Debatt: Trött på tjatet ”höj skatten, behåll välfärden”?

Posted on 1 november, 2010 av

0


Jag skriver med anledning av att ‘På jobbet!’ bett om att få publicera uttalandet från Socialdemokrater för socialdemokrati: ”Ta tillbaka jämlikhetspolitiken!”.

Initiativet bör stödjas som en okontroversiell minimigrund att ena bredare socialdemokratiska krafter kring. Samtidigt måste vi minnas att ”välfärdsstaten” som idé inte i början var ett självändamål, utan en brygga till det klasslösa, socialistiska samhället. Uttalandet räcker inte som perspektiv framåt.

”Välfärdsstaten” var en historisk parentes under efterkrigstiden framtill 70-talets mitt. Sociala rättigheters och levnadsstandardens utvidgande trots behållen kapitalism möjliggjordes av följande:

  1. Sverige slapp strida under två världskrig, behöll produktionsapparaten intakt och kunde hela tiden handla med både det ”kommunistiska” öst och det kapitalistiska väst.
  2. Att kapitalismen avskaffades i allt fler länder efter andra världskriget utövade press på regeringarna i de kapitalistiska länderna.
  3. En svensk arbetarrörelse med stor anslutning fick som konsekvens därav en stark förhandlingsposition. Men klasskonflikter uteblev inte (strejkvågen efter kriget, ATP-striden, mobiliseringarna kring löntagarfonder, vilda strejker, med mera).

Diagram på franska. Visar skillnaden mellan arbetsproduktiviteten och löneökningarna i EU-länderna 1960-2010. Sedan slutet av 70-talet har våra löner inte hängt med. De rika ville inte dela med sig efter att efterkrigsboomen pyst.

Men välfärdsstaten har egentligen som sådan aldrig funnits. En ”välfärdsstat” förutsätter att ekonomin i samhället domineras av att den undandragits produktion för privat vinstintresse, att det huvudsakligen produceras ”välfärdstjänster”. Välfärdssystem, däremot, finns i de flesta moderna länder: i nordisk, sydeuropeisk eller anglosaxisk form.

Utbyggnad av offentlig sektor låg i hela arbetarklassens intresse. Samhället skulle ta över en del av hushållsarbetet och stimulera kvinnans inträde på arbetsmarknaden. Detta även om de rika också hade intresse av en större offentlig sektor, då bristen på arbetskraft blev mindre. Det skedde i kombination med en statlig politik för att reglera lönerna så de inte växte snabbare än profiten; samt stöd med investeringar, infrastruktur och forskning för det privata näringslivets behov (keynesianism).

Förr hade kapitalismen ”råd” att göra eftergifter. Under hela efterkrigstiden fick arbetare mer fritid genom avskaffande av helgarbete samt sänkt daglig arbetstid och pensionsålder med bibehållen lön. Reallönerna ökade delvis just av skälet att näringslivet skrek efter arbetskraft. Det innebar också att facken fredligt kunde vinna eftergifter. Arbetarrörelsen fick ett litet ord med i spelet. Som svar på 70-talsradikaliseringen lyftes också strategier för att socialisera ägandet.

Denna period är slut! Social fred med godtagna budgetramar innebär att acceptera nedskärningar, nollbud från Svenskt Näringsliv, att betala finanskapitalets spruckna bubblor och aldrig mer få några sociala reformer. Löntagarnas pensionspengar används allt mindre till att socialisera investeringar utan har istället blivit en del av kasinospelet på börsen. Tyvärr har vårt partis ledning bidragit till detta. Göran Persson slog under 90-talet världsrekord i ”budgetsanering” (välfärdsslakt).

”Höj skatterna för att plåstra om välfärden” kan inte inspirera till att sluta upp kring arbetarrörelsen idag. Att den borgerliga alliansen talar om att värna ”välfärdens kärna” och Sverigedemokraterna numera talar om det ”svenska folkhemmet” borde vara en väckarklocka. Alla dessa ideologiska slöjor, detta nationalistiska tankebråte, måste bort. Arbetarepartiet måste visa att dess uppgift är att utgöra en politisk fortsättning på de fackliga kraven ute på arbetsplatsen.

Många har växt ifrån talet om välfärdsstaten och står nu ett steg högre på behovstrappan. De har länge haft fast jobb, tjänar minst kring 25 000 och anser sig – med rätta! – betala alldeles för mycket skatt. Delvis beror detta på att den progressiva beskattningen så kraftigt urholkats, med vår partilednings goda minne. Har man tungt arbete vill man inte bli förolämpad med straffskatt!

Så länge som arbetarerörelsen vägrar gå i öppen konflikt med kapitalägarna – mot klassklyftorna, nedskärningarna, att allt färre monopoliserar mer makt och egendom – kommer vi leva i kontrareformismens tidevarv. ”Välfärdsstaten” tjänade länge som ursäkt för att göra anhalt ”halvvägs” mot det klass- och statslösa samhället. Tradition är inte enbart av godo. Uttalandet brister då det inte förklaras hur vi kan förnya oss till att bli mer av ett socialistiskt arbetareparti.

________________________________________

August Palmberg, Litterär,

enskild medlem i SSU & LO.

padittjobb@hotmail.com

Annonser