiskt påfrestande att låta barnen studera istället för jobba efter grundskolan.

1962 LEDDE PALME studiehjälpsutredningen, som åtgärdade vissa impopulära saker från den studiesociala utredningen. Den drev igenom att studiebidragen förlängs till hela studietiden, att de som hade lång resväg till sin skola kunde få bidrag till resor och inackordering; samt inkomst- och behovsprövade tillägg för barn till familjer med låga inkomster. År 1964 antogs de båda palmeska utredningarna med stor majoritet i riksdagen och tre år senare blev Palme utbildningsminister.

När Palme tillträdde hette posten ecklesiastikminister och samma högtravande namn hade hans departement. Den 1 januari 1968 omdöpte Palme detta till Utbildningsdepartementet, då han ville ha en distansiering från de kyrkliga frågor som fanns inbakat i namnet. För förskolan förordade Palme en inriktning som inte lärde barnen att prestera utan fungera socialt. Men hans signum blev vuxenutbildningen, där man kunde omskola sig och få en ny bana i livet efter påbörjat arbetsliv.

Men gällande den högre utbildningen var det annorlunda. Här höll han sig till det förslag som lades fram av Universitetskanslerämbetets arbetsgrupp (UKAS). Innan universitetet byggdes ut, då det var ett privilegium för ett fåtal utvalda fanns inga spärrar för hur fritt man fick lägga upp sin egen utbildning med ämnen och kurser. Men nu skulle detta ersättas med 34 fasta utbildningslinjer. Palme föreslog en kompromiss i ett eget förslag som kallades för PUKAS (som i ”Palmes UKAS”).

Palmes anpassning av universitetet till arbetsgivarnas behov av lämpligt skolad arbetskraft stötte på motstånd. Ett sådant exempel var den kårhusockupation som ägde rum i slutet av maj 1968 i Stockholm. Studenterna hade samlats på ett möte för att diskutera UKAS-reformen och efteråt var ockupationen ett faktum. Dagen efter försökte man, inspirerat av studentrevolten i Frankrike (men oaktat att denna fick styrka och stöd av en generalstrejk av 10 miljoner arbetare) ockupera operan.

Man krävde att utbildningsminister Palme skulle infinna sig för annars övervägde man att ockupera kanslihuset, så i alla fall enligt ledaren Anders Carlberg. Palme kom dit för att debattera och de höll på långt in på småtimmarna. Palme och ockupanterna öste mycket galla över varandra de följande dagarna. Palme spelade mycket på antikommunism, då Carlberg var valkandidat för Vänsterpartiet kommunisterna. Palme vann opinionen och studenterna fick ringa stöd utanför de egna kretsarna.

*

Olof Palme var en borgerlig intellektuell med antikommunistiskt tankegods från sin bakgrund. Han närmade sig SAP när det var tomt på framtidsvisioner i ledningen. Framtidsoptimismen efter kriget göddes av en lång ekonomisk boom, som kunde förvandlas till sociala reformer inom kapitalismens ramar med en stark rörelse i ryggen. Palme cirkulerade kring partiets mitt; ibland radikaliserade han SAP eller så radikaliserades han själv, ibland vacklade han eller stod han i vägen för reformer.

Denna del i artikelserien har inte tillräckligt gått in på Palmes roll i välfärdssystemets uppbyggnad 1965-75, utan ska tas upp mer i nästa del. I utrikespolitiken var han mer radikal än i inrikes, även om vi ännu inte har fått se denna sidan hos honom när han blir regeringschef 1969. Han var intimt förknippad med SAP:s och statens förföljelser av oberoende strömningar på arbetsplatserna och i militären. Han förkroppsligade socialdemokratins rädsla för rörelser utanför sin egen kontroll.

Han stod länge och velade på gränsen mellan liberalism och reformert socialism. Aldrig för en enda sekund hade han tvekat om att den svenska arbetarrörelsen skulle gå hand i hand med ett svenskt kapital i nationellt samförstånd. Ändå har vi redan sett tendenser där han tänjer på gränserna för denna ”reformistiska världsstrategi” (i Vietnamfrågan, om upproren i USA:s ghetton). Han var mot allmän socialisering av näringslivet, men såg fördel i att staten tog över LKAB av ”effektivitetsskäl”.

Först på 1960-talet fick han en egen politisk plattform att stå på, även om han redan hade infört tredje världens avkolonialisering som fråga i svensk politik. Sina välfärdsinfluenserna fick han från den anglosaxiska världen; från Kennedys administration i USA, från intellektuella där i USA eller i Storbritannien. Han stod på Bernsteins socialdemokratiska tradition, med en ”moralisk socialism” som inte utgår från att spränga de gränser kapitalismen sätter för produktivkrafternas utveckling.

Inom de lägre utbildningsnivåerna frigjorde han från auktoritärt tänkande om att eleven är som en bank som man kan mata med ”lämplig information”, där barnen drillas istället för att bli socialt fungerande individer. Men i högre utbildningen skrotades traditionen där man med ”fritt lärande” sydde ihop sin egen världsbild och kompetens, och istället anpassade han denna till arbetsgivarnas behov av ”lämplig” arbetskraft. Så kan Palme sammanfattas innan han blev svensk statsminister.

  Intressant?

Annonser
Posted in: Nöje/Kultur