Olof Palme: reformismens gränser och alternativet 3/3 (Slutsatser)

Posted on 17 juli, 2012 av

0


August Palmberg läste olika biografier om Olof Palme för att uppnå klarsyn om en av de mest populära – men samtidigt även hatade – historiska ledarna för socialdemokratin. Palmes historia indelas här i två delar: från födelsen 1927 till att bli Socialdemokratiska arbetarepartiet, SAP:s, partiordförande och statsminister 1969; och från dess till att han mördades 1986. Tredje artikeln granskar Palmes plats i arbetarrörelsens historia och hur hans politik utvecklades i olika skeden.

I det här sammanhanget bör Olof Palme ses, som den högsta representanten för den socialdemokratiskt färgade arbetarerörelsen. (Överst t.v.) Palme samlar pengar mot Franco-diktaturen i Spanien. (Övre mitten) Palme utanför Folkets hus. (Överst t.h.) Palme tillsammans med bl. a. Stefan Löfvén (bakom) på ett besök vid Hägglundsfabriken i Örnsköldsvik. (Nederst t.v.) Palme talar i Almedalen. (Nedre mitten) Palme på ett arbetsplatsbesök i Motala. (Nederst t.h.) Palme talar på 1 maj 1973. [BILDER TAGNA UR BL. A. THAGE G. PETERSONS BOK ‘OLOF PALME, SOM JAG MINNS HONOM’. RESTEN LÄNKADE I TEXTEN.]

”Jag kan inte hjälpa att jag alltid är misstänksam mot den så kallade bättre klassen, ty historien har lärt oss att då överklassen kommit med i striden för proletariatets frigörelse ha de fattiga, som striden gällt, alltid blivit bedragna. Därför har mitt strävande alltid gått ut på att proletariatets frigörelse måste vara arbetarnas eget verk.”

(August Palm,  grundare av svenska socialdemokratin.)

VI HAR UTGÅTT FRÅN, i del 1 och 2 av denna artikelserie, att Palme var en socialdemokrat av ärlig övertygelse. Han var inte heller den som skodde sig på politiken. För att inte kunna förebrås att sitta på två stolar såldes de av familjens kopplingar till näringslivet förvärvade aktierna för en spottstyver. Den s k ”Harvardaffären”, då sonen fick en otillbörlig förmån av ett föredrag i USA, var troligtvis en blunder av dålig översyn på Sveriges krångliga skattesystem och inget medvetet fiffel.

På Palmes tid sjönk statsministerlönen i relation till industriarbetarens, och han hade motsvarande tre. Mitt i Göran Perssons statsministerperiod hade trenden vänt tillbaka till 1950-talets nivåer, så själv hade han motsvarande fem år 2001. Självklart kan Palme kritiseras för att han inte visste priset på en liter mjölk, vilket tyder på dålig inblick i vanligt folks verklighet. Men Jan Lindhagen gör fel i att automatiskt döma ut Palme för hans klassbakgrund. Så gjorde inte t. ex. Karl Marx:

”Om de är revolutionära, så är de det med hänsyn till sin förestående övergång till proletariatet, så försvarar de icke sina nuvarande utan sina framtida intressen, så lämnar de sin egen ståndpunkt för att ställa sig på proletariatets.”

Guilt-by-association är ingen marxistisk metod. Palmes klassbakgrunds eventuella färgning av hans roll som SAP:s ledare är dock en giltig frågeställning. Men det har funnits arbetare som blivit högersossar och många av de intellektuella som kommit från en bakgrund i överklassen har blivit vänstersossar. Många samtida prominenta inom SAP har faktiskt sagt att Palme själv tenderade att idealisera folk från arbetarklassen som ”bättre människor”. Men det är subjektivt, ovidkommande.

Palme var även folklig på sitt sätt. Statsministerns schemaläggare fick svårt att klämma in utlovade möten med enskilda personer, folkrörelser och organisationer. Han nekade aldrig någon förening eller arbetarkommun, och avråddes han sade han bara: ”Men jag har ju givit ett löfte! Och löften ska man väl hålla?”. Då föll motargumenten. Hans öppna inställning sågs som ett problem, enligt Thage G. Peterson. Hans tal speglar honom också som en man i rörelsen, och där börjar vår analys:

”Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommun och i facket. Vi ses igen i futten på byggarbetsplatserna… Vi ses igen … när Gunnar Sträng avslutat en kort inledning på en distriktskongress. Vi ses igen i valstugan … med ivriga människor som frågar och skall få svar. Vi ses igen i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Framför Konsum, i planteringen, på torget, i hörnet mot Storgatan, vid fabriksgrinden klockan 7 en kulen morgon, i Stockholms city på tunnelbanestationen med glesa turer och 70-kort. Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater…

(Palme stod länge i telefonkatalogen och levde ett väldigt lätt tillgängligt liv i sitt radhus ute i Vällingby. Han kunde frekvent röra sig fritt ute i t-banetrafiken istället för att bara åka tjänstebil. Dessutom har få annan statschefer varit så tillgängliga för journalister, filmare, tv-soffor o. dyl)

PALME KOM till socialdemokratin när den i två decennier alltmer förborgerligats politiskt, växt in i den kapitalistiska staten och blivit ett maktens verktyg mot radikala arbetare inom den fackliga rörelsen. Men det är bara halva sanningen. Göran Greider beskriver i sin Palme-biografi dels hur denna process rymde motsättningar, dels att folkrörelsen och arbetarförankringen hängde kvar:

”[I]nom det socialdemokratiska masspartiet levde det länge kvar en stark motvilja mot alltför mycket centralisering; man skaffade sig exempelvis inte någon partiordförande förrän så sent som 1907, nästan ett par decennier efter partiet bildats. Först när partiet på allvar började sikta mot parlamentarisk representation och nådde de första valframgångarna i valen 1911, effektiviserades och centraliserades partiorganisationen för att kunna agera bättre och snabbare på den nya väljararenan. En partisekreterare anställdes. Partiorganisationen blev mer hierarkisk. Framför allt skildes de fackliga och de politiska grenarna åt organisatoriskt. Man förlorade i frihetlighet, men vann desto mer i effektivitet och när man gjorde det tvangs man att vidga hela repertoaren av idépolitiskt tänkande: en dag kanske de ju skulle styra staten. Tidigare, kring sekelskiftet, ‘bestod socialdemokratin i stort sett av folk från den fackliga rörelsen’…

Samtidigt såg de aktiva i detta parti att de måste erbjuda något mer än bara politik. ‘I de flesta arbetarkommuner uppkom tidigt vissa traditioner med utflykter, fester, basarer. Ibland anordnades sådana festligheter när någon av partistyrelsens mer kända personligheter kom på besök eller när man behövde få pengar till verksamheten. Det bildmaterial som på sina håll finns bevarat visar glada, festklädda och lite högtidliga män, kvinnor och barn. Dessa bilder ger en viss kontrast till de allvarliga mansporträtt som annars dominerar partidistriktens krönikor.’ I den bilden anas konturerna av en social värld, en rörelsevärld… Den världen möjliggjorde Olof Palme.”

Göran Greider kritiserar en biografisk karikatyr, där Palmes band till rörelse inte syns. Henrik Berggren kritiseras för att se Palmes livsgärning för mycket som en fortsättning på hans liberala familjetraditioner, så hans ”demokratiska socialism” suddas ut. Klas Eklunds bok spelar ”Palme inifrån”, men fläckas av SAP:s högerflygels bild att Palmes försök att gå mot strömmen var omöjlig. Kjell Östberg kritiseras då reformatorn Palme ses som en tidens fånge som sveps bort av nya tider.

I KJELL ÖSTBERGS bok mullrar visserligen rörelsen ibland fram, men biografierna har stirrat sig blinda på Palme som person. Det är kanske svårt att inte göra som biografer? Socialdemokratin var dock en rörelse med förgreningar på varje arbetsplats i landet; aktivister i varje kvarter och trappuppgång. SAP var ett ansikte, en person. Rörelsens påverkan lever vidare idag då arbetare och tjänstemäns värderingar i Sveriges skiljer sig mer än i USA, trots de lägre inkomstklyftorna.

Thage G. Petersons bok bevisar, så som ingen annan bok, Palmes beroende av att träffa rörelsens Folkets Hus-föreståndare, distriktsombudsmän, LO-företrädare, ungdoms- och kvinnoklubbister, samt aktivister runtom i landet. Han gick t. ex. på rörelsens danskvällar och dansade inpå nätterna. Men det finns även en machiavellisk aspekt, enligt Greider. Palme vördade inte bara folkrörelsens ”demokrati nerifrån”, utan den sågs som ett potentiellt maktverktyg i en skicklig politikers hand.

Göran Greiders bok utmålar Palme som strateg för en avancerad reformism, där aktivisterna var budskapets främsta medel. Strategin hade långa historiska rötter. Efter världskrigen blev Gustav Möller välfärdspolitikens symbol. Mer okänt är att han ville socialisera produktionsapparaten och ”låta demokratin genomsyra hela det industriella livet”. Men snabbt märkte ledningen att detta inte var någon valvinnare, då högern motmobiliserade så att vissa (övre) arbetarskikt skrämdes.

En del rötter kom från Nils Karlebys funktionssocialism. Den går ut på idén om att det räcker att begränsa kapitalägarnas oinskränkta makt över det kapital de besitter. ”Samhällskontroll” ersätter kravet på produktionens församhälleligande. Senare skulle idéerna om planhushållning och ”det starka samhället” (där individen stärks genom kollektiva, statliga, medel) bli två komplement till folkhemstanken (omnämnd i del 1) och funktionssocialismen inom socialdemokratisk idétradition.

För Palme är begreppet ”demokratisk socialism” centralt, något som ursprungligen lanserats av Ernst Wigforss. Här ryms såväl folkhemmet, funktionssocialismen, ett starkt samhälle och inslag av planering, enligt Greider. Därefter lanserar Greider en kritik av Östbergs syn på offentlig sektor:

”För Östberg blir Palme den politiker som driver välfärdsradikalismen så långt det är möjligt, men han har knappast något med socialism att göra. Östberg ser inte att den offentliga sektorn – innan den senare börjar avregleras och privatiseras – just kan betraktas som en omfattande socialistisk samhällssektor.”

(Överst t.v.) Olof Palme på demonstration i Eskilstuna 1980. (Övre mitten) Palme vid Öresundsvarvet 1978, och pratar med plåtslagaren Gunnarsson och mejslaren Göransson. (Överst t.h.) Palme besöker barnen i Pilgrimstad då Boardfabriken hotades med nedläggning i februari 1986. (Nederst t.v.) Palme demonstrerar i Olofström kommun. (Nedre mitten) Palme sjunger ”internationalen” tillsammans med Anna Lindh på ett partimöte 1985. (Nederst t.h.) Palme håller tal på Korsbackaskolan i Skåne 1977.

VI HAR I DENNA artikelserie sett sambanden mellan kapitalismens ekonomiska kriser och vad en  socialreformistisk strategi innebär i praktiken; reformoffensiv i goda tider, kontrareformism i dåliga. Oavsett vilket parti vid statsrodret och oavsett om den använde ”överbryggningspolitik”, följde en ”nyliberal” doktrin eller något mitt emellan kunde inte kriser bekämpas vid roten. Krisens effekter kunde fördröjas, men inte avskaffas. Den långa efterkrigsuppgången i ekonomin hade pyst.

På 1930-talet kunde finanspolitik användas för att relativt lätt glida igenom depressionen. Det gick inte nu. Greider erkänner kapitalismens allt häftigare kriser på 1970-talet och att från årtiondets slut användes finanspapper som ”dopingpreparat” istället för produktiva investeringar i ekonomin. Men dessa samband får inga konsekvenser för hans bok om Palme. Hela ämnet reducerar Greider till surt prat om att kreditavregleringen 1985 medförde ekonomisk överhettning på 1990-talet.

Varför sade Palme ”gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting” till Kjell-Olof Feldt fem dagar före avregleringen? (1) För då fanns för lite tid att sätta sig in i frågan, samt (2) fanns ingen alternativ strategi som gick emot beslutet. När politiken vreds åt höger hoppades han på Arthur Schlesingers idealistiska teori om att höger- och vänstervågor per automatik avlöser varandra i  15-årscykler. Men tiden var knapp. Vikande investeringsvilja knäckte hans kapitalreglerande funktionssocialism.

Efter Palmes tillträde som statsminister 1969 ägnas mycket tid åt att bara begripa vad som hade hänt och hur krisen inom ekonomin skulle mötas. Han var inte förberedd och det blev svårare att med en strategi med klassamarbete möjliggöra offentliga reformer, så när budgetunderskotten steg kom administration och sparande i centrum istället. När företagsvinsterna sjönk vägrade kapitalet att föra vidare dialog om löntagarfonderna. Det handlade inte om ”dålig” statlig administration.

Palmes ”ekonomiska demokrati” ställdes mot löntagarfonderna. Fonderna uttryckte faktiskt viljan hos LO:s medlemmar att socialisera näringslivet, vilket Palme förkastade. SAP urvattnade förslaget och mattade ut arbetarrörelsens gräsrötter – ett spel som lyckades. Varje arbetarklassinriktad socialist borde, vid denna tid, ha stött LO:s ambitioner och tagit ställning mot partiledningens taskspel, men samtidigt kritiserat förslagets utopi att ”långsamt koka ihjäl kapitalet som en groda”.

(Det var till och med viktigt för Palme att hans ”avledningsmanövrer” omfamnades av rörelsen. Startskottet för reformerna i arbetslivet blev ett förslag på remiss till SAP:s grundorganisationer. Trots att remisstiden bara var fjorton dagar så hann 8500 personer i ungefär 720 lokalföreningar bidra med synpunkter, tillägg och strykningsförslag. Hann åkte på besök hos föreningar i Bromölla, Hälleforsnäs, Kramfors, Nykvarn, Skövde och Värvano. Så han ville låna gräsrötterna sina öron.)

PALMES URSKILJNINGSLÖSA hat mot alla stämplade eller benämnda som ”kommunister” är ingen bagatell. Det är inget okunnigt dragande av alla över en kam, inte blott vrede mot brott som begåtts i kommunismen och ryska revolutionens namn av stalinismens rörelse och byråkratiskt urartade postkapitalistiska öststater. När Thage G. Peterson säger att Palme ”i själ och hjärta var kommunisthatare”, då rör det sig om ett arv från hans borgerliga familjebakgrund och inget annat.

Palmes familj var inte vilka gängse antikommunister som helst. Familjens medlemmar var frivilliga att slå ner hungrande arbetarfamiljer som revolterade i Göteborg, slå ner ett arbetaruppror lett av bolsjeviker i Finland och i familjehemmet övernattade militaristiska aspiranter i regeringskuppen 1914 som kom att kallas ”Bondetåget”. Svenska borgerlighetens starka band till den tyska ledde vissa i familjen till att de kunde tänka sig ge Hitler en chans mot ”bolsjevismens hydra” i Tyskland.

Olof Palme kände fasa när kommunistpartiet i Tjeckoslovakien släppte lös massmobiliseringar som bröt ryggraden på kapitalismen där 1948. När han åkte dit som svensk studentledare bekräftade han bara sina fördomar att ett störtande av kapitalismen genom revolution ”leder till tyranni”. Han tog detta som intäkt för att starta upp en västlig studentrörelse för att bekämpa ”kommunismen”, med pengar från svenska regeringen, svenska storföretag och en amerikansk CIA-finansierad fond.

När Socialistiska förbundet (framväxt ur bl. a. S-studenter) väckte uppfriskande kritik i rörelsen på 1960-talet gav Palme sitt muntra medgivande. Men SF såg att Sveriges kommunistiska parti var en betydelsefull organisation inom arbetarrörelsen, såg att SKP kunde bli en hävstång för att kunna radikalisera SAP och ville främja enhet genom valsamarbete. Då, när SF hade gått från oskyldig kritik till handling, blev Palme den främste (antikommunistiska) hetsaren för uteslutningsärenden.

Kommunisthets skulle också användas för att skrämma socialdemokrater från att delta i Linje 3-rörelsen mot kärnkraft; samt för att tysta, isolera och stigmatisera en framväxande ”trotskistisk” grupp inom socialdemokratin i slutet av 1970-talet och på 1980-talet. Dylik hetsjakt initierade Palme även mot fackinitiativet ”Dala-uppropet”. Arbetarklassinriktade socialister borde, vid denna tid, varnat att avledningen på syndabockar skulle stänga diskussionsutrymme för alla i rörelsen.

FRÅGAN OM PALME var ”bra” eller ”dålig” kan inte besvaras utan en serie följdfrågor. Vad var det han gjorde (och inte bara sade)? Bra för vem (och för vilket mål)? Först och främst måste man nog ha en allsidig, balanserad bild av hans politiska gärning innan. När Palme fick chans att förnya socialdemokratin på 1950-talet, med idén om ”stigande förväntningars missnöje” som tog sitt praktiska uttryck i ”folkförsäkringar” uttryckte detta en självbevarelseinstinkt från partiledningen.

(En sådan självbevarelseinstinkt till förnyelse saknar Socialdemokraternas partiledning idag, efter att de utrensat i stort sett hela sin idétradition ur vardagspolitiken. Som Göran Greider skrev så återstod i 2010 års valrörelse ingenting av folkhemsidén, funktionssocialismen, ”starka samhället” och planhushållningen; förutom en spillra i form av slagordet vid namn ”välfärd”. Göran Perssons konceot ”det gröna folkhemmet” på 1990-talet dog i en miljö av ideologisk kyla, menar Greider.)

Palme hade länge ingen egen plattform inom rörelsen. Också då han införde frågan om tredje världens avkolonisering, var det begränsat till att Sverige skulle vara föredöme för alla dessa nya självständiga stater. I jämlikhetsfrågan bröt han med partilinjen, som i stort sett byggde på liberal moral, och mot det ställdes ett program som återspeglade hur samhällets klassdelning såg ut. Han försvarade ideologins betydelse mot Tingsten. Men i ekonomiska frågor var han tydligt borgerlig.

I ATP-folkomröstningen 1957 spelade han en ledande roll, och den segern öppnade för mer offensiv reformpolitik. Men även om SAP vann hegemoni, för arbetarrörelsens räkning, över den ”nya medelklassen”, så vacklade ledningen alltjämt. Man sökte i det längsta komma överens med (åtminstone ett utav) de borgerliga partierna. Avvikelser från partiets linje inom SSU, S-kvinnor, bland förtroendevalda, i facket osv. mattades ut eller manövrerades bort med byråkratiska medel.

(Idag påminner läget återigen om 1950-talet. Rörelsen pressas av idéer om att man måste ”gå mot mitten för att vinna medelklassen”. Detta förs konsekvent fram av höger och näringsliv, plockas upp av SAP:s högerflygel som utövar press på alla övriga flyglar. Då en orientering till klasskamp i perspektiv och praxis saknas, försöker ingen flygel koncentrera rörelsens fragmenterade sociala bas i arbetarklassen. Var flygel känner den egna styrkan svikta; tvingas till principlös ”enhet”.)

Klassförsoningens anda tog absurda uttryck i gruvstrejken 1969 (som inledde en vild strejkvåg) då Palme tidvis försökte sig på avledningar genom jakt på syndabockar (”finska immigranter”, ”r-are”, ”trotskister”); tidvis försökte lura på arbetarna en falsk pliktkänsla inför ”ingångna avtal”; tidvis försökte avleda en resultatgivande arbetarkamp med kompromisser om ”ekonomisk demokrati” och ”arbetslivsreformer”. Palmes ”socialism” är för socialingenjörer, byråkrater (inte arbetare).

(Ovan) Palme och kung Carl Gustav XVI. (Nederst t.v.) Kapitalisten Pehr G. Gyllenhammar äter supé med Palme på SAF:s kongress 1984. (Nedre mitten) Protest 1974 då Peter Bratt och Jan Guilliou, den svenska åsiktsregistreringens avslöjare, fängslats. (Nederst t.h.) Debatt inför det oavgjorda valet 1973. Bakom Palme ser man partiledarna Torbjörn Fälldin (CP), Gunnar Helén (FP) och Gösta Bohman (M).

 LO:S LEDARE STIG MALM skriver i sina memoarer att ”efter mordet på Palme flyttade … finansdepartementet fram sina positioner kraftigt””Vad som egentligen kom att hända de närmaste åren var en fundamental förändring av den ekonomiska politiken utan någon egentlig diskussion i partiets beslutande organ”, menar han. Men redan då Palme levde, medger Malm, att ”olika statsråd tävlade … i att driva borgerlig politik, inte en socialdemokratisk som vi önskade”.

Redan när Palme började sin politiska bana ville han att SAP skulle närma sig företagarna, lyfta reformer till ”alla klassers gagn” och vinna ”medelklassen”. Men han tvingades lyssna på rörelsen, och behövde förankra sig i denna arbetarrörelses mylla. Men medarbetaren Anders Ferm menar att han aldrig riktigt lyckades med det. Inom ekonomisk politik svansade han efter opinionen och lade sig i partiets mitt. Utrikes- och socialpolitiskt drev han både på och drogs med i vänstervågen.

Kjell Östberg beskriver Palmes relation till radikaliseringen. Som kommunikationsminister ville Palme att ”varje trafikmedel i princip ska bära sina egna kostnader, fungera med så få regleringar och helst konkurrera med varandra”. Radikala ungdomar på 1960-talet blev besvikna på Palme:

”Visst kritiserade Palme USA:s krig i Vietnam, men han hukade när det gällde Russeltribunalen, svenskt bistånd eller erkännande av Nordvietnam. Visst stödde han i ord kampen i tredje världen, men han hade lite att säga om svenska företags affärsmetoder i Cabora Bassa eller Thailand och var påfallande passiv när det gällde u-hjälpens enprocentmål. Visst talade han om en demokratisk skola, men ville samtidigt bättre anpassa utbildningen till näringslivets intressen. Visst drev han miljöfrågor, men godkände exploateringen av Väröbacka och Brofjorden. Visst varnade han för rustningar och krigsfara, men stödde svensk vapenexport och ett starkt svenskt försvar.Visst kallade han sig gärna socialist, men motsatte sig banksocialiseringar och var varm anhängare av marknadsekonomi. Och visst hyllade Palme ungdomens engagemang, men kritiserade dem lika starkt när de inte fann sig i de spelregler han själv anslöt sig till.”

Från 1965-75 var Palme drivande för den offentliga sektorns utbredning med välfärdstjänster. På 1970-talet var han likaså ledande i att ta bort diskriminerande lagar, införa särbeskattning och en föräldraförsäkring. Men hans medel var lagstiftning och en så kallad ”jämställdhetsdelegation”. När S-kvinnor agerade självständigt för sextimmarsdag, abort eller en åttonde kvoterad månad för män i föräldraförsäkringen, så antingen bekämpade Palme dem eller i bästa fall teg han vid sidolinjerna.

”Vi skulle få ett lyckligare samhälle om båda
föräldrarna förvärvsarbetade sex timmar”

(Olof Palme i sitt sista tal, i Östersund den 24 februari 1986.)

PALMES ROLL VAR motsättningsfylld inom arbetarrörelsen. Varje partiledare för SAP har haft två framskjutna uppgifter: 1) att vinna val, och 2) hålla ihop partiet. Först därefter kommer 3) att leverera sociala reformer. När hela världskapitalismen drogs in i ekonomisk kris 1973-74 blev det dödsstöten för efterkrigstidens sociala reformvåg. Men varken SAP eller borgerliga partier visste att den stagnerade tillväxten skulle bli varaktig, så alla hänföll de till keynesianistisk krispolitik.

Mot slutet av 1970- och under 1980-talet tenderade likaväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar gå på tvärs mot breda folklagers motvilja mot försämringar av offentlig sektor och sociala förmåner, för avregleringar, samt att hamna i konflikt med LO i avtalsrörelserna. I SAF:s lockout av 750,000 arbetare 1980 dog arbetsfreden. Palmes försök att urvattna löntagarfonderna för att blidka kapitalet stötte inte på samma välvilja, utan revanschens momentum var nu här.

Palmes roll minskade, då socialdemokratin ansåg att näringslivets förtroende måste vinnas tillbaka genom nyrekrytering av ”ekonomisk kompetens”. En socialdemokratisk ekonomklubb sattes upp på Handelshögskolan, som forslade in en hel stab av uppkomlingar i Stadsrådsberedningen och Finansdepartementet. Denna ”kanslihushöger” formulerade den så kallade ”tredje vägens politik” med ökade marknadsinslag i välfärden, kombinerat med ”garantier” om behållen social trygghet.

(Palme slog ibland mot kanslihushögern. Han hånade privatdagis som ”Kentucky Fried Children” och sade till SAF:s kongress att man ”inte kan behandla barn som sopsäckar”. Finansminister Feldt varnades: ”[SAP] är inte alls intresserad av att spara pengar och skära ner, utan … vill genomföra reformer och bygga ut, det är ju socialdemokratins tradition. Och för det måste du stå. Vad jag inte vill är att du bildar nån sorts högerfraktion i partiet som driver en viss sorts politik.”)

Efter Palmes död utbröt mot slutet av 1980-talet och början av 1990-talet ”Rosornas krig” inom socialdemokratin. LO och dess ordförande Stig Malm stod mot kanslihushögern i öppen konflikt, som sägs ha kulminerat med Ingvar Carlssons första regerings fall efter att den misslyckats få stöd för ett åtstramningspaket i riksdagen. Även Göran Persson hade en konflikt med LO, som efter att partiet kompromissat med Centerpartiet om arbetsrätten hotade dra in allt kampanjstöd till SAP.

Efter att den borgerliga regeringen Carl Bildt 1992 förbjöd att LO kollektivanslöt fackmedlemmarna till SAP, har partiet förlorat två tredjedelar av sina registrerade medlemmar. Jan Lindhagen sade 1995 att SAP tappat sin karaktär av ett arbetarparti och visserligen har partiets sociala bas inom fackföreningarna försvagats, för att uttrycka sig milt. Däremot röstar fortfarande hälften av LO på SAP och har vissa förväntningar på partiet, och kapitalet vill inget hellre än att bryta dessa band.

(Artikelförfattaren menar att SAP idag visst är ett arbetarparti. Den sociala basen i arbetarklassen uttrycker sig inte bara som ett block mellan apparater – partiledningen och fackbyråkratin – i det som kallas fackligt-politiskt samarbete. Utöver väljarbasen inom LO kan man se att människor från arbetarmiljöer – som enligt SCB i minst usträckning i Sverige är aktiva partipolitiskt, i den mån de blir det – i oproportionerligt flest fall väljer SAP. På fackliga utbildningar sker rekrytering till SAP.)

LINDHAGEN BESKREV läget inom SAP strax innan Palmes död mycket dystert. ”Maktpolitik har ersatt idépolitik, fraserna och klyschorna, de utbytbara skämten har ersatt talekonsten, taktiken har relativiserat sanningen, enväldet har införts i partiet och fegheten har satts i system”, sade han till Aftonbladet i slutet av 1985. Enligt Lindhagen så mötte aldrig Palme någon slags kvalificerad kritik inom partiet och tog aldrig strid heller då han var rädd om sin position.

Till skillnad från t.ex. Brasilianska Arbetarpartiet (PT) så råder förbud att bilda fraktioner inom svenska SAP. PT kunde vid sitt bildande skryta om att vara ett inkluderande parti med tendens- och fraktionsfrihet. Vi kan se att när Palme bekämpar varje seriös – vilket innebär all organiserad – åsiktsskiljaktighet (kring enskilda frågor, eller kring programmet i sig) från att komma upp till ytan, så har detta i förlängningen lett till urartning i personkampanjer, klickar och vindflöjeltendenser.

‘På jobbet’ skrev den 31 december, 2010”hemliga fraktioner [är] ändå idag … vissa principlösa klickars privilegium inom partiet.” En facklig medlem i Fastighetsanställdas förbund, Sten-Erik Johansson, citeras: ”[A]lla har de gäng som de ger löften och belönar vid fraktionsvinst. Blott vänsterfolk ex vis fackföreningsaktiva i partiet är lojala mot fraktionsförbudet. Till vilken nytta? Ingen alls vill jag påstå.” Slutklämmen blir att dessa element hade utgjort den tyngsta fraktionen.

Alternativet till nyliberalism och ”tredje vägen” är inte Palmes näringsstödjande keynesianism, för de facto kan inga knep i världen på administrativt plan funka. Kapitalisterna har dragit sig bort från industriell tillväxt till parasitär spekulation, från klassamförstånd där ”alla delar på överskottet” till ensidig utpressning mot fackföreningar (och för den delen regeringar) om privilegier. Det enda alternativ som fungerar vore om arbetarrörelsen knöt sina globala band i en samfälld klasskamp.

Den vägen skulle aldrig Palme gå. Han slöt faktiskt hela tiden upp för finansminister Feldt mot all offentlig kritik. SAP:s principlöst eniga, pragmatiska, bakom kulisserna genomförda högervridning kunde inte mötas i en öppen demokratisk diskussion. Ett sätt att effektivt utmana Palme med det ovanstående alternativet (från fackföreningar, i partiet, SSU, osv.) kunde bara börja med tendens- och fraktionsfrihet som stridsfråga. Bara då skulle avledningarna på syndabockar neutraliseras.

(Ovan) Olof Palme och Saddam Hussein 1980, under FN-medlingen mellan rigsförande parterna Irak och Iran. (Nederst t.v.) Palme tillsammans med vännen och presidenten i Tanzanias, Julius Nyerere. (Nedre mitten) Palme tillsammans med de socialdemokratiska ledarna i Österrike, Bruno Kreisky, och Västtyskland, Willy Brandt. (Nederst t.h.) Palme får besök av palestinska ledaren Yasser Arafat 1983.

ALL UTRIKESPOLITIK är egentligen inrikespolitikens förlängning. Inrikespolitiskt försökte ju Palme administrera den kapitalistiska staten så att ”hela folket” skulle gå framåt med en oavbruten serie sociala reformer, och ständigt tänjdes det på reformismens gränser. I utrikespolitiken gällde samma sak, där man utnyttjade en fond av kolonial befrielse och försökte gå balansgång mellan kalla krigets stormakter (även om man i försvarspolitiskt samarbete slöt upp för USA och NATO).

De socialdemokratiska ledarna Palme, Österrikes Bruno Kreisky och Västtysklands Willy Brandt, väckte Socialistinternationalen till liv igen genom att göra den till plattform för befrielserörelser i tredje världen. Palme gick ifrån SAP:s gamla pro-israeliska ståndpunkter och erkände palestinierna som ett folk med rätt att representera sig självt, så därför bjöds bl. a. PLO:s ledare Yasser Arafat in till Stockholm. Sverige gav också bistånd som understödde bygget av en välfärdssektor på Kuba.

Palme skulle tänja reformismens gränser och anse att det var möjligt att en social revolution var nödvändig i länder som t. ex. Vietnam. Men i Portugal skulle han söva den nyfödda revolutionen med illusioner om att följa den ”svenska modellen”. Aldrig skulle han gå Kubas väg (i de instanser dess ledarskap agerade revolutionärt i världen); där egna nationella intressen underordnas, t. ex. i Angola dit 375,000 kubaner skickades för försvar av självständigheten mot apartheid-Sydafrika.

Aldrig gav han upp principen om att i Sverige skulle klassfred råda. Hans intressen var desamma som svenska statens – som jämkar Sveriges arbetarrörelse med storkapitalet. På sina utlandsresor var hans en hjälpande hand åt hundratals svenska bolag, ofta rationaliserat som så att han var en framstegsoptimist och ville främja industrin. I FN-medlingen under Iran-Irak-kriget sålde Bofors vapen till båda länderna, och Sverige hjälpte till att stärka den saudiska diktaturens vapenarsenal.

Sveriges ”alliansfrihet i fred, syftandes till neutralitet i krig” var lika tidsbetingat som utopin om välfärdsstaten. Idag när den ena stormaktspolen (Sovjet och Östblocket) försvunnit, finns det inget vakuum i form av ”avspänningsperioder” att fylla. Borta är det relativa oberoendet. Varje social reformism undermineras ytterligare, då små ”neutrala” länders beroende av världsmarknadens ledare (USA) ökar. Politiskt beroende av den största krigsmakten (ocskå USA) ökar dessutom.

(Det var den socialdemokratiska Persson-regeringen som 2001 skickade svenska soldater till Afghanistan. Som ‘På jobbet’ tidigare skrivit, så är inte soldaterna där som ”undersåtar åt USA”, utan för svenska statens och näringslivets egna intressen. Vad skulle Palme ha sagt? Skulle han ha protesterat, och riskerat sin position, eller skulle han gett sitt tysta medgivande – precis som till högerkursen i SAP:s ekonomiska politik på 1980-talet? Utrikespolitiken är förlängd inrikespolitik.)

*

Vad är det alternativ som ‘På jobbet’ ställer mot Palme, och i än högre grad till den huvudström som dominerar bland dagens socialdemokratiska partiledning? Särskilt efter den varaktiga svenska arbetsfredenen sprack i lockouten 1980 framstår reformismen som mer pervers än någonsin. Hur? Jo, den förutsätter ju att arbetarrörelsen ska representera både arbete och kapital, när de senare tvingats ge upp samförståndet för att hävda sig i konkurrens med rivalerna på världsmarknaden.

Fackföreningarna ska, enligt denna perversa idé, svälja ”sedan länge ingångna spelregler”, tjusa kapitalets herre med underbudskonkurrens och offra banden till sin egen yrkesgrupper, klasser, och naturliga allierade i andra länder. SAP ska fortsätta att vänta på nya guldår med ”tillräckligt att fördela för alla” (som aldrig kommer). Det alternativ som torde vara desto mer naturligt vore att börja med att representera kärnväljarna inom LO främst, och bygga upp en konfliktberedskap där.

Varför representera både sig själva och intressemotståndarna, när Svenskt näringsliv och de borgerliga partierna inte ens försöker leva upp till det? Detta är den kvävande doktrin som har blockerat arbetarrörelsens väg framåt och siktet mot målet länge nog. Den envisa tron på detta koncept var vad som gjorde Palme så politiskt patetisk mot slutet av sitt liv. ‘På jobbet’  anser, däremot, att varje arbetarparti måste börja med en orientering åt klassmotsättningar i samhället.

Då dessa motsättningar kretsar kring koncentrationen av egendom i de moderna kapitaliststaterna, och en skev fördelning av makt därur, löser varken ett ”starkt samhälle” eller funktionssocialistisk regleringsiver detta. Ett välfärdssystem, har det visat sig, närmar sig inte ens roten av problemet, är ingen ”fri socialistisk sektor” utan en vunnen eftergift som underlättar livet under kapitalismen, men som kan tas tillbaka. Få anställda inom offentlig sektor idag anser att villkoren är bättre där.

Den socialistiska vision om direkta producenters fria association, som arbetarrörelsepionjärerna Marx och Engels talade om, är den enda värd att orientera sig efter. Där skönjs konturerna av ett samhälle där den utsugning och maktlöshet som koncentreras i arbetarklassen upphävs. I detta samhället blir ”var och ens fria utveckling förutsättningen för allas fria utveckling”. Det är något helt annat än Palmes ”socialism”, där endast socialingenjörer och byråkrater är fria och kreativa.

  Intressant?

Annonser
Posted in: Nöje/Kultur