Varför rösta på Arbetarepartiet-Socialdemokraterna?

Tänk inte kortsiktigt. Rösta med arbetarrörelsen!

Enligt SCB röstade 57,9 procent av arbetarklassen på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i senaste valet (66 procent i valet 2002). Klassröstningen har varit stabil i tjugo års tid. När du röstar på något av dessa partier röstar du för vad som majoriteten av arbetarna ser som de enda trovärdiga alternativen.

När du röstar på Socialdemokratiska arbetarepartiet (förkortas SAP) röstar du för arbetarrörelsens politiska gren. Andelen som röstar blankt eller inte alls är störst bland arbetarklassen. Men passivt missnöje är ingen väg framåt (inte ens berättigat sådant). Det handlar om vad man är för. Inte vad man är mot.

På jobbet! är en marxistisk nättidning. Vi som skriver är socialister som är inriktade på arbetarklassen. Naturligtvis vill förändra och utveckla SAP. Vi vägrar att avstå från att delta i arbetarklassens politiska arenor. Vi ”uppställer inga särskilda principer” att forma denna rörelse efter.

Vi marxister strävar efter att bli ett med de mest framåtdrivande i arbetarpartierna i alla länder (som det står i Kommunistiska manifestet). Även om du kanske gör det kritiskt vill vi att du ska välja valsedeln där det står ”Arbetarepartiet-Socialdemokraterna”.

Miljöpartiet är ensam i oppositionen mot den nuvarande regeringen att inte vara något arbetarparti. Det är ett rent borgerligt parti. Även fast det brukar benämnas som ”mittenparti”. Även fast dess ledning i vissa frågor står till vänster om socialdemokratins.

Miljöpartiet har ingen koppling till några organiserade arbetare som kan pressa partiet åt rätt håll. Tvärtom är det ett tillhåll för människor som känner sig obekväma att identifiera sig efter klass. Ett block med Miljöpartiet är de facto svagare än vad ett block mellan SAP och Vänsterpartiet skulle vara.

Mona Sahlin drev ett tag inriktningen att bara bjuda in Miljöpartiet till valsamarbetet. Då protesterade fem SSU-distrikt att Miljöpartiet är ”ideologiskt opålitligt” och att planerna antogs utan diskussion. Vissa bedömare anser att Sahlin och kretsen kring henne står för långt till höger för att kunna mobilisera medlemmar till att vinna valet.

Även facket förde fram kritiken att det var fel att binda upp sig för samarbete med Miljöpartiet. Det sågs som ett uppenbart steg mot mitten. Man hoppades istället att partiledningen skulle lyfta mer traditionella frågor. Miljöpartiets dåvarande krav på undantagsregler för ungdomar vid uppsägningar var impopulärt. Med all rätt kritiserades Sahlin för att hon inte lyssnade på rörelsen.

Partibyråkratin försöker rigga den politiska kursen åt höger. För det är samarbetet med Miljöpartiet en tacksam ursäkt. Vinner man valet kommer partitoppen att slå sig på bröstet. Varje avsteg från att tjäna den traditionella kärnväljaren i arbetarklassen till förmån ”mittenväljaren” i Stockholms innerstad kommer prisas. Den ”genialiska” blockpolitiken med ”de gröna” är ett steg i denna riktning.

Förlorar de rödgröna kommer partitoppen att skylla det på vänstern inom socialdemokratin. Trots att det inte är de senare som demoraliserat rörelsen genom att vägra lyssna. Skillnaden mellan seger och förlust betyder för vår rörelse att gräsrotsaktivisten och de fackliga förlorar utrymme och självförtroende i det senare fallet. Då får de sämre chans att utmana den nuvarande dagordningen.

Segrar borgarna är det en objektiv förlust för arbetarrörelsen. Då får den borgerliga alliansen carte blanche för drastiska försämringar.

Den borgerliga alliansen vill genomföra systemskifte

Du kanske tycker att du inte har vunnit särskilt mycket på den borgerliga alliansens politik under den senaste mandatperioden? Men du kanske inte har något emot att få någon hundralapp extra per månad i sänkt skatt? Huvudskälet att hålla borgarna utanför riksdagen är att vi vill ha jobb och bostäder på våra villkor.

Vi tjänar på att kämpa för socialism, klassamhällets utrotande från den här planeten. Idag är vi inte starka nog att vinna striden. Medan vi bygger upp den styrkan måste vi leva i det här samhället. Under tiden förlorar vi mest på ökande klasskillnader.

Alliansens nästan 100 miljarder i skattesänkningar har inte fördelats jämnt. Den rikaste tiondelen har fått nästan lika mycket som 60 procent av de övriga skattebetalarna tillsammans. Den rikaste procenten har fått lika mycket som 25 procent av befolkningen.

Samtidigt fick den fattigaste tiondelen sänkt disponibel inkomst med sju procent. Skattesänkningarna har ju skett på bekostnad av trygghetssystemen och välfärdsservicen.

Det första alliansen gjorde var att attackera fackföreningarna. Avgifterna ökades, ersättningarna sänktes och a-kassan gjordes om till att mer likna privata försäkringar med självrisk. Där risk för arbetslöshet är stor blir avgiften stor. En medlem i Hotell och Restaurang betalar idag tre gånger mer än en välbetald ekonom. Borgarna fick igenom sitt syfte. En halv miljon gick ur facket, särskilt tidigare under högkonjunkturen.

När finanskrisen slog mot ekonomin var många oförsäkrade. Förra året ökade de utbetalade socialbidragen med 20 procent i jämförelse med året innan. Borgarna vill även förstatliga a-kassan för att kunna göra den oberoende av facket. Det är att beröva arbetare den makt de ändå har över a-kassan. Det är egentligen ett argument för att arbetarrörelsen måste bli mer oberoende av statsmakten.

Alliansen har tagit bort socialdemokratins stopplag mot utförsäljning av allmännyttiga bostäder. Nu kan hyresrätter obehindrat ombildas till bostadsrätter. Detta trots att hälften av unga mellan 18 och 25 år efterfrågar hyresrätt som bostadsform.

När arbetarrörelsen säger att man ska producera efter behov och inte profit så invänder ofta borgarna: ”Så varorna som produceras för marknaden tillfredsställer inte behov?”. Jo. Men på vems villkor? Hyresvärdar och bolåneinstituts!

Varför skulle annars andelen som bor i bostadsrätter öka så drastiskt? En person som skaffar bostadsrätt blir skuldtyngd och orörlig. Personen ifråga får svårare att flytta till en ort med tillgängliga jobb, eller för att gå en högre utbildning.  Det vill säga om man inte är från en välbärgad familj och slipper oroa sig för skulder.

Alliansen vill ändra lagen så att man kan äga sin lägenhet personligen och hyra ut den fritt. Det kallas ”ägarlägenheter”. Det skulle vara sanningsenligare att istället säga att banken äger dig.

Borgarna har tagit bort det investeringsstöd som innebar att hyresvärdar kunde ta den långsiktiga risken med att bygga. Sedan 2006 har byggandet av bostäder minskat med 40 procent i hela landet (och hela 44 procent bara i Stockholm).

Genom Vårdval Stockholm har alliansens politik lett till att resurser flyter från sjukvården i fattigare områden till rikare. Vårdcentraler får nu 485 kronor för varje läkarbesök oavsett vilken sorts ohälsa det rör sig om. Då läkare får mer anslag för sina tjänster än undersköterskor, så har de själva börjat behandla omplåstring och liknande som de inte vanligtvis sysslar med. Ett uppenbart slöseri. Samtidigt har Rinkeby vårdcentral tvingats halvera sin personal. Dessutom har en slags ”startlag” införts som låter vem som helst starta privata sjukvårdsföretag.

Allianspartierna kan inte föreställa sig att det offentliga kan sköta en verksamhet lika billigt och med lika hög kvalitet som det privata vinstintresset. Men jämför man Sveriges allmänna sjukvårdssystem så är det billigare än USA:s privata (9 procent av BNP mot 15 procent). Ändå ser man att ohälsotalen är högre i USA.

Inom utbildningspolitiken har alliansen sålt ut både SFI och Kunskapslyftet. Man har även skurit ner platser drastiskt och vill i slutändan helt släppa det kommunala ansvaret för Komvux. Man har minskat möjligheter att skaffa truckkort eller få praktik och arbetsmarknadsutbildningar. Arbetare ska enligt borgarna inte få en andra chans.

Alliansen har på alla områden fört en tydlig klasspolitik. Men allt ändras inte allt på ett val. Det värsta är framför oss. Med förnyat förtroende (om än passivt) vill alliansen genomföra ett systemskifte. Ett hot mot sociala rättigheter vi länge vant oss vid. De har också klargjort att de kommer visa tolerans mot Sverigedemokraterna om de kommer in i riksdagen. Det har de redan visat i kommuner där SD finns representerade. Oppositionen har däremot uttalat att man vägrar samarbeta med detta rasistparti.

Vad har de rödgröna lovat i valet? Vad är perspektivet?

När rödgrönas gemensamma vårbudget presenterades så rörde det sig inte om de vanliga ”beklagliga” nedskärningarna. Det skulle inte bli något ”stålbad” á la Göran Persson. Tvärtom lovade man 12 miljarder extra till kommunsektorn.

”Stupstocken”, den bortre tidsgränsen för hur länge man kan få sjukförsäkring, skulle avskaffas. A-kassan skulle återställas till 80 procent för hela arbetslöshetsperioden. Avgiften skulle sänkas. 400 miljoner kronor skulle avsättas för att utveckla ett trainee-program att lära upp människor i offentliga jobb till förmån för sådant arbetande människor behöver.

På miljöfronten utlovades ”gröna jobb”. 150 miljoner kronor skulle avsättas för att att anställa långtidsarbetslösa till att syssla med ”natur- och kulturvård.” De skulle ”röja fram kulturminnen, rusta upp promenadstigar och sköta om tätortsnära skogar.” Miljonprogrammen skulle rustas upp och miljöanpassas. Bostadsbyggandet ska fördubblas under mandatperioden och minst hälften ska vara hyresrätter.

Det är glädjande och klokt att man kopplar ihop miljön med lösningar som gör en skillnad i vardagslivet för arbetarklassen och de i förorten. Alla politiska frågor är klassfrågor. Skulle SAP tydligare knyta an miljöfrågan till kärnväljaren inom LO och dennes vardagssituation kan man bli mer oberoende av det (borgerliga) Miljöpartiet.

I den nyligen utkomna rödgröna regeringsplattformen utlovas 100 000 nya välfärdsjobb, praktikplatser och arbetsmarknadsutbildningar. Studiemedlet för högre utbildningar ska höjas med 600 kronor per månad (varav bidragsdelen 400 kronor). Det är en efterlängtad reform. A-kasseavgiften ska bli max 80 kronor per månad.

Lagstiftning ska reglera så att inte bemanningsföretag kan sätta återanställningsrätten för fast anställda ur spel. Avtalsrörelsen präglades starkt av denna viktiga fråga. Särskilt under den vilda strejken på Lagena. Senast har frågan uppmärksammats i samband med att bemanningsanställda själva protesterat på Coops lager i Upplands-Bro.

Nedskärningarna i vård, skola och omsorg ska stoppas. I förskolan ska barngrupperna vara högst fem per förskollärare. Fler än 6000 lärare ska anställas i landets skolor så att det blir nio lärare per hundra elever. Resurser ska fördelas enligt det så kallade förslaget ”Hälsovalet”. Mer resurser ska fördelas ut till vården i områden och för patienter med större behov. Raka motsatsen till alliansens arbetarfientliga vårdpolitik.

Gratis tandvård ska förlängas från 19 till 24 år. Länge har unga arbetslösa tvingats välja bort denna service i brist på pengar, en tydlig klassfråga. Fler ska anställas i äldreomsorgen. I Kista betyder detta mycket. Här har antalet anställda inom hemtjänsten halverats under alliansen. Personalen går på knä och det finns färre platser för äldre. Avlastning behövs på många ställen inom hemtjänsten.

Inte tillräckligt. Men bättre än alliansen…

Vi ser tydligt vilket håll den borgerliga alliansen går. Vi ser även att de rödgröna vill återställa skadan som borgarna gjort under sin mandatperiod. Det är dock problematiskt att de rödgrönas gemensamma regeringsplattform sviker i självförtroendet. Den säger att de planerade ”strukturella reformerna” bara ska genomföras om ”det statsfinansiella läget så tillåter”. Å ena sidan vill man investera sig ur krisen. Å andra sidan kanske man får höra ”det finns inte pengar”.

Här bör varje ansvarsfull person lyfta ett varningens finger. Acceptera inga brutna löften! Vi bör försvara oss mot alla försämringar oavsett vilken regering som kommer!

Det är uppenbart hur man bör förhålla sig till samarbetet med Miljöpartiet på kortare sikt. Vi menar också att det saknas en långsiktig strategi utöver oinspirerande prat om att ”höja skatten för att plåstra om välfärden”.

”Välfärden” ses som en skänk från ovan där den barmhärtiga staten ser om vårt välbefinnande. Nej, den består av sociala rättigheter vi erövrat från kapitalisterna. Erövringarna är vi också beredda att försvara.

Arbetarpartierna förstår inte att det är andra tider nu. Arbetarrörelsens ledning är i kris på grund av strukturell konservatism. Arbetare blickar däremot framåt. De vill ha huset i Nacka, Versace-brillorna, åka motorcykel, bli insläppta på Stureplanshaken. Allt det  där borgarklassen själv tar för givet. Helt enkelt avskaffa klassamhället!

En del ”företrädare” för arbetarrörelsen tacklar det hela genom att starta facebookgrupper om ”Sverige behöver fler unga miljonärer”. Vissa debatterar för RUT-avdraget i DN. Andra vill ge ”medelklassen” butlers i t-banan.

Nej! Det är viktigt att tillgodose de arbetare som redan har jobb, hyresrätt och råd med bil. Men också förena dem med arbetare i förorten som vill ha meningsfulla jobb, fritidsanläggningar där de bor och kunna flytta hemifrån. Sedan 70-talets mitt slutades ”välfärdsstaten” byggas. Kapitalet klargjorde att de inte ville dela med sig längre. Skulle arbetarrörelsen gå längre tänkte de inte samarbeta. Vägskälet går nu inom arbetarrörelsen mellan dem som vill gå längre och de som är nöjda eller vacklar inför uppgiften.

Vi skulle vilja hävda att de utmaningar vårt samhälle står inför (finanskris, klimatförändringar, ökande klassklyftor) måste lösas med nya medel. Det finns ingen inspiration i Miljöpartiets perspektiv att arbetare i ”västvärlden” ska avstå från konsumtion. Arbetarrörelsen var en gång miljöfrågans pionjärer med kravet på filter på fabrikenas skorstenar. Man ville varken kvävas i fabriken eller den bruksort man bodde i.

Det gäller att hitta kopplingen igen. Ökad konsumtion är inte heller lösningen. Straffskatter på bensin slår delvis mot arbetarklassen. Löneökningar som ändå äts upp av inflationen får inte misstas för en ”radikal omfördelning”. På vilket sätt försvagas kapitalet? På vilket sätt stärks vi?

Vi menar att den rödgröna politiken i ett långsiktigt perspektiv är byggt på en tveksam analys. I det långa loppet så blir det inget vägval. Medan borgarna har lätt för att enas om försämringar, så tycks de rödgröna bara stanna på ruta ett. Vägvalet har blivit en inbromsning. Miljöpartiet kommer aldrig acceptera lösningen att bryta kapitalägarnas makt och slå in på en socialistisk strategi.

Socialdemokratins politik måste återigen bli en förlängning av de krav vi riktar mot ägarna till våra arbetsplatser. Under hela efterkrigstiden framtill 70-talets mitt, när fem veckors semester infördes, togs produktivitetsökningar ut genom att minska arbetstiden (med bibehållen lön). Det var en förlängning av vad facket gör på arbetsplatserna.

Vi skulle behöva det stödet idag. Samtidigt säger socialdemokratins ledare att vi ska jobba fler arbetstimmar för att ”finansiera välfärden”. Man vill höja pensionsåldern till råga på allt. Det är en fullkomlig kapitulation inför det kapitalistiska systemet. Accepterar man dessutom logiken att man inte får bryta budgetbalanser så kommer man att vika från samtliga vallöften vid nästa våg av ekonomisk kris.

Det var sannerligen inte bra heller före alliansen bildade regering. Men de rödgröna vill ändå återställa den skada som alliansen har tillfogat oss under mandatperioden. Stoppa nedskärningar i vår välfärd. Mer desperat behövda resurser och personal till vård, skola och omsorg. Återställda trygghetssystem. Fler av de hyresrätter vi behöver och nyttiga offentliga arbeten som är bra för miljön. Det rör sig om en återställare och inte sociala reformer.

Samtidigt så måste man förstå att arbetarrörelsens kamp är mångsidig. Den begränsas inte till det som sker i kommun, landsting och riksdagen. Valet den 19 september är därför bara en startpunkt till en kamp som kommer att prägla hela mandatperioden. Den rödgröna bilen stannar vid vägskälet. Den blåa bilen dundrar vidare på ”highway to hell”. Vilket samhälle vill du ha? Varmed ska vi börja?

Var det här intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om
Socialdemokraterna, Val 2010

Taggat: Arbetarerörelsen, De rödgröna, Mona Sahlin, Socialdemokraterna

Posted in: SAP i valet