Olof Palme: reformismens gränser och alternativet (2/3)

Posted on 2 juli, 2012 av

0


August Palmberg läste olika biografier om Olof Palme för att uppnå klarsyn om en av de mest populära – men samtidigt även hatade – historiska ledarna för socialdemokratin. Palmes historia indelas här i två delar: från födelsen 1927 till att bli Socialdemokratiska arbetarepartiet, SAP:s, partiordförande och statsminister 1969; och från dess till att han mördades 1986. Tredje artikeln granskar Palmes plats i arbetarrörelsens historia och hur hans politik utvecklades i olika skeden.

(T.v.) Olof Palme blir partiledare på SAP:s kongress 1969. Bakom Palme, Tage Erlander och hans fru Aina ser man kongressparollen ”Ökad jämlikhet”. (T.h.) Palme talar från ett lastbilsflak i Almedalen.

ENHÄLLIGT VALDE SAP:s kongress 1969 Olof Palme till partiordförande, i en akt som närmast förde tankarna till en kröning. Samma år, då han blev svensk statsminister, var väljarförtroendet 50 procent. Förtroendet skulle falla till hälften inför valet tre år senare och aldrig överstiga 35 procent igen. Ändå är det tydligt att aldrig någonsin hade mindre än var fjärde vuxen i Sverige förtroende för honom. I 17 år levererade han: höll ihop partiet, vann val och återtog makten.

Efter hans död har socialdemokrater byggt upp en kult kring honom. Han beskrivs som helgonet, fredsduvan, en internationell frihetskämpe och välfärdsstatens arkitekt; en person vars död gjorde Sverige kallt och i vars frånvaro allt gick utför. Men i en opinionsundersökning 1986 trodde hälften att SAP skulle klara sig bra även utan honom, 30 procent trodde på ingen skillnad och bara var tionde trodde det skulle gå dåligt efteråt. (Svaren från socialdemokrater bröt inte mönstret!)

Kort innan kongressen 1969 var det långt ifrån självklart att Palme skulle bli partiledare. I SIFO:s mätning i augusti 1968 föredrog 46 procent hellre Kister Wickman, medan 26 procent ville ha Olof Palme. Wickman skrev tillsammans med Palme Framstegens politik och som industriminister drev han fram den offensiva näringspolitiken som började 1967, vilken tänktes som en grundpelare i ett utbyggt folkhem. Bland socialdemokrater föredrog 44 procent Wickman mot 37 procent för Palme.

Men opinionen fick ge vika, föga oväntat, för företrädaren Erlander ville ha Palme, så kongressens ombud gav efter. Inte alla gav dock Palme carté blanche. ”I rörelsen växer man genom att man får kritik, man slipas av och lär sig rörelsens sätt att fungera… [men] det kan han inte, för han kom liksom uppifrån”, sade Maj-Britt Theorin. Jan Lindhagen sade 1995 att Palmes bakgrund gjorde honom olämplig till ledare för ett parti som ska representera en politiskt självständig arbetarklass.

Thage G. Peterson menar att det ovanstående ofta överdrivs, särskilt om fackföreningarnas tvivel om Palme. Ordförandena för flera olika fackförbund, bland annat Byggnads Knut Johansson, stödde förbehållslöst generationsskiftet med Palme som partiledare. Säkert var en del från arbetarklassen kritiska mot Palme, reservofficeren från överklassen; men precis som professorssonen Hjalmar Branting steg ner till vanligt folk bevisade även Palme sin äkta övertygelse, förklarar Sven Aspling.

FRAMTILL LUCIA 1969 kunde Palme avfärda radikaliseringen som pågick uti samhället som bara en ungdomsrevolt. Men han hann inte vara statsminister i två månader innan 35 gruvarbetare satte sig i Svappavaara, och strejken nådde snart de större gruvorna i Kiruna och Malmberget. 5000 arbetare höll strejken igång i 57 dagar. I Socialdemokraternas kontor på Sveavägen 68 och i LO-borgen reagerade man häftigt på den vilda strejken, som ”hotade hela den svenska modellen”.

Bland annat så angrep finansminister Gunnar Sträng författarinnan Sara Lidman, som i sin bok ‘Gruva’ hade skrivit om dålig arbetsmiljö, ackordhets och hierarkisk arbetsorganisering inom det statliga gruvbolaget LKAB. Han kallade Lidmans bok för partisk och påstod att den var överdriven, trots att boken reflekterade en diskussion som växte fram inom facket. Hon bjöds upp att tala på strejkmötena, och som det sades så talade hon till skillnad från Sträng med, och inte till, arbetarna.

Gruvarbetarna krävde kraftig löneökning, ackordlönens avskaffande, samma ersättningsförmåner som tjänstemän, fria överdragskläder, ålderstillägg för de över 50 år och sänkt pensionsålder till 60 år. Inget gjordes när arbetarna klagade på buller, silikonalstrande damm och giftiga dieselgaser. Man var ilskna på en amerikansk konsult, som krävde total lydnad uppåt av cheferna och en blind orderlydnad av arbetare. Strejken utlystes mot förbundets vilja av en demokratisk strejkkommitté.

Palmes första reaktion var att han ville åka upp, men rådgivarna avstyrde honom. Detta rörde sig om vältaliga arbetare med stor massmedial uppmärksamhet och stark opinion på sin sida. De förde fram krav som socialdemokrater hade försökt göra till sina men misslyckats med. Kraven riktades mot ett statligt bolag med socialdemokratisk VD; den ökände ”vojjen”, envoyé Arthur S. Lundberg. Palme åkte aldrig, men SAP skickade kunskapare med band till IB upp dit för att hålla honom à jour.

Partiledningen och Palme lyfte fram teorier om att strejken kom efter agitation från invandrade finska kommunister och stor uppmärksamhet fästes på rykten om en strejkledares homosexualitet. Vid ett tillfälle öppnade han en debatt om att begränsa finsk invandring men fick backa när andra talare manade till besinning. Han ville få strejken avbruten och gick balansgång mellan fördömande av den och att medge de brister den blottat . Lokala SAP-ledare hyllade hans statsmannavisdom.

MITT UNDER VILD STREJK sade Palme att LKAB var ett mönster i företagsdemokrati. Palme hade, som sagts, själv yrkat på förstatligande av företaget av effektivitetsskäl en gång i tiden. Vad statskapitalistiska tendenser i ekonomin kan driva fram för ”effektivitet” ser vi ovan. En orsak till missnöjet var också att LKAB var starkt lönsamt, men arbetarna fick hålla tillbaka löner till paritet med Mellansveriges smågruvor. Vild strejk hotade fackets strategi. Palme beklagade i riksdagen:

”En samhällsgemenskap måste byggas så att man kan lita på att ett avtal är ett avtal.”

Redan vid gruvstrejkens första dag hade Palme suckat till Anders Ferm vid morgonkafett: ”Nu förlorar vi valet.” Att han inte fick åka till Kiruna och diskutera var kontraproduktivt, ansåg Palme i retrospekt enligt kollegan Thage G. Peterson. Palme ska ha dragit slutsatsen att ”arbetarledarna svek”. Gruvstrejken (och påföljande strejkvåg) blev ett uppvaknande, att SAP nu tyckte sig måste satsa på att återta arbetsplatserna. 1976 gjorde tillslut Palme besök i gruvorna där det strejkats.

Innan strejken ens var avslutad så bröt vågen av vilda strejker ut, i huvudsak inom den svenska industrins flaggskepp (ASEA, LM Ericsson, SAAB och Volvo); och de fick igenom långtgående krav. Strejkvågen spädde på fortsatt radikalism inom LO och delar av socialdemokratin. Den sammanföll med ökade krav på jämlikhet och statliga ingrepp i näringslivet. LO-ägda Aftonbladet skrev att partiet ”skall inte söka dölja klassmotsättningarna … [utan] klargöra intressemotsättningarna”.

Men även om det kom ett hårt tryck underifrån så var det ändå Palme som formulerade budskapet i den våg av reformer inom arbetslivet som kom på 1970-talet. 1971 stärktes de äldres ställning på arbetsmarknaden. 1972 fick facket vara med och sitta i bolagsstyrelser. 1973 började revideringen av arbetarskyddet som fullbordades i och med arbetsmiljölagen 1978. 1974 kom LAS (lagen om anställningsskydd) och samma år fick anställda rätt att vara lediga för studier och fackligt arbete.

Palmes signum i arbetsmarknadspolitiken var MBL (Medbestämmandelagen) 1976, som sades bära intentionen att ta ifrån arbetsgivarna ensamrätten att leda och fördela arbetet (§32). MBL betydde, enligt Palme, början på ett tredje stadium – ekonomisk demokrati. Detta var ett komplement till den politiska frihet arbetarrörelsen fick som eftergift under hungerrevolten 1918-21 och de sociala trygghetsreformerna på 1930-talet och efter kriget. Palmes retorik spädde på radikaliseringen.

SAP STÖRDES AV KFML(r):are som stod utanför Systembolaget, SKP:are och den nya vänsterns budskap om MBL-reformen var tom och tandlös. ”De höll på att försätta oss i en försvarsposition där vi rimligtvis borde stå starka”, sade Palme i efterhand 1976. När VPK-ledaren CH Hermansson hade klagat över ”tjallare och angivare i facket” svarade då Palme att det rörde sig om att röja ”utländska agenter på svenska arbetsplatser … [som] fackliga förtroendemän hållit ögonen på”.

I efterhand verkar Palmes arbetslivsreformer långtgående och unika, men den idén om tidsandan behöver motvikt. Vid Folkpartiets landsmöte 1967 hade ”företagsdemokrati” – för att minska motsättningarna mellan arbete-kapital – antagits. Partiledaren Sven Wedén ställde sig långt fram i frågan och gav anställda i sitt familjeföretag poster i styrelsen. Sedan gjorde centerledaren Gunnar Hedlund likadant som NCC:s VD. Palme skämdes av att inte kunna briljera över mittenpartierna.

Samma år som gruvstrejken skedde också Palmes polemik mot Vilhelm Moberg. Den senare hade levererat en gruvlig salva mot SAP för att man svikit idealen gälldande monarkin, statskyrkan och första kammaren som programmet hela tiden förordat avskaffa. Men Moberg angrep väderkvarnar, menade Palme. ”[Det finns] ingen anledning att sörja brännande principfrågor som falnat eller pamfletter som skjuter mot anno dazumal”, sade han. Men kravet på republik fick snart liv igen.

En allmän vänstervåg och hårdare TV-bevakning av kungahusets utsvävningar spädde på kritiken av monarkin, och bara högerns politiska ungdomsförbund försvarade monarkin entydigt. 1966 motionerade 32 socialdemokratiska rikstagsmän för en utredning om att införa republik. 1971 kom ”kompromissen i Torekov” där makten och maktens symboler skiljdes åt. I nya grundlagen 1974 skulle kungen fråntas sin roll i politiken, fick inte bilda regering eller delta i dess sammanträden.

Kompromissen kom för att både rojalisterna och republikanerna, i riksdagen och utanför, var betydligt svagare båda två än de ville erkänna. När Palme dock trodde att kungahuset skulle tappa popularitet när den gjordes till ”plym, dekoration” hade han fel. Han insåg inte att parlamentariska systemet förlorat en stöttande symbol som inte hade ersatts med något. Kungahuset skulle därför, som ”stående över partikonflikterna”, bli alltmer populärt samtidigt som politikerföraktet grodde.

POLITIKENS ALIENATION kunde ses statistiskt. Samtidigt som antalet kommunalpolitiker minskade 60 procent på tio år från 1960-talets mitt så ökade den totala personalen där med 300 procent. ”Om politiken inte utformas av människorna själva, blir partierna propagandamaskiner, och människorna förlorar förtroendet för politiken”, menade Palme 1969. Kritik av byråkratvälde avfärdades dock som nya krav på offentliga tjänster i ett ”de stigande förväntningarnas missnöje”.

Palme menade att ett botmedel är om partier och institutioner blir förankrade ute i verkligheten, och politikerna bli mera handlingskraftiga. ”I det ögonblicket människorna börjar svikta i sin tro på att demokratin skall lösa deras problem börjar de vända sig till politiker som har enkla svar”, förklarar han. Men han kunde inte vifta ifrån sig kritiken mot byråkratiproblemet inom offentlig sektor. När han återtog regeringsmakten 1982 efter två valförluster (1976 och 1979) medgav han:

”Om medborgarna upplever att den offentliga sektorn är byråkratisk och svår att komma till tals med, genom onödiga regler, byråkratisk hantering eller ineffektiv resursanvändning, kommer de privata intressena att få näring och stöd i den allmänna opinionen.”

Arbetarklassen tjänade på den offentliga sektorns utbyggnad, och särskilt gjorde kvinnorna det. Ändå har offentlig sektor dominerats av underbetalda ”kvinnojobb” som har fått mycket låg status. Palmes envisa försvar av en sammanhållen välfärd finansierad av skattemedel, en ”social lön” och rättigheter erövrade på kapitalisternas bekostnad, skiljde ju ändå Palme från hans efterträdare som partiledare. Han svarar dem som leker tanken att göra offentlig välfärd behovsprövad som i USA:

”Med en sådan politik skulle vi få en överklass som efterfrågade en utvidgad marknadsekonomisk service och samtidigt krävde en minskning av sådan offentlig service som de inte själva hade någon nytta av. En samhällssektor som bara omfattar de ‘svagaste’ kommer hela tiden att dras med finansieringsproblem, som gör att de tjänster den kan erbjuda blir av sämre kvalitet, trots att deras klienter egentligen har de största behoven. … Det är först när alla har glädje av samhällets tjänster, som alla också har intresse av att dessa tjänster håller god kvalitet.”

PALME FÖRSVARADE offentlig välfärd, helt enkelt, och senare blev det hans viktigaste fråga på 1980-talet. Öppningar för ”förnyelse” inom offentlig sektor motiverades då snarare av 1970-talets byråkratikritik än kapitulation för marknaden. 1970-talets första halva blev en reformoffensiv för SAP och vissa trodde likt 1944 att socialismen skulle genomföras. I SSU:s tidning Frihet 1971 listar Palme reformer för inkomstutjämning, företagsdemokrati, arbetsmiljö och statlig miljöplanering.

När SSU:s socialiseringspropåer diskuterades 1970 kallade Palme dem för ”renläriga reformister”. Därför kritiserades inte Ingvar Carlsson som ställt sig för deras program. Men på kongressen 1972 stödde han Strängs tal mot banksocialisering; bankväsendet var redan starkt reglerat, Postbankens sammanslagning med Sveriges kreditbank gjorde staten till ägare av den största affärsbanken (PK-banken) och allmänna pensionsfonder kan användas för staten att köpa in sig i nyckelbranscher.

Beslutet blev nej till banksocialisering, men en tredjedel av kongressombuden röstade ändå för 1972. På kongressen 1975  sade Palme att socialisering var en taktisk fråga som avgörs från fall till fall, och att han då inte visste om ett sådant fall. Istället borde löntagares medinflytande i företagen vara huvudfrågan, menade han. Palme avvisade vågen av hot om socialisering men förpliktigades inte fortsätta stå emot. Ibland lutade han sig mot socialiseringshotet för att få kapitalets samarbete.

Samma årtionde ökar även statliga regleringsiver över företagen. Politisk representation i bankers styrelser stärktes först från tre och sedan fem personer i riksdagsbeslut 1971-75. Kister Wickman sade på 1 maj 1970 att det var naturligt då bankerna utgör samhällsfunktioner. Valutors reglering gjorde företagsinvesteringar beroende av staten; så även för investeringar utomlands. Riksbanken fick sysselsättningspolitiska direktiv. Regeringen fick hindra företag att sälja aktier till utlänningar.

Regleringar genomfördes i priset för tandläkarvård och läkarmottagning. Kommunalisering skedde av t.ex. busstrafiken och läkemedelshandeln förstatligades. Kommunerna fick privilegier gällande mark och byggande, rätt att beordra tvångsupprustning av fastigheter och stoppa rivningar; samt så utvidgades kommunens förköpsrätt på mark till tomter och aktier i bostadsbolag. Även om nu Palme undvek radikala socialdemokraters krav på marksocialisering så skulle markägandet tämjas.

(Överst t.v.) Palme med frun Lisbet, Tage och Aina Erlander träffar kung Gustav VI Adolf. Precis som Hjalmar Branting en gång räddade monarkin som kompromiss i utbyte mot borgerlig demokrati efter ”svenska revolutionen” 1917, så räddade Palme en monarki i sjunkande popularitet i ”kompromissen i Torekov” 1971. Kungahuset skiljdes då från all politisk beslutanderätt. Men, Palme hade fel i tron att monarkin nu skulle självdö. Istället blev den alltmer populär som stående över ”partikonflikterna” som ”nationalsymbol”. (Överst t.h.) Skärholmsfruarna uppvaktar Palme, och skäller ut honom för att göra arbetarfamiljer bidragsberoende istället för att avskaffa matmoms och införa livsmedelssubventioner. (Nederst t.v.) Anna Lindh, då SSU:s nyvalda förbundsordförande, applåderar Palme på SAP:s kongress 1984. (Nederst t.h.) Internationella kvinnodagen firas i Stockholm med kortare arbetstid i fokus 1981.

SPÄNNINGEN MELLAN DE olika åsikterna och skiljande visionerna inom SAP fick sin näring från samhällskampen ute på arbetsplatserna och i bostadsområdena, på gatorna och torgen. Palme ville gärna framstå som radikaliseringens vän, och då var det avgörande att det hela spreds från studenter till arbetare i vilda strejker, husmödrar, militanta kvinnor, miljöaktivister och folk från Norrland. Palme försökte ge sig in i dialog med dem, och gärna söka upp dem och träffas för samtal.

När regeringen hade lovat bygga en gruva i Stekenjokk i Jämtland som aldrig blev av bad då de arbetslösa att i alla fall vägen dit skulle läggas klart. Efter att ha blivit ignorerade länge nog började sexton arbetslösa gruvarbetare hungerstrejka på Folkets hus. Palme gav efter och anslog en halv miljon till vägbygget. När Skärholmsfruarna 1971 protesterade mot höjda livsmedelspriser åkte Palme dit. Efteråt höjdes barn- och bostadsbidrag, men fruarna ogillade att gå bidragsberoende.

I början av 1970-talet radikaliserades också synen på kvinnor och jämställdhet. Det påverkade dessutom SAP. Organisationer som Grupp 8 och Lesbisk front, som uppstått utanför traditionell arbetarrörelse, demonstrerade tillsammans med S-kvinnor och husmodersföreningar för fler daghem eller mot resultatet av gubbiga sexualbrottsutredningar. S-kvinnor, som länge känt sig ifrågasatta, tvekade inte att använda kvinnoradikaliseringen för att pressa SAP i radikal riktning.

Så även kvinnoförbundet blev radikaliserat, och de antog programmet ‘Familjen i framtiden‘. Detta program strävade att underlätta övergången från en enförsörjar- till en tvåförsörjarfamilj: ändrad äktenskapslagstiftning, för särbeskattning, för föräldraförsäkring, barntillsyn, kortare arbetstid och en radikal abortlagstiftning. Förkortad arbetstid stöddes av breda krafter. Både LO och TCO ställde sig för det på sikt 1976. Samtliga riksdagspartier ställde sig också för kravets genomförande på sikt.

1973 uppvaktade kvinnoförbundet, Unga örnar och andra partiets sidoorganisationer Olof Palme med kravet på sex timmars arbetsdag för alla. De hade nu bestämt sig för en generell förkortning av arbetstiden. För LO visades dock kravet gälla på mycket lång sikt, att man inte tänkte lyfta ett finger för det och inte ville se någon kvinnlig inblandning i arbetstidsfrågorna. “Sextimmarskravet skämtades bort av männen – och kvinnorna fnissade uppgivet”, beskrev Aftonbladet situationen.

FÖR PALME VAR sextimmarsdagen ett projekt på mycket lång sikt, och han förespråkade en särlösning för föräldrar till små barn. Förvånansvärt godtog inte kvinnoförbundet delreformen, vilket, med tanke på hur kontroversiellt det kravet är idag, hade gjort det lättare att ta nästa steg. När så kravet senare lyftes ur det familjepolitiska programmet så försvann det från den politiska dagordningen. När kravet inte skulle drivas i valet år 1976 så bröt missnöje ut i kvinnoförbundet.

Så för att kvinnoförbundet ställde en egen motion till riksdagen om en åttonde kvoterad månad i föräldraförsäkringen reserverad för män, och gick förbi riksdagsgruppens förtroenderåds ständiga avslag, hade Palme blivit på krigsstigen. För Palme underordnades jämställdheten partitaktik och budgethänsyn. Krav på att män ska ändra sina beteenden ogillade han, och han var inget föredöme gällande hemarbetet. Men det fråntar inte honom sin roll i jämställdhetpolitikens implementering.

Men Palme tappade masken här. Först verkade han för att rörelsens olika delar ”knyter ihop” sina ståndpunkter till en ”offensiv position” (delreformen för småbarnsföräldrar). Men efter S-kvinnors ”kupp”, som egentligen var en könskonflikt, vred Palme saken till att handla om personangrepp på honom. Enligt honom vreds nu saken 20 år tillbaka i tiden och blev återigen bara en ”kvinnofråga”. Han tog på sig offerrollen och fick allas sympati, medan kvinnorna utmålades till att vara ”gorillor”.

LO, med sin klassdemagogi (inte perspektiv), ville underordna kvinnan under ”klassen”. Det löste Palme med att satsa på de sämst avlönade kvinnorna som vid denna tid hade kortast utbildning, minst inflytande och blev mest utslitna. Får dessa igenom sina lönekrav, menade Palme, skulle det få stora jämställdhetseffekter; och fler husfruar måste ut i arbete. I Palmes skola skulle för första gången könsrollerna brytas ner och åtgärder vidtogs för att minska könsbundna val inom skolan.

I abortfrågan fanns inre krafter i socialdemokratin som stod emot. Kristna Broderskap var mot fri abort och vissa backade efter att norska Arbeiderpartiet förlorade röster på ett ”alltför radikalt” aborträttsförslag. Palme var inte själv någon pådrivare för abort. Under 1970-talets första hälft var, som sagt, sextimmarsdag med bibehållen lön kvinnoförbundets huvudkrav. Men kravet drevs som en fråga om arbetstid istället för jämställdhet, så LO valde att ta ut tiden som semester istället.

PALME GICK MEDSTRÖMS av stark politisk intuition. Framtill mitten av 1970-talet drevs en serie reformer för att uppnå jämställdhet igenom: särbeskattning, föräldraförsäkring, en kraftigt utbyggd barnomsorg och fri abort. Stadigt ökade kvinnors representation i SAP. 1974 var andelen kvinnor i riksdagsgruppen 20 procent. På kongressen 1975 fördubblades antalet kvinnodelegater till tredjedelen och första kvinnan kom in som ordinarie ledamot i partiets Verkställande utskott.

Det tal Palme höll på partikongressen 1972 om ”Kvinnans jämlikhet” ses som en vändpunkt i SAP. Men varför kom inte vändpunkten med Erlanders tal på kongressen 1964 då skriften med samma namn, en skrift av Palme kallad ”in i helvete radikal”, presenterades? Den hade ju krävt kvinnors rätt till arbete, barntillsyn i offentlig regi och kortare arbetstid. Palme hade följt hela debatten om jämställdhet under 1960-talet och tog nu det initiativ som sades synliggöra kvinnan inom rörelsen.

Kontexten hade nu ändrats. De inflytelserika män i partiledningen som motsatt sig ett nytt kontrakt mellan könen blev svagare i förhållande till partiets radikala och ofta unga förespråkare för större jämställdhet under yttre tryck. I skiftet mellan sent 1960-tal och tidigt 1970-tal fick de skjuts av en vänsteriktiktad studentrörelse och en utomparlamentarisk kvinnorörelse. Dessutom hade en skara inflytelserika vänsterintellektuella i kultureliten nått styrkepositioner inom offentlig mediedebatt.

På partikongressen 1972 presenterade Palme förslaget med en särskild jämställdhetsdelegation i Stadsrådsberedningen, vilken hade ett brett mandat och skulle vara en sorts ”gerillagrupp”. Den gav könsperspektiv på förslag till prepositioner, höll Harpsundskonferenser om jämställdhet och läxade upp departementen angående brist på kvinnorepresentation i utredningar. Palme tryckte på motsträviga statsråd och rensade diskriminerande lagar, så han backade själv upp dess arbete.

Nu beskattades såväl gifta som ensamstående, med eller utan barn, lika; och höginkomsttagare fick betala mer i en mer progessiv skatteskala. Men då skatteskalorna inte skyddades mot inflationen som nu drev på som aldrig förr, drabbades arbetare som fått högre lön av skattesmäll. 1970 hade en genomsnittlig ensamstående industriarbetare betalat 52 procent i marginalskatt och 41 procent om han hade hemmafru. 1976 betalades 65 procents marginalskatt, oavsett civiltillstånd och barn.

(Vänster sida) Överst ser du LO-tidningen 1975, när Rudolf Meidner lägger fram sitt förslag gällande löntagarfonder. Nederst ser du Kjell-Olof Feldt skriva sitt berömda rim ”löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit” 1983. (Höger sida) I fjärde oktobermanifestationen 1983 deltog så mycket som 100,000 människor i Stockholm i protesten mot löntagarfonder. Det var största borgerliga gatumobiliseringen sedan Bondetåget 1914. LO försökte ”koka storkapitalisterna långsamt till döds som en groda”, vilket floppade. Palme petade bort fonderna från dagordningen genom utmattningsmetoder.

DE REFORMER SOM radikaliseringen fick i eftergift stärkte ställningen på arbetsmarknaden för kvinnor, vilket hade en moderniserande effekt på klassförhållandena i samhället i stort. Den största möjligheten till inkomstkarriär under den tiden fick de 70 procent av kvinnorna med lägst inkomst (och de motsvarande 30 procenten som hade lägst inkomst bland män). Kvinnorna var dessutom ”vinnare” sysselsättningsmässigt: de stod för den absoluta merparten av tillskottet på arbetskraft.

1975 kom en ny fråga upp på tapeten. En viktig del i upptakten hade varit den motion 305 som fackförbundet IF Metall hade ställt till LO-kongressen 1971. De föreslog en investeringsfond som skulle mobilisera medlemmar i avtalsrörelsen för egen kapitalbildning och att styra investeringar, oberoende av vem som hade regeringsmakten. Så fyra år senare lade Rudolf Meidner fram sitt 120 sidors förslag där en del av vinsterna i form av aktier överförs till fonder under fackens kontroll.

Meidner räknade på att efter mellan 25-75 år skulle systemet kontrollera en majoritet i de flesta företagen. I två viktiga avseenden bröt detta skriftliga förslag mot den linje som dittills hade rått för socialdemokratin, och främst Palme, inom reformistisk strategi. Dels angreps koncentrationen och makten över ägandet, som fördes över i ”arbetarnas händer” (via deras organisationer), och dels så skedde detta också genom att, som sagt, fackföreningarna och inte staten tog över medlen.

LO höll ett rådslag med medlemmarna, som entusiastiskt sade ”kör”. Ett förslag enligt Meidners rapport antogs av LO:s kongress 1976. Men Palme gav en egen tolkning av förslaget. ”Meidners förslag är en konkret modell att ge löntagarna delaktighet i förmögenhetsbildningen”, sade han. ”Det stör inte marknadsekonomin.” Han var orolig att förslaget skulle skapa motreaktioner från näringslivet och de borgerliga partierna, och att det skulle bli en huvudfråga i valet 1976.

Först hade Palme reagerat genom att försöka få bort frågan från den politiska dagordningen i valet, och det blev nästan helt knäpptyst om fonderna på partikongressen 1975. Som vanligt ville han att SAP skulle lämna över allt till en utredning som i tysthet kunde begrava frågan på sikt. Han försökte tona ner förslagets radikalare delar och hoppades LO:s kongress skulle mildra det. Palme sade att:

”Meidners förslag är produktionsvänligt eftersom kapital stannar i företaget, medan ett vinstdelningsförslag skulle beröva företaget pengar.”

INFÖR VALET 1976 utmålades SAP av Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) som oförmögna att stå emot ”socialisterna i LO”. I facket hade man inte bara ställt sig för en en skärpning av Meidners förslag utan också uttalat sig för att marken i Sverige bör socialiseras. Moderaternas ledare Gösta Bohman hade länge varnat för SAP:s socialiseringsiver och centerledaren Tobjörn Fälldin vittrade ”hot mot demokratin” medan Folkpartiets Per Ahlmark kampanjerade att fonderna måste skrotas.

Palme hukade, sade att socialisering inte var en inriktning man skulle slå in på och tog ett tydligt avstånd från socialisering av marken. Han försökte ta frågan från dagordningen genom att hänvisa till att utredningen om dem knappast skulle bli färdig ens inför nästa valrörelse. I allmänna termer försvarade han arbetarnas rätt till inflytande, men envisades då att denna skulle gå genom MBL och undvek sorgfälligt makttemat. Valförlusten 1976 skulle han skylla på LO:s socialiseringsjargonger.

Efter valet sökte sig Palme på en kompromiss med Folkpartiet och TCO. Men näringslivet kände sig svagt och utsatt, vilket Moderaterna utnyttjade som bas. Initiativet återtogs i en antisocialistisk och marknadsvänlig kampanj med stora summor pengar i ryggen. 1977 gick SAF ut i kampanjen ”Fri företagsamhet – bra för Sverige” som två år senare uppföljdes med  ”Satsa på dig själv”. 1978 grundades Timbro, tankesmedjan med uppgift att ”kritiskt granska vänstern och välfärdsstaten”.

Som central uppgift ställde sig SAP att få LO att enas om ett förslag i en gemensam arbetsgrupp. Strax innan arbetsgruppen skulle avlägga rapport 1978 gjorde Palme ett utspel och krävde att hälften i företagens styrelser skulle tillsättas med löntagarrepresentanter, vilket salufördes som radikalt. På sommaren lade han fram ett nytt förslag inför LO, och av ledningens tystnad trodde han det godtagits. När det sedan avvisades inför partistyrelsen reagerade han barnsligt nog såhär:

”Det är klart att vill inte LO ha det här inflytandet, ska vi inte driva frågan.”

Palme och SAP fortsatte successivt att urholka förslaget, och 1981 presenterades ett nytt förslag tillsammans med LO. ”Man kan begripa om näringslivets folk blev upprörda av Meidnerförslaget, men det kan man inte gärna bli av det nu aktuella förslaget”, sade Palme lugnande. Denna humbug ägde visserligen inte rum utan protester inom rörelsen, av ledamöter som Anna-Greta Leijon eller SSU:s ordförande Jan Nygren. Men utmattningsmetoden ledde inte till uppror, utan till passivitet.

URVATTNANDET AV förslaget lugnade inte borgarna utan ingav kapitalisterna ett sällan skådat självförtroende. Istället för att klinga av med brösttonerna så organiserades de största borgerliga mobiliseringarna sedan Bondetåget 1914 i de så kallade fjärde oktoberdemonstrationerna mot fonderna. Inför valet 1982 gjorde arbetslöshet, budgetkris och alla de åtstramningar som den borgerliga regeringen genomfört att fonderna hamnade långt ner på väljarnas prioritetslista.

Efter att SAP vann valet hösten 1982 begränsades ytterligare förslaget. Spärrar för löntagarnas ägarandel sattes till tio procent, regeringen tillsatte nu fondstyrelserna istället för facket och medel tillförs bara högst sju år. När förslaget slutligen hamnade i riksdagen var allt i ursprungsförslaget borta: medel att bryta ägarkoncentration, överföringen i arbetares händer, ekonomisk demokrati, vinstdelning och resurser till fackliga studier. Göran Greider reflekterade om saken i sin Palme-bok:

”Förstod Palme vilket det problem var som fonderna skulle lösa? Det är faktiskt oklart om han gjorde det. Meidners förslag var egentligen det väl genomreflekterade svaret på en oönskad konsekvens av den solidariska lönepolitiken, alltså att lika lön för lika arbete gällde som princip på svensk arbetsmarknad. Solidarisk lönepolitik innebar att lönerna i vinstrika företag inte skulle subventioneras med lägre lönekrav. Det gjorde emellertid att ett löneutrymme blev kvar i de mest lukrativa branscherna som inte togs ut i avtalsförhandlingarna; det var de berömda ‘övervinsterna’. Vem skulle ha makten över dom? Själva ordet övervinster retade SAF och högern mer än mycket annat.

Men den solidariska lönepolitiken skulle, om den fortsatte, generera en enorm förmögenhetskoncentration hos några få kapitalägare. Det visste LO. Meidners fonder var därför ett genialt sätt att ge löntagarna makten över det överskottskapital som fanns i företagen, utan att det togs ut som inflationsdrivande löner som dessutom skulle späda på inkomstskillnaderna. Meidner själv kallade ibland sitt förslag ‘syndikalistiskt’, eftersom tanken var att kapitalet skulle stanna kvar i det enskilda företaget men under fackets kontroll. Det är alltså tveksamt om Palme förstod vidden av dilemmat Meidner försökte lösa.”

Är Greider naiv? Försöker han här rädda en falsk, men väl profetisk, reformism? Av allt som hittills visats om Palmes roll leder trådarna till en medveten utmattningsmetod mot arbetarrörelsen. Men lämna det åt sidan en stund: vad hände då med fondförslagets spillror? I ‘Dagens arbete läser man att Carl Bildts regering avskaffade dem 1992. Tillgångar har sålts till investmentbolaget Bure, som bl a startade det privata vårdbolaget Capio och ett textilbolag där anställda behandlas som livegna.

I MILJÖFRÅGAN och om kärnkraften kom Palme alltmer i konflikt med sin tids strömningar. ”Bonderörelsen” och det som kallades ”gröna vågen” vände sig alltmer mot honom – och vice versa. På 1950-talet var Centern (som då hette Bondeförbundet) SAP:s främsta samarbetspartner i att modernisera, rationalisera och urbanisera Sverige. Då fick de senare ett starkt inflytande över jordbruks- och regionalpolitik, vilket försäkrade de större jordbruken goda villkor och inkomster.

De drabbade var småbönder, småföretag och andra landsbygdsfolk, oförmögna att försörja sig på traditionellt vis, slogs ut och tvingades i stora flyttlass intill städerna. Under två årtionden från 1950- till 1970-talet tvingades hela 1,3 miljoner människor in till städerna och missnöjet, som smittade städernas nya medelklasskikt, ökade mot urbaniseringen. 1968 sade sig Centerledaren Hedlund vara oppositionell mot SAP, men den definitiva brytpunkten kom med Torbjörn Fälldin.

1971 protesterade miljöaktivisterna i Alternativ Stad mot avverkningsplaner gällande några alnar i Kungsträdgården. Då gick Palme till stormattack, kallade dem utvecklingsfientliga reaktionärer och uppmanade till försvar av representativ demokrati istället för att hylla ungdomarna. Även deras närdemokratiska koncept och stormöten angreps som en ”den rent fysiska röststyrkan[s]” tyranni. Även om han till viss del hade rätt, cementerades bilden av SAP som ett tillväxtfixerat betongparti.

Kärnkraftsolyckan i Harrisburg, USA, ägde rum 1979. En stor rörelse bröt ut mot kärnkraften. SAP bröt pakten med borgarna att sköta energifrågor i samråd. Palme fick med sig Folkpartiet, så en majoritet drev igenom första folkomröstningen sedan ATP 1957. Men norska socialdemokratins misslyckande i EEC-omröstningen 1972 var en varning för att hamna i samma fack som högern. Så Palme stötte bort Moderaterna med kravet att framtida kärnkraft ska uteslutande ägas offentligt.

SAP fick egen röstsedel (linje 2) mitt emellan kärnkraftsivrarnas linje 1 och moståndarnas linje 3 om totalstopp och en avveckling inom tio år. Palme fick kritik för politiskt rävspel, då SAP var mer överens än oenig med Moderaterna. I och med iranska revolutionen 1979 tappade alarmisterna mark i frågan, då oron för oljebrist blev större. ”Linje 3 utsätter svenska folket för elände”, hetsade Palme. Han ville skrämma komikern Tage Danielsson att linje 3 bestod av ”trotskister och sådana”.

(Danielsson förlöjligade Palme och sade att han ”bör ha blivit bra förvånad … när det visade sig att några trotskister och såna utgjorde 39 procent av befolkningen”. Linje 3 var en bred folkrörelse omfattande två riksdagspartier – det ena borgerligt, socialdemokraterna Ulla Lindström och Alva Myrdal, gröna vågare, 1970-talets sociala rörelser, kulturfolk, akademiker och nobelpristagare.)

*

SAMTIDIGT SOM Palme blev statsminister 1969 tar en hundraårig period av nästan oavbruten tillväxt slut. Sverige låg på andra plats i Europas välståndsliga efter Schweiz, men nu skulle man sjunka. 1970 låg Sverige på fjärde plats, 1980 på åttonde plats och 1990 på nionde plats. På 1960-talet låg Sveriges tillväxt på 3,9 procent mot 3,8 procent inom OECD. På 1970-talet  låg Sveriges tillväxt 1,6 procent mot OECD:s 2,2 procent. På 1980-talet 1, 7 procent mot OECD:s 2,2 procent.

Kapitalismen krisade nu allt djupare och drogs från 1970-talets slut ”igång med den finansiella ekonomin som dopingpreparat och bara några år in på det nya decenniet stod land efter land inför fyrverkerierna på börsen”, skriver Greider. ”I det tidiga åttiotalets Sverige går en historisk gräns: 1981 nådde inkomstutvecklingen sin kulmen. Därefter började inkomstskillnaderna åter öka.” Palme kände att högervinden hade anlänt, så hur skulle han hantera den nya situationen?

I Jom Kippurkriget utbrott mellan arabstaterna och Israel 1973 så slog oljekrisen igenom, då oljan användes som ett politiskt vapen. I efterhand har ekonomer hävdat att Sverige försökte undslippa krisen med kontracyklisk politik. Tidigare hade man försökt sig på motsatsen: att förmå LO att hålla tillbaka lönekraven i avtalsrörelsen i utbyte mot sänkta skatter. 1971 hade regeringen fört kraftig åtstramningspolitik för att pressa tillbaka inflationen och återställda balansen i utrikesaffärerna.

I visst avseende hade man lyckats, men medaljens baksida blev att arbetslösheten steg från bara någon procent till att hamna på mellan 3,5 till 4 procent i slutet av året. Regeringen kom i konflikt med fackföreningarna. LO:s ordförande Arne Geijer angrep med hård ton regeringens ekonomiska politik – och han var inte ensam. Folkpartiledaren Gunnar Helén talade om förlorade år för Sverige och socialdemokratiska kommunalråd angrep både Palme och Sträng. Palme blev allt mera oroad.

Arbetslösheten fortsatte stiga. Regeringen delades i två läger gällande den ekonomiska politiken och arbetslöshetsbekämpningen. De äldre statsråden stödde finansminister Sträng medan de yngre stöttade Palme. I oktober 1971 satte regeringen in ett program för att höja sysselsättningen. Detta program innehöll stimulanser till industri, kommuner och konsumenter – främst barnfamiljer och pensionärer. Man ville dryga ut köpkraften, men det stora genombrottet skulle aldrig infinna sig.

HÖSTEN 1974 sänkte finansminister Sträng momsen temporärt med tre procent, barnbidragen höjdes och subventioner på livsmedel infördes. Riksdagen tog initiativ till Stålverk 80 i Luleå, ett jätteprojekt med statlig sponsring. Det stod i kontrast till Västtyskland, där man bitit i det sura äpplet med åtstramning och ”inflationsbekämpning”, vilket för en tid var plågsamt och ledde till ännu högre arbetslöshet. I början gick det bra för svensk ekonomi, men sedan slog det tillbaka.

Kombinationen av stimulerad efterfrågan och trygghetslagar gjorde att lönekostnaderna ökade stort under kommande år. Ovanpå detta kom höjda arbetsgivaravgifter. Trygghetslagarna som gjorde det svårare för företag att reducera personal medförde minskad produktionen per timme, vilket ledde till att konkurrenskraften föll som en sten. Svensk industri hamnade i en kostnadskris och med en ”stelare” arbetsmarknad blev företagen tveksamma till att anställa i högkonjunkturer.

Med överbryggningspolitiken slog inte krisen ut i sin fulla vidd, men den löste inga grundläggande problem. Ungdomarna fick svårare att komma in på arbetsmarknaden. Industri- och lagerstöden gjorde att de mindre lönsamma företagen klarade sig och att mer konkurrenskraftiga inte blev lika lönsamma. I lagren låg fel varor till fel pris. Den sedan stagnerande efterfrågan på arbetskraft ledde till att många fick lämna torrdockorna och vävstolarna i en massa konkursfärdiga industriföretag.

När Palme sade att borgarna 1976 kom till makten med ett ”dukat bord” var det en sanning med modifikation. Visserligen var både statsskulden och arbetslösheten relativt låg, men kostnaderna för överbryggningspolitiken slog igenom fullt ut. Sverige undkom visserligen den internationella lågkonjunkturen 1975-76 men missade därefter högkonjunkturen 1977-78. Exportvaruindustrin lamslogs. En stor omstruktureringskris angrep skeppsvarven, stålet, gruvorna och textilindustrin.

Några alternativ till krisbekämpning än via ”keynesianism”, som socialdemokratin 40 år innan introducerade, ville ingen veta av. Så även en borgerlig regering pumpade in investeringspengar, höll en ”akutmottagning” för industrier på fallrepet och upptog vissa konkursföretag inom statligt ägda koncerner. Ironiskt nog genomförde en borgerlig regering Sveriges första förstatliganden. Och eftersom de social utgifterna dessutom fortsatte att öka så tillkom saftiga budgetunderskott.

OPPOSITIONSÅREN var en tid då Palme försökte skärpa kritiken av den borgerliga regeringens ekonomiska politik, vilket var svårt. De förstod inte krisens djup och använde därför samma medel för krisbekämpning som socialdemokratin. Palmes dilemma var, då han å ena sidan kritiserade regeringen för slapphänthet med statsfinanserna och att han å andra sidan krävde mer insatser mot industrikrisen. Retoriken var ogenomtänkt och luddig; mötte inte entusiasm i rörelsen eller media.

”Avsaknaden av strategi syntes tydligt i hanteringen av stålverk 80”, förklarar Klas Eklund i sin Palme-biografi. ”Kalkylerna för bygget visade sig vara alldeles för optimistiska, och den nya borgerliga regeringen lade ner projektet direkt efter valsegern 1976. Palme lovade att det skulle återupptas efter en socialdemokratisk valseger – men så blev det inte. Efter 1982 hade den aktiva industripolitiken begravts även av socialdemokraterna.” Så tomma tunnor skallrar mest alltså?

Efter valförlusten 1979 tog SAP avsteg från traditionalismen då Gunnar Strängs högskattepolitik byttes ut. Kjell-Olof Feldt steg fram och krävde sänkt marginalskatt. En skattepolitisk vändning förbereddes i ett rådslag inför partikongressen 1981. Borgarna var oeniga, då Moderaterna ville sänka skatterna mera än Centern och Folkpartiet. Palme utsåg här Feldt, inte Sträng, att förhandla med regeringen. I ”den underbara natten” splittrade Feldt borgarna, så Fälldinregeringen sprack.

Feldt hade fått med sig mittenpartierna för en överenskommelse, så Moderaterna hoppade av i vredesmod. Förklaringen var att Moderaterna ideologiskt hade vänt sig i nyliberal riktning, bort från traditionell socialkonservatism. Dess ungdomsförbund (MUF) blev på 1970-talet mer kritiska mot ”välfärdsstaten”. Partiledaren Gösta Bohman var populär inom MUF, då han kampanjerade för delvis uppluckring av välfärden, för ”ny individualism” och ett ”ökat personligt ansvarstagande”.

Våren 1979 föll alla bitar på plats: Margaret Thatchers valseger i Storbritannien, svenska modellen kollapsade på arbetsmarknaden, SAF:s nyvaknade ideologiska svansföring och att den nyliberala tidskriften Timbro som precis hade startat upp. Nu blev Moderaterna för första gången sedan 1958 det största borgerliga oppositionspartiet med 20,3 procent av rösterna. Röstandelen ökade med fem procentenheter sedan förra valet och med Bohman som partiledare fördubblades väljarstödet.

”Den svenska modellen föddes i Saltsjöbaden 1938” (bild 1) står det i bildtexten till en artikel i TCO-tidningen. Man skulle kunna lägga till, med lika stor sanning, ”och dog i storkonflikten 1980” (bild 2).

1981 TILLSATTE SAP en krisgrupp på fem man, där Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt ingick. Den uppvisade tydligt att nyliberala idéer intagit socialdemokratin. När gruppens rapport, Framtid i Sverige, kom ut sommaren 1981 ordinerades vissa beska piller. Såhär skriver Klas Eklund om den:

”Konsumtionens andel av efterfrågan skulle minskas och investeringarna ökas, och för det krävdes att socialdemokraterna accepterade att investeringarna blev lönsamma. Den offentliga sektorn borde moderniseras och bli mer produktiv. För första gången sedan 1932 sades tydligt att vågen fram gick genom expansion av den privata sektorn – inte den offentliga.”

Inför valet 1982 begränsade sig SAP till fyra relativt billiga vallöften: statsbidrag till barnomsorgen (åt barnfamiljerna), värdesäkring av pensionerna (åt pensionärerna), statsbidrag till  a-kassan (åt de arbetslösa) och avskaffandet av karensdagarna i sjukförsäkringen (åt LO). Längre in i valrörelsen lyfte Palme alltmer fram keynesianism, med slagordet ”svängrum, inte svångrem”. Han förklarade att partiets valprogram ledde till jobb, ökat bostadsbyggande och att ekonomins hjul skulle snurra.

Missnöjet växte mot den borgerliga regeringens besparingsprogram, regeringskriser och krisen i ekonomin. 1980 ägde största arbetsmarknadskonflikten rum i svensk historia sedan storstrejken 1909, då SAF lockoutade 750,000 arbetare. De krävde ett nollavtal samtidigt som LO krävde 11,3 procent i lönepåslag, så de kunde inte mötas. Stillastående kollektivtrafik, stängda flygplatser och de allt kortare nyhetsinslagen vittnade om att Sverige inte längre var arbetsfredens förlovade land.

Regeringens införande av karensdagar i sjukförsäkringen fick Palme att se rött, och han återfick sin stridslusta. Väljarna blev påminda om år 1959 då högern ville att det skulle ta sju karensdagar innan sjukpenningen utbetalades. ”Högerns politik är klasspolitik, riktad mot de människor i samhället som har det sämst”, hade Palme sagt. Detta var endast en lyckad taktik för att få över missnöjet på Socialdemokraternas sida, och blott för en ”mjukare” politisk kurs i samma riktning.

Så när Palme återtog makten 1982 erbjöds, som man kunde väntat sig, för första gånget inte något socialt reformprogram, utan bara ett löfte om att hejda den ekonomiska krisen. Inte heller fanns svar på en ny situation där förhållanden av varaktig arbetsfred brutits. Palmes alternativ bestod helt enkelt i att SAP skulle ”pröva” vart och ett av borgarnas besparingsförslag, och gå med på de som det fanns fog för men förkasta paketet i dess helhet för att det var fördelningspolitiskt orimligt.

NÄR HÖGERGIREN inleddes tröstade sig Palme med en mekanisk teori av historikern Arthur Schlesinger som han hade brevväxlat med. Schlesinger, som varit en av de unga lejonen i John F. Kennedys stab, menade att politiska vågor går i 15-årscykler (så snart vänder det igen, hade Palme hoppats, men under tiden måste landvinningar konserveras). Samtidigt kände han oro för MUF:s radikalisering och det tomrum från splittrade borgerliga partier som fylldes av ett politiserat SAF.

I Dokument inifrån-dokumentären Novemberrevolutionen framstår närmast svensk ekonomis marknadsanpassning och SAP:s högervridning på 1980-talet som något obegripligt, som en ”ond konspiration”. Men det är en fullt begriplig växelverkan mellan kollapsen för efterkrigstidens boom i ekonomin, tilltagande arbetarkamp, samt kapitalets sätt att anpassa sig och hur dess sviktande förtroende pressar såväl blåa som ”röda” regeringar att höja investeringsviljan i Sverige o.s.v.

Detta gav naturligtvis utslag inom SAP, som sedan länge hade inkorporerats i kapitalismen och utgjort den borgerliga statens vänsterparti. Rörelsens intellektuella ansåg att vad som behövdes var en bättre relation till nationalekonomer, så Socialdemokratiska ekonomföreningen bildades. SAP började rekrytera på Handelshögskolan, och dessa rekryters ledande kraft blev Klas Eklund. De ville frigöra partiet från traditionellt ekonomiskt tänkande och ge det ”en pool av hjärnkraft”.

Tillsammans med Feldt, som blev SAP:s ekonomiska talesperson efter Sträng, ledde ekonomerna Odd Engström och Erik Åsbrink nu diskussionerna om den nya ekonomiska politiken. De ingick i tidigare nämnda socialdemokratiska krisgrupp, och de skickade ut ett formulär till medlemmarna i partiet för att testa idéer i deras krisprogram om fler karensdagar i sjukförsäkringen, några timmar längre arbetsvecka i ett par år och mer rörlighet på arbetsmarknaden. Reaktionen skulle bli häftig.

Redan innan valet började ekonomerna Åsbrink och Michael Solman planera en superdevalvering – nedskrivning av kronans värde med 20 procent. Detta efter att borgarna redan devalverat fyra gånger på fem år, med totalt 25 procent. En oundviklig följd skulle bli kraftig prishöjning på varor som importerades och ökad inflation samtidigt som arbetslösheten skulle öka. Dilemmat på 1980-talet var att priset för sanering av ekonomin betalades av arbetarna och vinsterna tillföll kapitalet.

EKONOMKLUBBISTERNA flyttade in i rörelsens maktcentrum, men det var ingen ”ond skara konspiratörer” som ”infiltrerade SAP”. För partiets strategi för sociala reformer hade samförstånd mellan klasser, inte klasskamp, som grund. Och om det leder till reformoffensiv i goda tider (och även hänger kvar några år till), så måste strategin i längden leda till kontrareformism när kristider kommer. Ekonomerna rationaliserade vad de gjorde som enda vägen till välstånd och jobb på sikt.

Nu föreslogs en tredje väg mellan borgarnas definitiva åtstramningar och den keynesianism som bara skulle förvärra situationen. Expansiva och åtstramande åtgärder kombinerades för att främja produktion. Sociala förmåner (subventionerade läkemedel, företagshälsovård och bostadsräntor, samt änkepensioner, studiemedel och vissa kommunala bidrag) fick sämre villkor. Regeringens akut för krisdrabbade företag stängdes. De sista stora varven och Mellansveriges gruvor försvann.

Protester haglade i rörelsen och starkast från LO. Det talades om ”Rosornas krig”. Sten Andersson mötte hundra arga byggarbetare som klagade att investeringsviljan inte ökat trots stigande vinster i företagen. Anna Lindh klagade över att inte öppet få bestrida u-hjälpens sänkning. Mona Sahlin undrade vad SAP stod för och finansdepartementets prognoser ifrågasattes av Jan Nygren. Gertrud Sigurdsen liknade krigsgruppens formulär med SAF-propaganda och hon fick Gunnar Strängs stöd.

Höga partisters vägran att godkänna devalveringsförslaget innan valet höll inte i sig. Efter valet lät sig Feldt övertygas och Olof Palme gav med sig efter en stunds tvekan. ”Jag tror ändå på det stora klippet”, sade Palme. ”Det passar mitt temperament bäst.” I allmänhet blev Palme upprörd över den ”griniga stämningen” och ansåg att det var ”farligt om den sprider sig”. Han hade även tidigare ansett att krisgruppens förslag varit ”intressant” och gett klartecken till bytet av ekonomisk politik.

När Palme 1984 ville ingripa i avtalsrörelsen fick han såväl industriarbetare som offentliganställda emot sig. ”I mina ögon har Palme alltid varit en friherre”, sade en bitter SSAB-arbetare. ”Han har inga rötter bland oss.” Surt såg Palme hur löneökningarna blev i snitt 3 procent högre än vad han velat. Våren 1985 kom åtstramningar ånyo och bensinskattehöjningar. Höjda barnbidrag gav ingen verkan mot att SAP sjönk i opinionen (till 39 procent) och nu var det bara ett halvår kvar till valet.

”Det här är en av de sista bilderna på Olof Palme i livet. Den är tagen 25 februari 1986 när han som dåvarande statsminister besökte Pilgrimstad och den då nedläggningshotade boardfabriken. Han möttes av oroliga Pilgrimstadbor som hade ägnat en stor del av veckan åt att skriva plakat. Många skolbarn mötte honom. Bilden är tagen av den tidigare ÖP-fotografen Sten Eklund. Två dagar senare mördades Palme på öppen gata i centrala Stockholm.” Källa: ÖSTERSUNDS-POSTEN.

SAP VANN VALET 1985 med ett elegant försvar av den offentliga välfärden och sköt upp till 44,7 procent i opinionen. Mitten av 1980-talet hade präglats mycket av regionalpolitik. Thage G. Peterson som arbetade vid sidan av Palme denna tid anser att regeringen omöjligen kunnat stoppa centraliseringen på storstäderna och omstruktureringen av glesbygden, att man endast kunde mildra marknadsekonomins skadeverkningar och bygga upp det nya som ska ersätta det gamla.

Kockums varv i Malmö, som producerade för lager, fick inga beställningar, så Palme förordrade en nedläggning. Men här tillfördes en miljard kr till ett marint undervattentekniskt centrum, ett nytt investeringsbolag och otaliga andra industri- och arbetsmarknadsåtgärder.  Utöver det fick Saab stöd för att bygga en fabrik där. Men i Skåne gick folk ur SAP i protest och på Kockums klagade både Verkstadsklubben och VD:n. Palme ringde upp Skånes landshövding Bertil Göransson i vredesmod:

”Ni kommer att reta övriga Sverige på er. Satans skåningar.”

Ett annat exempel var när Palme gjorde besök i Pilgrimstad i Jämtland under februari 1986. Där hotades Board-fabriken av nedläggning och barn hade samlats för att motta Palme med skyltarna ”Rädda vårt Pilgrimstad”, varför han rördes till tårar av barnens allvarliga ansikten. Han ställde sig på en låda för att hålla tal till barnen om hopp och framtid. Något som faktiskt blev framgångsrikt under Palmes tid var satsningen på skid- och turismprojektet i Åre, som också ligger i Jämtland.

De sista åren hade Palme varit en trött politiker. Moderaterna hade utmanat SAP:s hegemoni över nationen, men några broschyrer och motioner från det partiet som begärde ”systemskifte” väckte Palmes ilska. ”Vill ni avskaffa den svenska modellen?”, blev den retoriska beskyllning som haglade. Nya folkpartiledaren Bengt Westerberg ville profilera sig och tog avstånd från moderatledaren Ulf Adelsohns mindre lyckade uttalanden (om ”arbetslösa negrer” o.s.v.). Högern drevs till defensiv.

I januari 1986 hade den socialdemokratiska regeringen lagt fram sitt sedvanliga budgetförslag, där man kunde höra toner som i positiva ordalag talade om att Sverige vunnit ”VM i god ekonomi”. Nu, tänkte man sig, skulle man väl äntligen få valuta för att ha ”fått ordning på landets finanser”. Istället blev denna budget inledningen till två månader av häftiga protester och missnöjesyttringar. Långt in i den socialdemokratiska rörelsens kärntrupper spreds revolten, vilket blev Palmes sista strid.

LO RETADE SIG på att regeringens finansplan argumenterade för ett arbetsmarknadsavtal på tre år och fick nog av dess inblandning i avtalsrörelserna. Efter tre år av åtstramningar och inflation krävdes rejäl höjning av maximibeloppet i avtalen och ilskan tilltog när budgeten endast medgav en höjning från 315 till 335 kronor per dag. LO krävde 400 kronor. Anna-Greta Leijon vädjade till Feldt, Palme och de andra för en höjning av detta maximibelopp, men där fick hon kalla handen.

I december 1985 tog fackklubbarna på Domnarvets Jernverk i Borlänge och Saab-Scania i Falun initiativ till ett upprop mot regeringens politik. En drös med fackklubbar i landet skrev på detta ”Dala-upprop”. En genomsnittlig arbetarfamilj hade förlorat 4200 kronor i årsinkomst på tre år, så klyftan mellan dem och tjänstemännen ökade 32 procent samtidigt som börsvärdet tredubblades. Antalet arbetslösa sedan 1980 ökade 50 procent och antalet socialbidragstagare hade ökat kraftigt.

Olof Palme verkade dock märkligt oberörd och vek inte en tum från den inslagna krispolitiken. Han skyllde hela stormen på sensationslystna journalister och ”kommunister”, som tog varje tillfälle att klämma åt socialdemokratin. Som vanligt i liknande omständigheter pekade han ur syndabockar:

”Det är trotskisterna, KFML-arna och SKP-arna. VPK tycks inte spela någon ledande roll här. Upproret indikeras av de tre bokstavspartierna och typiskt är att Lundaverken på Volvo är deras enda verkligt stora fäste. Enligt en resolution i Amsterdam för många år sedan skulle de koncentrera sig på bilar, alla trotskister i hela världen skulle koncentrera sig på bilfabrikerna. De kommer att ligga på alla Saab- och Volvofabriker. Det har den fjärde internationalen bestämt. Alla som har framträtt har att göra med bilindustrin.”

Palme saknade verklighetskontakt. ”[Det vore] farligt om ni för en sekund inbillar er att det är Aftonbladet och några tokar i Sävsjö och Dalarna som ligger bakom protesterna”, dundrade LO-ordföranden Stig Malm. ”Det är faktiskt på det sättet att [det handlar om vad]… gråsossar känner och upplever.” Thage G. Peterson berättade att när han besökte partikamrater i Finnboda så visste de inte hur de skulle stå för partiets linje. Inte sedan 1917 hade så öppen kritik ägt rum inom SAP.

Men utrymmet slogs ner av en SAP-ledning som såg öppen debatt som ett hot. Hetsjakten mot ”trotskister” blev ett verktyg för att stänga den fria idédebatten för alla åsiktsavvikare i rörelsen. Palme ville blockera ”trotskisterna” (som egentligen var en strömning som växt fram inom SAP) tidigt, och så även i Storbritannien där han föreslog att svenska ambassaden skulle bevaka sådana ”infiltratörer” i Labourpartiet. Chocken över Palmes senare död lade tillfälligt lock på konflikten.

Palme med Smedjebackens socialdemokrater på Dalarnas distrikskongress -81. FOTO: Staffan Björklund.

*

UTRIKESPOLITIKEN var hos Palme lika tidsbetingad som hans sociala reformpolitik. Denna formades i kontext av koloniers frigörelse och kallt krig mellan stormakterna Sovjetunionen och USA, vilket gav utrymme att manövrera. Palme knöt kontakter med Indira Gandhi i Indien, PLO:s Yassir Arafat och Fidel Castro i Kuba. Han blev en tung världsaktör, länk mellan Nord och Syd samt samtalspartner och brobyggare mellan de alliansfria staterna. Såhär skriver Klas Eklund om saken:

”Just på 1970-talet fanns utrymme för en sådan aktiv utrikespolitik. En viss avspänning mellan det kalla krigets supermakter kunde skönjas och debatten om nedrustning tog fart. Nya aktörer som inte accepterade den rådande uppdelningen av världen i intressesfärer steg fram.

I Europa ledde Willy Brandts östpolitik till att de existerande tyska gränserna erkändes och spänningarna lättade…. I nejlikornas revolution i Portugal bidrog han [Palme] till att bromsa en vänsterkantring och länka in utvecklingen i demokratiska banor. Som tillfällig medlem av FN:s säkerhetsråd 1975-76 utövade Sverige dessutom, om än under en kort period, ett formellt inflytande, med en röst som ibland spelade en vågmästarroll. Här voterade Sverige ofta med de alliansfria länderna och bidrog till beslut som gav PLO ökat inflytande och som skärpte sanktionerna mot den sydafrikanska apartheidregimen….

Mest uppmärksammad var uppslutningen bakom den alliansfria rörelsen i tredje världen och i samband därmed kritiken mot USA. Men samtidigt behöll Palme i grunden sin antikommunistiska hållning, och den officiella svenska neutralitetspolitiken vilade i praktiken på ett hemligt men omfattande säkerhetspolitiskt samarbete med USA och NATO. Underrättelsetjänsten samarbetade med väst, krigsplaneringen var delvis samordnad med Natos och Sverige köpte avancerad militärteknologi från USA….

Att EU fortfarande var litet och västligt medförde att Sverige i neutralitetens namn stannade utanför det europeiska samarbetet. Palme hade nog gärna byggt ett nordiskt block, men det stöp på att de nordiska länderna valde skilda vägar i sin utrikespolitik [då både Danmark och Norge varit lojala medlemmar i NATO sedan 1949]. I efterhand kan vi se att Palmes strävan efter en dialog mellan öst och väst byggde på en bipolär värld. En konsekvens blev att Sverige aldrig tog stark ställning för baltisk frigörelse. Några av Palmes insatser för nedrustning bar frukt, men när Berlinmuren föll, kommunismen kollapsade och det kalla kriget upphörde blev de överspelade. Dessutom blev ett svenskt EU-medlemskap naturligt.”

EFTER DENNA KORTA genomgång bör vi gå in på detaljer: om några av staterna i Alliansfria rörelsen (Tanzania, Kuba); om Portugal och Spaniens diktaturer; om Palestina; om östpolitik; om försvar, vapenaffärer, medling för FN och om EU. Det första konstaterande man kan göra är att även om Palme stod allmänt i mitten inom SAP, så radikaliserade han utrikespolitiken. Det innebar ett starkt stöd till befrielserörelser i förtryckta länder. Såhär har Claes Arvidsson beskrivit saken:

”Redan med början 1966 kanaliserade socialdemokraterna hemligt bistånd till oppositionen i Sydafrika. Senare gavs bistånd direkt till krigsförande parti i de portugisiska kolonierna. Samma sak gällde sandinisterna i inbördeskrigets Nicaragua och FMLN-gerillan i El Salvador på 80-talet…. Palme brukar förknippas med dialog, samarbete, avspänning, men det är bara den ena sidan av myntet. Palme avvisade brittiska försök att hitta lösningar i Rhodesia. Han uteslöt samarbete med regimen i Pretoria för att få en lösning i Rhodesia och Namibia.”

Palme, Västtysklands Willy Brandt och Österrikes Bruno Kreisky väckte Socialistinternationalen till liv igen på 1970-talet. SAP:s tidigare ledare Tage Erlander och Per-Albin Hansson hade sett denna som urartad till en betydelselös herrklubb, varför de satsade på Fria fackföreningsinternationalen istället. Men nu blev internationalen en plattform för nya frihetsrörelser (Sydafrikas ANC, Angolas MPLA, Guinea Conakrys PAIGC) och ledarna Oliver Tambo, Agostinho Neto, Amilcar Cabral m.fl.

1971 gjorde Palme första officiella besöken i tredje världen, i Zambia och Tanzania. Redan på hans SSU-tid samarbetade man med ungdomsförbundet till Tanzanias TANU-parti, och partiets ledare Julius Nyerere var hedersgäst på SAP:s kongress 1969 då Palme blivit partiledare. TANU:s idé om ”Ujamaa”, försöket att bilda en särskild ”afrikansk socialism”, ville den svenska socialdemokratin utveckla till modell för export i hela tredje världen. TANU-programmet studerades i ABF-cirklar.

Palme bjöds in att tala på TANU:s kongress under besöket, där den syn som dominerade hans internationella anföranden under kommande år utvecklades. I talet ges socialisterna i den rika världen ”uppgiften att reformera ett redan utvecklat samhälle” medan de i tredje världen ”har ställts inför uppgiften att bygga ett nytt samhälle”. Han föreslår små neutrala stater att gå ihop med 55 nya avkoloniserade länder som motvikt till stormakterna. Här var Palme som mest djärv.

KUBAS LEDARE, revolutionären Fidel Castro, skickade hjärtliga gratulationer när Palme blev SAP:s partiledare 1969. Det fanns viss ömsesidig beundran dem emellan, och de liknade varandra i att deras inflytande vida översteg storleken på länderna de regerade i. När svensk biståndspolitik radikaliserades på 1970-talet blev Kuba ett viktigt mottagarland, där  svenska pengar bidrog till utvecklingen av sjukhus och skolor. 1973 tackar Palme ja till inbjudan att göra statsbesök på Kuba.

Så 1975 åker Palme, frun Lisbet, arbetsmarknadsminister Leijon m.fl. till Kuba. I Santiago de Cuba slöt 100,000 personer upp för att hylla Palme. Och Palme hyllade Kuba för att man förvandlat militärfästningar där det tidigare ägde rum tortyr till skolor. Kuba, sade han, var exempel på att kamp för frihet, social rättvisa och nationellt oberoende inte kan besegras. Han prisade landets satsningar inom utbildning och hälsa, som placerat Kuba främst i Latinamerika på dessa områden.

Besöket hade ställt frågor om socialism, revolution och demokrati på sin spets. Det var en bred uppfattning i Sverige vid denna tid att Kuba var ett hoppfullt exempel till skillnad från i övriga Latinamerika, där reaktionära militärregimer styrde i många länder. Henrik Berggren spekulerar i sin röriga och valhänta Palme-biografi om Kuba förlitade sig på närmande till socialdemokratiskt regerade europeiska stater som motvikt till beroende av Sovjet, ett något godtyckligt påstående.

Palmes utgångspunkt om Kuba var: 1) landets omständigheter, 2) om ledarskapet löser sociala och ekonomiska problem, samt 3) huruvida ledarna strävar efter demokratisk procedur. Han skröt på Kuba om ”Sveriges exempel”, där ”kapitalismens brutala otrygghet” ger plats för ”välfärdsstaten” Kanske försökte han sig på en inlindad kritik när han sade att socialismen inte kan skapas ”medelst dekret från ovan” utan som ”en långvarig nydaningsprocess” ur ”samhällsmedborgarnas arbete”.

Men Palme sårade inte revolutionärernas självbild, inte ens med sina reformistiska gåtor. Tvärtom applåderade de vilt! På en efterföljande presskonferens så kritiserade han USA:s handelsblockad mot landet. Vid samma tillfälle så pekade han på de lokala folkmaktsorganen som tecken på att den demokratiska processen hade gått långt på Kuba. Senare bjöd Palme in Fidel Castro till Sverige, och troligtvis stod endast SAP:s valförlust 1976 i vägen för besöket. Palme besökte Kuba igen år 1981.

1974 BRÖT REVOLUTION ut i Portugal, när landets koloniala imperium föll och vänsterlagda militärer gjorde kupp.  Militärrörelsen MFA tog makten, med ambitionen att demokratisera och lösa kolonialfrågan. När revolten spreds i hela samhället och tusentals arbetarkommittéer krävde inflytande samtidigt som bönder ockuperade jordarna, då radikaliserades MFA. De förklarade sig vara för att bygga någon variant av socialism, och började nationalisera banker och storindustri.

Under tidigare militärjuntan hade svenska socialdemokratin stött portugisiska socialistpartiet, PSP. Västliga regeringar hyste farhågor om att Portugal skulle dra inspiration av den nya vänsterns idéer och kubanska revolutionens väg. Palme försökte erbjuda svensk modell som alternativ, och ett enormt samarbetsprojekt sattes upp där SAP, Kooperativa förbundet, ABF, förlaget Brevskolan, resebyrån RESO och hela folkrörelsesverige deltog. Bland annat skulle ett portugisiskt ABF skapas.

Under besöket på Kuba 1975 försökte Palme få det kubanska ledarskapet att ”inse faran” med en revolutionär utveckling i Portugal, men misslyckades. Kuba kritiserade Palme för SAP:s stöd till PSP, vilket man såg som en återhållande faktor i revolutionen. Inför USA:s statssekreterare Henry Kissinger varnade Palme för en vänsterkupp med ”kommunister” som en huvudaktör. Efter att Portugals militärer gjort uppror såg man tvära skott mellan reformistisk och revolutionär strategi.

Palme och SAP bjöd in representanter för MFA:s revolutionära gren till Sverige, för att träffa SAP, LO, KF, Folkpartiet, VPK, Centern och delar av statens förvaltning, samt studiebesök på Saab-Scania. När Palme sade till Otelo de Carvalho att MBL skulle ta 20 år att införa tappade han nästan hakan. Portugiserna oroades över arbetarnas korta pauser. Västtysk socialdemokrati hjälpte till att kvarhålla Portogal i västlägret, avmobilisera folket och att lura in dem i borgerlig parlamentarism.

Då militärernas inflytande försvann förblev Portugal en kapitalistisk stat, men i demokratisk form. Några år därpå vann en högerpresident valet. Idag ligger landet både lågt jämfört med övriga Europas välstånd och toppar listan för länder med högst klassklyftor i väst. När Spaniens diktator Franco tänkte avrätta fem basker framträdde Palme i TV med insamlingsbössa, och han kallade regimen ”satans mördare”. Men även här förde han in landet i pro-kapitalistisk bana efter Franco.

SOM BERÄTTATS i del 1 av denna artikelserie så ändrade Palme sig om Palestina. Vid sidan av en radikal opinion, även med utslag i rörelsen, bröt Palme med SAP:s traditionella pro-israeliska tradition. Innan sågs palestiniernas sak som ett flyktingproblem, men 1975 hade Palme insett att de var ett folk med legitima krav. När Israel bombade Libanon 1982 jämförde han Beiruts barn med barnen i Warszawaghettot under Hitler. 1983 kom PLO:s Yassir Arafat och besökte Palme.

1976 skapade SAP kontakt med oppositionen i det stalinistiska Polen, då Kommittén för arbetarnas försvar (KOR) hade skapats under stora oroligheter. Palme hälsade via Sten Johansson som skulle föreläsa på ”Flygande universitetet”, en del av oppositionens alternativa samhällsstruktur. Han utmärkte sig, till skillnad från Willy Brandt, men sitt moraliska stöd. I flera år angrep han Polens regim som ”polisstatens absoluta makt” och stödde kampen för politiska och fackliga rättigheter.

Precis som FNL i Vietnamkriget gavs inte heller polska Solidaritet mer pengar än de klarat samla in själva. De fick hjälp att sätta upp tryckerier i Polen och  öppna informationskontor i Stockholm (betalt av LO). Palme ska också ha bidragit till att till att USA kunde visa stöd till rörelsen, efter ett möte med CIA-chefen William Casey. På Solidaritets begäran skickades gods från Belgien till Polen via Sverige. Men Palme tackade bestämt nej till att medla i strejken på Gdansks Leninvarv 1981.

När Sovjet invaderade Afghanistan 1979 försvarade Palme, mycket konsekvent, Afghanistans rätt till självständighet. ”Afghanistan måste stödjas på sina egna villkor”, besvarade han dem som oroade sig för islamister. ”Ta det teoretiska fallet att Afghanistan blir självständigt och mycket fundamentalistiskt – skulle vi då lastas för att vi stött afghanernas självständighet?” Så, vad hade Palme sagt idag när den svenska staten deltar med insatssoldater i en ockupation av Afghanistan?

Sista månaderna 1973 i Chile visades hur tänjbar neutraliteten kunde vara. När Salvador Allendes vänsterregering föll blev vänsterdissidenter hotade, misshandlade och/eller mördade. Sveriges ambassadör, Harald Edelstam, gjorde stora räddningsaktioner, tog Kubas ambassad i beskydd mot Chiles armé. Starka krafter i utrikesförvaltningen motarbetade honom. Men Krister Wickman och Pierre Shori på UD stödde honom, samt Olof Palme via telefonsamtal från radhuset i Vällingby.

Ovan: Olof Palme träffar Fidel Castro och talar till det folket på Kuba på statsbesök 1975. Nedan: Palme träffar prins Feisal bin Fahd av Saudiarabien. Svenska Dagbladet avslöjar att Palme inledde ett 25-årigt samarbete med den saudiska konungadiktaturen om underjordiska anläggningar för regimen att använda ”i krig och andra nationella kriser”. Så Alliansens planer på en vapenfabrik där är inte unik.

FÖRSVARSFRÅGAN är konfliktfylld inom SAP. Den var främsta orsak till partisplittringen 1917, då antimilitarister kastades ut. Men även efteråt närvarade försvarskritiken och pacifismen, som 1950-talets atombombsstrid visat. Efter världskrigen sågs starkt försvar som neutralitetens garant. 1970-talets fredsvänner lutade sig mot Palmes fredstal och de dominerade SAP:s kongress 1981, där minskade militärutgifter drevs igenom. Men vinden vände med en rysk u-båts på svensk grund.

Den svenska östpolitiken skärptes  när ryska u-båten U137 strandade i Gåsefjärden vid Karlskrona 1981. En hysterisk u-båtsjakt bröt ut, där minsta ljud från ett ekolod ledde till mediesensationer. Troligen rörde det sig om en felnavigering, men händelsen användes som ammunition i borgerlig militaristisk retorik. Palme gav efter. ”Under senare år har det på flera håll brustit i respekten för vårt territoriums okränkbarhet”, sade han på partikongressen 1984 pläderandes för stärkt försvar.

Palme ombads av FN att fredsmäkla i Iran-Irak-kriget (1980-88). Båda sidor uppmanades förbinda sig – inte till varandra, vilket var omöjligt, utan till ”världssamfundet” – att inte attackera civila. Sedan försökte svenska medlare, som Palme och Jan Eliasson, förmå dem att överge användning av kemiska vapen. Så skedde under kriget, men Saddam Hussein använde dem dock mot Iraks kurder i Halabja 1987. Samtidigt som Palme medling hade svenska Bofors vapenaffärer med båda länderna.

Palmes resor till tredje världen var inte alltid altruistiska. I Algeriet 1974 fördes handelspolitiska samtal och 100 svenska bolag intresserades. Palme sade sig inte förhandla för enskilda bolag, men många bolag noterade hans vilja att hjälpa till i utlandet. Där besöktes industrier för att diskutera tillverkning, export och teknik. Vapenaffärerna är kontroversiella. Idag kritiseras Alliansen för att bygga vapenfabrik i Saudiarabien, men även Palme hjälpte uppbygget av diktaturens vapenarsenal.

En profilfråga för Palme var kärnvapennedrustning. Detta i en tid då militärutgifterna sköt i höjden i världen, då Washington stödde Contras gerillakrig i Nicaragua samt där kapprustningen spred sig till Indien och Pakistan stimulerad av att Sovjet och USA slöt upp för varsin sida i konflikten. Då fanns 50,000 kärnvapen i världen. NATO hotade 1979 stationera ut ”eurostrategiska” kärnvapen till 1983 om inte Sovjet, efter förhandlingar, drog tillbaka motsvarande vapenslag. Tiden var farlig.

PALME HADE VARIT aktiv i Brandtkommissionen, som diskuterade relationer nord-syd. Där inspirerades han till resursargumentet: får man slut på kapprustningen så frigörs resurser som kan användas till annat, något akut i tredje världen. När Willy Brandt organiserat sin grupp föreslogs Palme att bilda blivande Oberoende Kommissionen för Nedrustnings- och Säkerhetsfrågor (eller ”Palmekommissionen”). Regenter från nord, syd, väst och öst träffades varje månadsslut i två år.

Men Palmekommissionen innebar mycket mer än slutna diskussioner. Den besökte alla världsdelar och talade med såväl regering som opposition. I Japan deltog man i ett seminarium för Hiroshima-offren. Dessutom avlades rapporten Gemensam säkerhet. I den fokuserade man på konsekvenser av ett kärnvapenkrig, kapprustningens ekonomiska och andra effekter, möjligheten till korridorer fria från slagfältskärnvapen och behovet av att stärka FN. (Alltså föga om kärnvapenkrigs orsaker.)

Rapporten attackerade idén om att fred upprätthålls genom skräcken för MAD (”Mutually Assured Destruction”), som bara var en ursäkt för att fortsätta kapprusta. Palmekommissionen ville att politiska och ideologiska måtståndare skulle samarbeta för ett ömsesidigt intresse att undvika sådana krig. Palme fick kritik för kålsuparmentalitet, att likställda ”demokratiska väst” med ”östs diktaturer”. Men man fick både Sovjet och USA att lova att skrota sina medeldistansrobotar 1987.

1983 hade Palme blivit uppvaktad av Parlamentarians for Global Action. Han skrev upp på deras idé, om att en grupp av parlamentariker från hela världen driver en kampanj för allmän och total nedrustning av kärnvapen. Men istället för att kräva total nedrustning så blev resultatet en lista där man kunde enas om en rad konkreta åtgärder. Detta kallades för ”sexnationsinitiativet”; då Sverige, Argentina, Grekland, Indien Mexiko och Tanzanias regeringschefer skrev under kraven.

Dessa kritiserade bristen på konstruktiv dialog i frågan, de avtal som bara reglerade upprustning och fem dominerande kärnvapenmakter avkrävdes stopp på provning, tillverkning och utplacering av kärnvapen. Enligt Palme var monopolet på kärnvapen inom fem stater som ett andra kolonialt system. På femårsdagen av sexnationsinitiativets tillblivelse, då Palme hade dött, slog man fast att en dialog mellan stormakterna nu pågick. Hädanefter skulle målet kämpas för inom FN, sade man.

PALMES RESONEMANG om EU (dåvarande EEC) är intressanta. 1967, samtidigt som England, Danmark, Irland och Norge ansökte om medlemskap, öppnade även Sverige för förhandlingar. Sex år tidigare hade statsminister Erlander bestämt avvisat tanken på anslutning, i sitt Metalltal. Men nu hade Industriförbundet drivit en hård anslutningskampanj, SAP strävade efter enighet med borgarna i 1968 års val och EEC hade blivit mindre av ett politiskt projekt kopplat till NATO.

Numera skulle man endast konsultera varandra i utrikespolitiken, och det stora medlemslandet Frankrike hade lämnat NATO. Så är Palme blev statsminister 1969 var frågan rykande aktuell. Sverige var exportberoende och arbetslöshetssiffrorna var stora  i början på 1970-talet. Kanske kunde EEC vara enda sättet att behålla sin välfärdsinriktning? Kanske skulle en socialdemokratisk jämlikhetsvision dominera Europa med Kreisky vid makten i Österrike och Brandt i Västtyskland?

I början var Palme beredd att ge upp en del suveränitets- och oberoendeaspekter, för Sveriges räkning, i utbyte mot andra positiva effekter. Men i samma stund det hade blivit klart att samtidigt som möjligheten att ”vara solidarisk med utsatta grupper på nationell eller internationell nivå försvann” hade dessa aspekter ”försvagats för mycket”, sade Ann-Marie Ekengren.  Palme ville att Sverige skulle garanteras att få göra undantag från EEC:s regelverk om man inledde medlemskap.

En sak som påskyndade Palmes nej var när Gunnar Strängs gjorde påtryckningar för att behålla neutraliteten intakt. Faktum är att alla stater i Europa inte var medlemmar i EEC, att medlemskap var förbehållet de västeuropeiska staterna – varav många av dem var medlemmar i NATO, att små neutrala stater som Österrike, Schweiz och Finland ställde sig utanför, samt att Sverige kunde vara en stabiliseringsfaktor i Norden som neutral stat. Alla dessa faktorer ledde till ett nej till EEC 1971.

*

Till denna faktadel om Palmes statsministerperiod kommer en avslutande analytisk del 3 i denna artikelserie. Där spåras de inslag där det finns kontinuitet från det politiska uppvaknandet mot slutet av 1940-talet, över partikongressen där han blev SAP:s ledare 1969, framtill hans död 1986. Där sätts ekonomiska drivkrafter, historiska världshändelser och ideologiska doktriner samman, i växelverkan, med den politiska personen Palme, samt givetvis den arbetarrörelse han tillhörde.

Vilken logik förbinder Palmes inrikespolitik, utrikespolitik och världsåskådning? Vad möjliggjorde Palmes position inom SAP? Vad stod den i vägen för? Vad säger utvecklingen efter Palmes död om hans roll och betydelse när han var vid liv? Och ännu viktigare: vad säger den historiska personen Palme om socialdemokratins utveckling som rörelse? Dessa frågor ska besvaras utförligt i denna artikelseries del 3, för det är viktiga ledtrådar för arbetarklassinriktade socialister att reda ut.

  Intressant?

Annonser
Taggat: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Posted in: Nöje/Kultur